När vi inte vill veta mer

Intressant reportage av Pamela Paul i New York Times idag om hur det blir allt svårare att värja sig för det vi inte vill veta om varandra. I takt med att hela webben integreras alltmer direkt med sociala medier som Facebook och Twitter, kan “vänner” av mycket skiftande slag dyka upp i de mest oväntade sammanhang:

Last month, Google announced that posts from its Google Plus member profiles would be sprawled across the company’s search results. Searching for the phrase “yellow bikini,” for example, you might see a snapshot of your former English teacher on the beach in Aruba. A Google spokesman asserts that the program is designed to combat “the faceless Web.”

The faceless Web, seriously? More like the Web of too many faces.

Artikeln knyter an till den uppluckring av gränserna mellan privat och offentligt, och mellan olika sociala sfärer i en människas liv, som de sociala medierna för med sig. Många av oss tar sådana gränser för givna, men de är historiskt sett en relativt ny företeelse. Bara tiden kan utvisa om det kommer en motreaktion eller om den “privata offentligheten” fortsätter sin frammarsch.

Det finns starka krafter, inte minst kommersiella, som talar för det senare.

Historieintresse och högerpopulism

I Göteborgs-Postens lördagsbilaga Två dagar (nås på nätet bara via betaltjänst) var det igår en intressant artikel av Anders Sporsén Eriksson om “rötter”, alltså de senaste decenniernas uppsving för släktforskning och för historia mer allmänt. Som exempel nämndes Antikrundan och olika släktforskningsprogram i TV, historiska romaners och biografiers popularitet med mera. Det var ett läsvärt reporage, med en spännande mix av olika intervjuobjekt med eller utan akademisk förankring som gav sin syn på denna trend och vad den kan bero på.

En återkommande vinkling i reportaget gjorde mig dock lite fundersam, nämligen sammankopplingen mellan det ökade historiska intresset och högerpopulism. De som intervjuades fick alla kommentera relationen mellan den allmänna retrovågen och Sverigedemokraternas (tidigare även Ny Demokratis) värnande om ett etniskt renodlat och homogent svenskt kulturarv. Här och var framställdes det också som om steget från ett intresse för gamla antikviteter eller anmödrar – eller för det förflutna rent generellt – till främlingsfientlig nationalism och rasism var snubblande nära.

På sätt och vis är det en begriplig koppling, i det att båda vid första anblicken kan ses som uttryck för behovet av något fast, tryggt och välbekant i en osäker och föränderlig värld. Samtidigt handlar det om två fundamentalt olika slag av historieintresse: ett som drivs av frågor och ett som erbjuder färdiga svar. Som idéhistorikern Michael Azar påpekar i GP-artikeln handlar ju exempelvis släktforskning om att söka sina individuella rötter, och dessa visar sig ofta vara mer etniskt komplicerade än man trott.

Ju fler som får den insikten, desto svårare blir det att upprätthålla idén om det trygga och homogena Sverige som en gång (inte) var. Det finns inget som kan utmana och undergräva högerpopulistiska förenklingar av det förflutna så mycket som ett aktivt och levande historieintresse i samhället i stort. Och – apropå en helt annan debatt – om inte detta är ett glasklart exempel på “nyttan” av historisk kunskap och forskning vet jag inte vad det skulle vara.

Professionalitet och ledarskap

I dagens GP finns en intressant debattartikel om Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU), där ett antal läkare är skarpt kritiska mot hur verksamheten leds. Men inte bara hur den leds; det som gör inlägget mer principiellt intressant är att det tar upp frågan om vilken typ av ledarskap som krävs i en organisation av SU:s karaktär:

Politikerna har lyckats med det vanliga misstaget att inte lära sig av historien. De har inte läst de vetenskapliga rapporter som finns om ledning av professionella organisationer, vilken skiljer sig avsevärt från ledningen av industriella produktionsenheter. Professionella organisationer, som till exempel sjukvård och universitet, är beroende av enskilda högt kompetenta individer medan industrin är avhängig av god maskinell utrustning och automatik och kan ledas av administrativt skickliga individer.

Just detta citat fångar på ett koncentrerat sätt en diskussion som varit mycket levande inom högskolesektorn på senare år, inte minst vid Göteborgs universitet. Starka krafter har verkat för en “professionalisering” av ledarskapet inom akademin som bestått i att chefer ska vara professionella just såsom chefer medan deras verksamhetsbakgrund är mindre viktig. Detta går på tvärs mot den traditionella modellen vid högskolor och universitet där professionalism förståtts som förankring i den verksamhet, den profession, i vilken ledarskapet utövas – den så kallade kollegialitetsprincipen.

Uppenbarligen vill debattörerna i detta fall slå vakt om den traditionella modellen. För egen del har jag inte läst den organisationsforskning de hänvisar till och därför är jag inte säker på att man så skarpt kan skilja mellan professionella och industriella organisationer. Vad som är bäst för Sahlgrenska universitetssjukhuset kan jag inte heller säga något om. När det gäller högskolor och universitet, som jag har en del erfarenhet av, är det dock enligt min uppfattning – allt annat lika – helt uppenbart bättre med chefer och ledare som är förtrogna med den verksamhet de fått ansvaret att leda.

Ett problem som kan uppstå med sådana “kollegiala” chefer är att de står verksamheten så nära att det blir svårt för dem att fatta även de obekväma, men nödvändiga, besluten. Det är självfallet en risk som måste motverkas på olika sätt, men åtminstone för mig är den inte så stor att den uppväger risken med ledare som rekryteras från helt andra områden: att de inledningsvis (och i vissa fall permanent) inte förstår vad verksamheten egentligen handlar om.

En gigant ur tiden

Inte hade jag väl kunnat ana att två inlägg på rad skulle handla om Steve Jobs men så blev det. Tyvärr. Idag — igår kväll amerikansk tid — kom beskedet att han gått bort. Man kan tycka vad man vill om Apple, om den teknologiska utveckling (och därtill kopplade sociala processer) som Jobs i så hög grad bidrog till och förknippades med, men faktum kvarstår: få människor har haft en så stor inverkan på så många andra människors dagliga liv, arbete och fritid, lek och kommunikation som Steve Jobs.

www.apple.com 2011-10-06

Som en symbol (eller “ikon” som många gärna uttrycker det) för vårt tidevarv finns det alltså på gott och ont få som överträffar honom, och det är därför knappast en överdrift att som i rubriken ovan skriva att “en gigant” har gått ur tiden. Att nätet idag fullkomligen flödar över av hyllningar och minnesord är därför inte så underligt. De finns snart sagt överallt vilket gör det ganska meningslöst att länka till dem, men en osedvanligt koncis och träffande karakteristik stötte jag (lite oväntat) på i president Obamas officiella reaktion på dödsbudet:

Steve was among the greatest of American innovators – brave enough to think differently, bold enough to believe he could change the world, and talented enough to do it.

Detta citat, och en del andra läsvärda länkar, hittade jag till via John Grubers populära (och i Apple-frågor ofta mycket välinformerade) blogg Daring Fireball. En mer kärnfull och rättfram, för att inte säga råbarkad, formulering av Gruber själv som delvis säger samma sak som Vita husets mer eleganta ordval: “One of Jobs’s many gifts was that he knew what to give a shit about.” Många skulle säkert inte hålla med, men för ännu fler stämmer det rätt väl med den bild de skapat sig av Steven P. Jobs under hans sista och mest framgångsrika år. Nu tillhör han historien.

Historisk avgång

För några timmar sedan meddelade Steve Jobs, VD för Apple, att han avgår. Att uppmärksamma detta faktum kan tyckas märkligt på en historikerblogg, om också en personlig sådan. Vad gäller inverkan på många människors vardagliga liv, kommunikation och arbete, har emellertid Jobs tveklöst gjort en “historisk” insats.

Som person har han väckt oerhört intresse genom åren och det är uppenbart att han varit en polariserande figur, men än mer uppenbar är hans exceptionella begåvning ifråga om att både driva den tekniska utvecklingen framåt och skapa intuitiva användarupplevelser präglade av en unik omedelbarhet (men också slutenhet i form av ett stängt ekosystem, vilket är en tendens som blivit allt starkare på senare tid). Särskilt tydligt är det kanske med iPad, som fått ett så kolossalt genomslag på bara drygt ett år och vars effekter på datormarknaden som helhet nu börjar bli högst kännbara.

Det kan diskuteras hur många tekniska innovationer eller lösningar Jobs själv har ansvarat för; när Apple grundades på 1970-talet var det till exempel Steve Wozniak som stod för det mesta av den tekniska expertisen. Däremot har han visat en fenomenal förmåga att närma sig design och användarupplevelser som en helhet och att dra till sig de begåvade människor som tillsammans, under hans ledning, kan skapa dessa upplevelser. Inom sitt område har därmed Steve Jobs haft en historisk betydelse som få andra i vår tid, vilket gör det värt att uppmärksamma när han lämnar den direkta ledningen för det företag han gjorde till ett av världens mest framgångsrika.

Vad som nu blir intressant är att följa hur Apple utvecklas med Tim Cook som permanent VD (vikarierat har han redan gjort i ett drygt halvår). Som John Gruber argumenterar i en av de bästa analyserna av nyheten jag hittills läst, har skiftet i praktiken redan ägt rum för länge sedan, och Jobs kommer att fortsätta som styrelseordförande i Apple. Likväl är det slutet på en epok vi ser, och därmed också början på något nytt. Vad detta nya innebär kan bara tiden utvisa.

När det ofattbara händer

Idag hade jag tänkt arbeta på ett kapitel i en kommande lärobok, men det är svårt att slita sig från nyhetsrapporteringen om de tragiska händelserna i Norge. För mindre än ett dygn sedan hade jag aldrig hört talas om Utöya, men de senaste 15 timmarna har jag knappt tänkt på något annat. I skrivande stund säger norska polisen att minst 84 personer dödades på Utöya, varav de allra flesta (alla?) var ungdomar mellan 13 och 25 år. Därtill sju dödsoffer i centrala Oslo och ett antal allvarligt skadade i båda händelserna. Det är verkligen ofattbart.

Först var det många som antog att det var ett terrorattentat av militanta islamister. Paralleller drogs till händelserna i New York den 11 september 2001 och London den 7 juli 2005, som också kännetecknades av flera koordinerade attacker. Därefter har en helt annan bild vuxit fram, där en enda person verkar ha varit (huvud)ansvarig för både bomben i Oslo och skottlossningen på Utöya. Den misstänkte är en norskfödd, blond 32-åring med en åskådning som polisen, enligt medierapporter, beskriver med etiketter som “högerextremism” och/eller “kristen fundamentalism”.

Oavsett om han var ensam eller ej och vad hans exakta motiv var, är det uppenbart att det var en mycket välplanerad och genomtänkt attack mot två hjärtpunkter i det norska politiska etablissemanget. Efterhand har det blivit klart, även för oss som tidigare inte kände till Utöya, att dess årliga ungdomsläger är en central institution för norsk socialdemokrati och, i viss mån, för nordiska vänsterpolitiker i allmänhet. Det som hänt är därmed, som många påpekat, en attack mot demokratin och det öppna samhälle som brukar anses vara ett kännetecken (eller “adelsmärke”, som statsminister Jens Stoltenberg sade vid en presskonferens) för de nordiska länderna.

På en principiell nivå är det givetvis detta som är det verkligt allvarliga i gårdagens händelser, och det är mycket viktigt att Norge (eller Sverige) inte sluter sig inåt och börjar bygga murar så som delvis hänt i både USA och Storbritannien efter terrorattackerna där. Likväl kan jag inte sluta tänka på den rent mänskliga dimensionen, det enkla men fasansfulla faktum att så många engagerade ungdomar kallblodigt skjutits ihjäl i en massaker av katastrofala dimensioner. Vi är många som sörjer med de drabbade och som känner med Norges folk idag.

Självmål i utbildningsdebatten

På bloggar och i nätforum bedrivs meningsutbyten ofta i ett uppskruvat tonläge som inte direkt främjar en konstruktiv diskussion. Därför ska man vara aktsam med vilka ord man använder för att karakterisera andras ståndpunkter och argument, så att man inte i onödan polariserar eller rentav vulgariserar debatten. När det gäller Svenskt Näringslivs senaste utspel tvekar jag dock inte att hålla med Teaterförbundet om att det är ett ”skrämmande” förslag och att kalla det ett beklämmande uttryck för en inskränkt och kortsiktig syn på både utbildning och samhälle.

I korthet går förslaget ut på att bidragsdelen i studiemedlen bör sänkas och lånedelen höjas för studenter på de utbildningar, till exempel inom konst och humaniora, som i mindre grad än andra leder fram till ”ett för utbildningen relevant arbete”. Detta ska fungera som en signal till de studerande om att de går en utbildning med sämre utsikter att få arbete än andra. I Svenskt Näringslivs rapport talas också om ”lågproduktiva” utbildningar, där det saftiga exempel på ansvarslös onyttighet som lyfts fram är en litteraturkurs om Harry Potter vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Jag har ingen aning om hur det är med just Harry Potter-kursen i Växjö, men Svenskt Näringslivs utspel är djupt problematiskt på flera plan. Att de som intresseorganisation för Sveriges privata arbetsgivare vill påverka utbud och dimensionering av vissa yrkesutbildningar i syfte att säkra kompetensförsörjningen för sina medlemmar är helt naturligt. Mer problematiskt, för att inte säga uppseendeväckande, är att de så uppenbart inte verkar inse (eller anse) att högskoleutbildning kan ha något annat existensberättigande än att främja ekonomisk produktivitet och vara rent yrkesförberedande (och då enbart med inriktning mot “säkra” och “nyttiga” områden).

Missförstå mig inte nu. Självklart är yrkesutbildning, och ska vara, ett huvudsyfte med de kurser och program som svenska lärosäten bedriver totalt sett. Det är viktigt att Sverige bevarar sin internationella konkurrenskraft och utbildar kunniga yrkesutövare inom de områden där behoven finns. Den avgörande poäng som helt undgår Svenskt Näringsliv, i dess oförmåga att se samhället som något mer än bara ekonomi, är emellertid att den högre utbildningen därtill har flera andra viktiga funktioner att fylla. Dessa kan inte alltid kopplas mekaniskt till en specifik yrkesverksamhet, utan är samhällsnyttiga på andra sätt.

Till denna mer fundamentala iakttagelse kan man lägga det jag skrev i mitt förra blogginlägg: Även om vi bara accepterar den snävt ekonomiska nyttan som kriterium visar all erfarenhet att det inte går att förutsäga vad som om fem, tio eller femtio år kommer att vara lönsamt. Om Sverige på allvar ska vara “långsiktigt konkurrenskraftigt” kräver det därför definitionsmässigt att vi inte närmar oss vare sig utbildning eller forskning på det kortsiktiga sätt som Svenskt Näringsliv tycks göra. Istället behöver vi slå vakt om bredden och mångfalden i kunskapsbildningen på alla områden och våga satsa även på till synes osäkra kort. Är det för övrigt inte just det som ”entreprenörskap” och ”innovation” handlar om?

Om nyttan av högre utbildning

I dagens DN finns en mycket angelägen debattartikel av Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet och ordförande i SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) och Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid samma lärosäte. Det är ett kraftfullt ifrågasättande av den snävt nyttoinriktade syn på högre utbildning och forskning som på senare år blivit alltmer framträdande i Sverige, inte minst från regeringshåll. Läs den och sprid vidare!

Vad det handlar om är inte att ett gäng insnöade akademiker ska kunna fortsätta ägna sig åt improduktivt navelskåderi på skattebetalarnas bekostnad, utan (tror jag) något av en ödesfråga för hela vårt samhälle. Dels gäller det hur “nyttig” kunskap kommer till och utvecklas, dels om vad “nytta” är och slutligen om vilket samhälle vi egentligen vill ha och leva i.

Fredmans och Liedmans artikel koncentrerar sig på den första aspekten, nämligen det faktum att all erfarenhet visar att kommersiellt gångbara idéer ofta uppstår oväntat när kunskaper från helt olika (och inte sällan “onyttiga”) områden möts och bryts mot varandra. Det gäller inte minst de verkligt stora kreativa genombrotten som ger upphov till radikalt nya teknologier och produktkategorier. Även om man, som allt fler verkar göra idag, har uppfattningen att forskning och utbildning enbart syftar till ökad ekonomisk produktivitet, är det alltså inte ändamålsenligt att enbart satsa på snävt yrkesinriktad utbildning och tillämpad forskning. Istället behöver vi en mycket bredare kunskapsbildning där även till synes “onödiga” områden ges möjlighet att utvecklas eftersom de kan vara morgondagens tillväxtbranscher.

Förmodligen är det helt rätt av Fredman och Liedman att i första hand inrikta sig på denna punkt, då jag tror vi nått så långt i utvecklingen mot ett snävt och kortsiktigt ekonomistiskt synsätt att det inte finns någon annan väg att nå igenom till dagens tongivande opinionsbildare och politiker. Men diskussionen behöver också vidgas till att handla om vad “nytta” är, där utgångspunkten rimligen måste vara vad som är användbart eller av godo för samhället i mycket vidare mening. Det leder i sin tur in på den fråga som nästan inte alls diskuteras idag men givetvis är den viktigaste av alla, nämligen hur det goda samhället ser ut. Svaret är långtifrån givet, även om vissa tycks tro det.

Det är du som är produkten

De senaste veckorna har varit fyllda av små incidenter och stora katastrofer vad gäller säkerhet och personlig integritet i den digitala och mobila värld där allt fler av oss lever allt större delar av våra liv. En av de mest uppmärksammade historierna handlade om hur Apple spårar iPhone-användares varje rörelse och sparar dessa data okrypterat i upp till ett år. Som så ofta visade sig flera ganska viktiga detaljer i de ursprungliga rapporterna vara felaktiga. Till att börja med var det inte ens en nyhet eftersom det varit allmänt känt i ganska vida kretsar redan i höstas, då en amerikansk säkerhetsforskare t.o.m. diskuterat just denna “spårning” i en bok.

Viktigast var emellertid kanske det faktum att Apple inte alls samlade in uppgifterna (vilket vissa rubriker kunde ge sken av), och att uppgifterna inte bestod av positionsnoteringar för användaren utan data om mobilmaster och WiFi-nätverk i användarens närhet. Ett exempel på hur det kan se ut visas nedan, där jag i programmet iPhoneTracker fått fram en karta över uppgifterna i min iPhone, som tämligen väl visar hur min värld sett ut det senaste året: Göteborg som bas, med ett antal resor till Stockholm, London och Madrid. Och så kan man se att jag var i Härnösand den 4 december 2010 (för att vara opponent på Per Franssons doktorsavhandling)…

Så vitt jag förstår handlar det om att iPhone kontinuerligt anropar Apples databaser för att få dessa uppgifter så att användaren själv kan få så korrekta positionsangivelser som möjligt och det är data om dessa anropade mobil/WiFi-nätverk som lagras i telefonen. Okrypterat. I upp till ett år. Ingen tvekan om att det är ett problem ur integritetssynpunkt, men för att komma åt uppgifterna (vilkas extrema känslighet alltså kan debatteras) behöver “the bad guy” fysisk tillgång till din telefon – och har han (hon?) det finns där ju oftast betydligt känsligare information att lägga vantarna på.

Eftersom det handlade om Apple och om iPhone blev det krigsrubriker, men åtminstone för mig är ett betydligt värre problem som de allra flesta tycks helt omedvetna om, den ständiga spårning in i minsta detalj som vi utsätts för när vi rör oss på nätet. Jag tror att de flesta vanliga konsumenter inte har en aning om de enorma mängder information om våra webbvanor, preferenser, sökhistorik m.m. som de stora teknikföretagen samlar på sig varenda ögonblick. Om detta publicerade journalisten Molly Wood på den amerikanska tekniksajten CNet en mycket välskriven och smått skakande artikel häromdagen. Den bör läsas i sin helhet, men några av nyckelformuleringarna lyder:

Personal information is the currency of the post-technological age, and the cost of “free” has never been higher. Your data, on an increasingly minute and personal level, powers every Web or network-based company, from start-up to monolith. Google maintains literally acres of servers dedicated to storing your communications–from e-mail to texts to the transcripts of your voice mail; your browsing and shopping habits; your blog posts; your photos; your calendar appointments; and of course, your intensely personal search histories. [– – –] On the other side of the aisle lies Facebook, which has cleverly cajoled 500 million users (and growing) into giving up virtually all the same information for free. Profiles, Places, Deals, and of course, the ever-present Like button, which lets you easily record your preferences for everything from opinions to shoes to celebrities and bands…you can almost imagine Facebook whispering a little “thank you” every time you click that little blue button.

Att inte vara på Facebook håller snabbt på att bli en excentricitet, men jag tror jag håller ut lite till. Det är illa nog med Apple, Google och alla andra jätteföretag som vet mycket mer om mig än jag egentligen skulle vilja.

Spetsutbildning med bredd

För ett par veckor sedan skrev Henrik Brändén på sin alltid läsvärda blogg om en ny humanistisk “spetsutbildning” vid Göteborgs universitet med fokus på argumentationsträning och läsning av klassiska västerländska texter utifrån idéhistoriska, filosofiska, litteratur- och språkvetenskapliga (med flera) perspektiv. Häromdagen uppmärksammades också detta kandidatprogram i “liberal arts” i Göteborgs-Posten av Elin Grelsson, som kallar det en “otidsenlig och djärv satsning”. Det är det sannerligen, och jag håller med både Brändén och Grelsson om att det är beklagligt att vi lever i en tid när man inte ser det samhälleliga värdet av bildning och träning i ett fritänkande, kritiskt granskande förhållningssätt.

Något som då bör understrykas är att bildning och träning i argumentation och kritisk textanalys inte bara har ett egenvärde, utan att det är högst “nyttiga” egenskaper på dagens arbetsmarknad oavsett om man siktar på privat eller offentlig sektor. När det talas om “anställningsbarhet” eller “nytta” idag har man dock ofta en så snäv förståelse av dessa begrepp att det närmast gränsar till ren enfald. Åtminstone är det så i Sverige, medan man i många andra länder förstår värdet av just dessa mer generiska (men högst användbara) kompetenser hos sina anställda i en föränderlig värld.

Till exempel är USA, det stora föredömet för många av dem som ivrigast förespråkar snävt näringslivsanpassade utbildningar, ett av de länder där idén om “liberal arts” är som starkast inom högre utbildning. Man kan säga mycket annat kritiskt om det amerikanska utbildningsväsendet, men i detta med svenska mått mätt extremt nytto- och affärsinriktade samhälle är det samtidigt en självklarhet att den bästa grunden för ett långt och produktivt yrkesliv är en brett hållen utbildning med tyngdpunkt inom ett visst område (en “major”) men utan en hårt driven specialisering. För om utbildningen blir för specialiserad, blir den också snabbt omodern – och då är den ju fullständigt onyttig.