När det ofattbara händer

Idag hade jag tänkt arbeta på ett kapitel i en kommande lärobok, men det är svårt att slita sig från nyhetsrapporteringen om de tragiska händelserna i Norge. För mindre än ett dygn sedan hade jag aldrig hört talas om Utöya, men de senaste 15 timmarna har jag knappt tänkt på något annat. I skrivande stund säger norska polisen att minst 84 personer dödades på Utöya, varav de allra flesta (alla?) var ungdomar mellan 13 och 25 år. Därtill sju dödsoffer i centrala Oslo och ett antal allvarligt skadade i båda händelserna. Det är verkligen ofattbart.

Först var det många som antog att det var ett terrorattentat av militanta islamister. Paralleller drogs till händelserna i New York den 11 september 2001 och London den 7 juli 2005, som också kännetecknades av flera koordinerade attacker. Därefter har en helt annan bild vuxit fram, där en enda person verkar ha varit (huvud)ansvarig för både bomben i Oslo och skottlossningen på Utöya. Den misstänkte är en norskfödd, blond 32-åring med en åskådning som polisen, enligt medierapporter, beskriver med etiketter som “högerextremism” och/eller “kristen fundamentalism”.

Oavsett om han var ensam eller ej och vad hans exakta motiv var, är det uppenbart att det var en mycket välplanerad och genomtänkt attack mot två hjärtpunkter i det norska politiska etablissemanget. Efterhand har det blivit klart, även för oss som tidigare inte kände till Utöya, att dess årliga ungdomsläger är en central institution för norsk socialdemokrati och, i viss mån, för nordiska vänsterpolitiker i allmänhet. Det som hänt är därmed, som många påpekat, en attack mot demokratin och det öppna samhälle som brukar anses vara ett kännetecken (eller “adelsmärke”, som statsminister Jens Stoltenberg sade vid en presskonferens) för de nordiska länderna.

På en principiell nivå är det givetvis detta som är det verkligt allvarliga i gårdagens händelser, och det är mycket viktigt att Norge (eller Sverige) inte sluter sig inåt och börjar bygga murar så som delvis hänt i både USA och Storbritannien efter terrorattackerna där. Likväl kan jag inte sluta tänka på den rent mänskliga dimensionen, det enkla men fasansfulla faktum att så många engagerade ungdomar kallblodigt skjutits ihjäl i en massaker av katastrofala dimensioner. Vi är många som sörjer med de drabbade och som känner med Norges folk idag.