Nordiska historikermötet 2022 i ord och bild

Flaggor utanför Humanisten vid Nordiska historikermötet 2022

För mig kom år 2022 att präglas av det 30:e Nordiska historikermötet som hölls i Göteborg den 8–11 augusti. Som ordförande i organisationskommittén hade jag tänkt att skriva något sammanfattande här strax efteråt men så blev det inte. Sent omsider finns det emellertid nu en sammanfattning av NHM2022 i ord och bild på denna sida. Jag har valt att lägga sammanfattningen på en statisk sida med kort och enkel adress eftersom huvudsyftet är att samla och tillgängliggöra grundläggande information om historikermötet på ett ställe. (Som jag skrivit om tidigare här är vi ju ofta inte så bra på att bevara sådant material, särskilt i ett lite längre perspektiv.)

Läs vidare om Nordiska historikermötet 2022

En minnesvärd hundraåring

Idag skulle min morfar Daniel Nilsson ha fyllt 100 år. Han gjorde ett starkt intryck på alla som lärde känna honom, och trots att det gått sjutton år sedan han lämnade oss berättar vi som är kvar fortfarande historier om (och av) honom och påminner varandra om hans många hemmasnickrade, ofta fyndiga uttryck.

Han var en stor människa med ett varmt hjärta, men framför allt minns jag honom som en gudabenådad berättare och ordkonstnär som kunde göra ödesmättad dramatik av minsta lilla anekdot. Efter alla dessa år tänker jag fortfarande ofta på honom och undrar vad han skulle ha sagt om de senaste världsnyheterna.

Daniel Nilsson 1995

Bilden visar honom som jag kommer ihåg honom, sittande i sin trädgård på Kungegården några veckor efter 75-årsdagen i augusti 1995. Han finns inte längre bland oss, men minnet av honom lever i högsta grad och lär så göra i många år till.

(Ovanstående är ett inlägg från Instagram och Facebook tidigare idag som jag tyckte kunde passa även här.)

Ett historielöst förslag

För en vecka sedan presenterade Skolverket ett förslag till reviderade kursplaner och kunskapskrav för grundskolan (pdf) som bland annat innebär att all undervisning om utomnordisk historia före år 1500 försvinner. Kritiken mot detta förslag, vilket motiveras med den svåra stoffträngseln i ämnet historia, har varit mycket hård och framförts i en lång rad debattinlägg de senaste dagarna. Tillsammans med 55 kollegor vid Institutionen för historiska studier i Göteborg står jag som undertecknare av ännu ett sådant, vilket publicerades på webben av Svenska Dagbladet tidigare idag.

I vår artikel argumenterar vi för att förslaget är djupt problematiskt av en mängd skäl, vilka både har att göra med hur det stympar förståelsen av västvärldens historiska och kulturella rötter och hur historieämnet på ett ganska radikalt sätt blir mer eurocentriskt när historien tar sin början runt år 1500 (och med tyngdpunkten lagd på tiden från 1700 och framåt). På en mer fundamental nivå är förslaget också helt feltänkt genom att det utgår från antagandet att historiska skeendens relevans för dagens värld ökar ju närmare de ligger vår egen tid. Vidare skulle det få negativa effekter för skolans kompensatoriska uppdrag, de förkunskaper svenska elever har när de går vidare till gymnasieskola och universitet, och i ett vidare perspektiv deras beredskap att hantera dagens och morgondagens globala utmaningar.

Faktum är att listan över argument mot den föreslagna förändringen kan göras hur lång som helst, men ytterst handlar det om att andan i kursplaneförslaget står i direkt motsats till det som är själva syftet med historisk kunskap och förståelse: att begripa det förflutna och dess människor såväl för deras egen skull som för de perspektiv de kan ge på vår samtid. Kort sagt är detta – för att använda den rubrik vi föreslog men SvD ratade – ett historielöst förslag, och det skulle få allvarliga konsekvenser för svensk historieundervisning om det förverkligades.

Historians and the new (digital) media landscape

Idag gästspelar jag på tidskriften Scandias blogg med en kort reflektion om ”Historians and the new (digital) media landscape”. Inlägget är en del av Scandias serie ”DigHist – Perspectives on Digital History”, vilken introducerades på bloggen av gästredaktören Sara Ellis Nilsson förra veckan. Sara var också initiativtagare till den workshop i Malmö förra året som mitt och övriga inlägg i serien baseras på. Stort tack till både henne och Scandias webbredaktör Anna Nilsson Hammar för chansen att få vara med i detta sammanhang!

New(ish) book: Linnaeus, natural history and the circulation of knowledge

Linnaeus, natural history and the circulation of knowledgeAlthough six months late, here is a brief post to introduce a new(ish) book I am both excited and proud to be a part of: Hanna Hodacs, Kenneth Nyberg and Stéphane Van Damme (eds.), Linnaeus, natural history and the circulation of knowledge, Oxford University Studies in the Enlightenment 2018:1 (Oxford: Voltaire Foundation, 2018). Published last January, this volume – with contributions by ten scholars from almost as many countries – examines the circulation of knowledge about nature in the long eighteenth century. As the back cover puts it, in the book we ”argue for the need to re-centre Linnaean science and de-centre Linnaeus the man by exploring the ideas, practices and people connected to his taxonomic innovations”. (See below for the table of contents.) Apparently this is just what many people had been waiting for, because a few days ago I and my co-editors received word that the volume has already sold out of its (admittedly modest) first print run with a second printing now underway.

More information about Linnaeus, natural history and the circulation of knowledge is available on its page at the Voltaire Foundation’s website and in the blog post written by the volume editors at the time of the book’s release. Shortly after, both Dalarna University and the University of Gothenburg interviewed Hanna Hodacs and me, respectively, for online articles in Swedish on the aims and arguments of the volume. Finally, as a matter of historical record (as it were), I have also published blog posts here about the workshops in Stockholm in 2012 and Florence in 2014 where early versions of the contributions to the volume were presented and discussed. More than five years from first drafts to finished book is a very long time, but in this case it was definitely worth the wait.

Update 14 August 2018: If you want to order the book, the purchase link on the Voltaire Foundation page mentioned above does not work. Instead, go to this page at Liverpool University Press.

Contents

LNHCK contents

Lärarutbildningsreform till högt pris

Det är inte så ofta jag skriver här om den interna ”politiken” vid Göteborgs universitet, min arbetsplats sedan decennier, men ibland går det inte att undvika – särskilt när det rör frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Lärarutbildning är en sådan fråga och där finns det tyvärr mycket att säga just nu.

Vid GU pågår för närvarande en omfattande reform av lärarutbildningens organisation. Den innebär i korthet en förskjutning från en stark central samordning av utbildningen och bred medverkan från många olika delar av universitetet till en modell där en fakultet, den utbildningsvetenskapliga, ges det övergripande ansvaret för flertalet lärarprogram och där rollen för övriga fakulteter inte längre är lika självklar eller tydlig. Eftersom jag som historiker ägnat en stor del av mina år vid GU åt lärarutbildning i egenskap av först lärare, sedan studierektor och slutligen ordförande i den lärarutbildningsnämnd (LUN) som nu avvecklas, är det kanske inte så förvånande att jag anser reformen missriktad och befarar att den kommer marginalisera bland annat – men inte bara – de humanistiska ämnenas roll inom utbildningen.

Om detta kan man emellertid ha olika uppfattningar; båda modellerna är förenade med olika för- och nackdelar, och jag har all respekt för dem som anser att nyordningen är bättre än den hittills rådande även om jag inte håller med dem. När så stora förändringar, som inte bara påverkar viktiga verksamheter med många tusen studenter utan också hundratals anställda vid ett lärosäte, initieras och genomförs måste det dock göras omsorgsfullt och med respekt för de utmaningar och påfrestningar som omställningsprocesser av detta slag oundvikligen medför. Så har inte skett i detta fall, där en genomgripande reform av en komplicerad organisation drivits igenom på oklara grunder, utan stöd eller förankring i kollegiala organ och i ett orimligt högt tempo som gjort att befintliga strukturer börjat brytas sönder innan nya kommit på plats.

Tillsammans med Stefan Hulth, tidigare prodekan (vice ordförande) i den nämnd som föregick LUN, har jag därför ifrågasatt både processen och dess inriktning, bland annat i ett brev (pdf) till universitetets styrelse som vid ett sammanträde den 26 april (pdf) valde att lämna våra synpunkter utan åtgärd. Reformen har alltså rullat vidare och om ett par veckor träder den rent formellt i kraft, även om den på grund av de många olösta frågorna i praktiken får implementeras efter hand under resten av året. Det har varit sorgligt och smått skakande att se hur ledningen för ett stort universitet, en statlig myndighet, kan agera så ansvarslöst och med en sådan brist på respekt för sina medarbetare och deras rätt till en dräglig arbetsmiljö.

Det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-Journalen, innehåller både en intervju med Stefan Hulth och mig och en artikel där rektor Pam Fredman och hennes utredare Maria Jarl (LUN:s ordförande) svarar på kritiken. Det behöver kanske inte sägas att de har en annan uppfattning än vi om såväl processen som dess förväntade effekter. Vad gäller konsekvenserna kan det självfallet visa sig att de har rätt; en nyhetstext på GU:s interna webb antyder exempelvis att Utbildningsvetenskapliga fakultetens ledning inser betydelsen av samarbete med andra delar av universitetet, vilket i sig är en mycket viktig signal. Oavsett vad utfallet blir kommer det dock att ske – har redan skett – till ett mycket högt pris för många av dem som genom långvarigt engagemang och hårt arbete bidragit till att Göteborgs universitet idag har en av Sveriges största och bästa lärarutbildningar.

Till sist bör det kanske understrykas att min kritik inte riktar sig mot Utbildningsvetenskapliga fakulteten eller dess agerande under det gångna året. Istället är det universitetsledningen jag är djupt besviken på, eftersom det är den instans som har ansvaret för att se till hela universitetets – och i detta fall särskilt lärarutbildningens – bästa snarare än en enskild fakultets intressen. Rektor och kretsen kring henne ansvarar också för att beredningsprocesser och beslutsfattande, särskilt i större frågor, är väl underbyggda och förankrade samt följer etablerad praxis inom akademiska organisationer. Inte på någon av dessa punkter har ledningen tagit det ansvaret i denna för universitetet så viktiga fråga, och de har inte heller visat någon som helst förståelse för hur deras sätt att hantera den faktiskt påverkar medarbetarna på verksamhetsnivå. Det är bedrövligt i sig, och samtidigt bara ännu ett av många exempel under senare tid på att förvaltningskulturen inom GU:s centrala ledningsfunktioner tycks befinna sig i fritt fall.

Tillbaka till sagornas ö

Efter nästan ett år går det fortfarande knappt en dag utan att jag tänker på de tolv dygn jag tillbringade på Island förra sommaren. Det beror inte bara på de möten med blåvalar och andra av havens jättar som jag skrev om här i höstas, även om de var en given höjdpunkt, utan också på den närmast osannolikt mångskiftande och dramatiska naturen i stort. Samhället och kulturen, djupt präglade av landets belägenhet och historiska erfarenheter, kan inte heller undgå att fascinera. Sagornas ö gör kort sagt skäl för sitt namn på så många sätt, och jag kan bara hoppas att snart få möjlighet att återvända dit. I väntan på det får jag nöja mig med att resa till Island i tanken med hjälp av minnen och bilder som dessa.

Bildskatt från svensk stormaktstid på nätet

Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna (”Det forna och nuvarande Sverige”, 1698–1715) är ett unikt planschverk från svensk stormaktstid med hundratals bilder av städer, slott och herresäten, kyrkor och historiska platser. Nu finns de tillgängliga på nätet i hög kvalitet i en ny databas som Kungliga biblioteket nyligen lanserade på adressen suecia.kb.se. Databasen omfattar inte bara de publicerade gravyrerna utan också ett stort antal av de teckningar, utförda av Dahlbergh och hans medarbetare under ett halvsekel från ca 1660, som de baserades på. Totalt är det mer än 1300 bilder som gjorts fritt tillgängliga för nedladdning och användning.

Willem Swidde, "Gräfsnäs / Nääs" (före 1697)

Gräfsnäs slott och Nääs slott, gravyr av Willem Swidde, senast 1697. (Källa: Kungliga biblioteket)

”Suecian”, som forskare och andra kännare kallar boken, är en ovärderlig källa till kunskap om hur de avbildade delarna av Sverige såg ut under sent 1600-tal och hur dess upphovsmän ville att det skulle uppfattas. Det är därför ingen överdrift att, som historikern Jonas Nordin gör i en artikel på svt.se, kalla samlingen för ”en oöverträffad bildskatt” från det tidigmoderna Sverige. På KB:s webbplats finns mer att läsa om Erik Dahlbergh och hans verk, och för den som vill gräva ännu djupare har Nordin tillsammans med konsthistorikern Börje Magnusson skrivit en mycket läsvärd och rikt illustrerad bok om Suecian, Drömmen om stormakten.

Staffan Wolter Bergh, "Mölndals fall" (1693)

Mölndals fall, teckning troligen av Staffan Wolter Bergh, 1693. (Källa: Kungliga biblioteket)

Så många inlägg, så lite tid…

Efter fem år som mestadels ägnats åt forskning, administration och ledningsuppdrag återvände jag i höstas till undervisning på (näranog) heltid. Att än en gång ha daglig studentkontakt och arbeta tätt ihop med många av mina kollegor, gamla som nya, har varit fantastiskt roligt. Men tillvaron som universitetslärare är också ofta rätt slitsam och pressad, med små eller obefintliga tidsmarginaler – särskilt när man är lite ringrostig och ska ta sig an den ena nya kursen efter den andra. Bland det jag inte riktigt hunnit med på samma sätt som tidigare är Tidens skiften, där det varit tystare under det gångna året än någon gång sedan jag började blogga i september 2010.

Snart hoppas jag dock kunna bli lite mer aktiv här igen, och då kanske det delvis blir i andra format än hittills. Genom åren har jag alltmer fjärmat mig från den grundregel för bloggare, framhållen av bland andra Åsa M. Larsson, som säger att det är bättre att skriva kort och ofta än långt och sällan; kanske är jag som så många andra forskare för präglad av det akademiska sättet att skriva, där det alltid finns en aspekt till att täcka in och ännu en språklig nyansering att göra innan man är ”färdig”. (Ja, denna text är också snabbt på väg åt det hållet – kanske är jag ett hopplöst fall…) Men längre och mer genomarbetat är ju faktiskt inte alltid bättre, så framöver har jag ambitionen att skriva fler korta och mer spontana inlägg av varierande karaktär här.

I det sammanhanget (och andra) ser jag min medkonspiratör i projektet Historia i en digital värld, Jessica Parland-von Essen, som en förebild. På sin blogg Essetter publicerar hon, år ut och år in, en tämligen regelbunden ström av inlägg kring de frågor som engagerar henne. Visst, ibland utvecklar de sig till små essäer likt många av mina egna texter, men ofta är de relativt korta och förmedlar koncist och kärnfullt en insikt, en observation eller en länk till någon intressant artikel, resurs eller webbplats. Utan att helt ge upp de lite längre texterna hoppas jag kunna röra mig i den riktningen och på så vis kunna bli mer aktiv igen på bloggen, även under perioder när det är svårt att finna tiden för eget skrivande.

På tal om Historia i en digital värld är förresten en bidragande orsak till att det varit så tyst här på sistone att Jessica och jag, tillsammans med alla våra fördjupningsförfattare, nyligen inlett arbetet med en reviderad version av boken. I samband med det har vi också börjat använda projektets webbplats lite mer som en blogg, med inlägg författade av både oss själva och andra. Bland annat skrev jag där i mitten av mars två rapporter från den första nordiska konferensen om digital humaniora i Oslo (som för övrigt var en oerhört intressant och lärorik tillställning på många sätt). Så visst har jag bloggat, det har bara inte varit just här…

Balanserat om massiva nätkurser

Frågan om massiva nätkurser och svensk högre utbildning har nyligen åter aktualiserats av en rapport från Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Det är en nyanserad, genomtänkt utredning och slutsatserna är hoppfullt pragmatiska: med ”moocar” (som tydligen är på väg att etableras som den svenska formen av ”MOOCs”) kan svenska lärosäten nå fler studenter och utveckla sin digitala pedagogik, men formatet har sina begränsningar och det finns också juridiska frågetecken. Det gör enligt rapporten att eventuella satsningar bör hållas på en relativt blygsam andel av ordinarie anslag, och särskilt mindre högskolor bör kunna få ett riktat statligt stöd för att utveckla massiva nätkurser. Utredningen pekar också på möjligheten av ”hybridkurser” där mooc-formen kombineras med mer traditionella kursupplägg, eller där flera lärosäten kan samarbeta om moduler av mooc-typ för vissa orienterande kurser på grundnivå.

Som långvariga läsare av Tidens skiften vet har jag tidigare skrivit ett antal inlägg här om massiva nätkurser, särskilt under den inledande vågen av entusiasm i först USA och sedan Europa (inklusive Sverige) för tre-fyra år sedan. På grund av sammanhanget ägnades många av dessa texter, liksom ett debattinlägg av mig i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren våren 2013, främst åt de svagheter och problem som var (och är) förknippade med renodlade moocar på högskolenivå. Sedan dess har diskussionen blivit betydligt mer balanserad, vilket är glädjande eftersom vi då kan resonera om de möjligheter massiva nätkurser erbjuder utan att förbise de aspekter som gör att de inte fullt ut kan ersätta konventionell högskoleutbildning (utom i specifika fall som handlar om en viss typ av innehåll och en viss typ av studenter).

På det stora hela tycker jag att det är just detta som UKÄ-rapporten gör, och jag tror att den kommer fram till kloka och rimliga slutsatser om vad det betyder för den svenska högskolesektorn. Som jag påpekar i en intervju för Universitetsläraren på nätet borde dock de massiva nätkurserna lite tydligare satts in i ett större och bredare sammanhang av den digitala utvecklingens möjligheter och utmaningar för högre utbildning. Med andra ord borde det göras en stor nationell satsning på pedagogisk utveckling med digitala verktyg och miljöer, där moocar finns med men bara är ett av flera inslag.

Även om det inte är så viktigt för mig som Universitetslärarens rubriksättning kan få det att framstå, tycker jag dessutom att vi för vissa grundläggande kursmoment av orienterande karaktär borde eftersträva mer och starkare nationell samordning mellan olika högskolor. Då kunde den fysiska undervisningstiden i högre grad läggas på bearbetande, interaktiva inslag och det som är respektive lärosätes egen styrka och specialitet. Vore det till exempel inte rätt fantastiskt om de orienterande kursmomenten i svensk historia innehöll en serie nätföreläsningar av landets absolut främsta experter på medeltida kloster, stormaktstidens statsbildning eller folkrörelsernas framväxt?