En minnesvärd hundraåring

Idag skulle min morfar Daniel Nilsson ha fyllt 100 år. Han gjorde ett starkt intryck på alla som lärde känna honom, och trots att det gått sjutton år sedan han lämnade oss berättar vi som är kvar fortfarande historier om (och av) honom och påminner varandra om hans många hemmasnickrade, ofta fyndiga uttryck.

Han var en stor människa med ett varmt hjärta, men framför allt minns jag honom som en gudabenådad berättare och ordkonstnär som kunde göra ödesmättad dramatik av minsta lilla anekdot. Efter alla dessa år tänker jag fortfarande ofta på honom och undrar vad han skulle ha sagt om de senaste världsnyheterna.

Daniel Nilsson 1995

Bilden visar honom som jag kommer ihåg honom, sittande i sin trädgård på Kungegården några veckor efter 75-årsdagen i augusti 1995. Han finns inte längre bland oss, men minnet av honom lever i högsta grad och lär så göra i många år till.

(Ovanstående är ett inlägg från Instagram och Facebook tidigare idag som jag tyckte kunde passa även här.)

Tillbaka till sagornas ö

Efter nästan ett år går det fortfarande knappt en dag utan att jag tänker på de tolv dygn jag tillbringade på Island förra sommaren. Det beror inte bara på de möten med blåvalar och andra av havens jättar som jag skrev om här i höstas, även om de var en given höjdpunkt, utan också på den närmast osannolikt mångskiftande och dramatiska naturen i stort. Samhället och kulturen, djupt präglade av landets belägenhet och historiska erfarenheter, kan inte heller undgå att fascinera. Sagornas ö gör kort sagt skäl för sitt namn på så många sätt, och jag kan bara hoppas att snart få möjlighet att återvända dit. I väntan på det får jag nöja mig med att resa till Island i tanken med hjälp av minnen och bilder som dessa.

Så många inlägg, så lite tid…

Efter fem år som mestadels ägnats åt forskning, administration och ledningsuppdrag återvände jag i höstas till undervisning på (näranog) heltid. Att än en gång ha daglig studentkontakt och arbeta tätt ihop med många av mina kollegor, gamla som nya, har varit fantastiskt roligt. Men tillvaron som universitetslärare är också ofta rätt slitsam och pressad, med små eller obefintliga tidsmarginaler – särskilt när man är lite ringrostig och ska ta sig an den ena nya kursen efter den andra. Bland det jag inte riktigt hunnit med på samma sätt som tidigare är Tidens skiften, där det varit tystare under det gångna året än någon gång sedan jag började blogga i september 2010.

Snart hoppas jag dock kunna bli lite mer aktiv här igen, och då kanske det delvis blir i andra format än hittills. Genom åren har jag alltmer fjärmat mig från den grundregel för bloggare, framhållen av bland andra Åsa M. Larsson, som säger att det är bättre att skriva kort och ofta än långt och sällan; kanske är jag som så många andra forskare för präglad av det akademiska sättet att skriva, där det alltid finns en aspekt till att täcka in och ännu en språklig nyansering att göra innan man är ”färdig”. (Ja, denna text är också snabbt på väg åt det hållet – kanske är jag ett hopplöst fall…) Men längre och mer genomarbetat är ju faktiskt inte alltid bättre, så framöver har jag ambitionen att skriva fler korta och mer spontana inlägg av varierande karaktär här.

I det sammanhanget (och andra) ser jag min medkonspiratör i projektet Historia i en digital värld, Jessica Parland-von Essen, som en förebild. På sin blogg Essetter publicerar hon, år ut och år in, en tämligen regelbunden ström av inlägg kring de frågor som engagerar henne. Visst, ibland utvecklar de sig till små essäer likt många av mina egna texter, men ofta är de relativt korta och förmedlar koncist och kärnfullt en insikt, en observation eller en länk till någon intressant artikel, resurs eller webbplats. Utan att helt ge upp de lite längre texterna hoppas jag kunna röra mig i den riktningen och på så vis kunna bli mer aktiv igen på bloggen, även under perioder när det är svårt att finna tiden för eget skrivande.

På tal om Historia i en digital värld är förresten en bidragande orsak till att det varit så tyst här på sistone att Jessica och jag, tillsammans med alla våra fördjupningsförfattare, nyligen inlett arbetet med en reviderad version av boken. I samband med det har vi också börjat använda projektets webbplats lite mer som en blogg, med inlägg författade av både oss själva och andra. Bland annat skrev jag där i mitten av mars två rapporter från den första nordiska konferensen om digital humaniora i Oslo (som för övrigt var en oerhört intressant och lärorik tillställning på många sätt). Så visst har jag bloggat, det har bara inte varit just här…

I den skälvande bukten

Alla har vi våra drömmar. Som jag skrev i ett inlägg här för några år sedan har en av mina länge varit ”att en dag få se blåval, det största djur som någonsin funnits”. Under den gångna sommaren gick den i uppfyllelse på Island, en på många sätt sagolik ö där det ibland kan kännas osäkert var gränsen går mellan dröm och verklighet. Men åtminstone när jag sitter och bläddrar i mina bilder känner jag mig någorlunda säker på att det de visar faktiskt ägt rum, att dessa möten med havets jättar är minnen och inte längre (bara) en dröm.

15-21-75

Det kraftfulla utblåset från en blåval syns på långt håll. I bakgrunden ön Flatey utanför Islands nordkust.

I Europa finns det inte många platser att åka till för den som vill se blåval, men Skjálfandibukten på Islands nordkust är en av dem. (Namnet, ”den skälvande bukten”, har den fått efter de många jordskalven i området.) Dess näringsrika vatten drar till sig många marina däggdjur av varierande storlek under sommarmånaderna, främst knölvalar, vikvalar och delfiner men ibland även blåvalar eller späckhuggare. Inte ens om man tar en av de många valskådningsturer som anordnas i Skjálfandi under högsäsong är emellertid chansen särskilt stor att sikta just blåval; i genomsnitt ligger den någonstans mellan tio och femton procent.

I somras bestämde jag mig för att, tillsammans med några andra, ändå göra ett försök. Vi begav oss då till Húsavík, den lilla staden på Skjálfandis östra sida som de senaste decennierna blivit ett centrum för den isländska valturismen. Under några intensiva, mestadels kalla och småregniga dagar där blev det sammanlagt nio turer (!) och uppåt trettio timmar ute på havet. Sällan har jag känt mig så blöt och frusen som under dessa långa dagar, men det var det värt. Vid ett tillfälle såg vi en grupp om tre eller fyra blåvalar på lite håll i strålande solsken, och under en annan tur i tämligen uselt väder uppenbarade sig en ensam individ nära vår båt.

De var alla relativt små, ”bara” ca 22 till 25 meter långa och kanske 100–130 ton tunga medan fullvuxna blåvalar kan bli över 30 meter och väga närmare 200 ton. Men ändå, att på kilometerlångt avstånd se deras höga, raka utblås och sedan på nära håll följa deras rörelser längs ytan, höra ljudet av och känna (den inte särskilt behagliga) lukten av deras andning – det kan inte riktigt jämföras med något annat jag varit med om.

Blåvalarna var höjdpunkten under de drygt fyra dygnen i Húsavík eftersom de är så sällsynta, men vi såg också en eller flera knölvalar på snart sagt varje tur. Några gånger stötte vi dessutom på stora flockar av lekfulla, hoppande vitnosdelfiner, och sista dagen blev det en avstickare till Lundey strax norr om Húsavík, en ö där hundratusentals lunnefåglar häckar på somrarna. Några vikvalar såg jag aldrig till i Skjálfandi, men till slut blev det faktiskt ett möte även med dem – fast inte vid nordkusten utan i Faxaflói-viken utanför Reykjavík. Där kunde jag nämligen inte motstå frestelsen att göra en sista båttur, bara några timmar innan det var dags att lämna sagornas ö för att åka hem till verkligheten igen.

Två vitnosdelfiner med den isländska nordkusten i bakgrunden. Strax till höger om delfinerna kan en lunnefågel urskiljas.

Två vitnosdelfiner och en lunnefågel med den isländska kusten i bakgrunden.

Att byta röst

Sociala medier är i dag en viktig dimension av hur människor kommunicerar med varandra, hur de tar del av nyheter, utbyter information, deltar i opinionsbildning, bygger professionella nätverk med mera. Sociala medier är alltså en samhällskraft att räkna med, och för många enskilda människor – inte alla, men många – utgör närvaron och aktiviteterna där en betydande del av hur de är och blir en del av samhället i stort och smått. För mig har särskilt Twitter kommit att få stor betydelse både personligt och yrkesmässigt, även om jag efter hand också känt mig alltmer kluven inför vissa sidor av att vara synlig och aktiv där.

För några månader sedan läste jag så ett blogginlägg av Boone Gorges med rubriken ”Goodbye to Twitter”. Det var inte första gången jag såg en text av den typen, där en dittills flitig användare av tjänsten X eller Y förklarar att de bestämt sig för att sluta och resonerar om varför. Ja, det har väl till och med blivit något av en egen genre sedan de sociala medierna fick sitt verkligt breda genombrott för något tiotal år sedan. Men i Gorges inlägg kände jag igen många av mina egna funderingar kring Twitter, vad det ger och vad det kostar, och min tilltagande känsla under det senaste året att priset håller på att bli för högt.

Utöver det han tar upp, som jag i snart sagt allt kan skriva under på och därför inte tänker upprepa här, tillkommer en växande olust inför det många gånger polemiska eller rent aggressiva tilltalet i delar av mitt flöde. Det korta formatet och höga tempot på Twitter gör att man måste vara extra försiktig för att inte trassla in sig i snabbt eskalerande, ömsesidiga kedjor av missförstånd som ibland spårar ur helt. Alla klarar inte av den utmaningen (även jag har varit där), vilket särskilt i upphetsade lägen leder till ett underskott av eftertänksamhet och generositet i utbytet. Sedan i somras har jag därför av och till funderat på att helt enkelt göra som Gorges och logga ut från Twitter för gott.

Men. Samtidigt är det på många sätt är en fantastisk kanal för att hålla sig informerad om vad som händer i världen och att göra sin röst hörd i frågor man är engagerad i (även om genomslaget är tämligen blygsamt för de flesta av oss vanliga dödliga). Vad Twitter ”är”, hur man upplever det och vad man får ut av det beror också – som jag skrivit om tidigare – på vilka man följer och har som följare. Det förstnämnda kan man påverka själv, det sistnämnda bestäms i hög grad av vad man själv twittrar om (och hur). En möjlighet som slagit mig har därför varit att göra en omstart under nytt användarnamn och med delvis annan inriktning på det egna twittrandet, snarare än att bara sluta rakt av.

Efter att länge ha tvekat gör jag i dag slag i saken och tar en paus från rollen som @ksnyberg på Twitter för att utröna vad en ny röst och nya sammanhang kan tänkas ge. Om uppehållet blir kort, långt eller permanent beror på hur experimentet utfaller, men oavsett hur det går lär det ge intressanta och värdefulla nya insikter om vad Twitter är och kan vara. Sådana kan man aldrig få för många av om man tror att sociala medier inte bara är trams, utan ett fenomen som på gott och ont har stor betydelse i dagens samhälle.

Bortom vi och dom

Att bli kallad rasförrädare är inget man glömmer i första taget. Det var en solig söndag för tio–elva år sedan och hela familjen var ute på promenad genom Halmstads centrum. Vi var där för att fira en födelsedag och letade efter ett ställe där vi kunde äta lunch. Det gick inte så bra, för det mesta var stängt och stan gav över huvud taget ett ganska sömnigt intryck. Min fru och jag hade kommit lite efter de andra och det var rätt glest med folk på gatorna. Någonstans bakom oss hörde jag svagt hur några gick och muttrade, men det gick inte att urskilja vad de sade och jag brydde mig inte heller. Tills en av rösterna plötsligt yttrade ett enda ord, högt och ljudligt men utan att ropa: ”Rasförrädare!” En annan lade till, lite lägre men fullt hörbart och med en ton av vämjelse: ”Det är ju sorgligt…”

Det tog en sekund eller två innan jag förstod att jag hört rätt, och min första reaktion var att kasta en blick bakåt. Där gick tre eller fyra unga män, pojkar egentligen, med kortsnaggat hår och grova kängor. Hur de såg ut i övrigt minns jag inte, bara de där kala hjässorna och kängorna. Jag vände snabbt bort blicken medan jag försökte ta in vad som just hänt. Min fru, som hade flyttat till Sverige från ett utomeuropeiskt land för bara något år sedan, förstod inte svenska så bra ännu och hade inte uppfattat något av det inträffade. Det hade inte någon annan i familjen heller eftersom de gick en bit längre fram. Under några ögonblick var jag som förlamad medan jag försökte bestämma hur jag skulle hantera situationen. Att bli antastad av ett gäng rasister på öppen gata, om också bara med ord, var inget jag hade erfarenhet av, och jag var rädd på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Efter några evighetslånga sekunder vände jag mig bakåt igen, fortfarande utan en klar idé om vad jag skulle göra – och då var gänget borta. Hur de kunde försvinna så snabbt har jag aldrig riktigt förstått, men jag antar att de för ögonblicket hade uppnått sitt syfte och inte var ute efter någon mer handgriplig konfrontation. Medan jag svepte runt med blicken för att bli säker på att det inte syntes några spår av dem saktade jag ner på stegen och kände en stor lättnad. Min fru och de andra hade fortfarande inte märkt någonting, och det hade gått så fort att jag själv nästan tvivlade på att det ens hade hänt så snart det var över. Det kändes helt enkelt overkligt, men samtidigt omtumlande på ett sällsynt obehagligt sätt.

Känslan av att ”det kan inte ha hänt på riktigt” var så stark att jag snart faktiskt blev osäker på om det hade gjort det. När väl både rädslan och lättnaden i tur och ordning hade släppt bidrog det surrealistiska i hela situationen till att jag aldrig berättade för någon – varken min fru eller någon annan – om det som hände. Jämfört med hur rasism och främlingsfientlighet drabbar många andra i det svenska samhället var ju för övrigt denna episod inte särskilt märkvärdig. (Här kunde jag skriva en hel del om den diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden som jag också lärt mig en del om genom min fru, men avstår.) Men de senaste veckorna och månaderna har jag tänkt en hel del på den där upplevelsen av utsatthet under promenaden i Halmstad, i takt med att diskussionen har blivit allt hetare om rasismens och nazismens frammarsch i Sverige och hur den ska bekämpas.

* * *

Med Sverigedemokraternas exempellösa framgång i gårdagens riksdagsval är det en diskussion som blivit påträngande akut och för ögonblicket dominerar alla svenska medier, såväl de traditionella som de sociala. Som många andra är jag mycket oroad över att ett så uppenbart främlingsfientligt parti som SD går så starkt framåt i opinionen. Främst för att udden i dess frånstötande ideologi vänder sig mot hundratusentals, ja faktiskt miljontals, svenskar som är första, andra eller tredje generationens invandrare. Men också för att den rädsla och det hat som SD sprider omkring sig angår mig personligen och riktar sig direkt mot medlemmar av min familj. Hur mycket de än försöker visa upp en välputsad fasad utåt är det uppenbart att SD är ett parti med betydande stråk av såväl rasism som fascism och nazism. (Vilket är relaterade men inte identiska företeelser, bör kanske tilläggas; de blandas ofta ihop.)

Men just därför, just på grund av att de representerar något så avskyvärt som alla demokratiska krafter måste motarbeta, är det viktigare än någonsin att förstå vad SD faktiskt är och inte är, och framför allt vad det växande stödet för dem representerar. Jag är varken statsvetare eller expert på högerextrema rörelser och tänker därför inte ge mig in på någon djupare sådan analys, men som många kommentatorer redan framhållit är inte varje SD-väljare nödvändigtvis övertygad rasist även om partiets politik har sina rötter i en rasistisk människosyn. Av allt att döma handlar det snarare om att SD visat sig utomordentligt skickliga på att väva ihop allsköns olika typer av missnöje och misstro mot etablissemanget från ganska skilda väljargrupper. SD:s karaktär av konglomeratparti framgår inte minst av det faktum att de som röstade på dem verkar ha kommit från olika sidor av det politiska spektrat; flest är före detta moderater, näst flest tidigare socialdemokrater.

Av både principiella och personliga skäl tycker jag det är obehagligt att se hur Sverigedemokraterna får en allt starkare politisk ställning; de är ett uppenbart hot mot det demokratiska och civiliserade samhället, grundat på idén om alla människors lika värde. Men hur illa jag, och många andra, än tycker om dem kan vi bara motarbeta dem om vi förstår orsakerna till att deras stöd växer. Och då måste vi påminna oss något som de flesta av oss egentligen vet om: att den verklighet människor lever i varierar stort och att samma verklighet dessutom kan uppfattas på olika sätt. Det bidrar till att många väljare inte betraktar, eller kanske snarare inte vill se, SD som ett rasistiskt parti trots att det finns många belägg för att så är fallet; istället finns det andra motiv till att de röstar som de gör. Vilka de skälen är måste vi förstå, om vi på något sätt ska kunna eliminera SD:s politiska inflytande utan att låta deras främflingsfientliga ideologi smitta av sig på den svenska invandrings- och integrationspolitiken.

För att bekämpa de strömningar Sverigedemokraterna representerar behöver vi alltså lyfta oss över vår omedelbara, känslomässiga reflex av avsky och avståndstagande, så att vi på ett nyanserat sätt kan analysera vad som faktiskt sker bakom det som synes ske. Kan vi inte närma oss denna helt avgörande samhällsutmaning med intellektuell öppenhet och ett stort mått ödmjukhet är alla försök att möta den dömda att misslyckas. Det grundläggande felet i SD:s världsbild är att de ser på sina medmänniskor som bestående av ”vi och dom”, de goda och de onda. Impulsen att vända på steken och göra samma misstag, med SD:s väljare i rollen som de självklart men obegripligt onda, är fullt förståelig men inte det minsta konstruktiv. Liksom många andra undrar jag hur någon över huvud taget kan rösta på SD, men den fråga vi egentligen bör ställa, och ta på allvar, är varför så många gör det.

Svåra och enkla val

Det händer och att jag här publicerar inlägg som består av ett knippe tweetar, vilka blivit lite för många att lägga ut i ett svep på Twitter (där långa sådana serier kan upplevas som störande). Nu är det dags igen, och denna gång handlar det om mina funderingar inför det omedelbart stundande riksdagsvalet.

* * *

Hade tänkt rösta idag så det börjar bli hög tid att bestämma sig. Inte så lätt för en pragmatisk idealist och reaktionär revolutionär. :)

Demokrati och rösträtt är mycket viktigt och något att vara tacksam för. Är en sån där som brukar rösta finklädd.

Men modernt partiväsende och valkampanjers logik i praktiken har jag svårt för. För ideologiskt och populistiskt samtidigt, på något sätt.

Har därför ingen större entusiasm för något av de etablerade partierna; inget av dem träffar mer än hälften rätt för min del.

Å andra sidan har de (nästan) alla något vettigt att bidra med, och egentligen vet jag vilket som ligger närmast till hands. Väljer nog det.

Finns bara två partier som för mig vore helt otänkbara: SD och Fi. Om också på olika sätt (SD i klass för sig) är båda ytterlighetspartier.

SD och Fi må idémässigt vara motpoler men båda har en verklighetsfrämmande världsbild, lågt i tak och bygger på personkult. IMHO, så klart.

Med det sagt, och just därför, viktigt att (igen) vara glasklar med avgörande skillnaden mellan SD och alla andra ifråga om människosyn.

Varje röst på SD är en röst på hatet och rädslan. Varje röst på övriga riksdagspartier, eller Fi, är en röst på demokratin. Du väljer.

Robin Williams (1951–2014)

Idag har komikern och skådespelaren Robin Williams bortgång ägnats mycket uppmärksamhet i nyhetsflödet och sociala medier. Man kan tycka att det finns viktigare saker att ägna sig åt med alla de kriser och katastrofer som just nu pågår runtom i världen, men samtidigt vore vi mycket illa ute om vi inte för ett ögonblick kunde stanna upp och hedra dem som med sina liv betytt något för andra människor. Williams tillhörde tveklöst den kategorin och hyllningarna och minnesrunorna har avlöst varandra under dagen. En av de mest träffande och välformulerade är Dave Itzkoffs artikel i New York Times:

The privileged son of a Detroit auto executive who grew up chubby and lonesome, playing by himself with 2,000 toy soldiers in an empty room of a suburban mansion, Mr. Williams, as a boy, hardly fit the stereotype of someone who would grow to become a brainy comedian, or a goofy one, but he was both. Onstage he was known for ricochet riffs on politics, social issues and cultural matters both high and low; tales of drug and alcohol abuse; lewd commentaries on relations between the sexes; and lightning-like improvisations on anything an audience member might toss at him. His gigs were always rife with frenetic, spot-on impersonations that included Hollywood stars, presidents, princes, prime ministers, popes and anonymous citizens of the world. His irreverence was legendary and uncurtailable.

Hur märkligt det än känns att medge det, är jag en av de många människor vilkas liv Robin Williams kom att beröra på ett mycket påtagligt sätt. Hela mitt vuxna liv har jag tillbringat i universitetsvärlden – som student, forskare, lärare och administratör – och resan in i den världen började jag med studier inom lärarutbildningen. Valet att bli lärare, långt ifrån självklart för någon från en familj utan akademiska traditioner, var delvis en direkt följd av det djupa intryck filmen Döda poeters sällskap (1989) gjorde på mig. Och jag var inte ensam; oräkneliga var de i min generation som inspirerades av den oortodoxe läraren John Keating i Robin Williams gestalt, med hans uppmaning att ”fånga dagen”.

Idag, tjugofem år senare, är jag kanske aningen mindre stjärnögd och uppfattar filmen på ett något annorlunda sätt, men Williams enastående rollprestation imponerar fortfarande. Att kalla honom ett geni, som många nu gör, är ingen överdrift – allt han gjorde vittnade om en extraordinär och sällsamt mångsidig begåvning. För hans humor, allvar, värme och intensitet kommer jag alltid att minnas honom som en av de verkligt stora.

Robin Williams

Robin Williams vid ett framträdande i Washington, D.C., i oktober 2008. (Foto: Chad J. McNeeley, U.S. Navy/DefenseImagery.mil)

Resa i gränsland

A young black bear on a Yukon road

Tidigare i år fick jag möjlighet att förverkliga en gammal dröm: att resa till Alaska och Yukon. Det förra är en amerikansk delstat och det senare ett kanadensiskt territorium, men de gränsar till varandra och kallas ibland gemensamt för ”The North Country”. Hela området är känt för sin storslagna natur och Yukon, där Klondike ligger, är också bekant för sin roll i den stora guldruschen runt sekelskiftet 1900.

Med några andra tillbringade jag ett par veckor på och längs vägarna i denna del av världen, som levde upp till högt ställda förväntningar på både landskapet och djurlivet. För min del följde sedan en veckas vistelse i Vancouver och Victoria, British Columbia, för Digital Humanities Summer Institute, vilket jag skrivit om här tidigare (1, 2). I galleriet nedan har jag samlat ett antal bilder, framför allt av djur och natur, tagna under resan. Några av dem är lätt justerade genom beskärning eller användning av enkla färgfilter, men de har inte manipulerats på annat vis.

Tillbaka till Tidens skiften

Häromdagen ägnade jag några timmar åt diverse administrativa uppgifter som på olika sätt handlade om att dokumentera och synliggöra mina publikationer och andra meriterande aktiviteter på sistone. I en tid då forskare och forskning ständigt ska mätas och (ut)värderas är det ingen märklig sysselsättning, men jag är minst sagt kluven till det framhävande av jaget och de egna prestationerna som den är förknippad med. Funderingar i de banorna påminde mig om en närbesläktad fråga som jag diskuterat här tidigare, nämligen forskares närvaro, synlighet och identitet på webben och i olika sociala medier. När jag själv samlade ihop det mesta av mitt webbskrivande på denna (då nya) adress för drygt ett halvår sedan motiverade jag det bland annat så här:

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

I princip fångar denna beskrivning fortfarande min syn på värdet för forskare av att ha en personlig webbplats, och av det som ibland kallas ”akademiskt bloggande”. För egen del tycker jag också att denna sajt har utvecklats på det sätt jag hade hoppats när jag gjorde min ”omstart” i höstas, och det känns bra att ha just ett tydligt, synligt hem på nätet. Till den tydligheten bidrar att webbplatsens adress, domännamnet, består av mitt eget namn, en praxis som är vanlig bland många digitala humanister i USA, Storbritannien och på andra håll.

En sak som varit svårare att vänja sig vid är att mitt namn också fungerat som titel på sajten, till skillnad från mina tidigare bloggar som alltid haft sina egna namn: Tidens skiften, Pehr Löfling, Digihist… Dels kan mer informativa benämningar av den typen rent praktiskt och språkligt många gånger vara att föredra, dels känner jag mig (som sagt) inte helt bekväm med att framhäva den egna personen alltför starkt. Slutligen har jag helt enkelt saknat namnet på en av mina tidigare bloggar och den närmaste föregångaren till denna webbplats, Tidens skiften, som fångar mycket av den ton och den inriktning jag eftersträvar här. (Med vilken framgång är en annan fråga.)

Från och med idag återuppstår alltså Tidens skiften som namn på bloggen och sajten, medan adressen fortsätter vara https://kennethnyberg.org. Den typen av uppdelning mellan namn och adress är relativt vanlig bland de digitala humanister jag nämnde ovan, och det är ett arrangemang som är mer i linje med hur jag ser på syftet med min webbplats. Och att jag ägnat ett helt blogginlägg åt vad som kan tyckas vara en obetydlig detalj, beror på att jag tror konkreta exempel som detta kan vara av intresse och ha betydelse för andra som funderat över hur de ska hantera sin närvaro och identitet på nätet. Det är frågor som bara blir allt viktigare att tänka igenom och förhålla sig till, både för forskare och andra.