Projektblogg om Pehr Löfling igång

Uppdatering 120930: Projektbloggen som nämns nedan har nu slagits samman med Tidens skiften och allt dess innehåll flyttats över hit.

* * *

För ett halvår sedan fick jag besked om att Riksbankens Jubileumsfond (RJ) beviljat min ansökan om medel till ett forskningsprojekt kallat “Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756”. Av olika skäl kommer jag att inleda projektet först till hösten och då i mycket blygsam skala, men tankearbetet är givetvis igång redan nu (eller snarare sedan länge).

Det känns ganska självklart att projektet ska ha en egen blogg där arbetet dokumenteras och där mer populärvetenskapligt material om Pehr Löfling och hans värld kan samlas. Tanken är alltså att (på sikt) bygga upp en resurssida med både eget material och länkar till texter, media, webbplatser etc. som ger kunskaper om personen, tiden och företeelserna som undersöks eller berörs på olika sätt i projektet. På så sätt hoppas jag att inte bara de strikt vetenskapliga resultaten av arbetet i någon mån kan komma en bredare publik tillgodo.

Häromdagen öppnade den nya bloggen, och idag skrev jag det första “riktiga” inlägget. Där berättar jag att en katalog över Löflings s.k. brevbok som jag publicerade 2008 nu går att ladda ned i fulltext från – var annars? – Tidens skiften. Här har jag nämligen också arbetat lite bakom kulisserna de senaste dagarna, bl.a. genom att lägga upp en särskild avdelning kallad Fulltext, där en del av mina skrifter kommer att göras tillgängliga i digitalt format. (Tillägg 131003: Fulltextlänken har uppdaterats till aktuell adress.)

Och nej, jag har inte drabbats av storhetsvansinne utan inser att efterfrågan är mycket blygsam — det handlar mer om att det “ska finnas” såvida inte några särskilda hinder föreligger. (Tänker lite Open Access här, för dem av er som är insatta i den diskussionen.) Än så länge är det bara Löflingkatalogen och min avhandling som ligger ute, men så småningom tillkommer nog också lite artiklar m.m.

Rubrikerna på de senaste fem inläggen från Löflingbloggen syns i högerspalten här på Tidens skiften, strax ovanför min länklista. Där finns även de senaste rubrikerna från min privata och högst amatörmässiga fotoblogg Brevio.

Att namnge en blogg

Idag är det exakt sex månader sedan jag publicerade det första inlägget på ”Tidens skiften”. Från början har detta varit ett personligt projekt i försiktigt prövande anda, och jag är väl medveten om mina förbrytelser mot en av bloggosfärens viktigaste regler: skriv hellre ofta och kort än sällan och långt. Det har av olika skäl blivit mycket glesare mellan inläggen än jag hade föreställt mig och ofta har de blivit en smula för långa. Inte desto mindre tänker jag fortsätta utforska bloggandet som kommunikationsform och skriva så ofta (eller sällan) som jag hinner och så långt som jag tycker behövs.

Så här ett halvår senare kan det vara hög tid att infria löftet (eller möjligen hotet) från premiärinlägget att skriva lite mer om själva uttrycket ”tidens skiften” och dess betydelse(r). Varför blev det just det namnet och spelar det egentligen någon roll vad man döper en blogg till?

Den sistnämnda frågan kan kanske vara av lite mer allmänt intresse och låt mig därför börja med den. Kort och gott tror jag att namnet är viktigt som ett sätt att försöka fånga, åtminstone hyfsat väl, bloggens innehåll och tonfall. Visst kan man helt enkelt döpa bloggen efter sig själv, särskilt om det är en personlig blogg om allt som intresserar en utan urskillning, men såvida man inte är en känd person eller angelägen att (som det heter på gräslig nysvenska) ”bygga sitt varumärke” säger det inte så mycket om innehållet. Åtminstone var det så jag tänkte när jag försökte bestämma mig för vad bloggen skulle kallas.

Efter en del funderande fastnade jag för ”Tidens skiften”, som i mina öron var ett vackert och lite eftertänksamt uttryck samtidigt som det fångade väldigt mycket av det jag trodde att bloggen skulle handla om. Just tidens, samhällets eller tillvarons ”skiften”, hur de förändras på vissa sätt samtidigt som de präglas av kontinuitet på andra sätt, är det som historiker ytterst alltid sysslar med och därför tycktes det lämpligt som namn på en historikerblogg. Men inte bara det förflutna och dess skiften intresserar mig utan också, och i minst lika hög grad, förhållandet mellan förändring och kontinuitet i vår egen tid – och det på alla tänkbara nivåer. Uttrycket ”tidens skiften” leder visserligen gärna tanken till stora samhällsprocesser på global skala, men för mig kan det också stå för helt vardagliga och personliga upplevelser av hur livet och tiden oavbrutet omgestaltas i både stort och smått.

Till sist, då det numera kanske inte är allom bekant: ”Tidens skiften” är ett sedan länge väl etablerat namn på en del av den svenska Psalmboken som innefattar hymner för olika årstider och tider under dygnet. Det lyfter fram en mer eller mindre cyklisk rytm i tillvaron där vissa företeelser återkommer gång på gång men aldrig på exakt samma sätt, och det är ett perspektiv som jag på något vis känner mig befryndad med. Ett mer sympatiskt och associationsrikt namn på min ”personliga historikerblogg” kunde jag med andra ord inte tänka mig.

Det kommer mera

Internets allfarvägar är kantade med ivrigt igångsatta och snart insomnade bloggprojekt, men trots tystnaden här den senaste tiden är Tidens skiften inte ett exempel på det – åtminstone inte än så länge.

När jag drog igång bloggen för ett par månader sedan var det efter en ganska lång tids funderande på dess inriktning och tilltal (jfr första inlägget), och jag var helt inställd på att kunna uppdatera den någorlunda regelbundet. Tidpunkten var emellertid – för att uttrycka det milt – inte särskilt väl vald eftersom jag strax därpå gick in i en av de mest arbetsintensiva perioder jag varit med om. Framför allt de senaste veckorna har av olika skäl varit helt extrema, vilket gjort att det blivit en längre paus i skrivandet här (och ganska sporadiskt med Twitter-uppdateringarna också för den delen).

Framöver hoppas jag få en något mer “normal” tillvaro igen, med åtminstone något litet utrymme för så frivola aktiviteter som bloggande och twittrande. Med andra ord: det kommer mera.

Ett tiggarbrev som gick hem

Många utomstående har inte detta helt klart för sig, men som forskare idag är man mer än något annat en professionell tiggare. Svenska forskare lägger varje år ner oerhörda mängder tid och kraft på att formulera ansökningar om forskningsmedel, vilka sedan andra forskare lägger ner ytterligare arbete på att granska och skriva utlåtanden om.

Jag är nog inte ensam om att ibland tänka, att man kanske helt enkelt skulle lägga all den där tiden som nu går åt till att skriva ansökningar på att faktiskt forska istället. Men så blir det oftast inte, utan vi fortsätter att skriva och skicka in våra tiggarbrev, som ju inte bara handlar om pengar utan också om någon slags bekräftelse på att det vi gör faktiskt är värt besväret (och pengarna). Det har också jag gjort genom åren, och efterhand blivit hyfsat framgångsrik med att skrapa ihop mindre stipendier för diverse små projekt och arkivresor m.m. Men några “riktiga” forskningspengar, alltså fullskaliga projektmedel från någon av de stora anslagsgivarna, har jag aldrig fått. Förrän igår.

Då publicerade nämligen Riksbankens Jubileumsfond (bland forskarna gemenligen känd som “Riksbanken” eller “RJ”) 2010 års beslut om forskningsmedel, och mitt namn fanns med på listan. Projektet som beviljades tre års finansiering heter “Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756”, och är en idé som jag i flera år gått och funderat på att göra forskning av. Nu får jag möjlighet att realisera idén och se hur långt den bär. Tack för det Riksbanken!

Sociala medier – allvar eller trams?

Snubblade just över ett intressant blogginlägg av Fredrik Svanberg på Historiska museet: “Den twittrande, facebookande, bloggande institutionen”. Det han egentligen resonerar kring där är vanan på museer att inte signera utställningstexter med namnen på dem som (huvudsakligen) skrivit dem. Istället är de anonyma och ger s.a.s. intryck av att vara själva institutionens röst, och därmed uppfattas de i någon mening som opersonligt objektiva. Men Svanberg börjar i en annan ända och det var den inledningen som fångade mig:

Inte så sällan kan man märka hur många inte tar sociala medier på allvar. Särskilt på stora kulturinstitutioner tänker jag. Där kan finnas en nedärvd teknikmisstänksamhet kombinerad med en förkärlek för klassiska utrycksformer som boken, föredraget eller vad det nu kan vara. Är sociala medier på allvar egentligen eller bara trams?

Jag känner igen mig själv (och en hel del av min institutionella omgivning) i denna beskrivning. Trots ett stort teknik- och medieintresse i övrigt har jag hyst en viss, kanske rentav ganska stor, skepsis mot sociala medier som fenomen. Samtidigt blir de för varje dag som går allt svårare att ignorera även för dem av oss som bär på “en förkärlek för klassiska uttrycksformer”. Det är någonstans i en sådan slutsats som tanken på denna blogg föddes. Den är ett försök att pröva på en kommunikationsform som visserligen (för mig) känns ny och ovan, men samtidigt helt uppenbart inte kan avfärdas som “bara trams”.

Efter att ha läst det nämnda blogginlägget upptäckte jag f.ö. att Fredrik Svanberg är en mycket flitig twittrare. Här ligger man i lä…

Premiär

Att inleda en nystartad blogg med någon form av introduktion eller presentation tycks vara tämligen sällsynt; sådana inslag hänvisas istället regelmässigt till den obligatoriska “Om”-sidan. Själv kan jag dock inte motstå frestelsen att falla in i konventionerna för tryckta texter och inleda med – just det – ett slags inledning. Alltså:

Med detta inlägg börjar min nya blogg Tidens skiften. Välkommen!

Tidens skiften är ett försök till vad jag skulle vilja kalla “en personlig historikerblogg”. I första hand är tanken att pröva bloggandet som en form för att diskutera frågor om vetenskap och samhälle ur en historikers perspektiv. Men det handlar inte om en renodlad forskarblogg, utan förhoppningen är att de mer eller mindre välgrundade inläggen i olika sakfrågor ska kunna blandas med mer personligt hållna reflektioner och kommentarer, utan att bloggen för den skull får karaktären av privat dagbok.

Att finna en sådan balans i tilltal och innehåll är kanske inte helt lätt. Inte desto mindre vill jag göra ett försök och se vad det kan ge att på detta vis kommunicera en humanists och historikers tankar om det som händer i stort och smått, ofta betraktat ur ett längre tidsperspektiv av “då” och “sedan”, förflutenhet och framtid.

Bland förebilderna för bloggens inriktning och tonfall finns Peter Englund (både hans tidigare och nuvarande blogg), Karin Sennefelt och Claes Carlsson-Klauzner. T. Mills Kellys edwired fick mig att på allvar börja tänka på att pröva bloggandet som kommunikationsform, och hunnen så långt kom arkeologen Åsa M. Larssons råd och tips i ämnet (“Lilla vetenskapsbloggskolan“) väl till pass.

Namnet Tidens skiften är ett försök att ringa in vad bloggen på olika sätt ska handla om. Det är också i sig ett intressant och mångtydigt uttryck, och jag tänker därför återkomma till det i ett senare inlägg.