Historiska resmål: Skara

Skara är en av Sveriges äldsta städer, en plats där kulturlager efter kulturlager berättar om de många generationer av människor som levt och dött här. För att vara historiker, fast rotad i den västsvenska myllan – född i Västergötland, uppvuxen i Bohuslän och de senaste tjugo åren bosatt i Göteborg – är det därför närmast pinsamt att jag, så vitt bekant, aldrig satt min fot i Skara.

Förrän i fredags. Då tillbringade jag, sent omsider, en hel dag där för utforskning av några väl utvalda spår av traktens förflutna. Det var till stor del tack vare min kollega Brita Planck (på Twitter @planckskonstant) som denna historisk-arkeologiska resa för nytta och nöje blev av. Hon bor i Skara och hade organiserat det mesta av dagen, som blev minnesvärd och lärorik på många sätt. Som inspiration för andra hugade resenärer med liknande böjelser kommer här några bilder med tillhörande redogörelser för vårt välmatade dagsprogram. Och likväl skrapade vi bara på ytan av vad Skara har att erbjuda – det blir fler besök!

På vårt första stopp, en utgrävning av en stenåldersbosättning som pågår i Karleby utanför Falköping, togs vi emot av en annan institutionskollega, arkeologen Tony Axelsson. Tillsammans med Karl-Göran Sjögren leder han utgrävningen och är lärare för de studenter som deltar i den inom ramen för fältkurser i arkeologi. Boplatsen är ca 5 000 år gammal och hör därmed till den så kallade bondestenåldern. Utgrävningen är öppen för allmänheten till och med den 5 juli. Mer om den går att läsa här.

Efter att ha guidats runt i Karleby av både Tony och studenter i publik arkeologi, reste vi några årtusenden framåt i tiden för att landa i Varnhem med dess medeltida kyrka och klosterruiner. På vägen dit passerade vi Ekornavallen, ett stort fornlämningsområde med gravar från flera olika perioder.

I Varnhem finns bl.a. Birger Jarls grav (till vänster, i bildens förgrund) liksom monument, och troligen gravar, för flera 1100-talskungar. Kyrkan har restaurerats i olika omgångar men går tillbaka till mitten av 1100-talet, då den byggdes som en del av ett kloster för munkar inom cistercienserorden. Rester av en tidigare kyrka finns också alldeles i närheten, och i anslutning till den har några av Sveriges äldsta kristna gravar hittats. De är från slutet av 800-talet och Tony var inblandad i den utgrävningen också…

Varnhem är storslaget, och efter en längre rundvandring där återvände vi till Skara för lunch på det stämningsfulla Kråks värdshus. Sedan var det dags för ett besök som för någon med mina intressen kanske, trots allt, var dagens höjdpunkt: forskningsavdelningen i det gamla Stifts- och landsbiblioteket mittemot domkyrkan.

Där välkomnades vi av den kunniga och entusiastiska bibliotekarien Helena Backman, som visade några av de rariteter som förvaras här. Fokus försköts därmed till böcker och manuskript från sent 1400-tal till tidigt 1800-tal. Bland annat fick vi se en bok från 1574 av Philipp Melanchthon (till vänster) och handskrifter från 1700-talets senare del, den period jag själv forskar om. (Anm: ursprungligen angavs året för Melanchthons bok till 1474, men som Helena påpekar i en kommentar ska det vara 1574.) Här finns vissa kopplingar till personer som jag behöver fördjupa mig närmare i vid ett senare tillfälle. Titta för övrigt gärna in på Flickr-serien Månadens bokband där biblioteket lägger ut bilder av vackra böcker ur sina samlingar!

Dagens sista anhalt var Skara domkyrka, bokstavligen och bildligen stadens historiska centrum. Genom sin långa och komplicerade tillkomst- och ombyggnadshistoria från 1000-talet och framåt är den också i sig en slags sammanfattning av Skaras mångskiktade förflutna och de spår det lämnat efter sig.

Mycket av kyrkan som den ser ut idag har präglats av Helgo Zettervalls restaureringar i slutet av 1800-talet, men under golvet, i kryptan, finns fortfarande murrester kvar från en tidigare byggnad med tusen år på nacken. Domkyrkan är bara en av många, många anledningar att besöka Skara för den historiskt intresserade, oavsett tidsperiod.

Ny bloggadress: tidensskiften.se

Tidens skiften drivs med bloggplattformen WordPress och har haft sin huvudadress där sedan bloggen startade i september 2010. Nästan lika länge har det funnits en vidarebefordran från domänen www.tidensskiften.se, men från och med idag har jag slagit ihop de båda så att tidensskiften.se är huvudadress. Det ska fortfarande fungera via wordpress.com, men de som till äventyrs har bokmärken eller prenumererar på RSS-flöden från bloggen bör uppdatera till den nya adressen. (Tillägg 131003: Allt material från Tidens skiften finns nu på adressen https://kennethnyberg.org.)

Åter till Uppsala

Forskar man om 1700-talets naturalhistoria och linneanskt resande får man själv ofta resa till Uppsala (om man inte redan bor där). Det tycker jag om, och den 22 februari är det dags igen. Då talar jag och James Dobreff om “Linnélärjungar i Sydamerika: Daniel Rolander och Pehr Löfling” vid Marie-Christine Skunckes tvärvetenskapliga 1700-talsseminarium. Jim deltar via videolänk från Boston medan jag (förhoppningsvis) medverkar på plats.

Rubriken för mitt bidrag vid seminariet är “Pehr Löflings livsgeografi och kunskapens globalisering”. I grunden är det en kort presentation av utgångspunkterna för mitt Löflingprojekt, som ännu befinner sig i inledningsfasen eftersom jag först nyligen börjat arbeta mer koncentrerat med det. Bland annat kommer jag ta upp de frågor projektet aktualiserar om hur enskilda livsöden kan användas för att studera större historiska processer.

Temat för seminariet är välkommet och mycket motiverat. De senaste åren har alltmer intresse riktats mot spanska och sydamerikanska dimensioner av den tidigmoderna vetenskapshistorien, som ju länge dominerats av engelska, franska och tyska perspektiv. Själv kan jag inte så mycket om Rolander, och därför ska det också bli mycket intressant att höra vad Jim har att berätta. Hoppas vi ses där!

Knoppar i måleri och skulptur

Igår var det vernissage för Sonja Strömkvist Blyckers utställning “Se knoppen” på Galleri Floras Rike i Göteborgs botaniska trädgård. Det är inte alltför ofta jag går på konstutställningar, men det gäller att passa på när det ges möjlighet att, som i detta fall, få se både måleri och skulptur med kopplingar till Pehr Löfling (mer om det strax). Det visade sig väl värt besväret och jag fick också en trevlig pratstund med konstnären själv trots att det var ganska välfyllt med besökare.

Utställningen, som verkar bli den sista innan Floras Rike upphör som galleri, löper fram till den 8 januari och består av ett knappt 20-tal målningar och ett något mindre antal skulpturer. Den gör verkligen skäl för sitt namn, då utställningen hjälper oss upptäcka och se den skönhet och variationsrikedom som gömmer sig bland knopparna och som vi ofta helt enkelt inte är medvetna om. Denna s.a.s. pedagogiska funktion underströks av att konstnären i lokalens fönster placerat ut kvistar med knoppar på, vilka besökarna själva kunde studera i närbild med hjälp av kraftfulla luppar som också hade lagts ut. Sammantaget blev det en verklig aha-upplevelse.

Jag frågade Sonja varför hon är så intresserad av knoppar, som hon arbetat mycket med under ett antal år nu. Hon berättade då att det hade börjat med en nedsågad skogslönn vars knoppar fascinerade henne mycket och gav henne inspiration som sedan bara fortsatt (mer om den bakgrunden finns på hennes egen hemsida). Just skogslönn spelar också en framträdande roll i utställningen och jag kan förstå deras särskilda dragningskraft; flera av de verk jag själv tyckte mest om, särskilt målningarna, var de som visade lönnknoppar och den smått osannolika variationen i deras utseende. De blir, som Sonja sade, nästan som individer när man studerat dem länge och ingående och ser hur mycket de faktiskt skiljer sig åt sinsemellan.

Men hur hänger allt detta ihop med Linnélärjungen Pehr Löfling? Jo, han står som författare till en liten avhandling från 1749 kallad Gemmae arborum, Trädens knoppar, där ett drygt 100-tal trädarters knoppar beskrivs och systematiseras. Till skillnad från flertalet avhandlingar som försvarades under Linnés presidium (ordförandeskap), anses det allmänt att det var Löfling själv, inte hans lärare, som skrev Gemmae arborum. Däremot var det Linné som hade formulerat ämnet och gett instruktioner för hur det skulle undersökas.

Löfling löste sin uppgift så skickligt att denna avhandling skulle få betydelse både för hans egen fortsatta karriär och Linnés pågående arbete med att utveckla den s.k. binära nomenklaturen – men det får jag skriva mer om en annan gång. Tills dess kan jag varmt rekommendera Sonja Strömkvist Blyckers utställning i Göteborg!

Projektblogg om Pehr Löfling igång

Uppdatering 120930: Projektbloggen som nämns nedan har nu slagits samman med Tidens skiften och allt dess innehåll flyttats över hit.

* * *

För ett halvår sedan fick jag besked om att Riksbankens Jubileumsfond (RJ) beviljat min ansökan om medel till ett forskningsprojekt kallat “Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756”. Av olika skäl kommer jag att inleda projektet först till hösten och då i mycket blygsam skala, men tankearbetet är givetvis igång redan nu (eller snarare sedan länge).

Det känns ganska självklart att projektet ska ha en egen blogg där arbetet dokumenteras och där mer populärvetenskapligt material om Pehr Löfling och hans värld kan samlas. Tanken är alltså att (på sikt) bygga upp en resurssida med både eget material och länkar till texter, media, webbplatser etc. som ger kunskaper om personen, tiden och företeelserna som undersöks eller berörs på olika sätt i projektet. På så sätt hoppas jag att inte bara de strikt vetenskapliga resultaten av arbetet i någon mån kan komma en bredare publik tillgodo.

Häromdagen öppnade den nya bloggen, och idag skrev jag det första “riktiga” inlägget. Där berättar jag att en katalog över Löflings s.k. brevbok som jag publicerade 2008 nu går att ladda ned i fulltext från – var annars? – Tidens skiften. Här har jag nämligen också arbetat lite bakom kulisserna de senaste dagarna, bl.a. genom att lägga upp en särskild avdelning kallad Fulltext, där en del av mina skrifter kommer att göras tillgängliga i digitalt format. (Tillägg 131003: Fulltextlänken har uppdaterats till aktuell adress.)

Och nej, jag har inte drabbats av storhetsvansinne utan inser att efterfrågan är mycket blygsam — det handlar mer om att det “ska finnas” såvida inte några särskilda hinder föreligger. (Tänker lite Open Access här, för dem av er som är insatta i den diskussionen.) Än så länge är det bara Löflingkatalogen och min avhandling som ligger ute, men så småningom tillkommer nog också lite artiklar m.m.

Rubrikerna på de senaste fem inläggen från Löflingbloggen syns i högerspalten här på Tidens skiften, strax ovanför min länklista. Där finns även de senaste rubrikerna från min privata och högst amatörmässiga fotoblogg Brevio.

Att namnge en blogg

Idag är det exakt sex månader sedan jag publicerade det första inlägget på ”Tidens skiften”. Från början har detta varit ett personligt projekt i försiktigt prövande anda, och jag är väl medveten om mina förbrytelser mot en av bloggosfärens viktigaste regler: skriv hellre ofta och kort än sällan och långt. Det har av olika skäl blivit mycket glesare mellan inläggen än jag hade föreställt mig och ofta har de blivit en smula för långa. Inte desto mindre tänker jag fortsätta utforska bloggandet som kommunikationsform och skriva så ofta (eller sällan) som jag hinner och så långt som jag tycker behövs.

Så här ett halvår senare kan det vara hög tid att infria löftet (eller möjligen hotet) från premiärinlägget att skriva lite mer om själva uttrycket ”tidens skiften” och dess betydelse(r). Varför blev det just det namnet och spelar det egentligen någon roll vad man döper en blogg till?

Den sistnämnda frågan kan kanske vara av lite mer allmänt intresse och låt mig därför börja med den. Kort och gott tror jag att namnet är viktigt som ett sätt att försöka fånga, åtminstone hyfsat väl, bloggens innehåll och tonfall. Visst kan man helt enkelt döpa bloggen efter sig själv, särskilt om det är en personlig blogg om allt som intresserar en utan urskillning, men såvida man inte är en känd person eller angelägen att (som det heter på gräslig nysvenska) ”bygga sitt varumärke” säger det inte så mycket om innehållet. Åtminstone var det så jag tänkte när jag försökte bestämma mig för vad bloggen skulle kallas.

Efter en del funderande fastnade jag för ”Tidens skiften”, som i mina öron var ett vackert och lite eftertänksamt uttryck samtidigt som det fångade väldigt mycket av det jag trodde att bloggen skulle handla om. Just tidens, samhällets eller tillvarons ”skiften”, hur de förändras på vissa sätt samtidigt som de präglas av kontinuitet på andra sätt, är det som historiker ytterst alltid sysslar med och därför tycktes det lämpligt som namn på en historikerblogg. Men inte bara det förflutna och dess skiften intresserar mig utan också, och i minst lika hög grad, förhållandet mellan förändring och kontinuitet i vår egen tid – och det på alla tänkbara nivåer. Uttrycket ”tidens skiften” leder visserligen gärna tanken till stora samhällsprocesser på global skala, men för mig kan det också stå för helt vardagliga och personliga upplevelser av hur livet och tiden oavbrutet omgestaltas i både stort och smått.

Till sist, då det numera kanske inte är allom bekant: ”Tidens skiften” är ett sedan länge väl etablerat namn på en del av den svenska Psalmboken som innefattar hymner för olika årstider och tider under dygnet. Det lyfter fram en mer eller mindre cyklisk rytm i tillvaron där vissa företeelser återkommer gång på gång men aldrig på exakt samma sätt, och det är ett perspektiv som jag på något vis känner mig befryndad med. Ett mer sympatiskt och associationsrikt namn på min ”personliga historikerblogg” kunde jag med andra ord inte tänka mig.

Det kommer mera

Internets allfarvägar är kantade med ivrigt igångsatta och snart insomnade bloggprojekt, men trots tystnaden här den senaste tiden är Tidens skiften inte ett exempel på det – åtminstone inte än så länge.

När jag drog igång bloggen för ett par månader sedan var det efter en ganska lång tids funderande på dess inriktning och tilltal (jfr första inlägget), och jag var helt inställd på att kunna uppdatera den någorlunda regelbundet. Tidpunkten var emellertid – för att uttrycka det milt – inte särskilt väl vald eftersom jag strax därpå gick in i en av de mest arbetsintensiva perioder jag varit med om. Framför allt de senaste veckorna har av olika skäl varit helt extrema, vilket gjort att det blivit en längre paus i skrivandet här (och ganska sporadiskt med Twitter-uppdateringarna också för den delen).

Framöver hoppas jag få en något mer “normal” tillvaro igen, med åtminstone något litet utrymme för så frivola aktiviteter som bloggande och twittrande. Med andra ord: det kommer mera.

Ett tiggarbrev som gick hem

Många utomstående har inte detta helt klart för sig, men som forskare idag är man mer än något annat en professionell tiggare. Svenska forskare lägger varje år ner oerhörda mängder tid och kraft på att formulera ansökningar om forskningsmedel, vilka sedan andra forskare lägger ner ytterligare arbete på att granska och skriva utlåtanden om.

Jag är nog inte ensam om att ibland tänka, att man kanske helt enkelt skulle lägga all den där tiden som nu går åt till att skriva ansökningar på att faktiskt forska istället. Men så blir det oftast inte, utan vi fortsätter att skriva och skicka in våra tiggarbrev, som ju inte bara handlar om pengar utan också om någon slags bekräftelse på att det vi gör faktiskt är värt besväret (och pengarna). Det har också jag gjort genom åren, och efterhand blivit hyfsat framgångsrik med att skrapa ihop mindre stipendier för diverse små projekt och arkivresor m.m. Men några “riktiga” forskningspengar, alltså fullskaliga projektmedel från någon av de stora anslagsgivarna, har jag aldrig fått. Förrän igår.

Då publicerade nämligen Riksbankens Jubileumsfond (bland forskarna gemenligen känd som “Riksbanken” eller “RJ”) 2010 års beslut om forskningsmedel, och mitt namn fanns med på listan. Projektet som beviljades tre års finansiering heter “Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756”, och är en idé som jag i flera år gått och funderat på att göra forskning av. Nu får jag möjlighet att realisera idén och se hur långt den bär. Tack för det Riksbanken!