Att på nära håll betrakta valar i sin naturliga miljö är en storslagen upplevelse. För vissa blir det en minnesvärd erfarenhet som de prövar på en gång, för andra något de inte riktigt kan släppa utan återvänder till om och om igen. Jag börjar inse att jag tillhör den senare kategorin. Det finns inte mycket som kan mäta sig med att få se och höra utblåset från en kaskelot eller en knölval på några tiotal meters avstånd, följa den längs havsytan under några minuter och sedan se stjärtfenan resa sig när den inleder sin nästa dykning ner i djupet.
Valskådning (whale watching eller whale safari på engelska) är en form av turism som vuxit kraftigt de senaste decennierna, delvis som en direkt följd av att den internationella valjakten begränsats alltmer. Av naturliga skäl utgår båtturerna ofta från samma hamnar varifrån valjakt tidigare bedrivits, och ibland marknadsförs de som ekoturism eftersom de (åtminstone indirekt) kan bidra till ansträngningarna att rädda arter som riskerar utrotning; levande valar blir så att säga mer värda än döda när turister är beredda att betala pengar för att få se dem. De seriösa företagen i branschen följer också regler som syftar till att verksamheten ska störa djuren så lite som möjligt, och de samarbetar ofta med forskare som studerar turernas kort- och långsiktiga effekter på valarnas beteende.
Det är möjligt att skåda val på många håll i världen, men bland de större destinationerna är det Nordnorge och norra och västra Island som ligger närmast till hands för oss svenskar. Själv har jag i olika sällskap gjort sammanlagt sex valturer i Norge, Island och USA (Kalifornien) sedan 2007, varav de två senaste under en resa till Vesterålen i början av augusti i år. Den var inte särskilt strapatsrik men något av en expedition till upplägget: först nattåg från Göteborg till Kiruna, sedan hyrbil ut till Andøya och Langøya och därifrån två nästan dagslånga turer långt ut till havs där kaskeloterna finns. Den första skedde i ganska grov sjö (det är inte ovanligt att valsafari ställs in med kort varsel på grund av olämpligt väder) men det blev ändå ett par fina dagar på havet och vi såg flera kaskeloter.
För den som inte är rädd för lite sjögång och vill pröva på en annorlunda typ av naturturism kan valskådning rekommenderas å det varmaste. Nedan följer några bilder från årets ”expedition” till Vesterålen. Jag har redan börjat planera nästa resa – drömmen är att en dag få se blåval, det största djur som någonsin funnits.
1 kommentar
Kommentarer är avstängda.