Professionalitet och ledarskap

I dagens GP finns en intressant debattartikel om Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU), där ett antal läkare är skarpt kritiska mot hur verksamheten leds. Men inte bara hur den leds; det som gör inlägget mer principiellt intressant är att det tar upp frågan om vilken typ av ledarskap som krävs i en organisation av SU:s karaktär:

Politikerna har lyckats med det vanliga misstaget att inte lära sig av historien. De har inte läst de vetenskapliga rapporter som finns om ledning av professionella organisationer, vilken skiljer sig avsevärt från ledningen av industriella produktionsenheter. Professionella organisationer, som till exempel sjukvård och universitet, är beroende av enskilda högt kompetenta individer medan industrin är avhängig av god maskinell utrustning och automatik och kan ledas av administrativt skickliga individer.

Just detta citat fångar på ett koncentrerat sätt en diskussion som varit mycket levande inom högskolesektorn på senare år, inte minst vid Göteborgs universitet. Starka krafter har verkat för en “professionalisering” av ledarskapet inom akademin som bestått i att chefer ska vara professionella just såsom chefer medan deras verksamhetsbakgrund är mindre viktig. Detta går på tvärs mot den traditionella modellen vid högskolor och universitet där professionalism förståtts som förankring i den verksamhet, den profession, i vilken ledarskapet utövas – den så kallade kollegialitetsprincipen.

Uppenbarligen vill debattörerna i detta fall slå vakt om den traditionella modellen. För egen del har jag inte läst den organisationsforskning de hänvisar till och därför är jag inte säker på att man så skarpt kan skilja mellan professionella och industriella organisationer. Vad som är bäst för Sahlgrenska universitetssjukhuset kan jag inte heller säga något om. När det gäller högskolor och universitet, som jag har en del erfarenhet av, är det dock enligt min uppfattning – allt annat lika – helt uppenbart bättre med chefer och ledare som är förtrogna med den verksamhet de fått ansvaret att leda.

Ett problem som kan uppstå med sådana “kollegiala” chefer är att de står verksamheten så nära att det blir svårt för dem att fatta även de obekväma, men nödvändiga, besluten. Det är självfallet en risk som måste motverkas på olika sätt, men åtminstone för mig är den inte så stor att den uppväger risken med ledare som rekryteras från helt andra områden: att de inledningsvis (och i vissa fall permanent) inte förstår vad verksamheten egentligen handlar om.