Professionalitet och ledarskap

I dagens GP finns en intressant debattartikel om Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU), där ett antal läkare är skarpt kritiska mot hur verksamheten leds. Men inte bara hur den leds; det som gör inlägget mer principiellt intressant är att det tar upp frågan om vilken typ av ledarskap som krävs i en organisation av SU:s karaktär:

Politikerna har lyckats med det vanliga misstaget att inte lära sig av historien. De har inte läst de vetenskapliga rapporter som finns om ledning av professionella organisationer, vilken skiljer sig avsevärt från ledningen av industriella produktionsenheter. Professionella organisationer, som till exempel sjukvård och universitet, är beroende av enskilda högt kompetenta individer medan industrin är avhängig av god maskinell utrustning och automatik och kan ledas av administrativt skickliga individer.

Just detta citat fångar på ett koncentrerat sätt en diskussion som varit mycket levande inom högskolesektorn på senare år, inte minst vid Göteborgs universitet. Starka krafter har verkat för en “professionalisering” av ledarskapet inom akademin som bestått i att chefer ska vara professionella just såsom chefer medan deras verksamhetsbakgrund är mindre viktig. Detta går på tvärs mot den traditionella modellen vid högskolor och universitet där professionalism förståtts som förankring i den verksamhet, den profession, i vilken ledarskapet utövas – den så kallade kollegialitetsprincipen.

Uppenbarligen vill debattörerna i detta fall slå vakt om den traditionella modellen. För egen del har jag inte läst den organisationsforskning de hänvisar till och därför är jag inte säker på att man så skarpt kan skilja mellan professionella och industriella organisationer. Vad som är bäst för Sahlgrenska universitetssjukhuset kan jag inte heller säga något om. När det gäller högskolor och universitet, som jag har en del erfarenhet av, är det dock enligt min uppfattning – allt annat lika – helt uppenbart bättre med chefer och ledare som är förtrogna med den verksamhet de fått ansvaret att leda.

Ett problem som kan uppstå med sådana “kollegiala” chefer är att de står verksamheten så nära att det blir svårt för dem att fatta även de obekväma, men nödvändiga, besluten. Det är självfallet en risk som måste motverkas på olika sätt, men åtminstone för mig är den inte så stor att den uppväger risken med ledare som rekryteras från helt andra områden: att de inledningsvis (och i vissa fall permanent) inte förstår vad verksamheten egentligen handlar om.

Historikermötet i halvtid

Nyss passerade Historikermötet 2011 i Göteborg halvtid, och det har varit en intensiv dag. Många siktar nu in sig på den stora konferensmiddagen i Eriksbergshallen, som jag tyvärr går miste om eftersom jag fortfarande är lite medtagen efter att ha varit ganska ordentligt sjuk tidigare i veckan. Jag var inte heller med hela dagen idag, men tillräckligt för att känna av stämningen och att träffa på några historikervänner (och andra) från när och fjärran. Och imorgon räknar jag med att vara laddad för en heldag fylld av intressanta sessioner! Tills dess kommer här några intryck från den gångna dagen.

Stämningen i morse var febril, sessionerna började redan kl. 8 och många hade svårt att hitta i den för besökare smått labyrintiska Humanisten där det mesta äger rum. Men det syntes också många mycket synliga ljusgröna t-shirts, uniformen för de lokala funktionärer – alltifrån magisterstudenter till professorer – som förhoppningsvis kunde hjälpa alla tillrätta. Det sorlades intensivt vid kaffeborden i pauserna och det var lika roligt som alltid att återse gamla bekanta och träffa nya. En av dem var en nyantagen doktorand från Kina som jag hittills bara mejlväxlat med, men som jag nu kunde diskutera avhandlingsplaner med i livs levande livet. Hemskt roligt, och mycket passande på ett historikermöte som handlar om hur historien kan gå över och bortom de nationella ramarna.

Eftersom jag varit hemma både första halvdagen och delar av idag har det plötsligt blivit ganska viktigt att kunna följa det lilla som sägs om mötet på bloggar och Twitter, där åtminstone en liten rännil bildats nu under eftermiddagen. Som ganska ny på Twitter har jag fortfarande inte riktigt listat ut hur “hashtags” (nyckelord, ämnesmarkörer) s.a.s. etableras, men jag föreslog för några dagar sedan #shm2011 för historikermötet. Det mer beskrivande #historikermötet verkar vara det andra använder och nu även jag själv – ännu så länge är det bara något tiotal tweets men det blir säkert fler. Dessutom har Fredrik Svanberg på Historiska museet, en aktiv twittrare, skrivit ett blogginlägg om sina intryck av första dagens keynotes och paneldiskussion igår som jag i min frånvaro var mycket tacksam över att få ta del av.

Snart blir Göteborg världshistoriskt

Som Claes Carlsson-Klauzner uppmärksammade redan i början av mars hålls Svenska historikermötet 2011 i Göteborg den 5–7 maj. Temat är Historia i Sverige – fångad i nationen? och det är detta som den usla ordvitsen i inläggets rubrik – i god göteborgsk anda – syftar på. Tanken med temat är att lyfta sig över de nationellt definierade ramar som så ofta präglar historikerns arbete, vilket kan göras på många olika sätt men ofta associeras med global- eller världshistoria. För den som har sådana böjelser (och dit räknar jag mig själv) är alltså programmet tämligen späckat med intressanta seminarier, föredrag och projektpresentationer.

Det är Svenska historiska föreningen som arrangerar de svenska historikermötena vart tredje år. I praktiken fungerar ofta den historiska (motsvarande) institutionen på orten ifråga som värd för mötet, vilket i år innebär Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Själv har jag inte varit så inblandad i förberedelserna som många av kollegerna eftersom jag nästan arbetar heltid på Lärarutbildningsnämnden numera, men ryktesvägen har jag hört att det i nuläget är 470 personer anmälda. Det är rekordmånga och måste rimligen betyda att under några dagar i maj samlas i princip hela det svenska historikersamhället i Göteborg för att diskutera både dåtida, nutida och framtida forskning.

En anledning till att jag inte varit direkt involverad i planeringen för historikermötet är att jag är medarrangör av två mindre konferenser som äger rum i direkt anslutning till mötet, dels det nationella studierektorsmötet för historia och dels en historiedidaktisk nätverkskonferens. Båda dessa arrangeras årligen och 2011 genomförs de dagarna före historikermötet, närmare bestämt 4–5 maj. Under själva historikermötet kommer jag också att vara en av de rumsvärdar som ansvarar för att teknik och annat fungerar, och när jag är ledig från de plikterna tänker jag vara med på så många intressanta sessioner jag bara hinner.

Och poängen med detta inlägg? Ja, egentligen bara att hälsa er alla varmt välkomna till Göteborg och Svenska historikermötet 2011! Vi ses i vimlet.