Det är du som är produkten

De senaste veckorna har varit fyllda av små incidenter och stora katastrofer vad gäller säkerhet och personlig integritet i den digitala och mobila värld där allt fler av oss lever allt större delar av våra liv. En av de mest uppmärksammade historierna handlade om hur Apple spårar iPhone-användares varje rörelse och sparar dessa data okrypterat i upp till ett år. Som så ofta visade sig flera ganska viktiga detaljer i de ursprungliga rapporterna vara felaktiga. Till att börja med var det inte ens en nyhet eftersom det varit allmänt känt i ganska vida kretsar redan i höstas, då en amerikansk säkerhetsforskare t.o.m. diskuterat just denna “spårning” i en bok.

Viktigast var emellertid kanske det faktum att Apple inte alls samlade in uppgifterna (vilket vissa rubriker kunde ge sken av), och att uppgifterna inte bestod av positionsnoteringar för användaren utan data om mobilmaster och WiFi-nätverk i användarens närhet. Ett exempel på hur det kan se ut visas nedan, där jag i programmet iPhoneTracker fått fram en karta över uppgifterna i min iPhone, som tämligen väl visar hur min värld sett ut det senaste året: Göteborg som bas, med ett antal resor till Stockholm, London och Madrid. Och så kan man se att jag var i Härnösand den 4 december 2010 (för att vara opponent på Per Franssons doktorsavhandling)…

Så vitt jag förstår handlar det om att iPhone kontinuerligt anropar Apples databaser för att få dessa uppgifter så att användaren själv kan få så korrekta positionsangivelser som möjligt och det är data om dessa anropade mobil/WiFi-nätverk som lagras i telefonen. Okrypterat. I upp till ett år. Ingen tvekan om att det är ett problem ur integritetssynpunkt, men för att komma åt uppgifterna (vilkas extrema känslighet alltså kan debatteras) behöver “the bad guy” fysisk tillgång till din telefon – och har han (hon?) det finns där ju oftast betydligt känsligare information att lägga vantarna på.

Eftersom det handlade om Apple och om iPhone blev det krigsrubriker, men åtminstone för mig är ett betydligt värre problem som de allra flesta tycks helt omedvetna om, den ständiga spårning in i minsta detalj som vi utsätts för när vi rör oss på nätet. Jag tror att de flesta vanliga konsumenter inte har en aning om de enorma mängder information om våra webbvanor, preferenser, sökhistorik m.m. som de stora teknikföretagen samlar på sig varenda ögonblick. Om detta publicerade journalisten Molly Wood på den amerikanska tekniksajten CNet en mycket välskriven och smått skakande artikel häromdagen. Den bör läsas i sin helhet, men några av nyckelformuleringarna lyder:

Personal information is the currency of the post-technological age, and the cost of “free” has never been higher. Your data, on an increasingly minute and personal level, powers every Web or network-based company, from start-up to monolith. Google maintains literally acres of servers dedicated to storing your communications–from e-mail to texts to the transcripts of your voice mail; your browsing and shopping habits; your blog posts; your photos; your calendar appointments; and of course, your intensely personal search histories. [– – –] On the other side of the aisle lies Facebook, which has cleverly cajoled 500 million users (and growing) into giving up virtually all the same information for free. Profiles, Places, Deals, and of course, the ever-present Like button, which lets you easily record your preferences for everything from opinions to shoes to celebrities and bands…you can almost imagine Facebook whispering a little “thank you” every time you click that little blue button.

Att inte vara på Facebook håller snabbt på att bli en excentricitet, men jag tror jag håller ut lite till. Det är illa nog med Apple, Google och alla andra jätteföretag som vet mycket mer om mig än jag egentligen skulle vilja.