Knoppar i måleri och skulptur

Igår var det vernissage för Sonja Strömkvist Blyckers utställning ”Se knoppen” på Galleri Floras Rike i Göteborgs botaniska trädgård. Det är inte alltför ofta jag går på konstutställningar, men det gäller att passa på när det ges möjlighet att, som i detta fall, få se både måleri och skulptur med kopplingar till Pehr Löfling (mer om det strax). Det visade sig väl värt besväret och jag fick också en trevlig pratstund med konstnären själv trots att det var ganska välfyllt med besökare.

Utställningen, som verkar bli den sista innan Floras Rike upphör som galleri, löper fram till den 8 januari och består av ett knappt 20-tal målningar och ett något mindre antal skulpturer. Den gör verkligen skäl för sitt namn, då utställningen hjälper oss upptäcka och se den skönhet och variationsrikedom som gömmer sig bland knopparna och som vi ofta helt enkelt inte är medvetna om. Denna s.a.s. pedagogiska funktion underströks av att konstnären i lokalens fönster placerat ut kvistar med knoppar på, vilka besökarna själva kunde studera i närbild med hjälp av kraftfulla luppar som också hade lagts ut. Sammantaget blev det en verklig aha-upplevelse.

Jag frågade Sonja varför hon är så intresserad av knoppar, som hon arbetat mycket med under ett antal år nu. Hon berättade då att det hade börjat med en nedsågad skogslönn vars knoppar fascinerade henne mycket och gav henne inspiration som sedan bara fortsatt (mer om den bakgrunden finns på hennes egen hemsida). Just skogslönn spelar också en framträdande roll i utställningen och jag kan förstå deras särskilda dragningskraft; flera av de verk jag själv tyckte mest om, särskilt målningarna, var de som visade lönnknoppar och den smått osannolika variationen i deras utseende. De blir, som Sonja sade, nästan som individer när man studerat dem länge och ingående och ser hur mycket de faktiskt skiljer sig åt sinsemellan.

Men hur hänger allt detta ihop med Linnélärjungen Pehr Löfling? Jo, han står som författare till en liten avhandling från 1749 kallad Gemmae arborum, Trädens knoppar, där ett drygt 100-tal trädarters knoppar beskrivs och systematiseras. Till skillnad från flertalet avhandlingar som försvarades under Linnés presidium (ordförandeskap), anses det allmänt att det var Löfling själv, inte hans lärare, som skrev Gemmae arborum. Däremot var det Linné som hade formulerat ämnet och gett instruktioner för hur det skulle undersökas.

Löfling löste sin uppgift så skickligt att denna avhandling skulle få betydelse både för hans egen fortsatta karriär och Linnés pågående arbete med att utveckla den s.k. binära nomenklaturen – men det får jag skriva mer om en annan gång. Tills dess kan jag varmt rekommendera Sonja Strömkvist Blyckers utställning i Göteborg!

Unika vittnesbörd om Sovjetunionens upplösning

För en stund sedan avslutades ett halvdagsseminarium om Sovjetunionens upplösning arrangerat av Göteborgs universitet och Göteborgs stad. Evenemanget var en del av den sedan 2010 årligen återkommande Global week, då universitetet på olika sätt uppmärksammar internationellt samarbete och globala frågor. Vid seminariet deltog flera prominenta personer som själva var aktörer i det bitvis dramatiska förloppet 1990-91 då Sovjetunionen – relativt fredligt – föll samman. Bland dem som medverkade var t.ex. dåvarande statscheferna i Vitryssland, Ukraina och Litauen samt en av den ryske presidenten Boris Jeltsins närmaste män, Gennadij Burbulis.

Som historiker kunde jag inte motstå frestelsen att direkt från källan höra några vittnesbörd om detta (utan överdrift) världshistoriska skeende. Samtidigt utgick jag, kanske lite cyniskt, från att detta var ett stopp på någon längre turné runt världen där dessa äldre herrar pliktskyldigt visar upp sig och läser upp ett förberett tal, mot lämplig betalning givetvis. Även om de säkert fått betalt var dock det vi fick oss till livs något helt annat och – så vitt jag kan bedöma – tämligen unikt.

Seminariet var särskilt arrangerat för Göteborg, och de fyra herrar som utgjorde ”huvudnumret” talade utförligt, frispråkigt och framför allt väldigt personligt om sina upplevelser av de där dramatiska månaderna. Vad som också var slående, även om det då och då brände till rörande jätten Ryssland kontra de mindre nationerna, var de uppenbarligen vänskapliga och rent gemytliga relationerna mellan de fyra när de mindes och återberättade det som hände för 20 år sedan. Publiken satt som trollbunden, det blev många skratt och applåder och det kändes som om vi verkligen fick en genuin inblick i hur det konkret gick till bakom kulisserna när Sovjetapparaten sakta vittrade sönder och de ingående delrepublikerna, en efter en, deklarerade sitt oberoende.

Några små axplock av det som avhandlades och sades under seminariet går att se på mitt twitterflöde där jag gjorde ett antal inlägg under resans gång.

Professionalitet och ledarskap

I dagens GP finns en intressant debattartikel om Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU), där ett antal läkare är skarpt kritiska mot hur verksamheten leds. Men inte bara hur den leds; det som gör inlägget mer principiellt intressant är att det tar upp frågan om vilken typ av ledarskap som krävs i en organisation av SU:s karaktär:

Politikerna har lyckats med det vanliga misstaget att inte lära sig av historien. De har inte läst de vetenskapliga rapporter som finns om ledning av professionella organisationer, vilken skiljer sig avsevärt från ledningen av industriella produktionsenheter. Professionella organisationer, som till exempel sjukvård och universitet, är beroende av enskilda högt kompetenta individer medan industrin är avhängig av god maskinell utrustning och automatik och kan ledas av administrativt skickliga individer.

Just detta citat fångar på ett koncentrerat sätt en diskussion som varit mycket levande inom högskolesektorn på senare år, inte minst vid Göteborgs universitet. Starka krafter har verkat för en ”professionalisering” av ledarskapet inom akademin som bestått i att chefer ska vara professionella just såsom chefer medan deras verksamhetsbakgrund är mindre viktig. Detta går på tvärs mot den traditionella modellen vid högskolor och universitet där professionalism förståtts som förankring i den verksamhet, den profession, i vilken ledarskapet utövas – den så kallade kollegialitetsprincipen.

Uppenbarligen vill debattörerna i detta fall slå vakt om den traditionella modellen. För egen del har jag inte läst den organisationsforskning de hänvisar till och därför är jag inte säker på att man så skarpt kan skilja mellan professionella och industriella organisationer. Vad som är bäst för Sahlgrenska universitetssjukhuset kan jag inte heller säga något om. När det gäller högskolor och universitet, som jag har en del erfarenhet av, är det dock enligt min uppfattning – allt annat lika – helt uppenbart bättre med chefer och ledare som är förtrogna med den verksamhet de fått ansvaret att leda.

Ett problem som kan uppstå med sådana ”kollegiala” chefer är att de står verksamheten så nära att det blir svårt för dem att fatta även de obekväma, men nödvändiga, besluten. Det är självfallet en risk som måste motverkas på olika sätt, men åtminstone för mig är den inte så stor att den uppväger risken med ledare som rekryteras från helt andra områden: att de inledningsvis (och i vissa fall permanent) inte förstår vad verksamheten egentligen handlar om.

Thunbergssymposium i Uppsala

I dagarna (5–8 oktober 2011) pågår ett symposium om Linnélärjungen Carl Peter Thunberg i Uppsala. Rubriken är ”Carl Peter Thunberg’s Voyage and Scientific Encounters between Europe and Asia, c. 1770–1830” och arrangör är Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS). De har sina lokaler i Linneanum i Botaniska trädgården, och eftersom jag fått förmånen att delta var det igår andra gången på knappt fem månader jag gjorde en presentation i den vackra Thunbergssalen.

Thunbergssymposium i UppsalaFörra gången talade jag om Anders Sparrman och denna gång var det Pehr Löfling som stod i fokus. Många andra bidrag vid symposiet handlade ganska specifikt om Thunberg och därför hade initiativtagaren, Marie-Christine Skuncke, bett mig säga något mer allmänt om Linnélärjungarna och om deras resor i andra delar av världen än de Thunberg besökte. Ämnet för mitt inlägg var ”Linnaeus’ Apostles and the Globalization of Knowledge” och bestod dels av några inledande reflektioner kring den traditionella bilden av Linnélärjungarna, dels av ett längre resonemang om hur 1700-talets naturalhistoria kan ses som en kunskapsglobalisering. I det resonemanget använde jag Pehr Löfling och hans resor i Spanien och Sydamerika som empiriskt exempel.

Efteråt fick jag flera bra frågor om bland annat min användning av begreppen ”universell” och ”lokal” kunskap och varför jag inte tänker undersöka Löflings barn- och ungdomsår närmare, så jag har en del att fundera på när arbetet går vidare. Det är alltid nyttigt att få diskutera sina idéer och ta del av andras kritik, särskilt när synpunkterna kommer från så framstående forskare inom olika discipliner som vid Thunbergssymposiet. Nu ser jag fram emot ännu en fin dag med givande presentationer och tankeväckande samtal.

En gigant ur tiden

Inte hade jag väl kunnat ana att två inlägg på rad skulle handla om Steve Jobs men så blev det. Tyvärr. Idag — igår kväll amerikansk tid — kom beskedet att han gått bort. Man kan tycka vad man vill om Apple, om den teknologiska utveckling (och därtill kopplade sociala processer) som Jobs i så hög grad bidrog till och förknippades med, men faktum kvarstår: få människor har haft en så stor inverkan på så många andra människors dagliga liv, arbete och fritid, lek och kommunikation som Steve Jobs.

www.apple.com 2011-10-06

Som en symbol (eller ”ikon” som många gärna uttrycker det) för vårt tidevarv finns det alltså på gott och ont få som överträffar honom, och det är därför knappast en överdrift att som i rubriken ovan skriva att ”en gigant” har gått ur tiden. Att nätet idag fullkomligen flödar över av hyllningar och minnesord är därför inte så underligt. De finns snart sagt överallt vilket gör det ganska meningslöst att länka till dem, men en osedvanligt koncis och träffande karakteristik stötte jag (lite oväntat) på i president Obamas officiella reaktion på dödsbudet:

Steve was among the greatest of American innovators – brave enough to think differently, bold enough to believe he could change the world, and talented enough to do it.

Detta citat, och en del andra läsvärda länkar, hittade jag till via John Grubers populära (och i Apple-frågor ofta mycket välinformerade) blogg Daring Fireball. En mer kärnfull och rättfram, för att inte säga råbarkad, formulering av Gruber själv som delvis säger samma sak som Vita husets mer eleganta ordval: ”One of Jobs’s many gifts was that he knew what to give a shit about.” Många skulle säkert inte hålla med, men för ännu fler stämmer det rätt väl med den bild de skapat sig av Steven P. Jobs under hans sista och mest framgångsrika år. Nu tillhör han historien.

Historisk avgång

För några timmar sedan meddelade Steve Jobs, VD för Apple, att han avgår. Att uppmärksamma detta faktum kan tyckas märkligt på en historikerblogg, om också en personlig sådan. Vad gäller inverkan på många människors vardagliga liv, kommunikation och arbete, har emellertid Jobs tveklöst gjort en ”historisk” insats.

Som person har han väckt oerhört intresse genom åren och det är uppenbart att han varit en polariserande figur, men än mer uppenbar är hans exceptionella begåvning ifråga om att både driva den tekniska utvecklingen framåt och skapa intuitiva användarupplevelser präglade av en unik omedelbarhet (men också slutenhet i form av ett stängt ekosystem, vilket är en tendens som blivit allt starkare på senare tid). Särskilt tydligt är det kanske med iPad, som fått ett så kolossalt genomslag på bara drygt ett år och vars effekter på datormarknaden som helhet nu börjar bli högst kännbara.

Det kan diskuteras hur många tekniska innovationer eller lösningar Jobs själv har ansvarat för; när Apple grundades på 1970-talet var det till exempel Steve Wozniak som stod för det mesta av den tekniska expertisen. Däremot har han visat en fenomenal förmåga att närma sig design och användarupplevelser som en helhet och att dra till sig de begåvade människor som tillsammans, under hans ledning, kan skapa dessa upplevelser. Inom sitt område har därmed Steve Jobs haft en historisk betydelse som få andra i vår tid, vilket gör det värt att uppmärksamma när han lämnar den direkta ledningen för det företag han gjorde till ett av världens mest framgångsrika.

Vad som nu blir intressant är att följa hur Apple utvecklas med Tim Cook som permanent VD (vikarierat har han redan gjort i ett drygt halvår). Som John Gruber argumenterar i en av de bästa analyserna av nyheten jag hittills läst, har skiftet i praktiken redan ägt rum för länge sedan, och Jobs kommer att fortsätta som styrelseordförande i Apple. Likväl är det slutet på en epok vi ser, och därmed också början på något nytt. Vad detta nya innebär kan bara tiden utvisa.

När det ofattbara händer

Idag hade jag tänkt arbeta på ett kapitel i en kommande lärobok, men det är svårt att slita sig från nyhetsrapporteringen om de tragiska händelserna i Norge. För mindre än ett dygn sedan hade jag aldrig hört talas om Utöya, men de senaste 15 timmarna har jag knappt tänkt på något annat. I skrivande stund säger norska polisen att minst 84 personer dödades på Utöya, varav de allra flesta (alla?) var ungdomar mellan 13 och 25 år. Därtill sju dödsoffer i centrala Oslo och ett antal allvarligt skadade i båda händelserna. Det är verkligen ofattbart.

Först var det många som antog att det var ett terrorattentat av militanta islamister. Paralleller drogs till händelserna i New York den 11 september 2001 och London den 7 juli 2005, som också kännetecknades av flera koordinerade attacker. Därefter har en helt annan bild vuxit fram, där en enda person verkar ha varit (huvud)ansvarig för både bomben i Oslo och skottlossningen på Utöya. Den misstänkte är en norskfödd, blond 32-åring med en åskådning som polisen, enligt medierapporter, beskriver med etiketter som ”högerextremism” och/eller ”kristen fundamentalism”.

Oavsett om han var ensam eller ej och vad hans exakta motiv var, är det uppenbart att det var en mycket välplanerad och genomtänkt attack mot två hjärtpunkter i det norska politiska etablissemanget. Efterhand har det blivit klart, även för oss som tidigare inte kände till Utöya, att dess årliga ungdomsläger är en central institution för norsk socialdemokrati och, i viss mån, för nordiska vänsterpolitiker i allmänhet. Det som hänt är därmed, som många påpekat, en attack mot demokratin och det öppna samhälle som brukar anses vara ett kännetecken (eller ”adelsmärke”, som statsminister Jens Stoltenberg sade vid en presskonferens) för de nordiska länderna.

På en principiell nivå är det givetvis detta som är det verkligt allvarliga i gårdagens händelser, och det är mycket viktigt att Norge (eller Sverige) inte sluter sig inåt och börjar bygga murar så som delvis hänt i både USA och Storbritannien efter terrorattackerna där. Likväl kan jag inte sluta tänka på den rent mänskliga dimensionen, det enkla men fasansfulla faktum att så många engagerade ungdomar kallblodigt skjutits ihjäl i en massaker av katastrofala dimensioner. Vi är många som sörjer med de drabbade och som känner med Norges folk idag.

Resa längs historisk rutt

I förra inlägget nämnde jag Solveig Nordin Zamano, som länge varit mycket intresserad av Pehr Löfling och bland annat gjort flera resor i hans fotspår. En av dessa moderna expeditioner genomfördes i Spanien 2008, och den färden har Solveig dokumenterat på en särskild blogg kallad Ruta Historia (ung. ”Historisk rutt” eller ”färdväg). Där finns både text och bilder, och för den som vill går det också att lyssna på texten genom en särskild uppläsningsfunktion på sidan.

För några veckor sedan dök det upp ett nytt blogginlägg där Solveig länkar till en artikel på webbplatsen Gente del Puerto, knuten till tidningen Diario de Cádiz, där hon själv medverkar. Texten handlar om Löfling och hans vetenskapliga arbete, med viss tyngdpunkt på hans verksamhet i Cádiz och den närliggande hamnstaden El Puerto de Santa María, strax innan han reste iväg till Sydamerika. För den som behärskar spanska är det en läsvärd artikel och det finns också några fina bilder, men observera att det är högst osäkert om något av porträtten verkligen föreställer Löfling.

Just frågan om det faktiskt finns något samtida, autentiskt Löflingporträtt är något jag intresserat mig för och därför kommer det så småningom ett särskilt inlägg (eller flera) om det.

Självmål i utbildningsdebatten

/ 3 kommentarer

På bloggar och i nätforum bedrivs meningsutbyten ofta i ett uppskruvat tonläge som inte direkt främjar en konstruktiv diskussion. Därför ska man vara aktsam med vilka ord man använder för att karakterisera andras ståndpunkter och argument, så att man inte i onödan polariserar eller rentav vulgariserar debatten. När det gäller Svenskt Näringslivs senaste utspel tvekar jag dock inte att hålla med Teaterförbundet om att det är ett ”skrämmande” förslag och att kalla det ett beklämmande uttryck för en inskränkt och kortsiktig syn på både utbildning och samhälle.

I korthet går förslaget ut på att bidragsdelen i studiemedlen bör sänkas och lånedelen höjas för studenter på de utbildningar, till exempel inom konst och humaniora, som i mindre grad än andra leder fram till ”ett för utbildningen relevant arbete”. Detta ska fungera som en signal till de studerande om att de går en utbildning med sämre utsikter att få arbete än andra. I Svenskt Näringslivs rapport talas också om ”lågproduktiva” utbildningar, där det saftiga exempel på ansvarslös onyttighet som lyfts fram är en litteraturkurs om Harry Potter vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Jag har ingen aning om hur det är med just Harry Potter-kursen i Växjö, men Svenskt Näringslivs utspel är djupt problematiskt på flera plan. Att de som intresseorganisation för Sveriges privata arbetsgivare vill påverka utbud och dimensionering av vissa yrkesutbildningar i syfte att säkra kompetensförsörjningen för sina medlemmar är helt naturligt. Mer problematiskt, för att inte säga uppseendeväckande, är att de så uppenbart inte verkar inse (eller anse) att högskoleutbildning kan ha något annat existensberättigande än att främja ekonomisk produktivitet och vara rent yrkesförberedande (och då enbart med inriktning mot ”säkra” och ”nyttiga” områden).

Missförstå mig inte nu. Självklart är yrkesutbildning, och ska vara, ett huvudsyfte med de kurser och program som svenska lärosäten bedriver totalt sett. Det är viktigt att Sverige bevarar sin internationella konkurrenskraft och utbildar kunniga yrkesutövare inom de områden där behoven finns. Den avgörande poäng som helt undgår Svenskt Näringsliv, i dess oförmåga att se samhället som något mer än bara ekonomi, är emellertid att den högre utbildningen därtill har flera andra viktiga funktioner att fylla. Dessa kan inte alltid kopplas mekaniskt till en specifik yrkesverksamhet, utan är samhällsnyttiga på andra sätt.

Till denna mer fundamentala iakttagelse kan man lägga det jag skrev i mitt förra blogginlägg: Även om vi bara accepterar den snävt ekonomiska nyttan som kriterium visar all erfarenhet att det inte går att förutsäga vad som om fem, tio eller femtio år kommer att vara lönsamt. Om Sverige på allvar ska vara ”långsiktigt konkurrenskraftigt” kräver det därför definitionsmässigt att vi inte närmar oss vare sig utbildning eller forskning på det kortsiktiga sätt som Svenskt Näringsliv tycks göra. Istället behöver vi slå vakt om bredden och mångfalden i kunskapsbildningen på alla områden och våga satsa även på till synes osäkra kort. Är det för övrigt inte just det som ”entreprenörskap” och ”innovation” handlar om?

Om nyttan av högre utbildning

/ 2 kommentarer

I dagens DN finns en mycket angelägen debattartikel av Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet och ordförande i SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) och Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid samma lärosäte. Det är ett kraftfullt ifrågasättande av den snävt nyttoinriktade syn på högre utbildning och forskning som på senare år blivit alltmer framträdande i Sverige, inte minst från regeringshåll. Läs den och sprid vidare!

Vad det handlar om är inte att ett gäng insnöade akademiker ska kunna fortsätta ägna sig åt improduktivt navelskåderi på skattebetalarnas bekostnad, utan (tror jag) något av en ödesfråga för hela vårt samhälle. Dels gäller det hur ”nyttig” kunskap kommer till och utvecklas, dels om vad ”nytta” är och slutligen om vilket samhälle vi egentligen vill ha och leva i.

Fredmans och Liedmans artikel koncentrerar sig på den första aspekten, nämligen det faktum att all erfarenhet visar att kommersiellt gångbara idéer ofta uppstår oväntat när kunskaper från helt olika (och inte sällan ”onyttiga”) områden möts och bryts mot varandra. Det gäller inte minst de verkligt stora kreativa genombrotten som ger upphov till radikalt nya teknologier och produktkategorier. Även om man, som allt fler verkar göra idag, har uppfattningen att forskning och utbildning enbart syftar till ökad ekonomisk produktivitet, är det alltså inte ändamålsenligt att enbart satsa på snävt yrkesinriktad utbildning och tillämpad forskning. Istället behöver vi en mycket bredare kunskapsbildning där även till synes ”onödiga” områden ges möjlighet att utvecklas eftersom de kan vara morgondagens tillväxtbranscher.

Förmodligen är det helt rätt av Fredman och Liedman att i första hand inrikta sig på denna punkt, då jag tror vi nått så långt i utvecklingen mot ett snävt och kortsiktigt ekonomistiskt synsätt att det inte finns någon annan väg att nå igenom till dagens tongivande opinionsbildare och politiker. Men diskussionen behöver också vidgas till att handla om vad ”nytta” är, där utgångspunkten rimligen måste vara vad som är användbart eller av godo för samhället i mycket vidare mening. Det leder i sin tur in på den fråga som nästan inte alls diskuteras idag men givetvis är den viktigaste av alla, nämligen hur det goda samhället ser ut. Svaret är långtifrån givet, även om vissa tycks tro det.