Författare: Kenneth Nyberg

Att tycka olika

Twitter är ett förunderligt medium. Det har en unik, omisskännlig karaktär samtidigt som dess otaliga användningsområden gör det till något av en kameleont. För många är det helt enkelt ett socialt nätverk, ett slags publikt Facebook med mycket interaktivitet och högt tempo. För andra fungerar det mer som en mikroblogg där de löpande kan kommentera vad som händer i världen och det egna livet. Det beror i sin tur på att en stor del av användarna har Twitter som en av sina huvudsakliga förmedlare av nyheter, såväl från traditionella medieföretag som från andra, nyare kanaler. Mer allmänt kan det liknas vid en jättelik informationsbörs där allehanda uppgifter och länkar till intressant, viktigt, roligt, läs- och tänkvärt material utbytes mellan nära vänner och fullständiga främlingar.

För de allra flesta är Twitter allt av detta, i en eller annan kombination, och/eller något helt annat dessutom; det blir alltså, som ofta påpekats och som jag skrivit här tidigare, vad man gör det till. Upplevelsen av vad Twitter ”är”, vad det ger och vad det kostar (i tid, uppmärksamhet, välbefinnande), beror därför helt och hållet på hur man väljer att använda det, vilka man följer och vika ens följare är. De sistnämnda är inte oviktiga, eftersom den återkoppling man får på sitt eget twittrande främst kommer från dem eller deras följare. På ett mycket utpräglat sätt finns det därför lika många versioner eller upplevelser av Twitter som det finns användare.

Den senaste tiden, särskilt under sommaren som gått med alla de konflikter – både nya och gamla – som då blossat upp, har det Twitter jag upplever fortsatt att ge mycket samtidigt som det kostat alltmer. För det finns en baksida med snabbheten, det begränsade utrymmet i varje tweet och den bedrägliga känslan av att vara del av ett privat fikasnack mellan vänner medan samtalet i själva verket sker synnerligen offentligt. Det händer så lätt att man förenklar mer än man egentligen tänkt sig, uttrycker sig mer sarkastiskt eller hånfullt än man annars skulle, eller över huvud taget lockas prata först och tänka sedan. Som fenomen är detta knappast något nytt, och jag har tidigare tagit upp det här i mer allmänna termer, men jordmånen för det tycks vara ovanligt god just på Twitter.

Särskilt stor blir risken när det som diskuteras är svåra, komplicerade och starkt laddade frågor där människor på båda (alla) sidor är djupt engagerade. Istället för nyhetstorka har årets semesterperiod varit fylld av sådana frågor, både på grund av den internationella händelseutvecklingen och en stigande politisk temperatur i Sverige inför det kommande valet. Följden har blivit en på vissa håll alltmer infekterad stämning i de delar av ”Twittersfären” jag ser, med mer konfrontativt, nedlåtande och ibland rent kränkande språkbruk om de som inte delar ens egen uppfattning. Med tanke på den tyngd Twitter och andra sociala medier tillmäts i dagens offentlighet, i synnerhet för den politiska debatten, är det både obehagligt och oroväckande.

Man kanske kan tycka att det inte spelar så stor roll, eller att det rentav kan vara lite uppfriskande att ”slänga käft” med varandra på Twitter eller Facebook. Men för mig tycks det tydligt att de friktioner som uppstår och odlas där – av vissa med stor energi – bidrar till onödig polarisering och cementering av konfliktlinjer vilka bara gör det svårare, inte lättare, att lösa de samhällsutmaningar vi står inför. Inte bara vad vi säger spelar roll utan också hur vi säger det, för ”hur”, ordval och tonfall, har ofta udden riktad mot personen snarare än sakfrågan. Det kan låta högtravande men demokratin finns inte bara av sig själv utan den skapas, varje dag, av oss alla. Därför är det så viktigt hur vi talar om och med varandra, särskilt när vi tycker olika.

 

Rätten att finnas

/ 2 kommentarer

Mycken uppmärksamhet har de senaste veckorna ägnats den våldsamma händelseutvecklingen i Gaza och de lidanden den fört med sig för den palestinska civilbefolkningen. I skuggan av denna nygamla tragedi utspelas samtidigt en helt annan i Irak och Syrien, där kristna grupper och andra minoriteter fördrivs och dödas av den snabbt expanderande ”Islamiska staten”, IS. Martin Chulov skriver i The Guardian om det akuta hot ett stort antal människor i norra Irak står inför just nu:

Tens of thousands of members of one of Iraq’s oldest minorities have been stranded on a mountain in the country’s north-west, facing slaughter at the hands of jihadists surrounding them below if they flee or death by dehydration if they stay.

UN groups say at least 40,000 members of the Yazidi sect, many of them women and children, have taken refuge in nine locations on Mount Sinjar, a craggy mile-high ridge identified in local legend as the final resting place of Noah’s ark.

I en kommentar till en Facebook-tråd startad av E H Kern om situationen i Syrien fick jag anledning att göra följande reflektion, som – i brist på möjlighet att göra ett längre inlägg – får räcka för nu:

Det som pågår i Irak och Syrien trotsar all beskrivning, men eftersom ingen politisk kraft av betydelse är tillräckligt intresserad av frågan – till stor skillnad från Gazakonflikten som är så infekterad just för att det finns globalt engagemang för båda sidorna, även om det ofta inte är jämnt fördelat – är dessa grupper fullständigt utlämnade åt sitt öde. Medan de flyr, misshandlas och dödas verkar världen bara kunna se på.

Insikten om att olika människors liv – och död – värderas så olika, i nyhetsrapporteringen och i våra ställningstaganden, påminner mig om en artikel av Waleed Aly i Sydney Morning Herald för en tid sedan: ”MH17, Gaza and the value of human life”. Den visar med smärtsam tydlighet hur lätt vi har att glömma det som alltid borde vara självklart: att varje människoliv är lika ovärderligt.

Resa i gränsland

A young black bear on a Yukon road

Tidigare i år fick jag möjlighet att förverkliga en gammal dröm: att resa till Alaska och Yukon. Det förra är en amerikansk delstat och det senare ett kanadensiskt territorium, men de gränsar till varandra och kallas ibland gemensamt för ”The North Country”. Hela området är känt för sin storslagna natur och Yukon, där Klondike ligger, är också bekant för sin roll i den stora guldruschen runt sekelskiftet 1900.

Med några andra tillbringade jag ett par veckor på och längs vägarna i denna del av världen, som levde upp till högt ställda förväntningar på både landskapet och djurlivet. För min del följde sedan en veckas vistelse i Vancouver och Victoria, British Columbia, för Digital Humanities Summer Institute, vilket jag skrivit om här tidigare (1, 2). I galleriet nedan har jag samlat ett antal bilder, framför allt av djur och natur, tagna under resan. Några av dem är lätt justerade genom beskärning eller användning av enkla färgfilter, men de har inte manipulerats på annat vis.

Att skriva uppsats i historia

För några år sedan skrev jag ett häfte med uppsatsanvisningar för studenter på B- och C-kurserna i historia (andra och tredje terminen) vid Göteborgs universitet. Det tar upp många av de frågor uppsatsförfattare brukar ha kring de mer formella aspekterna av skrivandet: hur ska texten disponeras, hur ska noterna se ut och så vidare. Sådan formalia tillhör kanske inte de mest lustfyllda delarna av vetenskapligt arbete men spelar en mycket viktig roll för att göra forskning till forskning, och därför är det något varje historiker (eller annan forskare) måste lära sig tills det sitter i ryggmärgen.

Häftet verkar ha fungerat väl i undervisningen vid min institution men det har länge varit moget för en revidering och komplettering, bland annat med fler exempel på hur man skriver referenser till olika typer av webbaserat eller annat digitalt material. De senaste dagarna har jag därför ägnat mig åt att uppdatera anvisningarna, som nyss blev klara i version 2.0. För att göra dem mer lättillgängliga för både Göteborgsstudenter och andra intresserade har jag lagt upp den reviderade texten här på webbplatsen. Den går också att ladda ner i PDF-format (ca 0,5 Mb) för den som föredrar det.

Hoppas att häftet kan vara till nytta och glädje (?) för någon, och eventuella synpunkter tas tacksamt emot på e-postadressen kn (snabel) gu (punkt) se. Trevlig sommar!

Massiva nätkurser, universiteten och pedagogisk förnyelse

Sedan inlägget om ”De massiva nätkursernas roll” skrevs har jag haft anledning att fundera mer kring hur sådana kurser påverkar etablerade utbildningar och lärosäten, och mer generellt hur vi som arbetar i sådana miljöer bör tänka kring pedagogisk förnyelse. Häromdagen lämnade jag in slutrapporten för ett utvecklingsprojekt vid min institution kallat 3D (för didaktik, digitalt, distans), där det finns en lägesbedömning som tar avstamp just i frågan om massiva nätkurser. Den återges nedan i en lätt bearbetad version, där vissa passager upprepar argumentationen från det ovan nämnda inlägget (och andra på samma tema) men där texten som helhet utgör en vidareutveckling av dessa resonemang.

* * *

Ett av skälen till att 3D-projektet etablerades var den intensiva uppmärksamhet som våren och sommaren 2012 ägnades åt MOOCs (Massive Open Online Courses), på svenska ”massiva nätkurser”. Dessa uppfattades på olika håll som ett stort hot respektive möjlighet att helt omvandla den högre utbildningen, genom att i massiv skala erbjuda gratis kurser av hög kvalitet från några av världens mest välrenommerade universitet. Under de två år som gått har diskussionen om MOOCs blivit mer dämpad och nyanserad, delvis i takt med att fenomenet i sig har genomgått förvandlingar och utvecklats åt lite olika håll.

Min bedömning är att massiva nätkurser troligen kommit för att stanna, åtminstone i någon form, men också att de inte i större omfattning kommer att ersätta hela kurser eller utbildningar på högskolenivå. Däremot innebär de en potentiellt sett förändrad konkurrenssituation för mindre och medelstora lärosäten, särskilt inom ämnen som till sin karaktär är mer översättbara mellan olika delar av världen: matematik, naturvetenskap, teknik och medicin. Det blir med andra ord i någon mening viktigare för ”traditionella” utbildningar att demonstrera det (mer)värde de erbjuder studenter, när gratis och till synes attraktiva kurser från världsberömda universitet tillkommer som ett möjligt alternativ när de ska välja studiegång. Mer indirekt, men tillräckligt mycket för att vi ska ta det på allvar, kan även svenska kurser och program i humanistiska ämnen påverkas av denna utveckling.

Oavsett vilka och hur stora sådana effekter blir, är det samtidigt viktigt att vara klar över på vilket sätt vi kan möta en sådan utmaning. Kan Göteborgs universitet konkurrera med Harvard, Yale och Oxford? Inom vissa mycket nischade områden kanske vi kan det, men med få undantag är det mycket osannolikt att vi kan konkurrera genom att bygga upp egna MOOCs som lockar hundratusentals utländska studenter. Det som drar dylika skaror är nämligen inte i första hand den reella kvaliteten i utbildningen utan det varumärke den är förknippad med – och i en sådan konkurrens har vi, nu och under överskådlig tid, ingen chans att vinna. Oavsett hur framgångsrika de massiva nätkurserna visar sig bli i det långa loppet, måste vi därför istället utnyttja de unika fördelar vi faktiskt har i relation till de svagheter som finns med MOOC-modellen.

Dels handlar våra fördelar om den specialiserade kompetens vi har inom små, kulturellt specifika områden som stora amerikanska lärosäten sannolikt aldrig kommer att göra massiva nätkurser om. Dels, och framför allt, måste vi bli bättre på att erbjuda studenterna det som alltid varit vår främsta tillgång, nämligen ett innehållsligt och socialt sammanhang. Idag finns det oändliga mängder högkvalitativ information eller ”stoff” tillgängligt på nätet, och MOOCs är ett försök att i massiv skala försöka organisera och tillhandahålla samlingar av sådant stoff i ett strukturerat sammanhang. Men lärandemiljön består till stor del av envägskommunikation och den saknar i sin ursprungliga form all kontakt mellan lärare och student, vilket gör att MOOCs i slutändan bara blir till ännu ett paket av stoff på nätet, ett råmaterial för lärande, ett läromedel. Inte sällan är detta innehåll av hög kvalitet, och därför bör vi fundera på hur vi i vår tur kan använda massiva nätkurser eller delar av dem som råmaterial i våra egna kurser.

Men den verkliga konkurrensfördel traditionella universitet har är alltså möjligheten att ge studenterna ett intellektuellt och socialt sammanhang för deras lärande. Det är något som MOOCs inom överskådlig tid inte kan tillhandahålla (vilket försöken med ”SPOCs” nog är ett tecken på). Sammantaget blir det därmed viktigare än någonsin att vi verkligen kan erbjuda ett sådant sammanhang, vilket det i praktiken ofta har varit si och så med. Vad det betyder är egentligen att vi måste fortsätta göra det vi alltid gjort, men ännu bättre och med öppenhet för nya metoder och verktyg. Ytterst måste målet vara att få studenterna att bli och känna sig som en del av den lärande gemenskap vår institution och, i förlängningen, universitetet är.

Detta helhetstänkande såväl innehållsligt som socialt är något vi behöver beakta när vi utformar kurser och utbildningar, vilket naturligt leder över till det som stått i fokus för 3D-projektet: användningen av digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Dels är det nämligen tydligt att den värld studenterna lever i när de inte studerar till stor del präglas av sådana digitala och uppkopplade miljöer, vilket är något vi som utbildningsanordnare måste förhålla oss till. Dels finns det också ur ett mer strikt pedagogiskt perspektiv starka skäl att ta tillvara de möjligheter nya digitala metoder erbjuder, utan att för den skull hemfalla i tron att tekniken är en universallösning. Det är den inte, men om den används rätt kan den bidra till mer effektiv och ändamålsenlig undervisning.

Vad detta betyder på en mer övergripande nivå för vår utbildningsverksamhet är att vi behöver lösa upp de traditionellt skarpa gränserna mellan å ena sidan campuskurser, å andra sidan distanskurser. Vi måste alltså mer slagkraftigt utnyttja de möjligheter och fördelar som campus- respektive nätbaserad undervisning erbjuder, vilket per definition också innebär att vi minimerar de svagheter och nackdelar som var och en av dessa utbildningsformer för med sig. I en på många sätt radikalt ny situation, föranledd av både digitaliseringen och samhällsutvecklingen i stort, måste vi förutsättningslöst ompröva traditionella metoder för att se vad som fortfarande håller och vad som inte längre fungerar. Detta måste självfallet göras med sans och balans; lika lite som det är ett självändamål att slå vakt om traditionella arbetssätt för att ”vi alltid gjort så” finns det ett egenvärde i att ta till sig nya metoder bara för att de är nya. Det måste alltid vara studentens lärande som står i centrum.

A digital humanities reality check

Last week I wrote a post in Swedish here about my initial impressions of the 2014 Digital Humanities Summer Institute at the University of Victoria. Now that it is over and a few days have passed, I thought I’d try to sum up my experience of the intense week at DHSI as well as some more general reflections. These notes are based on the course I took, ”Fundamentals of Programming” led by John Simpson; two ”Birds of a Feather sessions” I attended live and one I followed on Twitter; an ”unconference” session on open access publishing (chaired by my classmate Casey Brienza) and the keynote lectures by Aimée Morrison, Paul Arthur and Alex Gil. There were many, many more activities offered outside the regular courses, but this handful of events was all I managed to attend during the week in Victoria. (As an aside, to paraphrase a comment another attendee made on Twitter ”I can neither confirm nor deny that I just googled the phrase ’How do I move to Victoria, BC’.” The home of DHSI is clearly one of the loveliest cities I have ever had the privilege to visit.)

First of all, the programming class was tremendously good and I learned a lot in those five days. For a complete beginner the pace was quite fast, but our instructor did an outstanding job of keeping all of his 14 students on board and constantly moving forward. In just a few days we went from being introduced to some basic concepts in programming to working on different coding projects in small teams, ranging from text extraction and manipulation to geocoding analysis and writing a text adventure game. Some times it was hard to keep up and I’m still very much the beginner, but it was really valuable just to spend so much time in the command line interface day after day and to gain familiarity with it. Perhaps this familiarity and being comfortable with working in the Terminal was the most important outcome of the Institute for me personally, since it gives me the confidence to move forward and continue to learn on my own now that the DHSI is over.

Hello World

On a more general level, the out-of-class sessions I attended throughout the week were about a variety of topics but, to me, a common theme became apparent as the days went by: a sense of ”digital humanities reality check(s)”. The sessions may have been about trying to define who are digital humanists or not, about open access or graduate training, but to my mind they all seemed to return again and again to issues of finding a balance between idealism and pragmatism in promoting and implementing the digital humanities – whatever that is. And throughout all of these discussions, I couldn’t help but think that as the question of definitions is a case of ”you’re damned if you do and you’re damned if you don’t”. In other words, while many would argue that the endless debates about ”defining DH” are just a waste of time and energy it is hard to see how they can be avoided, since in order to know what we are doing we have to know what ”it” is and what it means.

It also seems clear to me that one of the main reasons for the great surge of digital humanities over the last few years has been exactly the fact that it is a very elastic, multifaceted term. It signifies many different things to different people, and when these come together it is inevitable that there will be intense and sometimes rather messy discussions about what it all means as these different groups try to figure out if and how they are a ”we” or not. So, for instance, while to some the digital humanities is rather simply just what the term implies, more or less traditional humanities scholarship that happens to be carried out with digital methods and resources, to others DH is something much more radical: a movement aiming for comprehensive and fundamental transformation of humanities research and the academic world that it is a part of. Between these extremes there is a variety of intermediate positions and priorities within the ”big tent” that the digital humanities, whether you like it or not, is today.

Reflecting on this situation and the discussions taking place within it, I cannot help but draw a comparison to a completely different, but in some ways also remarkably similar, historical context: the Reformation in sixteenth century Europe. This may seem far fetched, but there is the same widespread – albeit not universal – sense of crisis for the existing order within a well-established institution (the church/academia) on the one hand, and the same lack of consensus on how swift, deep and wide-ranging the reforms to counter it should be on the other. Some within the system don’t see the need for any internal change at all since the main problem, to them, is an unappreciative outside world who must be made to value appropriately the work we are already doing. Others feel that in essence, the basic principles of the current order are right but they are being misapplied or abused, so that what we need are some fresh ideas on how to practice what we preach. Yet others, finally, think that the whole system is corrupted beyond repair, in urgent need of being reimagined and rebuilt from the ground up. Everyone, of course, are deeply convinced that their view is the right one, and the outcome is a clash of competing visions that can be both invigorating and frustrating to witness up close.

My own position in all of this is firmly located somewhere in the middle, or perhaps even on the outskirts of the whole debate. To the question being raised in one of the DHSI sessions, ”Are we all digital humanists now?”, I would reply that on the one hand it is completely obvious that the answer is yes, in the sense that all humanists work with digital materials and methods and will increasingly come to rely on such in years to come. On the other it is equally apparent that the answer is no, for reasons already suggested above: many academics in the humanities do not subscribe at all to the agenda of those who most fervently self-identify as digital humanists and who see DH as something much more than merely a new methodology. One of the reasons why DHSI is such an interesting environment is, in fact, that it draws together people ranging from one extreme of this spectrum to the other, which makes for lively and diverse exchanges of ideas.

Ray Siemens

DHSI’s director, Ray Siemens, at one of the closing sessions of the 2014 Institute.

Having said that, I thought there were in some of the discussions a tendency to make unnecessarily sharp distinctions between ”us” (as in progressive, innovative digital humanists) and ”them” (as in conservative, traditional academics); to reproduce such polarizing dichotomies of ”we and they” is rarely a constructive way to move forward. It should also be remembered that the world of the digital humanities is not free from hierarchies or other forms of inequality; they just look different and are based on other criteria than in some other parts of academia. Perhaps this is, at least in some respects, more apparent to someone like me, in several ways something of an outsider looking in at the community of (self-identified) digital humanists. Generally speaking I see many intriguing opportunities and much potential worth exploring in digital sources and methods, but there are also many aspects of ”traditional” scholarship that I think are important to preserve and/or to build on for the future. That makes me approach the more ”radical” DH ideas and their proponents with an ambivalence that may best be characterized as a sceptical sense of sympathy. It also makes me think that we have many bridges to build in the years ahead, and that is ultimately what DHSI is all about.

På DH-kurs i Victoria

/ 1 kommentar

I drygt tre år nu har jag mer aktivt intresserat mig för frågor om digital historia och digital humaniora, vilket det senaste året kommit till uttryck främst genom skrivandet på Historia i en digital värld tillsammans med Jessica Parland-von Essen. Hittills har det dock mest handlat om att tackla dessa frågor på en allmän nivå och från en historikers perspektiv i ganska traditionell mening, utan att egentligen förstå så mycket om den bakomliggande teknologi som det i grunden handlar om. Eftersom det är så tydligt att historisk forskning och undervisning är på väg att omvandlas mer eller mindre radikalt av de digitala metoderna och miljöerna, har jag därför länge funderat på hur jag kan komma vidare och få åtminstone en elementär förståelse också för de mer tekniska aspekterna av digital historia/humaniora.

Som en följd av de funderingarna anmälde jag mig i höstas till en veckolång intensivkurs i ”Fundamentals of Programming / Coding for Human(ist|s)” vid Digital Humanities Summer Institute i Victoria, British Columbia. DHSI är en årligen återkommande sommarskola och, i praktiken, konferens om digital humaniora som organiserats sedan början av 2000-talet. I år samlar den ca 600 deltagare i 28 olika kurser, alltifrån de mest grundläggande (som den jag går) till tämligen avancerade, specialiserade fördjupningskurser om vissa verktyg eller tekniker. Evenemanget pågår under fem dagar med ett sprängfyllt program som, utöver fem timmars reguljär undervisning varje dag, innehåller en mängd föreläsningar, seminarier, posterutställningar, kollokvier, ”unconference”-sessioner och sociala aktiviteter från tidig morgon till sen kväll.

Årets upplaga inleddes igår och den första dagen lovar mycket gott för fortsättningen. Dels var början på min kurs mycket intressant och lärorik, om också intensiv, dels kännetecknas hela evenemanget av en påfallande öppen, välkomnande och generös atmosfär där samarbete och erfarenhetsutbyte hela tiden står i centrum. Denna anda av lagarbete och ömsesidig hjälpsamhet trycker arrangörerna själva mycket starkt på i olika sammanhang, och den gör att man som nybörjare snabbt känner sig hemmastadd här. (Att både staden och University of Victoria utgör en vacker miljö, som det verkar med strålande sommarväder hela denna vecka, gör inte saken sämre.)

Att åka ända till kanadensiska västkusten för att ta en kurs i grundläggande programmering kan tyckas vara lite övermaga, men faktum är att DHSI är en ganska unik miljö. Det finns liknande sommarinstitut i bl.a. Oxford och Leipzig, men de tenderar vara lite mer tekniskt avancerade (även om det i Oxford detta år kommer att finnas en kurs/ett spår kallat ”Introduction to Digital Humanities”). I Victoria tror jag att det samlas fler deltagare med samma bakgrund som jag: humanister med å ena sidan små eller obefintliga tekniska kunskaper, å andra sidan ett stort intresse av att börja ändra på det förhållandet. En vecka är en kort tid, hur intensivt schemat än är, men när den är slut hoppas jag en smula bättre förstå vad som krävs för att jag ska kunna ta nästa steg på vägen mot att inte bara tala om utan också praktisera digital humaniora.

De massiva nätkursernas roll

I det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-journalen, finns en kommentar av mig till förslaget att universitetet ska börja erbjuda MOOCs, massiva nätkurser. Förslaget behandlas över ett helt uppslag i GU-journalen, som också berättar om arbetet med en MOOC som lär bli den första att produceras om rektor ger klartecken. Utrymmet för min kommentar var mycket begränsat vilket gör att många nyanser går förlorade, och därför vill jag ta tillfället i akt att utveckla mina synpunkter här. Jag vill särskilt understryka att min skepsis och kritik inte är riktad mot vare sig de som arbetar med den planerade MOOC:en eller de som tagit fram förslaget; utifrån de förutsättningar de hade för sitt uppdrag har de såvitt jag kan bedöma gjort ett gott arbete och nått rimliga slutsatser. Det är väl snarare just utgångspunkterna och förutsättningarna för arbetet jag är mer tveksam till, eftersom universitetet (enligt min uppfattning) här håller på att slå in på fel väg när det gäller att möta de utmaningar den högre utbildningen står inför idag. Mer principiellt tycker jag också att det är beklagligt när ett lärosäte lägger betydande resurser på att ge kurser där syftet egentligen inte är att utbilda studenter utan att göra reklam för universitetet och dess (andra) utbildningar.

Under hösten 2012 och våren 2013 skrev jag ett antal inlägg här (och en debattartikel i Universitetsläraren) om de massiva nätkurserna. Sedan har det varit nästan tyst, vilket helt enkelt beror på att den hysteri – och det är nog befogat att tala om just en hysteri – som ett tag florerade efterhand lade sig. Även om antalet erbjudna kurser fortsatt att expandera har flera av de ursprungliga företagen bakom MOOCs ändrat inriktning mer eller mindre radikalt, bland annat på grund av att (som många kritiker förutsåg) modellen inte var ekonomiskt bärkraftig och riskkapitalisterna bakom bolagen främst är ute efter avkastning på gjorda investeringar. Det har också börjat komma alltmer data som visar att dessa kurser, vilka ofta såldes in som ett sätt att erbjuda en utbildning för människor som annars aldrig skulle fått möjligheten, i mycket hög grad visat sig fungera främst som vidareutbildning för personer som redan är högutbildade eller specialister av något slag. (Lyssna till exempel på podden Digital Campus avsnitt 105 för en diskussion om detta eller se ett av Audrey Watters många inlägg om hur MOOCs utvecklat sig.)

Kort sagt, för vissa mycket specifika syften fungerar MOOCs alldeles utmärkt som ett instrument för vidareutbildning, eller som ett gemensamt innehåll i mer småskaliga kurser där lärare och studenter både individuellt och tillsammans bearbetar detta material på olika sätt. Som jag sagt tidigare här är MOOCs alltså mer att betrakta som en form av läromedel än som en ersättning för eller konkurrent till universitetskurser i traditionell mening. De kan också fungera som stomme i distanskurser av olika slag, så länge dessa leds av lärare som kan placera innehållet i ett sammanhang som gör det begripligt för studenterna.

Med tanke på de oerhörda mängder högkvalitativt undervisningsmaterial som numera finns fritt tillgängliga på internet, med eller utan koppling till massiva nätkurser, borde den pedagogiska diskussionen inom den svenska högskolevärlden alltså främst handla om hur vi kan utnyttja detta material på bästa sätt i vår egen undervisning. En modell som ofta lyfts fram i de sammanhangen är ”flipped education” eller ”flipped classroom”, där tanken är att den lärarledda tiden används till gemensam bearbetning av ett innehåll snarare än till envägskommunikation i form av föreläsningar. Ibland talar man också om ”blended learning”, ett besläktat men mindre precist begrepp som betonar att kurser kan byggas upp med betydande inslag av såväl traditionell campusundervisning som distans- eller webbaserade moment. Även där är tanken att å ena sidan kunna utnyttja det myckna material av hög kvalitet som finns på nätet, å andra sidan använda lärartiden till det som inget annat riktigt kan ersätta: direkt studentkontakt, vare sig den sker i ett fysiskt rum eller i ett virtuellt klassrum på nätet.

När mindre och medelstora lärosäten som de svenska utsätts för den konkurrens som MOOCs och andra initiativ från toppuniversitet med starka varumärken innebär, är det viktigt att förstå att de bara mycket marginellt kan konkurrera på allvar med dessa varumärken. Den fördel de (vi) har är istället just lärarkontakten, att vi kan erbjuda en lärande gemenskap i mänsklig skala med lokal och regional förankring i ett svenskt och internationellt sammanhang. För att kunna få ut det mesta möjliga av dessa konkurrensfördelar behöver vi fundera på hur vi lägger upp undervisningen och i högre grad utnyttja gemensamt material som redan finns, alltså gå i riktning mot ”flipped classrooms” och ”blended learning”. Det är för många en stor omställning och något vi måste satsa resurser på för att utveckla.

Även om det givetvis inte finns något som säger att vi inte också kan producera MOOCs av god kvalitet, är det alltså enligt min mening en felaktig prioritering eftersom det vi verkligen behöver är ett massivt stöd till oss universitetslärare att bli mycket bättre på att integrera nätbaserat material i den ordinarie undervisningen. För att se det behöver man dock anlägga pedagogiska perspektiv på utbildningen snarare än tekniska och ekonomiska, vilka är de som från början till slut har dominerat diskussionen om MOOCs. Detta är tyvärr också helt i linje med ett större mönster där universitetsledningar snart sagt överallt börjat betrakta lärosäten som företag på en marknad istället för vad de är och borde vara: lärande gemenskaper där mötet mellan lärare och studenter är den grund allt annat vilar på.

Svenska historikermötet 2014

Svenska historikermötet 2014Den 8–10 maj avhölls 2014 års upplaga av Svenska historikermötet i Stockholm. Det var det sjätte sådana mötet i modern tappning (det förra i Göteborg 2011 har jag skrivit om här och här) och med drygt 550 anmälda deltagare var vi fler än någonsin. Att i efterhand försöka sammanfatta ett sådant evenemang är egentligen omöjligt. Dels är det svårt bara att summera alla de egna intrycken, dels kan man inte gå på mer än en eller kanske två av de tio–femton parallella sessioner som erbjuds varje pass; varje deltagare hinner därför bara med en bråkdel av alla presentationer, samtal och debatter mötet består av. Ändå kan det vara nyttigt att försöka samla några intryck och tankar från de tre dagarna i ett blogginlägg (vilket Jessica Parland-von Essen redan gjort här).

Konferensen började för min del på bästa tänkbara sätt, med en riktigt spännande paneldiskussion om mikrohistoria där bl.a. Peter Englund och Britt Liljewall deltog. De är båda historiker som jag länge haft stor respekt och beundran för, och det var väldigt roligt att här få se dem samtala med flera andra mycket kvalificerade panelmedlemmar: Annika Sandén, Bengt Kristensson Uggla och Anna Götlind (som också ansvarade för sessionen). Deras utbyte handlade om vad som kännetecknar mikrohistoria, vad den ger som annan typ av forskning kanske inte gör och varför den (därmed) kan vara värdefull. Diskussionen gick, som man kunnat förvänta, åt lite olika håll, men en central fråga var den om förhållandet mellan mikro- och makronivån och om mikrohistoriens närhet till individer och till källor är ett egenvärde eller om den alltid måste relateras till större frågor.

De flesta tyckte nog det sistnämnda, på något sätt, men exempelvis Sandén tryckte ganska starkt på att inifrånförståelsen av den enskilda människan, ”inlevelsen”, även om det inte är ett mål i sig är en mycket viktig metod för att komma åt frågor av vidare intresse. Peter Englund, som medgav att han aldrig talat om sin forskning som mikrohistoria, hävdade att han inte bekymrar sig så mycket om exakta definitioner eller etiketter så länge det han gör är fast förankrat i de historiska källorna. Han betonade också med viss skärpa att vi inte får försöka påtvinga det förflutnas människor tolkningar eller avsikter utifrån vår egen ”rationalitet”, utan vi måste försöka förstå materialet på dess egna villkor. Det var i mina ögon ett viktigt påpekande, då jag ibland upplever att många historiker idag inte riktigt arbetar utifrån ett sådant förhållningssätt.

Englunds motvilja till trots kom både denna och senare sessioner på temat mikrohistoria att rätt mycket handla om försök till avgränsningar och (åtminstone lösa) definiitoner av vad det är och inte är. Svaren gick åt lite olika håll och tenderade framhäva någon viss aspekt som för just den tillfrågade var särskilt viktig: livshistoria/biografi, underifrånperspektiv, den intensiva närläsningen av källor och så vidare. Mycket av den mikrohistoria som skrivits hittills (och betraktats som sådan) har nog haft alla dessa kännetecken i varierande mån, men om man hårdrar det tror jag att det ytterst handlar om just en typ av metod eller angreppssätt; både biografier och underifrånperspektiv kan man till exempel arbeta med också på helt andra sätt så de är inte unika för mikrohistoria.

Peter Englund och Britt Liljewall

Peter Englund (t.v.) och Britt Liljewall (vid tavlan) i panelsessionen om mikrohistoria

En annan intressant session handlade om tidigmoderna reseberättelser, och den var organiserad av en entusiastisk och kunnig grupp av doktorander och nydisputerade historiker. Eftersom jag själv en gång doktorerade på en avhandling baserad på reseskildringar tycker jag alltid att sådana ämnen är spännande, och det var också roligt att se hur otroligt mycket som hänt på detta område de senaste 10–15 åren. Särskilt påfallande var det hur sessionsdeltagarna (Lisa Hellman, Charlotta Forss, Måns Jansson, Maria Nyman och Jacob Orrje) ville komma bort från de enkla modeller av eurocentrism eller postkolonialism som länge varit förhärskande; istället betonade de komplexiteten, praktiker och kunskapens cirkulation.

Det sistnämnda är ett begrepp och ett tolkningsmönster som haft ett mycket starkt genomslag inom flera forskningsfält de senaste åren. Som analysverktyg har det visat sig mycket fruktbart men samtidigt finns det alltid något man förlorar eller väljer bort när man gör ett visst teoretiskt eller metodologiskt val, och därför frågade jag i den efterföljande sessionen vilka brister som kan finnas med detta angreppssätt. I korta och kloka svar pekade då Orrje på att modellen med ”kunskapens cirkulation” kan bli lite väl prydlig, medan Hellman menade att det man framför allt riskerar är att förlora eller förminska viktiga maktperspektiv. Det är väl ungefär vad jag också skulle ha svarat, men cirkulationstanken har samtidigt mycket att bidra med och det var denna session ett bevis på.

Efter en presentation av den nya läroboken En samtidig världshistoria, som jag lär få skäl att återkomma till här i ett senare inlägg, avslutades fredagen med en mottagning i Stockholms stadshus. Det var mycket roligt att få se denna byggnad, känd från så många Nobelmiddagar och andra sammanhang, inifrån, och att umgås med både gamla och nya historikervänner under lite ledigare former. Gyllene salen, med dess milt uttryckt märkliga blandning av historiska referenser i utsmyckningen, var helt klart ett av de mest minnesvärda inslagen under hela konferensen för min del. (Det är nog ingen slump att även Jessica har några bilder därifrån i sitt inlägg från mötet.)

Mälardrottningen

”Mälardrottningen” i Gyllene salen, Stockholms stadshus

Temat för ”mina” sessioner och den gemensamma slutdiskussionen under dag tre (lördag) var på olika sätt hur framtiden kommer att te sig för den historiska forskningen. Ett av passen handlade om förhållandet mellan historiker, studenter och arkiven och hur den relationen utvecklas framöver, bland annat som en följd av digitaliseringen. Session nummer två, den jag själv medverkade i, berörde i lite vidare och mer varierad mening frågor om den digitala utvecklingens konsekvenser för forskningen, särskilt i termer av att bevara och tillgängliggöra våra egna forskningsdata på lång sikt. Sist, och sannerligen inte minst, låg en plenarsession där frågor om publicering för historiker i framtiden ventilerades.

I alla dessa sammanhang sades mycket klokt som jag inte har möjlighet att redogöra för här, men det var påfallande hur en röd tråd slingrade sig genom dem allihop: hur historiker liksom andra universitetslärare ställs inför allt högre (och delvis motstridiga) krav, samtidigt som deras arbetsvillkor och förutsättningar att möta dessa utmaningar gradvis urholkas och blir allt sämre. Det är en oroväckande utveckling som jag också lär återvända till här på bloggen förr eller senare.

Till dess kan jag konstatera att Svenska historikermötet 2014 blev minst så givande och lärorikt som man hade kunnat hoppas, och att det säkert är många med mig som redan ser fram emot nästa möte i Sundsvall 2017. För den som vill veta mer om vad som sades i Stockholm finns det i väntan på det en Storify med Twitterflödet från konferensen, ett videoklipp från invigningen med Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding och en intressant poddsändning med Lundadoktoranderna Kristoffer Ekberg och Björn Lundberg som spelades in under mötet. Kanske var det första podden någonsin som sände nästintill direkt från ett svenskt historikermöte, men det var säkerligen inte den sista.

Tillbaka till Tidens skiften

Häromdagen ägnade jag några timmar åt diverse administrativa uppgifter som på olika sätt handlade om att dokumentera och synliggöra mina publikationer och andra meriterande aktiviteter på sistone. I en tid då forskare och forskning ständigt ska mätas och (ut)värderas är det ingen märklig sysselsättning, men jag är minst sagt kluven till det framhävande av jaget och de egna prestationerna som den är förknippad med. Funderingar i de banorna påminde mig om en närbesläktad fråga som jag diskuterat här tidigare, nämligen forskares närvaro, synlighet och identitet på webben och i olika sociala medier. När jag själv samlade ihop det mesta av mitt webbskrivande på denna (då nya) adress för drygt ett halvår sedan motiverade jag det bland annat så här:

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

I princip fångar denna beskrivning fortfarande min syn på värdet för forskare av att ha en personlig webbplats, och av det som ibland kallas ”akademiskt bloggande”. För egen del tycker jag också att denna sajt har utvecklats på det sätt jag hade hoppats när jag gjorde min ”omstart” i höstas, och det känns bra att ha just ett tydligt, synligt hem på nätet. Till den tydligheten bidrar att webbplatsens adress, domännamnet, består av mitt eget namn, en praxis som är vanlig bland många digitala humanister i USA, Storbritannien och på andra håll.

En sak som varit svårare att vänja sig vid är att mitt namn också fungerat som titel på sajten, till skillnad från mina tidigare bloggar som alltid haft sina egna namn: Tidens skiften, Pehr Löfling, Digihist… Dels kan mer informativa benämningar av den typen rent praktiskt och språkligt många gånger vara att föredra, dels känner jag mig (som sagt) inte helt bekväm med att framhäva den egna personen alltför starkt. Slutligen har jag helt enkelt saknat namnet på en av mina tidigare bloggar och den närmaste föregångaren till denna webbplats, Tidens skiften, som fångar mycket av den ton och den inriktning jag eftersträvar här. (Med vilken framgång är en annan fråga.)

Från och med idag återuppstår alltså Tidens skiften som namn på bloggen och sajten, medan adressen fortsätter vara https://kennethnyberg.org. Den typen av uppdelning mellan namn och adress är relativt vanlig bland de digitala humanister jag nämnde ovan, och det är ett arrangemang som är mer i linje med hur jag ser på syftet med min webbplats. Och att jag ägnat ett helt blogginlägg åt vad som kan tyckas vara en obetydlig detalj, beror på att jag tror konkreta exempel som detta kan vara av intresse och ha betydelse för andra som funderat över hur de ska hantera sin närvaro och identitet på nätet. Det är frågor som bara blir allt viktigare att tänka igenom och förhålla sig till, både för forskare och andra.