Hur ska vi samtala?

På bloggen Politologerna har statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrivit ett av av de viktigaste och mest tänkvärda inlägg jag läst på länge. Hans utgångspunkt är egentligen ett resonemang om partipolitik och väljarbeteende, men den avgörande iakttagelsen handlar om något mycket större än så:

Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Detta är något jag själv tänkt på mycket de senaste åren, inte minst sedan jag lite mer aktivt började använda sociala medier där det ”sekundsnabba avfärdandet” ofta tycks ligga särskilt nära till hands. Över huvud taget är jag hjärtligt trött på enkla, tvärsäkra svar på svåra frågor. Om vi alls ska kunna lösa några samhällsproblem – och vi står inför många stora sådana idag – måste vi inse att det ligger i sakens natur att de nästan alltid är komplicerade och mångbottnade.

Vi måste också förstå att det i de flesta frågor därför går att finna gott, eller åtminstone rimligt, stöd för vitt skilda ståndpunkter. När någon tycker annorlunda än vi själva beror det alltså mer sannolikt på att hen har andra utgångspunkter än att hen är dum, illvillig eller bådadera. Vi behöver därför närma oss varje diskussion där det finns olika uppfattningar med stor ödmjukhet och respekt för andra, om det offentliga samtalet ska kunna föras på ett konstruktivt sätt – eller för att vi ens ska kunna leva drägligt ihop i det samhälle vi alla delar.

Ofta är det tyvärr inte så debatten ser ut idag. Kanske har den aldrig gjort det, men mitt intryck är att toleransen för andra ståndpunkter än den egna bara blir mindre och mindre. Det verkar Ekengren Oscarsson också tycka:

Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. [– – –]

Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras. Men när åsiktskorridoren blir så smal att även många av våra mer klassiska socialdemokratiska, liberala, konservativa ställningstaganden också kan kallas samhällsfarliga eller betraktas som rejäla tankevurpor, då riskerar vi att helt missa de riktigt skruvade verklighetsuppfattningarna och de sant samhällsomstörtande idéerna.

Faran i detta på längre sikt, även om Ekengren Oscarsson inte drar ut linjerna så långt, är att den ömtåliga balans av öppenhet och gränsdragningar som själva demokratin vilar på sätts ur spel. När vi reflexmässigt avfärdar, förringar eller demoniserar åsikter som avviker från våra egna men är förenliga med de demokratiska grundsatserna, bidrar vi till en relativisering och normalisering av de krafter som är uttalat odemokratiska. På sikt innebär det att den livsviktiga skiljelinjen mellan acceptabla och oacceptabla uppfattningar, hur artificiell och svårdefinierad den än kan vara, långsamt upplöses. Och i slutet av den processen väntar ett samhälle som bara kan beskrivas som totalitärt, oavsett hur goda avsikter som leder oss dit.