Att tycka olika

Twitter är ett förunderligt medium. Det har en unik, omisskännlig karaktär samtidigt som dess otaliga användningsområden gör det till något av en kameleont. För många är det helt enkelt ett socialt nätverk, ett slags publikt Facebook med mycket interaktivitet och högt tempo. För andra fungerar det mer som en mikroblogg där de löpande kan kommentera vad som händer i världen och det egna livet. Det beror i sin tur på att en stor del av användarna har Twitter som en av sina huvudsakliga förmedlare av nyheter, såväl från traditionella medieföretag som från andra, nyare kanaler. Mer allmänt kan det liknas vid en jättelik informationsbörs där allehanda uppgifter och länkar till intressant, viktigt, roligt, läs- och tänkvärt material utbytes mellan nära vänner och fullständiga främlingar.

För de allra flesta är Twitter allt av detta, i en eller annan kombination, och/eller något helt annat dessutom; det blir alltså, som ofta påpekats och som jag skrivit här tidigare, vad man gör det till. Upplevelsen av vad Twitter ”är”, vad det ger och vad det kostar (i tid, uppmärksamhet, välbefinnande), beror därför helt och hållet på hur man väljer att använda det, vilka man följer och vika ens följare är. De sistnämnda är inte oviktiga, eftersom den återkoppling man får på sitt eget twittrande främst kommer från dem eller deras följare. På ett mycket utpräglat sätt finns det därför lika många versioner eller upplevelser av Twitter som det finns användare.

Den senaste tiden, särskilt under sommaren som gått med alla de konflikter – både nya och gamla – som då blossat upp, har det Twitter jag upplever fortsatt att ge mycket samtidigt som det kostat alltmer. För det finns en baksida med snabbheten, det begränsade utrymmet i varje tweet och den bedrägliga känslan av att vara del av ett privat fikasnack mellan vänner medan samtalet i själva verket sker synnerligen offentligt. Det händer så lätt att man förenklar mer än man egentligen tänkt sig, uttrycker sig mer sarkastiskt eller hånfullt än man annars skulle, eller över huvud taget lockas prata först och tänka sedan. Som fenomen är detta knappast något nytt, och jag har tidigare tagit upp det här i mer allmänna termer, men jordmånen för det tycks vara ovanligt god just på Twitter.

Särskilt stor blir risken när det som diskuteras är svåra, komplicerade och starkt laddade frågor där människor på båda (alla) sidor är djupt engagerade. Istället för nyhetstorka har årets semesterperiod varit fylld av sådana frågor, både på grund av den internationella händelseutvecklingen och en stigande politisk temperatur i Sverige inför det kommande valet. Följden har blivit en på vissa håll alltmer infekterad stämning i de delar av ”Twittersfären” jag ser, med mer konfrontativt, nedlåtande och ibland rent kränkande språkbruk om de som inte delar ens egen uppfattning. Med tanke på den tyngd Twitter och andra sociala medier tillmäts i dagens offentlighet, i synnerhet för den politiska debatten, är det både obehagligt och oroväckande.

Man kanske kan tycka att det inte spelar så stor roll, eller att det rentav kan vara lite uppfriskande att ”slänga käft” med varandra på Twitter eller Facebook. Men för mig tycks det tydligt att de friktioner som uppstår och odlas där – av vissa med stor energi – bidrar till onödig polarisering och cementering av konfliktlinjer vilka bara gör det svårare, inte lättare, att lösa de samhällsutmaningar vi står inför. Inte bara vad vi säger spelar roll utan också hur vi säger det, för ”hur”, ordval och tonfall, har ofta udden riktad mot personen snarare än sakfrågan. Det kan låta högtravande men demokratin finns inte bara av sig själv utan den skapas, varje dag, av oss alla. Därför är det så viktigt hur vi talar om och med varandra, särskilt när vi tycker olika.

 

Hur ska vi samtala?

På bloggen Politologerna har statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrivit ett av av de viktigaste och mest tänkvärda inlägg jag läst på länge. Hans utgångspunkt är egentligen ett resonemang om partipolitik och väljarbeteende, men den avgörande iakttagelsen handlar om något mycket större än så:

Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Detta är något jag själv tänkt på mycket de senaste åren, inte minst sedan jag lite mer aktivt började använda sociala medier där det ”sekundsnabba avfärdandet” ofta tycks ligga särskilt nära till hands. Över huvud taget är jag hjärtligt trött på enkla, tvärsäkra svar på svåra frågor. Om vi alls ska kunna lösa några samhällsproblem – och vi står inför många stora sådana idag – måste vi inse att det ligger i sakens natur att de nästan alltid är komplicerade och mångbottnade.

Vi måste också förstå att det i de flesta frågor därför går att finna gott, eller åtminstone rimligt, stöd för vitt skilda ståndpunkter. När någon tycker annorlunda än vi själva beror det alltså mer sannolikt på att hen har andra utgångspunkter än att hen är dum, illvillig eller bådadera. Vi behöver därför närma oss varje diskussion där det finns olika uppfattningar med stor ödmjukhet och respekt för andra, om det offentliga samtalet ska kunna föras på ett konstruktivt sätt – eller för att vi ens ska kunna leva drägligt ihop i det samhälle vi alla delar.

Ofta är det tyvärr inte så debatten ser ut idag. Kanske har den aldrig gjort det, men mitt intryck är att toleransen för andra ståndpunkter än den egna bara blir mindre och mindre. Det verkar Ekengren Oscarsson också tycka:

Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. [– – –]

Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras. Men när åsiktskorridoren blir så smal att även många av våra mer klassiska socialdemokratiska, liberala, konservativa ställningstaganden också kan kallas samhällsfarliga eller betraktas som rejäla tankevurpor, då riskerar vi att helt missa de riktigt skruvade verklighetsuppfattningarna och de sant samhällsomstörtande idéerna.

Faran i detta på längre sikt, även om Ekengren Oscarsson inte drar ut linjerna så långt, är att den ömtåliga balans av öppenhet och gränsdragningar som själva demokratin vilar på sätts ur spel. När vi reflexmässigt avfärdar, förringar eller demoniserar åsikter som avviker från våra egna men är förenliga med de demokratiska grundsatserna, bidrar vi till en relativisering och normalisering av de krafter som är uttalat odemokratiska. På sikt innebär det att den livsviktiga skiljelinjen mellan acceptabla och oacceptabla uppfattningar, hur artificiell och svårdefinierad den än kan vara, långsamt upplöses. Och i slutet av den processen väntar ett samhälle som bara kan beskrivas som totalitärt, oavsett hur goda avsikter som leder oss dit.