Hur ska vi samtala?

På bloggen Politologerna har statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrivit ett av av de viktigaste och mest tänkvärda inlägg jag läst på länge. Hans utgångspunkt är egentligen ett resonemang om partipolitik och väljarbeteende, men den avgörande iakttagelsen handlar om något mycket större än så:

Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Detta är något jag själv tänkt på mycket de senaste åren, inte minst sedan jag lite mer aktivt började använda sociala medier där det ”sekundsnabba avfärdandet” ofta tycks ligga särskilt nära till hands. Över huvud taget är jag hjärtligt trött på enkla, tvärsäkra svar på svåra frågor. Om vi alls ska kunna lösa några samhällsproblem – och vi står inför många stora sådana idag – måste vi inse att det ligger i sakens natur att de nästan alltid är komplicerade och mångbottnade.

Vi måste också förstå att det i de flesta frågor därför går att finna gott, eller åtminstone rimligt, stöd för vitt skilda ståndpunkter. När någon tycker annorlunda än vi själva beror det alltså mer sannolikt på att hen har andra utgångspunkter än att hen är dum, illvillig eller bådadera. Vi behöver därför närma oss varje diskussion där det finns olika uppfattningar med stor ödmjukhet och respekt för andra, om det offentliga samtalet ska kunna föras på ett konstruktivt sätt – eller för att vi ens ska kunna leva drägligt ihop i det samhälle vi alla delar.

Ofta är det tyvärr inte så debatten ser ut idag. Kanske har den aldrig gjort det, men mitt intryck är att toleransen för andra ståndpunkter än den egna bara blir mindre och mindre. Det verkar Ekengren Oscarsson också tycka:

Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. [– – –]

Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras. Men när åsiktskorridoren blir så smal att även många av våra mer klassiska socialdemokratiska, liberala, konservativa ställningstaganden också kan kallas samhällsfarliga eller betraktas som rejäla tankevurpor, då riskerar vi att helt missa de riktigt skruvade verklighetsuppfattningarna och de sant samhällsomstörtande idéerna.

Faran i detta på längre sikt, även om Ekengren Oscarsson inte drar ut linjerna så långt, är att den ömtåliga balans av öppenhet och gränsdragningar som själva demokratin vilar på sätts ur spel. När vi reflexmässigt avfärdar, förringar eller demoniserar åsikter som avviker från våra egna men är förenliga med de demokratiska grundsatserna, bidrar vi till en relativisering och normalisering av de krafter som är uttalat odemokratiska. På sikt innebär det att den livsviktiga skiljelinjen mellan acceptabla och oacceptabla uppfattningar, hur artificiell och svårdefinierad den än kan vara, långsamt upplöses. Och i slutet av den processen väntar ett samhälle som bara kan beskrivas som totalitärt, oavsett hur goda avsikter som leder oss dit.

Tro och tolerans

Med anledning av reaktionerna på utnämningen av Elisabeth Svantesson till arbetsmarknadsminister började jag tidigare idag skriva ”en tweet eller två”, vilka snart svällde ut till åtta stycken. Liksom vid ett tidigare tillfälle, då det handlade om iPads i skolan, tyckte jag det blev för mycket att lägga ut i ett svep på Twitter och därför återger jag sekvensen här istället. Det är frestande att försöka skriva om dem till en mer sammanhängande, genomarbetad text, men det hinns inte riktigt med och samtidigt finns det en poäng med en så koncentrerad, fokuserad form så det får vara. När jag nu ändå har utrymme för lite mer nyanser vill jag dock särskilt påpeka att mina funderingar egentligen inte handlar om Elisabeth Svantesson, som jag vet mycket lite om och som det kan finnas alla möjliga skäl att kritisera. Snarare är det funderingar som föranleddes av en del av skriverierna om henne och den mer allmänna attityd till troende i allmänhet och kristna i synnerhet som kom till synes där.

* * *

Har svårt att släppa hur @svtnyheter igår framställde nyutnämnd ministers abortkritik som om det var ett nedtystat, nu avslöjat brott.

Nej, Livets ord är inte min tekopp. Men rätt beklämmande att en personlig övertygelse om livets okränkbarhet kan ses som en grav belastning.

Det är andra gången på kort tid som jag sett kristnas lämplighet för offentliga uppdrag ifrågasättas på grund av deras tro.

Visar på den växande oförståelsen i Sverige för religion och troende, tendensen att se dem som främmande och hotfulla ”andra”. Oroväckande.

Många talar sig varma för pluralism men har i praktiken nolltolerans för mångfald. ”De andra” har inte bara fel; de måste tystas, rensas ut.

Det gäller nog tyvärr lite till mans och kvinns i dagens debattklimat. Att avfärda och misstänkliggöra är så mycket enklare än att samtala.

Men att ersätta en gammal intolerans – ofta kyrklig – med en ny där de kristna är de obekväma som ska bort vore knappast ett framsteg.

I ett öppet samhälle är varken religion eller någon annan tro problemet, utan fundamentalismen. Den kan vi aldrig tolerera. #slutpredikat