Författare: Kenneth Nyberg

A global history of Linnaean science (II)

Some two years ago, Hanna Hodacs and I co-sponsored a workshop called ”A Global History of Linnaean Science” at the Royal Swedish Academy of Sciences in Stockholm, where we were hosted by the Director of the Academy’s Center for History of Science, Karl Grandin. It was a small event, with eight presentations and a total of 22 participants, but we thought it a great success and decided we should try to publish the papers as a collected volume. One of the participants that day, Stéphane Van Damme, agreed to edit the collection together with us, and we began to plan for a second workshop more focused on discussing draft chapters than oral presentations.

Nature's EmpireAfter a long time of preparation we finally reconvened last week, on 14 November, for an intense day of discussions at the European University Institute in Florence, Italy. Stéphane is now a Professor of History of Science at the Institute, which graciously provided all the local arrangements and facilities as well as lodging for those who attended. Karl Grandin and the Swedish Academy of Sciences once again generously supported us, this time by helping with the cost of travel for some of the participants flying in from various countries in Europe and elsewhere. The full title of this second workshop was ”Nature’s Empire: A Global History of Linnaean Science in the Long Eighteenth Century” and the programme including a list of contributors can be downloaded here (PDF, 643 Kb).

It turned out to be an extraordinarily productive day of rich, stimulating discussions about many aspects of Linnaean natural history and, more broadly, the early modern global history of science in which Linnaean ideas, practices, objects and people played an important role. It is not possible here to even try to summarize these discussions, especially as they were often linked – in one way or the other – to specific aspects of the pre-circulated papers that we had all read. However, the statement of aims in the programme gives a good general idea of the issues and questions covered in the course of the day:

This conference addresses a topic at the forefront of many discussions today, the global circulation of knowledge. Few eighteenth century figures can have contributed as much to the globalisation of natural history knowledge as the naturalist Carolus Linnaeus (1707–1778). The publication of Species Plantarum in 1753, Linnaeus’s global flora where he launched his new scientific nomenclature to an international audience, is often referred to as year zero in the history of modern botany. Published at a time that saw an escalation of contacts between different parts of the world, Linnaeus’s work promoted global communication and exploration of the species of the planet.

The argument of this conference is that in order to understand this process we need to move beyond the individual intellectual contributions of Linnaeus to focus on processes that involved circulation and modification of knowledge. This […] includes discussions on early modern information storing technologies and the use of landscapes for pinning names to nature and establishing orders and systems. It also focuses on the creation of collective and individual identities through reading and corresponding, and the role of journeys, in and between landscapes, shaping knowledge gathering and the lives of knowledge gatherers.

[The] conference aims also to offer a historiographical perspective on this process, including a discussion of pre-Linnaean natural history, and the legacy of Linnaean natural history in modern scholarship. Linnaeus’s interest in natural history was largely aimed at exploring resources at home in Sweden, or enriching domestic flora and fauna with exotic plants and animals. His taxonomy and nomenclature were of course to have more far ranging impacts than that, and as such [the book in preparation] will also offer a way of thinking of the connections between local and global and knowledge and power, and thereby contributing to current debates about the relationship between science and European expansion.

Producing a book is often a protracted affair and much work clearly remains; while the workshop resolved some issues and enhanced our understanding of others, it also raised new questions that need to be answered before we are done. Still, I think we all felt that this one, long day of conversations about the global history of Linnaean science brought us quite a bit closer to our goal. The next step, for authors and editors alike, is as expected as it is familiar to all of us: Revise and resubmit. And that, of course, has always been what both scholarship and science is all about.

Arkiven, kulturarvet och digitaliseringen

Det var ett tag sedan jag skrev om digital humaniora här, men det beror inte på att det inte finns saker att tala om. Särskilt roligt är det att se att det börjar röra på sig vid Humanistiska fakulteten i Göteborg, som den 25 september beslöt inrätta ett Centrum för digital humaniora med start den 1 januari 2015. Tidigare i år blev jag ledamot av fakultetsstyrelsen för läsåret 2014/15 genom ett fyllnadsval, och av en ren tillfällighet fick jag därför vara med om att fatta detta beslut vid mitt första ordinarie styrelsemöte – det kändes bra!

En drivande kraft i processen att bygga upp ett DH-centrum är Mats Malm, som också kommer att bli dess första föreståndare. Han har de senaste åren, tillsammans med Jenny Bergenmar och andra, hållit i ett antal fakultetsevenemang på DH-tema (två av dem har jag skrivit om här och här). Det senaste gick av stapeln den 11 november och var ett halvdagsseminarium med rubriken ”Arkiven i det digitala – det digitala i arkiven”, vilket formellt arrangerades av GU:s så kallade styrkeområde Critical Heritage Studies. Programmet täckte ett ganska brett spektrum av frågor om bevarande och tillgängliggörande av arkivmaterial vid olika kulturarvsinstitutioner i en tid av digitalisering.

Mats Malm inledde med att presentera Critical Heritage Studies och seminarieserien evenemanget ingick i. Han lyfte därefter fram de nya möjligheter och perspektiv digitaliseringen för med sig, exempelvis genom förskjutningen från närläsning till det Franco Moretti kallat ”fjärrläsning”, men påpekade också att det är förenat med vissa risker som inte ska underskattas. Malm knöt avslutningsvis an till ett tema som återkom flera gånger under dagen, nämligen att tillvaratagandet av de digitala möjligheterna inte främst är en teknisk utmaning utan social och etisk.

Johanna Berg från Riksarkivets samordningssekretariat Digisam var först ut av de inbjudna talarna. Hon började med att betona att de frågor svenska arkiv ställs inför i samband med digitaliseringen är i princip desamma runtom i världen, även om förutsättningar och omständigheter kan variera mellan olika länder. I grunden handlar det om ett antal spänningar eller målkonflikter mellan att skydda/bevara material och att exponera/använda det; mellan kulturskapare och användare (upphovsrättsfrågor); mellan centrum och periferi; och mellan olika nivåer inom arkiv, bibliotek och museer. Berg beskrev också Digisams uppdrag att dra ihop och samordna ett antal olika aktörer på området och de olika utmaningar det medför: ekonomiska, juridiska, tekniska, språkliga (olika begreppsapparater) och kompetensmässiga. Även hon menade att tekniken ofta inte är det svåraste, och hon avslutade med att uttrycka tillförsikt inför framtida möjligheter – ”det blir bra när vi kommer dit”!

Pelle Snickars från HUMlab vid Umeå universitet tog avstamp i en diskussion om likheter och skillnader mellan traditionella och digitala arkivmaterial och vilka konsekvenser dessa får. En av hans huvudpoänger var att kulturarvsinstitutionerna behöver fundera mer på hur man kan använda deras material, alltså hur det kan bearbetas av användarna, och inte bara ge tillgång till det. Han menade att vi går ”från kulturarvsdokument […] till flöden av data”, till filer som bär på ”inherent information” som kan utnyttjas på olika sätt. En intressant del av Snickars presentation var att han gav en definition av digital humaniora som ”att använda och bejaka digital teknologi”, inte att utgå från någon viss teori. Han betonade också vikten av att med bevarat kritiskt perspektiv kombinera kvalitativa och kvantitativa undersökningar. (DH är med andra ord inte bara en fråga om ”big data”, som man ibland kanske kan tro.)

Arkiven i det digitala, 11 november 2014

Hans Jørgen Marker, Kristoffer Arvidsson, Jonathan Westin, Pelle Snickars, Johanna Berg, Maria Ljungkvist och Mats Malm.

Nästa talare, Maria Ljungkvist från Nationalmuseum, berättade om ”den digitala teknikens roll i utformningen av nya Nationalmuseum”. Det blev en intressant belysning av de spänningar som kan uppstå mellan olika mål och ambitioner vid traditionsrika kulturarvsinstitutioner i den digitala världen. Ljungkvist menade att det finns en tendens till konkurrens om medel mellan fysiska och digitala satsningar eftersom det ofta är utställningar av fysiska objekt som står för mycket av intäkterna. Hon pekade också på att tillgängliggörande, upphovsrättsfrågor, digitaliseringens hantverk, metadata med mera bara är några exempel på de många olika typer av kompetenser som krävs idag. Hon underströk samtidigt, återigen, att tekniken oftast inte är problemet, och även om hon ville lyfta fram värdet av den digitala dimensionen varnade hon för risken att vi glömmer bort de objekt som inte digitaliseras.

De två följande presentationerna handlade på olika sätt om hur ett enskilt konstnärskap – Ivar Arosenius – frammanas ur arkiven med hjälp av olika digitala resurser. Jonathan Westin, GU, har följt arbetet med att digitalisera material knutet till Arosenius och då konfronterats med de frågor detta aktualiserar: om den digitala kopians relation till originalet; att den bara fångar synlig information men inte ”vattenmärken, textur, lukt, djup”; att digitaliseringen inte kräver att man är på plats men gör att man kan förlora perspektiv och sammanhang – samtidigt som den faktiskt ger möjlighet att återskapa historiska rum, hur dokument har färdats genom historien och hamnat där de är idag. Kristoffer Arvidsson från Göteborgs konstmuseum berättade därefter ur sitt perspektiv om museets arbete med att föra samman material av och om Arosenius från olika håll på webben, att göra verk ur samlingarna sökbara på sin webbplats och så vidare. Det gav upphov till en utförlig diskussion med några av åhörarna om vad man vinner och förlorar på digitala kopior kontra fysiska original, där det fanns ganska skilda uppfattningar.

Den siste talaren var Hans Jørgen Marker vid Svensk Nationell Datatjänst, som redogjorde för SND:s arbete med att bevara och tillgängliggöra digitalt forskningsmaterial från humaniora, medicin och samhällsvetenskap. Hans presentation gav nyttiga inblickar i vad som krävs för långtidsbevaring av forskningsdata, något de flesta humanister (och andra forskare?) troligen inte tänker så mycket på. Marker påpekade att den stora kostnaden inte är själva bevarandet av forskningsdata i sig, utan att dokumentera den, förse den med metadata och så vidare. Även här blev det en intressant diskussion efteråt, som delvis handlade om varför humanistiska forskare bör eller ska bevara sina forskningsdata på dessa sätt, och delvis om vilken syn på vad vetenskap och forskning är som denna typ av bevarande bygger på.

Det avslutande panelsamtalet återvände till flera av de frågor som kommit upp under eftermiddagens lopp, framför allt diskussionen om likheter och skillnader mellan fysiska och digitala arkiv men också de svåra prioriteringar institutioner ställs inför med de krav som digitaliseringen medför utan att nya resurser tillförs. Som Snickars påpekade vet vi inte hur framtiden ser ut, men den lär inte bli mindre digital och därför finns ett jättelikt finansieringsbehov. En tänkvärd poäng som Westin lyfte fram är att det är viktigt att man i den digitala världen inte försöker efterlikna de fysiska arkiven för mycket, eftersom det finns vissa aspekter man aldrig kan få med. Arvidsson betonade för sin del de möjligheter den digitala tekniken ger att berätta olika, alternativa berättelser istället för bara en enda.

Sammantaget blev det en oerhört intressant och perspektivrik halvdag som gav en god bild, inbillar jag mig, av de möjligheter och utmaningar digitaliseringsprocesser vid arkiv och andra kulturarvsinstitutioner för med sig. Vad jag särskilt uppskattade var just detta att det inte bara handlade om den stora potentialen eller om de många problemen med digitaliseringen, utan att det fanns utrymme för båda dessa sidor av utvecklingen att synliggöras på ett nyanserat och balanserat sätt. För visst måste vi ta tillvara de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder, men samtidigt ska vi inte blunda för de hinder och risker som finns på vägen mot framtidens arkiv.

Uppdatering 141219: Seminariet filmades och de inspelade presentationerna är nu tillgängliga på denna sida.

Anm: I den webbaserade boken Historia i en digital värld finns det flera avsnitt som behandlar frågor om digitalisering av arkivmaterial, tillgängliggörande och (långtids)bevarande m.m. – se särskilt kapitel 4 och kapitel 6. Boken går också att ladda ner som PDF (direktlänk, ca 5 Mb).

Ett glädjande besked – och sedan?

Igår meddelade regeringen att nedläggningshotet mot de svenska Medelhavsinstituten dras tillbaka genom att den statliga finansieringen bibehålls. Det är mycket glädjande att ansvariga politiker faktiskt tagit intryck av den massiva opinionen mot denna nedrustning av en viktig infrastruktur för gränsöverskridande humanistisk forskning och internationella kulturutbyten. Denna opinion, dess styrka och bredd över hela den politiska skalan är också hoppingivande. Trots allt finns det väldigt många i det svenska samhället som värnar om denna typ av miljöer och ser deras värde, både i ett större samhällsperspektiv och i mer snäva ekonomiska termer såsom bärare av goodwill för det svenska näringslivet genom att fungera som ett skyltfönster för ”varumärket” Sverige.

(Man kan ju för övrigt fråga sig hur många miljarder den svenska exportindustrin förlorar varje år på att så många av dess företrädare saknar den bredare allmänbildning, inte minst humanistisk, som är självklar bland affärsmän och företagsledare från många andra länder både i Europa och annorstädes. Sådana former av kulturellt ”kapital” fungerar som ett socialt smörjmedel och underlättar därmed byggandet av det mellanmänskliga förtroende och den tillit som varje framgångsrik affärsrelation ytterst bygger på. Men det är en annan fråga.)

Inte desto mindre är det mycket oroväckande att ett så olycksaligt förslag ens kunde framföras i en budgetproposition, särskilt när man betänker att det var en del i ett större mönster av nedrustning på en rad punkter: svenskundervisning utomlands, internationella studentutbyten, vården av svenskt fackspråk och så vidare. Den gemensamma nämnaren för dessa förslag är att de alla sparar in vad som i budgetsammanhang är struntsummor, men samtidigt slår mycket hårt mot små verksamheter av stor betydelse för Sveriges kontakter med och i omvärlden. Detta i en tid då politiska beslutsfattare som ett mantra ständigt betonar vikten av att Sverige kan hävda sig i den globala kunskapsekonomins allt hårdare konkurrens. Oförmågan att se kopplingen mellan sådana analyser och värdet av den interkulturella kompetens som språklig, historisk och annan humanistisk kunskapsbildning ger, är närmast häpnadsväckande i vad den avslöjar om ledande politikers bristande förståelse för hur världen faktiskt fungerar.

När lättnaden över att Medelhavsinstituten blir kvar har lagt sig – inte minst eftersom det verkar oklart vad som händer med övriga nedskärningsförslag – är det denna större fråga vi som humanister behöver fundera på hur vi ska tackla framöver. Hur ska vi få politiker och tjänstemän (oavsett partifärg, bör kanske tilläggas) att begripa att humanistisk forskning inte är något valbart, ett slags grädde på moset vi kan unna oss när vi har råd? Hur ska vi få dessa beslutsfattare att förstå att humaniora bokstavligt talat ofta är livsviktigt i en värld där (som jag skrev i slutet av föregående inlägg) i princip alla stora utmaningar handlar om samhälle och kultur i minst lika hög grad som om natur och teknik? Hur viktiga Medelhavsinstituten än må vara i sig själva, är det i ett sådant större perspektiv vi finner den verkliga betydelsen av både nedläggningshotet och det faktum att det nu tycks vara avvärjt.

Om miljoner och miljarder

/ 5 kommentarer

En vecka efter det att budgetpropositionen för 2015 lades fram vet vi att förslaget att i praktiken lägga ner de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul bara var en del av ett större mönster som blir alltmer obehagligt och obegripligt för varje dag som går. Det mönstret handlar om ”en hemmablind regering”, en budget som på punkt efter punkt monterar ner eller försvagar institutioner för humanistisk kunskapsbildning och verksamheter vilka utgör interkulturella kontaktytor för såväl Sverige i världen som världen i Sverige.

Utöver Medelhavsinstituten hotas också den svenskundervisning utomlands som till en mindre del betalas av svenska staten, och som ”bedrivs på 228 universitet i 39 länder”. Det svenska studenthemmet i Paris ska läggas ner, informationsinsatser i utlandet om studier i Sverige dras in, stödet för vården av svenskt fackspråk (Terminologicentrum TNC) försvinner nästan helt och stipendier ur biståndsanslaget för studenter från biståndsländer fryser inne eftersom pengarna ska användas till flyktingmottagning istället.

Sist, men sannerligen inte minst, kommer det statliga stödet till olika trossamfund att skäras ner radikalt, från 77 miljoner idag till 45 miljoner 2018. Det är pengar som används ”till stöd för flyktingfamiljer och ensamkommande barn, för projekt för religionsdialog” med mera. Den typen av verksamhet är oerhört viktig i ett mångkulturellt samhälle, särskilt när den bedrivs i sammanhang som skapar trygghet för marginaliserade och utsatta minoritetsgrupper. Hur kan tolerans, integration och interkulturell förståelse främjas av att sådant arbete omöjliggörs?

Det gör det givetvis inte, och detsamma gäller för de svenska instituten och språkundervisningen i utlandet, vilka för relativt blygsamma belopp gör Sverige – näringsliv och natur, kultur och vetenskap – synliga för omvärlden och bygger kontaktnät som bokstavligen inte går att värdera i pengar. En stor del av alla de verksamheter som nu drabbas av nedskärningar, i och utanför Sverige, är också sådana som byggts upp under lång tid och ackumulerat stort förtroendekapital hos olika intressenter. Faktum är att inte i något fall (som jag sett) har anslagsminskningarna motiverats med kritik mot institutionerna ifråga. Det är inte heller särskilt förvånande, eftersom förslagen inte är underbyggda av några utredningar eller andra form av underlag. Istället består de oftast bara av en mening eller två, begravda i ett stycke på någon av propositionens tusentals sidor, där det konstateras att ”finansieringen avslutas”.

Rädda Medelhavsinstituten!

Affisch till försvar för Medelhavsinstituten (via @IdaOstenberg).

Så i vems intresse förs denna politik? Som helhet sänder förslagen så otäcka signaler att om Sverigedemokraterna hade lagt fram dem hade jag inte blivit förvånad. Men en S- och Mp-regering? Det är faktiskt smått ofattbart, svårt att förklara. Det finns de som, mer eller mindre konspiratoriskt, menar att det finns en medveten avsikt bakom det mönster som nu blivit synligt. Kanske uppfattar ansvariga politiker Medelhavsinstituten som miljöer för otidsenlig, elitistisk forskning, vilket knappast stämmer, eller att svenskundervisningen utomlands inte har någon betydelse, vilket i högsta grad kan diskuteras. Andra kritiker försöker utnyttja den upprördhet förslagen väckt till att kamma hem partipolitiska poäng på den nya regeringens påstådda bildningsförakt.

Även om det ligger något i sådana anklagelser, tror jag Olle Wästberg har rätt i sin DN-artikel: ”Detta är inte partiskiljande frågor.” Kritiken har ju också varit minst lika hård från vänster– som högerhåll. Istället tror jag att förklaringen ligger i en kombination av faktorer: en budgetprocess under stark tidspress där olika prioriteringar ställs mot varandra, oerfarna – och delvis okunniga – ministrar och det svarta hål i forskningsbudgeten som kallas ESS, European Spallation Source. Det är en internationell, naturvetenskaplig/medicinsk forskningsanläggning i Lund som totalt kommer att kosta uppåt 18 miljarder kronor att bygga fram till 2025, varav Sverige åtagit sig att stå för 5,8 miljarder. Plus ”vissa kostnader för drift”, som det lite svävande står i budgetpropositionen (Utgiftsområde 16, s. 195), vilket lär betyda ytterligare ett stort antal miljoner om året för svensk del.

Från regeringen har det sagts att det inte finns någon direkt koppling mellan ESS och beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten. Det är alltså en ren tillfällighet att ökningen av medel till det förra råkar stå direkt före stycket om nedläggningen av det senare. Men om man håller den större bilden med både instituten och svenskundervisningen med mera i huvudet och dyker ner i propositionens text, blir just det sambandet tämligen tydligt. (Alla sidhänvisningar i det följande är till pdf-filen för utgiftsområde 16, ”Utbildning och universitetsforskning”.)

Bortsett från att ESS under 2015 ska få ett bidrag för forskningsinfrastruktur om 50 miljoner kr (297) och ett ”kapitaltillskott” om 700 miljoner (23), vilket möjligen är en del av de sedan tidigare avsatta statliga miljarderna, framgår det nämligen under rubriken ”Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation” att ESS ska tillföras totalt 70 miljoner kr genom omfördelning från två andra områden. (297) Vilka är då dessa? Ja, 10 miljoner överförs från anslaget för ”Särskilda utgifter för forskningsändamål”, det område där Medelhavsinstitutens bidrag om 22 miljoner dras in (308). Resterande 60 miljoner kronor tillförs ESS från anslaget för ”Särskilda utgifter inom universitet och högskolor” (290), vilket händelsevis råkar vara det område som svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris tillhör. Genom att lägga ner dem frigörs 25,8 miljoner kronor per år.

Att det är en direkt koppling går givetvis inte att belägga, men det är svårt att se någon annan förklaring, särskilt som det i propositionen genomgående talas om att föreslagna neddragningar krävs för att finansiera ”prioriterade satsningar” (309). ESS är uppenbarligen en sådan, liksom MAX IV-laboratoriet för ”studier av materials struktur” (147) som också ligger i Lund; det kommer under 2013–2018 att kosta 1,2 miljarder i direkta statliga driftsanslag samtidigt som 250 miljoner kronor skjuts till 2015 som investeringsbidrag för nya strålrör. Staten kommer också via Lunds universitet att bidra med 250 miljoner kronor till MAX IV under perioden 2014–2018. (148)

Dessa siffror visar med stor tydlighet hur olika villkoren är för naturvetenskaplig–teknisk respektive humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning; infrastruktur för den förstnämnda får, ja den måste rentav, kosta miljarder, medan infrastruktur för den sistnämnda inte ens får kosta miljoner. Det ligger en bitter ironi i regeringens starka tro på att ESS och MAX IV ”kommer ge Sverige en stor internationell synlighet” (155), samtidigt som de lägger ner några av Sveriges främsta, mest respekterade och kontaktskapande verksamheter utomlands. Genom denna ödeläggelse av välfungerande institutioner för mänskligt erfarenhetsutbyte hoppas man spara ca 50 miljoner kronor om året, medan bara bygget av ESS (exklusive drift) kommer att kosta svenska skattebetalare minst hundra gånger så mycket fram till 2025.

Varför är denna obalans ett problem inte bara för humanister och samhällsvetare utan för hela samhället? Av det enkla men uppenbarligen svårbegripliga skälet att samtliga de stora utmaningar världen står inför idag har sin grund i sociala och kulturella förhållanden i minst lika hög grad som i olösta naturvetenskapliga/tekniska problem. I det ljuset blir budgetpropositionen bara det senaste och mest oroande uttrycket för en närmast tragisk oförmåga hos våra politiska beslutsfattare, oavsett partifärg, att se det stora värdet av gränsöverskridande humanvetenskaplig kunskapsbildning. Vi kan bara hoppas att den massiva kritiken mot förslagen blir en vändpunkt i det avseendet och att det fortfarande ”finns tid för en offensiv humaniorapolitik”. I annat fall är vi faktiskt mycket illa ute.

Oklart om Medelhavsinstituten

/ 4 kommentarer

Förslaget att dra in allt statsstöd till de svenska Medelhavsinstituten har gett upphov till en storm av kritik de senaste dagarna; protesterna har vällt fram på tidningssidorna, i etermedier, på Facebook och Twitter. I skrivande stund har namninsamlingen för att bevara instituten fått över 8000 underskrifter, och Facebookgruppen har gillats av drygt 6000 personer. (Ju fler som protesterar desto bättre, så skriv gärna på uppropet och/eller gilla Facebookgruppen. Man kan också kontakta den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson, och protestera här.)

Trots det oroväckande och svårbegripliga i att förslaget ens kunde läggas fram, finns det något hoppfullt i att så många människor och organisationer har reagerat så starkt till institutens och den humanistiska forskningens försvar. Att döma av flera uttalanden under gårdagen verkar också regeringen nu vara på väg att slå till reträtt i frågan, även om faran är långtifrån över. Jag håller därför helt med min kollega Ida Östenberg, från start en av de mest drivande och synliga kritikerna mot förslaget i både traditionella och sociala medier, som i en tweet tidigare idag skrev: ”Ta nu ert förnuft tillfånga och backa helt!”

Under gårdagen blev det efter hand allt svårare att följa med i den ständigt växande strömmen av blogginlägg och krönikor om Medelhavsinstituten, och därför hade jag tänkt att här samla ihop alla de länkar till sådana texter jag kunde hitta. Ett av de inlägg jag då stötte på, av Julia Habetzeder på bloggen Neapelbukten.se, visade sig dock redan innehålla en utförlig sådan lista. Den ger en bild av hur omfattande kritiken mot regeringsförslaget är, samtidigt som inte någon (såvitt jag kunnat upptäcka) har försvarat det. Inte ens den ansvariga ministern, även om hon ännu inte definitivt tagit avstånd från det.

För den som fortfarande inte förstår varför det är viktigt att bevara de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul – trots allt var de troligen okända för de allra flesta svenskar fram till för ungefär två dygn sedan – kan jag till sist rekommendera Ida Östenbergs debattartikel på SVT Opinion igår. Det är en engagerad, välskriven text som sakligt och koncist sammanfattar vad instituten gör och varför de är så värdefulla ur både svenskt och internationellt perspektiv. Vi kan bara hoppas att regeringen, om inte annat av politiskt egenintresse, förstår att de begått ett katastrofalt misstag och låter Medelhavsinstituten vara kvar.

Ett oanständigt förslag

/ 6 kommentarer

Enligt den budgetproposition (pdf) som regeringen presenterade idag ska statsanslagen till de svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul avvecklas till och med 2017. Totalt handlar det om 22 miljoner kronor om året, en neddragning som sannolikt kommer tvinga instituten att lägga ner verksamheten eller stympa den intill oigenkännlighet. Som av en händelse omfördelas samtidigt, i föregående stycke på sidan 308 i propositionen, ytterligare 10 miljoner kronor om året till den primärt naturvetenskapliga forskningsansläggningen European Spallation Source (ESS) som just börjat byggas i Lund. Den beräknas kosta totalt drygt 1,8 miljarder euro (varav Sverige och Danmark ska stå för ”nära hälften”) och få en årlig driftsbudget om 140 miljoner euro.

Svenska institutet i Rom
Svenska institutet i Rom.

De svenska ”Medelhavsinstituten”, som de ofta kallas, utgör mycket viktiga internationella miljöer för humanistisk forskning och utbildning, framför allt – men långt ifrån enbart – med inriktning mot studiet av den antika Medelhavsvärldens kultur och samhällsliv. Instituten och deras verksamhet är på många sätt ett föredöme för svensk humaniora, som behöver bli mer internationell – inte mindre. Förslaget att i praktiken lägga ner dessa mötesplatser för avancerad humanistisk kunskapsbildning är därför rent obegripligt, men också mycket avslöjande för hur politiska beslutsfattare och många andra värderar olika vetenskapsområden: naturvetenskaplig och medicinsk infrastruktur får kosta miljarder, men humanistisk får inte kosta något alls. Varför är det så?

Den humanistiska forskningen i Sverige kommer att överleva utan forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul, men om de läggs ner är det ett hårt slag mot viktiga delar av den. Och framför allt är det en mycket obehaglig signal om den svaga förståelsen för vilken betydelse humaniora har, särskilt i en tid då ökande främlingsfientlighet och intolerans påminner oss om vikten av att kunna betrakta vårt här och nu med distans. Mänsklig mångfald handlar inte bara om kulturella variationer i rummet, i dagens värld, utan också över tid, i det förflutna. I ett samhälle präglat av just mångfald är därför historisk och annan humanistisk kunskap inte en lyx, ett underhållande tidsfördriv (även om det kan vara det också), utan något livsviktigt. Att ständigt sätta den på undantag, att se den som oviktig i jämförelse med forskning som ger fördelar av annan – oftast ekonomisk – natur, är därför rent oanständigt.

Kanske är det möjligt att rädda Medelhavsinstituten, även om man inte ska hoppas för mycket. Reaktionerna på förslaget att dra in deras anslag har varit starka under dagen, där det snabbt startades en Facebook-grupp som på några timmar fått över tusen nästan två tusen ”gilla”-markeringar. I Aftonbladet kallas det en ”kulturskandal” och i Svenska Dagbladet för ”en skamlig prioritering”. Blogginlägg till institutens försvar har också publicerats av Carina Burman, hos Axess och tankesmedjan Humtank. Det finns säkert fler som jag missat och det kommer otvivelaktigt mera, men vem vet om det räcker? Och även om just detta förslag dras tillbaka, vad säger det faktum att det ens kunde läggas fram om synen på humaniora i samhället utanför universiteten och kultursidorna?

Uppdatering: Förslaget diskuteras även i ett blogginlägg av Ola Wikander och i en DN-artikel av Maria Schottenius.

Ett varv till om den bruna vågen

På en punkt hade jag troligen fel, åtminstone delvis, i mitt förra inlägg om skälen till att så många röstade på Sverigedemokraterna i valet den 14 september. Där skrev jag bland annat följande:

Jag är varken statsvetare eller expert på högerextrema rörelser och tänker därför inte ge mig in på någon djupare sådan analys, men som många kommentatorer redan framhållit är inte varje SD-väljare nödvändigtvis övertygad rasist även om partiets politik har sina rötter i en rasistisk människosyn. Av allt att döma handlar det snarare om att SD visat sig utomordentligt skickliga på att väva ihop allsköns olika typer av missnöje och misstro mot etablissemanget från ganska skilda väljargrupper.

Under de två veckor av intensiv diskussion som följt efter valet, har jag ännu inte sett något som fått mig att ompröva den första delen av detta resonemang. Liksom för andra partier finns det grad- och i viss mån artskillnader i olika politiska frågor mellan SD:s ledning och aktiva medlemmar å ena sidan och deras väljare å den andra. Att SD är ett parti med rasistiska och fascistiska drag betyder alltså inte nödvändigtvis att alla deras väljare är rasister i egentlig mening; tvärtom är det väl mycket talande att tillväxten kommit under en period då partiet ägnat stor energi åt att försöka städa bort alla tecken på uttalad rasism, samtidigt som dess kritik mot invandringspolitiken och mångkulturalismen som ideologi har fortsatt. Även om det ofta finns kopplingar mellan rasism och invandringskritik är de långtifrån synonymer, utan två olika företeelser som vi måste hålla isär både analytiskt och mer principiellt.

På den andra punkten, den om att ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd och med etablissemanget var en viktig förklaring till SD:s framgångar, hade jag (och många andra) troligen fel. Det framgår av två färska inlägg på statsvetarbloggen Politologerna av Andrej Kokkonen och Karl Loxbo, vilka på grundval av existerande forskning visar att högerpopulistiska partiers väljare i huvudsak vet precis vad de röstar på, och att det egentligen inte alls är så överraskande att de var så många i senaste valet. I SD:s fall innebär det mer konkret att de väljare som röstat på dem är kritiska mot en liberal invandringspolitik, vilket är partiets stora fråga, och att det i opinionen finns ett ganska stort ”latent” stöd för en sådan hållning som SD varit skickliga på att mobilisera.

Som alltid finns det emellertid ytterligare lager av nyanser, komplikationer och osäkerhet att borra sig ner i när vi försöker förstå denna fråga – därav formuleringarna om att jag ”delvis” och ”troligen” hade fel. För det första bygger Kokkonens och Loxbos inlägg på forskning om tidigare val eller om andra (visserligen liknande) partier, inte om SD i 2014 års val; även om den forskningen sannolikt är tillämplig även i detta fall kan vi inte vara helt säkra på det. För det andra finns det, bland annat i kommentarerna till Kokkonens inlägg, de som pekar på svagheter och felkällor i hans analys som möjligen kan ha betydelse. Jag kan inte bedöma relevansen och tyngden i de synpunkterna, men hela diskussionen där är mycket läsvärd just för att den visar hur mångbottnad problematiken är.

För det tredje, slutligen, kvarstår fortfarande den viktigaste frågan, nämligen varför så många svenskar visat sig vara så mottagliga för SD:s budskap. Där kan givetvis olika former av utanförskap eller allmänt missnöje vara en möjlig delförklaring, om också (med Kokkonens ord) som en faktor ”längre bak i förklaringskedjan”. Om det faktiskt är så kan ingen ge svar på idag, men debatten lär fortsätta.

Bortom vi och dom

/ 5 kommentarer

Att bli kallad rasförrädare är inget man glömmer i första taget. Det var en solig söndag för tio–elva år sedan och hela familjen var ute på promenad genom Halmstads centrum. Vi var där för att fira en födelsedag och letade efter ett ställe där vi kunde äta lunch. Det gick inte så bra, för det mesta var stängt och stan gav över huvud taget ett ganska sömnigt intryck. Min fru och jag hade kommit lite efter de andra och det var rätt glest med folk på gatorna. Någonstans bakom oss hörde jag svagt hur några gick och muttrade, men det gick inte att urskilja vad de sade och jag brydde mig inte heller. Tills en av rösterna plötsligt yttrade ett enda ord, högt och ljudligt men utan att ropa: ”Rasförrädare!” En annan lade till, lite lägre men fullt hörbart och med en ton av vämjelse: ”Det är ju sorgligt…”

Det tog en sekund eller två innan jag förstod att jag hört rätt, och min första reaktion var att kasta en blick bakåt. Där gick tre eller fyra unga män, pojkar egentligen, med kortsnaggat hår och grova kängor. Hur de såg ut i övrigt minns jag inte, bara de där kala hjässorna och kängorna. Jag vände snabbt bort blicken medan jag försökte ta in vad som just hänt. Min fru, som hade flyttat till Sverige från ett utomeuropeiskt land för bara något år sedan, förstod inte svenska så bra ännu och hade inte uppfattat något av det inträffade. Det hade inte någon annan i familjen heller eftersom de gick en bit längre fram. Under några ögonblick var jag som förlamad medan jag försökte bestämma hur jag skulle hantera situationen. Att bli antastad av ett gäng rasister på öppen gata, om också bara med ord, var inget jag hade erfarenhet av, och jag var rädd på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Efter några evighetslånga sekunder vände jag mig bakåt igen, fortfarande utan en klar idé om vad jag skulle göra – och då var gänget borta. Hur de kunde försvinna så snabbt har jag aldrig riktigt förstått, men jag antar att de för ögonblicket hade uppnått sitt syfte och inte var ute efter någon mer handgriplig konfrontation. Medan jag svepte runt med blicken för att bli säker på att det inte syntes några spår av dem saktade jag ner på stegen och kände en stor lättnad. Min fru och de andra hade fortfarande inte märkt någonting, och det hade gått så fort att jag själv nästan tvivlade på att det ens hade hänt så snart det var över. Det kändes helt enkelt overkligt, men samtidigt omtumlande på ett sällsynt obehagligt sätt.

Känslan av att ”det kan inte ha hänt på riktigt” var så stark att jag snart faktiskt blev osäker på om det hade gjort det. När väl både rädslan och lättnaden i tur och ordning hade släppt bidrog det surrealistiska i hela situationen till att jag aldrig berättade för någon – varken min fru eller någon annan – om det som hände. Jämfört med hur rasism och främlingsfientlighet drabbar många andra i det svenska samhället var ju för övrigt denna episod inte särskilt märkvärdig. (Här kunde jag skriva en hel del om den diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden som jag också lärt mig en del om genom min fru, men avstår.) Men de senaste veckorna och månaderna har jag tänkt en hel del på den där upplevelsen av utsatthet under promenaden i Halmstad, i takt med att diskussionen har blivit allt hetare om rasismens och nazismens frammarsch i Sverige och hur den ska bekämpas.

* * *

Med Sverigedemokraternas exempellösa framgång i gårdagens riksdagsval är det en diskussion som blivit påträngande akut och för ögonblicket dominerar alla svenska medier, såväl de traditionella som de sociala. Som många andra är jag mycket oroad över att ett så uppenbart främlingsfientligt parti som SD går så starkt framåt i opinionen. Främst för att udden i dess frånstötande ideologi vänder sig mot hundratusentals, ja faktiskt miljontals, svenskar som är första, andra eller tredje generationens invandrare. Men också för att den rädsla och det hat som SD sprider omkring sig angår mig personligen och riktar sig direkt mot medlemmar av min familj. Hur mycket de än försöker visa upp en välputsad fasad utåt är det uppenbart att SD är ett parti med betydande stråk av såväl rasism som fascism och nazism. (Vilket är relaterade men inte identiska företeelser, bör kanske tilläggas; de blandas ofta ihop.)

Men just därför, just på grund av att de representerar något så avskyvärt som alla demokratiska krafter måste motarbeta, är det viktigare än någonsin att förstå vad SD faktiskt är och inte är, och framför allt vad det växande stödet för dem representerar. Jag är varken statsvetare eller expert på högerextrema rörelser och tänker därför inte ge mig in på någon djupare sådan analys, men som många kommentatorer redan framhållit är inte varje SD-väljare nödvändigtvis övertygad rasist även om partiets politik har sina rötter i en rasistisk människosyn. Av allt att döma handlar det snarare om att SD visat sig utomordentligt skickliga på att väva ihop allsköns olika typer av missnöje och misstro mot etablissemanget från ganska skilda väljargrupper. SD:s karaktär av konglomeratparti framgår inte minst av det faktum att de som röstade på dem verkar ha kommit från olika sidor av det politiska spektrat; flest är före detta moderater, näst flest tidigare socialdemokrater.

Av både principiella och personliga skäl tycker jag det är obehagligt att se hur Sverigedemokraterna får en allt starkare politisk ställning; de är ett uppenbart hot mot det demokratiska och civiliserade samhället, grundat på idén om alla människors lika värde. Men hur illa jag, och många andra, än tycker om dem kan vi bara motarbeta dem om vi förstår orsakerna till att deras stöd växer. Och då måste vi påminna oss något som de flesta av oss egentligen vet om: att den verklighet människor lever i varierar stort och att samma verklighet dessutom kan uppfattas på olika sätt. Det bidrar till att många väljare inte betraktar, eller kanske snarare inte vill se, SD som ett rasistiskt parti trots att det finns många belägg för att så är fallet; istället finns det andra motiv till att de röstar som de gör. Vilka de skälen är måste vi förstå, om vi på något sätt ska kunna eliminera SD:s politiska inflytande utan att låta deras främflingsfientliga ideologi smitta av sig på den svenska invandrings- och integrationspolitiken.

För att bekämpa de strömningar Sverigedemokraterna representerar behöver vi alltså lyfta oss över vår omedelbara, känslomässiga reflex av avsky och avståndstagande, så att vi på ett nyanserat sätt kan analysera vad som faktiskt sker bakom det som synes ske. Kan vi inte närma oss denna helt avgörande samhällsutmaning med intellektuell öppenhet och ett stort mått ödmjukhet är alla försök att möta den dömda att misslyckas. Det grundläggande felet i SD:s världsbild är att de ser på sina medmänniskor som bestående av ”vi och dom”, de goda och de onda. Impulsen att vända på steken och göra samma misstag, med SD:s väljare i rollen som de självklart men obegripligt onda, är fullt förståelig men inte det minsta konstruktiv. Liksom många andra undrar jag hur någon över huvud taget kan rösta på SD, men den fråga vi egentligen bör ställa, och ta på allvar, är varför så många gör det.

Svåra och enkla val

Det händer då och då att jag här publicerar inlägg som består av ett knippe tweetar, vilka blivit lite för många att lägga ut i ett svep på Twitter (där långa sådana serier kan upplevas som störande). Nu är det dags igen, och denna gång handlar det om mina funderingar inför det omedelbart stundande riksdagsvalet.

* * *

Hade tänkt rösta idag så det börjar bli hög tid att bestämma sig. Inte så lätt för en pragmatisk idealist och reaktionär revolutionär. :)

Demokrati och rösträtt är mycket viktigt och något att vara tacksam för. Är en sån där som brukar rösta finklädd.

Men modernt partiväsende och valkampanjers logik i praktiken har jag svårt för. För ideologiskt och populistiskt samtidigt, på något sätt.

Har därför ingen större entusiasm för något av de etablerade partierna; inget av dem träffar mer än hälften rätt för min del.

Å andra sidan har de (nästan) alla något vettigt att bidra med, och egentligen vet jag vilket som ligger närmast till hands. Väljer nog det.

Finns bara två partier som för mig vore helt otänkbara: SD och Fi. Om också på olika sätt (SD i klass för sig) är båda ytterlighetspartier.

SD och Fi må idémässigt vara motpoler men båda har en verklighetsfrämmande världsbild, lågt i tak och bygger på personkult. IMHO, så klart.

Med det sagt, och just därför, viktigt att (igen) vara glasklar med avgörande skillnaden mellan SD och alla andra ifråga om människosyn.

Varje röst på SD är en röst på hatet och rädslan. Varje röst på övriga riksdagspartier, eller Fi, är en röst på demokratin. Du väljer.

Robin Williams (1951–2014)

Idag har komikern och skådespelaren Robin Williams bortgång ägnats mycket uppmärksamhet i nyhetsflödet och sociala medier. Man kan tycka att det finns viktigare saker att ägna sig åt med alla de kriser och katastrofer som just nu pågår runtom i världen, men samtidigt vore vi mycket illa ute om vi inte för ett ögonblick kunde stanna upp och hedra dem som med sina liv betytt något för andra människor. Williams tillhörde tveklöst den kategorin och hyllningarna och minnesrunorna har avlöst varandra under dagen. En av de mest träffande och välformulerade är Dave Itzkoffs artikel i New York Times:

The privileged son of a Detroit auto executive who grew up chubby and lonesome, playing by himself with 2,000 toy soldiers in an empty room of a suburban mansion, Mr. Williams, as a boy, hardly fit the stereotype of someone who would grow to become a brainy comedian, or a goofy one, but he was both. Onstage he was known for ricochet riffs on politics, social issues and cultural matters both high and low; tales of drug and alcohol abuse; lewd commentaries on relations between the sexes; and lightning-like improvisations on anything an audience member might toss at him. His gigs were always rife with frenetic, spot-on impersonations that included Hollywood stars, presidents, princes, prime ministers, popes and anonymous citizens of the world. His irreverence was legendary and uncurtailable.

Hur märkligt det än känns att medge det, är jag en av de många människor vilkas liv Robin Williams kom att beröra på ett mycket påtagligt sätt. Hela mitt vuxna liv har jag tillbringat i universitetsvärlden – som student, forskare, lärare och administratör – och resan in i den världen började jag med studier inom lärarutbildningen. Valet att bli lärare, långt ifrån självklart för någon från en familj utan akademiska traditioner, var delvis en direkt följd av det djupa intryck filmen Döda poeters sällskap (1989) gjorde på mig. Och jag var inte ensam; oräkneliga var de i min generation som inspirerades av den oortodoxe läraren John Keating i Robin Williams gestalt, med hans uppmaning att ”fånga dagen”.

Idag, tjugofem år senare, är jag kanske aningen mindre stjärnögd och uppfattar filmen på ett något annorlunda sätt, men Williams enastående rollprestation imponerar fortfarande. Att kalla honom ett geni, som många nu gör, är ingen överdrift – allt han gjorde vittnade om en extraordinär och sällsamt mångsidig begåvning. För hans humor, allvar, värme och intensitet kommer jag alltid att minnas honom som en av de verkligt stora.

Robin Williams

Robin Williams vid ett framträdande i Washington, D.C., i oktober 2008. (Foto: Chad J. McNeeley, U.S. Navy/DefenseImagery.mil)