Etikett: lärarutbildning

Lärarutbildningsreform till högt pris

Det är inte så ofta jag skriver här om den interna ”politiken” vid Göteborgs universitet, min arbetsplats sedan decennier, men ibland går det inte att undvika – särskilt när det rör frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Lärarutbildning är en sådan fråga och där finns det tyvärr mycket att säga just nu.

Vid GU pågår för närvarande en omfattande reform av lärarutbildningens organisation. Den innebär i korthet en förskjutning från en stark central samordning av utbildningen och bred medverkan från många olika delar av universitetet till en modell där en fakultet, den utbildningsvetenskapliga, ges det övergripande ansvaret för flertalet lärarprogram och där rollen för övriga fakulteter inte längre är lika självklar eller tydlig. Eftersom jag som historiker ägnat en stor del av mina år vid GU åt lärarutbildning i egenskap av först lärare, sedan studierektor och slutligen ordförande i den lärarutbildningsnämnd (LUN) som nu avvecklas, är det kanske inte så förvånande att jag anser reformen missriktad och befarar att den kommer marginalisera bland annat – men inte bara – de humanistiska ämnenas roll inom utbildningen.

Om detta kan man emellertid ha olika uppfattningar; båda modellerna är förenade med olika för- och nackdelar, och jag har all respekt för dem som anser att nyordningen är bättre än den hittills rådande även om jag inte håller med dem. När så stora förändringar, som inte bara påverkar viktiga verksamheter med många tusen studenter utan också hundratals anställda vid ett lärosäte, initieras och genomförs måste det dock göras omsorgsfullt och med respekt för de utmaningar och påfrestningar som omställningsprocesser av detta slag oundvikligen medför. Så har inte skett i detta fall, där en genomgripande reform av en komplicerad organisation drivits igenom på oklara grunder, utan stöd eller förankring i kollegiala organ och i ett orimligt högt tempo som gjort att befintliga strukturer börjat brytas sönder innan nya kommit på plats.

Tillsammans med Stefan Hulth, tidigare prodekan (vice ordförande) i den nämnd som föregick LUN, har jag därför ifrågasatt både processen och dess inriktning, bland annat i ett brev (pdf) till universitetets styrelse som vid ett sammanträde den 26 april (pdf) valde att lämna våra synpunkter utan åtgärd. Reformen har alltså rullat vidare och om ett par veckor träder den rent formellt i kraft, även om den på grund av de många olösta frågorna i praktiken får implementeras efter hand under resten av året. Det har varit sorgligt och smått skakande att se hur ledningen för ett stort universitet, en statlig myndighet, kan agera så ansvarslöst och med en sådan brist på respekt för sina medarbetare och deras rätt till en dräglig arbetsmiljö.

Det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-Journalen, innehåller både en intervju med Stefan Hulth och mig och en artikel där rektor Pam Fredman och hennes utredare Maria Jarl (LUN:s ordförande) svarar på kritiken. Det behöver kanske inte sägas att de har en annan uppfattning än vi om såväl processen som dess förväntade effekter. Vad gäller konsekvenserna kan det självfallet visa sig att de har rätt; en nyhetstext på GU:s interna webb antyder exempelvis att Utbildningsvetenskapliga fakultetens ledning inser betydelsen av samarbete med andra delar av universitetet, vilket i sig är en mycket viktig signal. Oavsett vad utfallet blir kommer det dock att ske – har redan skett – till ett mycket högt pris för många av dem som genom långvarigt engagemang och hårt arbete bidragit till att Göteborgs universitet idag har en av Sveriges största och bästa lärarutbildningar.

Till sist bör det kanske understrykas att min kritik inte riktar sig mot Utbildningsvetenskapliga fakulteten eller dess agerande under det gångna året. Istället är det universitetsledningen jag är djupt besviken på, eftersom det är den instans som har ansvaret för att se till hela universitetets – och i detta fall särskilt lärarutbildningens – bästa snarare än en enskild fakultets intressen. Rektor och kretsen kring henne ansvarar också för att beredningsprocesser och beslutsfattande, särskilt i större frågor, är väl underbyggda och förankrade samt följer etablerad praxis inom akademiska organisationer. Inte på någon av dessa punkter har ledningen tagit det ansvaret i denna för universitetet så viktiga fråga, och de har inte heller visat någon som helst förståelse för hur deras sätt att hantera den faktiskt påverkar medarbetarna på verksamhetsnivå. Det är bedrövligt i sig, och samtidigt bara ännu ett av många exempel under senare tid på att förvaltningskulturen inom GU:s centrala ledningsfunktioner tycks befinna sig i fritt fall.

Skolans kris och lärarnas villkor

Mitt inlägg om skoldebatten häromdagen handlade i grunden om att komplicerade problem sällan har enkla lösningar. Den svenska skolans situation i dag kan på goda grunder beskrivas som just ett (mycket) komplicerat problem. Det är en verksamhet av enorm omfattning och oerhörd betydelse för samhället, där resultaten generellt sjunker och där – framför allt – skillnaderna mellan olika skolor fortsätter att öka. I den meningen är det befogat att tala om ”skolans kris”, även om läget inte är fullt så nattsvart som det ofta framställs.

Det finns många uppfattningar om vad denna kris beror på. Några av dem antyddes eller kunde anas i mitt förra inlägg, till exempel att skolan (och lärarutbildningen) genomsyras av kravlöshet och ”flum” – ofta en synpunkt framförd från högerhåll – eller att det fria skolvalet och privata skolhuvudmän undergrävt idén om en likvärdig och högkvalitativ skola – en kritik som ofta kommer från vänster. Även om var och en av dessa förklaringar ofta ges en för stor betydelse av sina respektive anhängare, tror jag att det ligger något i bådadera och att de ganska tydligt bottnar i några av de många målkonflikter som genomsyrar skolans verksamhet.

Men allt handlar inte om målkonflikter. De grundläggande förklaringarna (i plural) måste istället sökas i hur skolans både inre och yttre villkor förändrats under de senaste decennierna. Förskjutningen från industri- till tjänstesamhälle, urbanisering, massinvandring, social nedrustning och den digitala revolutionen är bara några av de stora samhällsprocesser som bidragit till att ställa skolan, och därmed lärarna, inför helt andra utmaningar i dag än för ett halvsekel sedan. Till dessa mer allmänna tendenser kommer, som ofta påpekats i debatten, att kraven på dokumentation och administration för den enskilde läraren efterhand ökat och numera tar en betydande del av arbetstiden i anspråk. Lärarna har med andra ord mindre tid kvar för undervisning och förberedelser, samtidigt som de i allt högre grad förväntas anpassa sin undervisning till varje elevs individuella behov – och det i grupper som alltså tenderar att bli alltmer heterogena för varje år som går.

Det säger sig självt att detta i många fall blir en nästintill omöjlig ekvation – ofta går den helt enkelt inte att få ihop, hur skicklig och engagerad läraren än är. Det är därför jag menar att vi måste föra en bredare diskussion om skolans uppdrag och dess förutsättningar, i dag och i morgon. Kanske inser vi då att det behövs mer genomgripande förändringar än att bara höja kraven på lärares behörighet och skärpa kontrollen av vad eleverna lär sig.

Med det sagt är det uppenbart att lärarnas kompetens är en avgörande faktor för att vi ska kunna komma tillrätta med problemen i skolan. Med de stora utmaningar verksamheten står inför är det helt enkelt viktigare än någonsin att de som bär upp den har så goda kunskaper och färdigheter som möjligt. I debatten om skolan har följaktligen mycket fokus legat på lärarutbildningen och dess, enligt många, undermåliga kvalitet; inte minst utbildningsminister Jan Björklund själv har ofta gjort sig till tolk för den uppfattningen. Delvis har kritiken varit, och är, befogad, men delvis har den varit onyanserad och svepande utan att ta hänsyn till de variationer som finns mellan olika utbildningar och olika lärosäten (och som i sig är ett problem).

Det leder över till den sista, och för mig kanske viktigaste, punkten i hela diskussionen om skolans kris och dess orsaker. Den handlar om det faktum att antalet sökande till lärarutbildningen, och därmed även kraven för att antas, stadigt har sjunkit under de senaste decennierna. Även här överdrivs ofta utvecklingen eller framställs alltför svepande i medierapporteringen; till exempel gäller minskningen i högre grad ämneslärarutbildningar än förskollärarutbildningar där det ofta är mycket högt söktryck, kurvorna har på flera håll börjat vända uppåt de allra senaste åren och så vidare.

Inte desto mindre står det helt klart att inträdeskraven blivit avsevärt lägre sedan början av 1990-talet, vilket fått till följd att lärarutbildningen liksom skolan i dag har mycket mer heterogena studentgrupper än för en generation sedan. Det är svårt att tänka sig att de sämre förkunskaperna inte påverkar kvaliteten på utbildningen och därmed resultaten av den i negativ riktning, även om jag själv inte har sett några studier som stöder (eller vederlägger) ett sådant antagande. Visserligen började svenska elevers resultat  sjunka redan i slutet av 1990-talet, när den överväldigande andelen av de verksamma lärarna i skolan fortfarande var utbildade på 1980-talet eller tidigare, men det är likväl slående hur elevkunskaperna och söktrycket till lärarutbildningen sedan dess har följts åt i en nedåtgående spiral. Mer allmänt tror jag också att de flesta som engagerat sig i skoldebatten, oavsett var de står i den, är ense om att det ska krävas en del för att komma in på lärarutbildningen.

Frågan blir därmed: varför vill så få bli lärare? Återigen är det svårt att veta säkert då sambanden är svåra att belägga, men jag betvivlar att det, som vissa menar, är lärarutbildningens brister som är problemet (även om vi antar att dessa är så stora som ibland påstås). Jag har svårt att tro att detta är en avgörande faktor för vilken utbildning man väljer; snarare är det vart studierna leder som har störst betydelse. Det handlar alltså om hur attraktivt läraryrket uppfattas vara i relation till andra möjliga val, särskilt bland de bästa studenterna, och här är det uppenbart att det skett stora förändringar under den tjugoårsperiod vi talar om.

Visserligen har lärarbanan aldrig varit särskilt välbetald i Sverige, och även tidigare har det varit en tillvaro präglad av långa dagar och stort ansvar. I alla dessa avseenden har arbetsvillkoren, som framgått ovan, efterhand försämrats alltmer. Det som framför allt har hänt är emellertid att den frihet och självständighet att organisera det egna arbetet som alltid varit ett signum för lärarrollen, och som delvis kompenserat de dåliga villkoren i övrigt, har urholkats steg för steg. De ständigt ökande kraven på dokumentation, kontroll, uppföljning och utvärdering har helt enkelt inneburit att utrymmet för lärarnas professionalitet har krympt tills det blivit nästan obefintligt.

Det är på den här punkten Finland, ofta betraktat som ett föredöme på skolans område under senare år, skiljer sig från Sverige (och många andra länder som dras med liknande problem). Något tillspetsat litar det finländska samhället på sina lärare och deras professionalitet på ett sätt det svenska inte gör, vilket gör att yrket har en helt annan ställning där än här. Allt som gör lärarrollen mer attraktiv – skärpta behörighetskrav, bättre utbildning, höjda löner och tydligare karriärmöjligheter – är därför bra och välkommet, men det som framför allt behövs är att vi återskapar handlingsutrymmet för yrkesskickliga lärare och låter dem göra det de faktiskt är bäst på: att undervisa.

Om skoldebatten

/ 3 kommentarer

Liksom många andra har jag den senaste tiden funderat mycket på skolan, de brister och missförhållanden som finns och hur vi bäst ska komma tillrätta med dem. Men jag har också tänkt på skoldebatten som sådan, och hur den hela tiden tenderar att falla tillbaka i tröttsamma gamla hjulspår som inte lär hjälpa oss att komma framåt i en viktig och brådskande fråga. Utan att gå in på så många enskildheter följer därför här några mer allmänna reflektioner kring skolans situation och det offentliga samtalet om den. Till stor del är det iakttagelser som borde vara ganska självklara, men som ofta förbises eller osynliggörs i en debatt som förs i högt tempo och med begränsat utrymme för nyanser.

För det första: Alla tecken tyder på att utbildningskvaliteten varierar kraftigt mellan skolor på olika håll, och att vi därför bör vara lite mer försiktiga när vi talar om hur det ser ut i ”skolan”, bestämd form singular. Om det är något som kan sägas vara ett problem med ”skolan” idag, är det just denna brist på likvärdighet över hela landet. Det finns utmärkta skolor och det finns usla skolor, och de skillnaderna tycks bara öka. Det är dessa vi behöver diskutera och göra något åt, inte att ”skolan” i Sverige genomgående håller undermålig kvalitet. (Något liknande kan sägas om lärarutbildningen, som ofta utmålas i negativa termer rent generellt trots att den är mycket heterogen.)

För det andra: Det finns en ovilja att inse de svåra målkonflikter skolan präglas av och att uppmärksamma dem i det offentliga samtalet. Många tycker nog att det är ganska självklart vad skolans uppdrag är, men så är det knappast eftersom målen kan formuleras på olika sätt och med olika tyngdpunkt. Ofta beaktar vi inte det när vi diskuterar skolans ”problem” eller hur de ska ”lösas” och talar därför förbi varandra, vilket leder till förvirring och låsningar i debatten. De flesta skulle i och för sig hålla med om att skolans uppdrag är att eleverna där ska lära sig saker, men vilka saker? Är det viktigaste hur de lär sig eller vad de lär sig, och har skolan en roll som handlar om något annat än lärande i snäv mening? Vad är det i så fall och var går egentligen gränserna för skolans ansvar?

För det tredje: Skilj mellan ”är” och ”bör”. Detta är en elementär princip i vetenskaplig verksamhet, även om gränsdragningen mellan ”fakta” respektive ”värderingar” inte är så entydig som man gärna vill tro. Skolan är till själva sin karaktär en ideologisk institution och har därmed alltid (i varierande grad) varit en politiskt laddad fråga. I sig är det helt naturligt i en demokrati, men i allt som har med skolan att göra tycks det finnas en särskilt stark tendens till ideologiskt önsketänkande – från alla håll – där vi tar till oss belägg som styrker det vi redan tror oss veta och avvisar dem som inte gör det.

Som exempel på de två föregående punkterna kan man nämna hur arbetsformerna i den svenska skolan, generellt sett, under de senaste decennierna gått från lärarledd undervisning (”katederundervisning”) till mer av självständigt arbete – både i grupp och individuellt – där läraren fungerar mer som en handledare. Detta ses av många (men inte alla) som något positivt, då det är mer elevcentrerat och därmed upplevs som mer demokratiskt. Däremot är det mer tveksamt om det är en bättre metod att faktiskt lära sig det elever ska lära sig i skolan. Om det skulle visa sig att det finns en målkonflikt här, vad är då viktigast: fostran i demokratiska arbetsformer eller ett effektivt lärande?

Ett annat exempel, vars kritiska udd så att säga går åt motsatta hållet längs de konfliktlinjer som brukar prägla skoldebatten, handlar om avregleringen av skolväsendet sedan tidigt 1990-tal. Det finns numera ett starkt opinionsstöd för systemet med friskolor och möjlighet för elever att själva välja skola, medan det är något mer omdebatterat huruvida privata skolor ska få gå med vinst. Det är också omdiskuterat om valfrihetsreformen faktiskt lett till bättre resultat, men att den bidragit till de ökade skillnaderna mellan olika skolor är tämligen uppenbart; det är ju så att säga en del av poängen på kort sikt eftersom tanken är att konkurrensen ska göra att sämre skolor efterhand ska slås ut. Om det skulle vara så att valfriheten, i sig ett positivt värde, också bidrar till de ökade kvalitetsskillnaderna och därmed att vissa elever får en sämre utbildning (även om det bara är tillfälligt), vilket mål ska då prioriteras? Valfrihet eller en likvärdig utbildning?

För det fjärde, slutligen, är det slående hur det i debatten konsekvent talas om ”skolans kris” som om den är helt frikopplad från världen i övrigt, och så är det givetvis inte. Det har skett oerhörda förändringar i det svenska samhället under de senaste tjugo åren, och detsamma gäller den vardag barn och ungdomar lever i, inte minst ifråga om kommunikation och medievanor: datorer, mobiltelefoner, internet, sociala medier och så vidare. Mot den bakgrunden är det ganska givet att förutsättningarna för lärares arbete i vissa avseenden har förändrats radikalt på bara några decennier, och allt talar för att det är förändringar som gjort uppdraget svårare, otydligare och mer komplicerat. Vilka slutsatser ska vi dra av allt detta för hur skolan ser ut i dag och hur den borde se ut imorgon? Vilka krav ställer det inte bara på lärandet och lärarna, utan också på eleverna och deras föräldrar, på skolan och samhället?

Det är egentligen dessa grundläggande frågor om skolan och dess uppdrag vi borde diskutera, eftersom det först är när vi har riktningen klar för oss som vi kan bestämma hur vi ska ta oss dit. Om en sådan diskussion ska bli meningsfull krävs emellertid att vi alla blir bättre på att erkänna frågornas komplexitet och betydelsen av att skilja mellan mål och medel. Och kanske mest av allt: de egna skolerfarenheterna är en naturlig utgångspunkt för oss i debatten om den svenska skolan, men vi måste alltid komma ihåg att dessa kan vara mer eller mindre representativa för den större mosaik de är en mycket liten del av.

Reformer utan framförhållning

De senaste veckorna har debattinläggen om både skola och lärarutbildning duggat tätt, men idag publicerade Göteborgs-Posten en artikel om den dåliga framförhållningen i regeringens utbildningspolitik som känns särskilt angelägen. Författarna är Maria Jarl, ordförande i Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet, och Anna Brodin, nämndens utbildningschef. Deras budskap är enkelt:

Att kvalitetshöjande reformer genomförs i den kanske viktigaste av samhällssektorer – utbildningens – är mycket välkommet. Men kvaliteten i reformerna hotas av bristen på tid och pengar.

Utifrån min egen erfarenhet av det uppdrag Jarl nu har kan jag bara instämma i kritiken. Mer konkret knyter den an till ”Lärarlyftet II”, en jättelik satsning där tiotusentals lärare på några få år ska vidareutbildas så att de uppfyller helt nya krav på ämnesbehörighet. Syftet är vällovligt, men att genomföra så omfattande reformer på ett ansvarsfullt sätt kräver både betydande ekonomiska resurser och långsiktig planering. Regeringen verkar inte beredd att tillhandahålla vare sig det ena eller det andra. Som Jarl och Brodin skriver:

För lärosätena som redan är mycket hårt pressade av att både upprätthålla fortsatt hög kvalitet i den lärarutbildning som började 2001 och att utveckla den nya lärarutbildning som startade hösten 2011 innebär detta stora utmaningar. Hur kan denna forcerade process förväntas leda till något som bygger och utvecklar kvalitet?

Vid det här laget hyser jag tyvärr inget större hopp om svar från Björklund, eftersom han mycket konsekvent visat sin ovilja att lyssna till dem som faktiskt kan något om skola och lärarutbildning. Inte desto mindre är det viktigt att vi fortsätter ställa de kritiska frågorna om en politik utan framförhållning.