Skolans kris och lärarnas villkor

Mitt inlägg om skoldebatten häromdagen handlade i grunden om att komplicerade problem sällan har enkla lösningar. Den svenska skolans situation i dag kan på goda grunder beskrivas som just ett (mycket) komplicerat problem. Det är en verksamhet av enorm omfattning och oerhörd betydelse för samhället, där resultaten generellt sjunker och där – framför allt – skillnaderna mellan olika skolor fortsätter att öka. I den meningen är det befogat att tala om “skolans kris”, även om läget inte är fullt så nattsvart som det ofta framställs.

Det finns många uppfattningar om vad denna kris beror på. Några av dem antyddes eller kunde anas i mitt förra inlägg, till exempel att skolan (och lärarutbildningen) genomsyras av kravlöshet och “flum” – ofta en synpunkt framförd från högerhåll – eller att det fria skolvalet och privata skolhuvudmän undergrävt idén om en likvärdig och högkvalitativ skola – en kritik som ofta kommer från vänster. Även om var och en av dessa förklaringar ofta ges en för stor betydelse av sina respektive anhängare, tror jag att det ligger något i bådadera och att de ganska tydligt bottnar i några av de många målkonflikter som genomsyrar skolans verksamhet.

Men allt handlar inte om målkonflikter. De grundläggande förklaringarna (i plural) måste istället sökas i hur skolans både inre och yttre villkor förändrats under de senaste decennierna. Förskjutningen från industri- till tjänstesamhälle, urbanisering, massinvandring, social nedrustning och den digitala revolutionen är bara några av de stora samhällsprocesser som bidragit till att ställa skolan, och därmed lärarna, inför helt andra utmaningar i dag än för ett halvsekel sedan. Till dessa mer allmänna tendenser kommer, som ofta påpekats i debatten, att kraven på dokumentation och administration för den enskilde läraren efterhand ökat och numera tar en betydande del av arbetstiden i anspråk. Lärarna har med andra ord mindre tid kvar för undervisning och förberedelser, samtidigt som de i allt högre grad förväntas anpassa sin undervisning till varje elevs individuella behov – och det i grupper som alltså tenderar att bli alltmer heterogena för varje år som går.

Det säger sig självt att detta i många fall blir en nästintill omöjlig ekvation – ofta går den helt enkelt inte att få ihop, hur skicklig och engagerad läraren än är. Det är därför jag menar att vi måste föra en bredare diskussion om skolans uppdrag och dess förutsättningar, i dag och i morgon. Kanske inser vi då att det behövs mer genomgripande förändringar än att bara höja kraven på lärares behörighet och skärpa kontrollen av vad eleverna lär sig.

Med det sagt är det uppenbart att lärarnas kompetens är en avgörande faktor för att vi ska kunna komma tillrätta med problemen i skolan. Med de stora utmaningar verksamheten står inför är det helt enkelt viktigare än någonsin att de som bär upp den har så goda kunskaper och färdigheter som möjligt. I debatten om skolan har följaktligen mycket fokus legat på lärarutbildningen och dess, enligt många, undermåliga kvalitet; inte minst utbildningsminister Jan Björklund själv har ofta gjort sig till tolk för den uppfattningen. Delvis har kritiken varit, och är, befogad, men delvis har den varit onyanserad och svepande utan att ta hänsyn till de variationer som finns mellan olika utbildningar och olika lärosäten (och som i sig är ett problem).

Det leder över till den sista, och för mig kanske viktigaste, punkten i hela diskussionen om skolans kris och dess orsaker. Den handlar om det faktum att antalet sökande till lärarutbildningen, och därmed även kraven för att antas, stadigt har sjunkit under de senaste decennierna. Även här överdrivs ofta utvecklingen eller framställs alltför svepande i medierapporteringen; till exempel gäller minskningen i högre grad ämneslärarutbildningar än förskollärarutbildningar där det ofta är mycket högt söktryck, kurvorna har på flera håll börjat vända uppåt de allra senaste åren och så vidare.

Inte desto mindre står det helt klart att inträdeskraven blivit avsevärt lägre sedan början av 1990-talet, vilket fått till följd att lärarutbildningen liksom skolan i dag har mycket mer heterogena studentgrupper än för en generation sedan. Det är svårt att tänka sig att de sämre förkunskaperna inte påverkar kvaliteten på utbildningen och därmed resultaten av den i negativ riktning, även om jag själv inte har sett några studier som stöder (eller vederlägger) ett sådant antagande. Visserligen började svenska elevers resultat  sjunka redan i slutet av 1990-talet, när den överväldigande andelen av de verksamma lärarna i skolan fortfarande var utbildade på 1980-talet eller tidigare, men det är likväl slående hur elevkunskaperna och söktrycket till lärarutbildningen sedan dess har följts åt i en nedåtgående spiral. Mer allmänt tror jag också att de flesta som engagerat sig i skoldebatten, oavsett var de står i den, är ense om att det ska krävas en del för att komma in på lärarutbildningen.

Frågan blir därmed: varför vill så få bli lärare? Återigen är det svårt att veta säkert då sambanden är svåra att belägga, men jag betvivlar att det, som vissa menar, är lärarutbildningens brister som är problemet (även om vi antar att dessa är så stora som ibland påstås). Jag har svårt att tro att detta är en avgörande faktor för vilken utbildning man väljer; snarare är det vart studierna leder som har störst betydelse. Det handlar alltså om hur attraktivt läraryrket uppfattas vara i relation till andra möjliga val, särskilt bland de bästa studenterna, och här är det uppenbart att det skett stora förändringar under den tjugoårsperiod vi talar om.

Visserligen har lärarbanan aldrig varit särskilt välbetald i Sverige, och även tidigare har det varit en tillvaro präglad av långa dagar och stort ansvar. I alla dessa avseenden har arbetsvillkoren, som framgått ovan, efterhand försämrats alltmer. Det som framför allt har hänt är emellertid att den frihet och självständighet att organisera det egna arbetet som alltid varit ett signum för lärarrollen, och som delvis kompenserat de dåliga villkoren i övrigt, har urholkats steg för steg. De ständigt ökande kraven på dokumentation, kontroll, uppföljning och utvärdering har helt enkelt inneburit att utrymmet för lärarnas professionalitet har krympt tills det blivit nästan obefintligt.

Det är på den här punkten Finland, ofta betraktat som ett föredöme på skolans område under senare år, skiljer sig från Sverige (och många andra länder som dras med liknande problem). Något tillspetsat litar det finländska samhället på sina lärare och deras professionalitet på ett sätt det svenska inte gör, vilket gör att yrket har en helt annan ställning där än här. Allt som gör lärarrollen mer attraktiv – skärpta behörighetskrav, bättre utbildning, höjda löner och tydligare karriärmöjligheter – är därför bra och välkommet, men det som framför allt behövs är att vi återskapar handlingsutrymmet för yrkesskickliga lärare och låter dem göra det de faktiskt är bäst på: att undervisa.