Kategori: Historia

Vad 1700-talsforskningen lär oss

I samband med en intern forskningspresentation vid min institution igår fick jag en fråga om utilismens betydelse för den linneanska botaniken, alltså tanken att naturens utforskning skulle ge mycket konkreta ekonomiska effekter. Det slog mig då att det faktiskt är möjligt att i tre meningar sammanfatta den linneanska systematikens betydelse ur ett bredare historiskt perspektiv:

1. Linneansk naturalhistoria, inklusive resandet, motiverades med den ekonomiska nytta den kunde generera.

2. Ur ett sådant perspektiv var hela projektet ett fullständigt misslyckande då effekterna på svensk ekonomi var marginella.

3. Däremot visade sig den linneanska systematiken vara ett oerhört kraftfullt och användbart verktyg för europeiska koloniala projekt på global skala från 1700-talet och framåt.

En av de främsta lärdomar vi kan dra av Linné och hans lärjungar är därmed en insikt som är brännande aktuell även idag: det är ofta lönlöst att försöka förutse vad forskning leder fram till – på gott eller ont. Tanken att alltmer koncentrera forskningsverksamhet på de områden man tror kommer att ge mest utdelning är därför i grunden felaktig, eftersom kunskapsutveckling helt enkelt inte fungerar så.

Historiska facktidskrifter i fulltext

/ 3 kommentarer

I Sverige finns två större facktidskrifter för historiker, Historisk tidskrift och Scandia. De är akademiska publikationer men oftast läsliga även för lekmän, och sammantaget ger de en bra överblick över svensk historisk forskning genom uppsatser, debattartiklar och recensioner av nyutkommen litteratur. På senare år har bådas webbplatser ryckt upp sig betydligt, och särskilt Scandias hemsida uppdateras ganska regelbundet med nyheter, länkar och blogginlägg.

Ännu mer intressant är det kanske, att båda tidskrifterna på senare år har börjat göra tidigare nummer tillgängliga i fulltext på nätet. Nya nummer läggs ut ca ett år efter papperspubliceringen, vilket i skrivande stund betyder att de första häftena från 2011 nu går att läsa digitalt. För HT går fulltextarkivet tillbaka till 2002 nr 2, medan Scandias arkiv är komplett och innehåller varje nummer sedan starten 1928. Jag kan bara hoppas att HT, som givits ut sedan 1881, så småningom också gör hela samlingen tillgänglig på detta sätt. Det är en guldgruva för både historiker och alla (andra) historieintresserade.

Uppdatering 11 juni 2012: Även den idé- och lärdomshistoriska årsskriften Lychnos är tillgänglig i fulltext för åren 2005–2010; en inte alltför vågad gissning är att 2011 läggs ut så snart 2012 års utgåva har publicerats. Fulltextversionerna nås via årsskriftens webbplats (klicka på länken ”Årgångar”).

Existentiell historieskrivning

Historisk tidskrift är det ledande fackorganet för svenskspråkiga historiker och har så varit i mer än 130 år. Att läsa HT är därför något man förväntas göra, men jag måste erkänna att jag ofta bläddrar igenom den ganska pliktskyldigt numera. Det beror främst på att HT är en avspegling av svensk historisk forskning, och där dominerar andra frågor än de jag huvudsakligen arbetar med. Ju mer jag på senare år har kommit att ägna mig åt globala perspektiv på svensk historia, desto mer har jag glidit bort från den mittfåra där de flesta kollegor befinner sig.

Inte heller i senaste numret av HT (2012:2) fanns det någon artikel som knöt an till mitt eget forskningsområde, men däremot en som berörde mig på ett personligt sätt ändå. Idé- och lärdomshistorikern Torbjörn Gustafsson Chorells uppsats ”Natur och historia i historikers självbiografier” har en existentiell dimension som är sällsynt i dessa sammanhang. Författaren diskuterar, med utgångspunkt i ett antal självbiografier från 1800- och 1900-talet, vad som egentligen driver historiker att ägna sig åt det förgångna. Svaren på den frågan relateras också till en mycket större och mer allmänmänsklig tematik, den om hur vi hanterar det faktum att vi alla är ”ändliga existenser”.

Det är svårt, näst intill omöjligt, att mer än så försöka sammanfatta Gustafsson Chorells resonemang och det är därför särskilt synd att artikeln inte verkar finnas tillgänglig digitalt utan bara i pappersversion. Jag hoppas ändå att den hittar fram till många läsare, både för att det är en läsvärd text och för att den tar upp så angelägna frågor.

Uppdatering 140801: Chorells artikel finns numera tillgänglig i fulltext på HT:s webbplats.

Linneanska världar i Pittsburgh

De senaste veckorna har jag varit ledig och rest runt i västra USA. Häromdagen var det åter till arbetet i form av en konferens i Pittsburgh kallad Linnaean Worlds: Global Scientific Practice during the Great Divergence, 1750-1850. Det var en ganska liten men kvalificerad skara om ca 30 vetenskapshistoriker, ekonomhistoriker, historiker och en (!) biolog som samlades för att diskutera global vetenskapshistoria under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. University of Pittsburghs World History Center stod som värd och mötet hölls i den anrika Pittsburgh Athletic Associations lokaler tvärs över gatan från universitetets huvudbyggnad.

Linnaean Worlds programSjälv deltog jag i en session med Hanna Hodacs och Göran Rydén om linneanskt tänkande ”at home and abroad” under senare hälften av 1700-talet, där jag i princip sammanfattade min tidigare forskning om Linnés apostlar och tolkningen av deras resor. På grund av konferensens fokus på vetenskapens koppling till handel och ekonomi lade jag i presentationen särskild vikt vid spänningen mellan ”nytta och nyfikenhet” som drivkrafter för det linneanska resandet. För svenska kolleger på området hemma har jag ju talat om detta (många gånger) förut, men jag har knappt publicerat något på engelska så det kändes bra att få berätta om det i ett mer internationellt sammanhang.

Trots konferensens titel var det inte särskilt mycket som direkt knöt an till linneansk vetenskapshistoria, men den blev ändå mycket givande. Vår lilla ”svensksession” om linneanerna mottogs väl och vi fick mycket positiv respons vilket kändes bra. Inte minst gav kommentatorn på vår session, Joyce Chaplin från Harvard University, konstruktiva synpunkter och förslag till förbättringar i de uppsatser vi skrivit (förhoppningsvis blir dessa så småningom kapitel i en bok från University of Pittsburgh Press). Var och en av oss fick också flera frågor från publiken, vilket också alltid är ett gott tecken på att det man sagt väcker intresse.

Efter detta, som jag upplevde det väl förrättade, värv var det skönt att ta en stillsam morgonpromenad idag (söndag) i området kring universitetet. Det var dock en ganska speciell atmosfär av förväntan i stan, och någon timme efter frukost inte längre särskilt stillsamt; Pittsburgh Marathon genomfördes just idag och löparna sprang bokstavligen förbi på gatan utanför vårt hotell. Se där ännu en påminnelse om historiens betydelse: en vacker majmorgon i Pittsburgh, USA, år 2012 springer tiotusentals människor 42 kilometer på grund av något som hände i Grekland för näranog två och ett halvt årtusende sedan.

Vad är Digital History?

/ 1 kommentar

Som en andra och sista del av det underlag jag skrev för DH-seminariet den 22 mars kommer här en lätt reviderad version av ett inlägg jag ursprungligen skrev för min personliga blogg Tidens skiften (publicerat den 13 januari). Det är ett försök att ringa in några huvuddrag i diskussionen om ”Digital History” i USA, baserat på mina intryck från en amerikansk historikerkongress tidigare i år.

Det var den 5–8 januari som American Historical Association höll sitt 126th Annual Meeting i Chicago, där jag hade möjlighet att närvara vid ett knappt tiotal sessioner om digital historia. På hemsidan för Chronicle of Higher Education finns en mer allmän sammanfattning av kongressen som jag tror fångar helheten ganska väl (i den mån det alls är möjligt). För den som är verkligt intresserad har AHA samlat en mängd länkar till rapportering om kongressen här.

Den digitala vändningen

En första, allmän iakttagelse är att digital historia är ett område, fält, perspektiv – ja, vad är det egentligen? – som fortfarande befinner sig i sin linda även i USA. Det är ganska tydligt att det är en relativt begränsad grupp entusiaster som driver frågorna kring DH, medan flertalet historiker har ett mer ljumt intresse eller är direkt skeptiska. Åtminstone tyckte jag att det antyddes här och var i presentationerna att en sådan ”digital klyfta” (min formulering) existerar, och det är något som känns igen från Sverige.

Bland de aktiva som driver på utvecklingen inom det framväxande DH-fältet intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media vid George Mason University i Virginia. De stod för många av DH-sessionerna vid AHA-mötet, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning (Zotero, Omeka, Digital Humanities Now, teachinghistory.org) kopplat till Digital Humanities. Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom Digital History, och Digital Humanities mer generellt, och han spelar en nyckelroll inom de nätverk som finns på området. (På Twitter nås han på @dancohen.) En annan, betydligt mindre miljö med relativt hög DH-profil är University of Nebraska-Lincoln där Douglas Seefeldt är en av företrädarna genom Digital History Project och Digital History Seminar (obs. PDF). Första gången jag hörde begreppet the digital turn var när Seefeldt använde det vid en av sina presentationer under AHA-kongressen.

Denna digitala vändning lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra vändningar man talat om de senaste år­tiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett genuint nytt inslag eller dimension i historikers (och andra humanisters) arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

I Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete. Därför är det också lätt att utveckla mindervärdeskomplex i relation till de amerikanska kollegerna, där DH-frågorna verkar ha kommit upp på bordet på ett helt annat sätt. Samtidigt är det, som sagt, även där en diskussion som är under uppsegling snarare än fullt etablerad. De presentationer som gjordes i Chicago var inte alltid så sofistikerade eller imponerande; särskilt inom undervisningsområdet var det ett och annat inlägg som mest hade karaktären av att ”se här, man kan använda multimedia istället för traditionella föreläsningar”. Liksom i diskussioner inom svensk lärarutbildning och skola finns en tendens att de digitala entusiasterna fokuserar på tekniska möjligheter snarare än på att diskutera de pedagogiska överväganden som ligger till grund för valet av specifika tekniska lösningar eller metoder. Likväl är det självfallet bättre att på något sätt förhålla sig till tekniken än att inte göra det alls.

Ett mantra vid AHA-kongressen, som jag för övrigt också känner igen från svenska diskussioner om IT i lärarutbildningen, var vikten av att fundera över varför man väljer en viss form eller metod (vare sig för undervisning, forskning eller annat). Varken de traditionella eller de nya arbetssätten har ett egenvärde utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Det underströks också gång på gång, troligen som respons på den kritik som skeptiker har riktat mot vissa typer av teknikanvändning, att de traditionella kraven på stringens, kritiskt tänkande med mera givetvis fortfarande gäller. De nya metoderna bygger vidare på de gamla och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Forskningsfrågor

Att i detalj gå in på alla de konkreta arbetssätt som behandlades vid kongressen är inte möjligt här, men för forskningens del tycktes det mig vara två teman som återkom särskilt ofta: text mining (TM) och datavisualisering. Det förra handlar om hur man med hjälp av såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling kan analysera stora mängder text i historiska källor (sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men som Jessica Parland-von Essen påpekade både via Twitter (1, 2) och i ett blogginlägg är det viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte bara om orden eller tecknen i sig.

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan gestaltas i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka mycket komplexa företeelser med relationer och/ eller strukturer i tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

En stor fråga som återkom i många diskussioner var hur dessa nya metoder och framställningsformer förhåller sig till traditionella vetenskapliga publiceringsformer. Här blev det tydligt att artiklar i referee-granskade tidskrifter (peer review) i USA är en stark norm på ett annat sätt än det (ännu) hunnit bli i Sverige. Många förespråkare för digital historia menade att det är ett problem att det enda som räknas vid meritvärdering är traditionell peer review-publicering, och här måste en förändring komma till stånd eftersom meritering är en så starkt styrande faktor för hur historiker faktiskt arbetar. Lite paradoxalt innebär också de rådande strukturerna att äldre och etablerade forskare (professorerna) ofta är mer öppna för att pröva de nya metoderna än yngre kolleger, vilka inte har råd att vara experimentella eftersom de är mycket mer beroende av meritpoäng som kan leda till fast anställning och/eller forskningsanslag.

Undervisningsfrågor

Inom undervisningen är, på motsvarande sätt, ett stort frågetecken hur det nya digitala landskapet kommer att påverka lärobokens funktion och betydelse. Allt fler webbplatser med resurser, lektionsupplägg och länksamlingar för lärare etableras; några av dem presenterades vid kongressen, till exempel amerikanska riksarkivets DocsTeach.org och teachinghistory.org. Allt mer primärmaterial blir också tillgängligt direkt på nätet, vilket kan bli en utmaning för den traditionella läroboken om många lärare väljer att bygga upp sin undervisning på fallstudier eller elevcentrerat lärande istället för på den fasta struktur handböckerna erbjuder. Här är det visserligen uppenbart att förändringar är på gång, men ännu har de inte gått så långt som man skulle kunna tro; de allra flesta utgår fortfarande från tryckta läroböcker som grund för sin undervisning.

Användningen av nätet och sociala medier i undervisningen börjar bli en annan brännande fråga. Här finns flera aspekter, dels hur lärarens roll och auktoritet utmanas genom att studenter på nätet kan kontrollera påståenden och resonemang under pågående föreläsning, dels hur sociala medier kan fungera som mer eller mindre viktiga verktyg i studenternas lärprocess. Ofta kan kommersiella tjänster som Facebook, Google eller Twitter erbjuda stor flexibilitet och tillgänglighet, men samtidigt uppstår då frågor om gränsdragningen mellan privat och offentligt, hur företagen bakom kan använda studenternas personliga data och så vidare.

Den fundamentala fråga vi givetvis måste utgå från i alla dessa diskussioner, liksom annars, är vad vi egentligen vill att studenterna ska lära sig. Detta är kanske också något som behöver omprövas och omformuleras i det nya digitala landskap som växer fram. Är till exempel – enkelt uttryckt – den tydliga kunskapsstruktur som läroböcker mer än något annat bidrar med ett lärandemål i sig, eller bara ett hjälpmedel för att uppnå andra mål? Först när vi har något slags svar på den frågan kan vi på allvar börja diskutera vilka former, metoder och verktyg som är lämpliga. Med andra ord är det, här liksom i vår forskning, syftet som leder till frågan och frågan som leder till metoderna. Det är en grundförutsättning för både studenters och forskares kunskapande som inte ens den digitala revolutionen kan ändra på.

En avslutande fundering om genomslag

En sak noterade jag särskilt när jag följde twitterflödet med hashtag #AHA2012 under eftermiddagen den 6 januari: trots att flödet var ganska betydande, rörde nästan samtliga tweets (åtminstone 85-90%) någon av de tre sessioner som handlade om digitala verktyg, online-lärande etc. Med tanke på att det totalt pågick 60 (!) parallella sessioner vid samma tidpunkt betyder det att i princip allt twittrande var knutet till den lilla grupp av sessioner som rörde teknikanvändning. I den betydligt större grupp av historiker som hörde på presentationer i andra ämnen verkar Twitter däremot ha nästan obefintligt genomslag – med andra ord inte så annorlunda mot hur det är i Sverige.

En inringning

(Tillägg 131003: Detta var det första inlägget på bloggen Digihist, som var aktiv mellan mars 2012 och januari 2013. Inläggen flyttades för arkivering till https://kennethnyberg.org i oktober 2013.)

Det här är en blogg om digitala, historiska och digitalhistoriska frågor. I första hand är den ett försök att, ur svenskt perspektiv och i blygsam skala, samla och dela information om resurser, miljöer och diskussioner som rör digital historia (DH).

DH är ett begrepp som ännu saknar en fast definition, men i detta sammanhang syftar digital historia på det fält som ligger i skärningspunkten mellan digital teknologi, sociala medier och vetenskaplig kunskapsbildning om människans förflutna. Tyngdpunkten ligger på DH inom akademisk forskning, undervisning och populärvetenskap, men digitalhistoriska perspektiv inom skolundervisning och annan pedagogisk verksamhet är också av intresse.

Jag tror det finns ett behov av att diskutera dessa frågor, men digihist.se är i högsta grad ett experiment som får finna sina former efterhand. Åtminstone inledningsvis är tanken att någorlunda regelbundet bevaka och kommentera intressanta DH-nyheter via blogginlägg och ett tvåspråkigt twitterflöde (engelska och svenska). Om det faller väl ut kanske någon form av länksamlingar, mer eller mindre strukturerade, så småningom byggs ut på de statiska sidorna.

Bakom bloggen står Kenneth Nyberg, docent i historia vid Göteborgs universitet. Jag är intresserad av, men (ännu) inte särskilt insatt i, DH-frågor och jag hoppas genom arbetet med bloggen kunna lära mig mer. Alla länktips och andra förslag på tänkbart innehåll är välkomna på digihist(snabel)gmail.com och @digihist på Twitter.

Från biografi till livsgeografi

I mina föregående inlägg har jag skrivit om Pehr Löfling som person och om det historiska sammanhang för hans liv och verk som jag kallar kunskapens globalisering. Den tredje och sista utgångspunkten för projektet är den teoretisk-metodologiska, där jag använder mig av biografi och livsgeografi för att organisera och strukturera undersökningen. I det följande försöker jag kort utveckla mina resonemang kring dessa aspekter av arbetet.

* * *

Tanken är inte att skriva en konventionell biografi om Löfling, men genom mitt tänkta angreppssätt blir ändå frågan om värdet av biografier i historisk forskning aktuell. Innan jag ger mig in på den, ska jag kanske tydligt markera att jag här diskuterar biografier och livshistorier ur ett snävt historievetenskapligt perspektiv. De senaste åren har visserligen inneburit en renässans för det som kallas life writing över hela det humanistiska fältet, inte minst inom litteraturvetenskapen, men då det biografiska bara är en aspekt av relevans för mitt projekt kan jag inte aktivt förhålla mig till hela den stora litteratur som nu finns.

Istället får jag nöja mig med att inledningsvis peka på historikers långvariga skepsis mot biografiers vetenskapliga användbarhet. Den beror till stor del på att strukturer och processer, inte enskilda aktörer, under flera decennier nästintill varit de enda legitima studieobjekten inom historieämnet. Även här tycks det emellertid ha skett en förändring som en del av den bredare rörelsen mot life writing, vilket på nytt har öppnat upp möjligheten att som historiker arbeta med biografiskt inriktad forskning. Det är åtminstone vad jag hoppas.

Utan att alltför mycket gå in på vilka resonemang eller argument som gjort denna öppning möjlig, vill jag peka på ett temanummer om biografiskrivande i den ledande tidskriften American Historical Review 114:3 (2009). Bland annat gör Lois Banner där ett egentligen ganska banalt påpekande, som för min del ändå hade något av en förlösande effekt när jag gick och funderade på att göra en (mer eller mindre) biografisk studie om Löfling. Hon skriver att: ”studying the life story of an individual might be seen as akin to studying the history of a city, a region or a state as a way of understanding broad social and cultural phenomena” (s. 582). Individen kan med andra ord fungera som sorteringsprincip, prisma och analysverktyg på samma sätt som en stad eller en stat kan vara det. Den som konsekvent arbetar med detta som utgångspunkt bör kunna undvika att fastna i ovidkommande persondetaljer, vilket annars alltid är en risk för den som arbetar med enskilda livsberättelser.

Linda Colley, The Ordeal of Elizabeth Marsh (2007)Kommen så långt kan vi återknyta till det som sagts i tidigare inlägg om globalisering och global history. I den vändning mot en mer global historia vi sett på senare år handlar det nämligen ofta inte om att skriva en totalhistoria där hela världen i någon mening täcks in. Istället riktas fokus ofta mot enskilda samband, relationer och flöden på en global skala, eftersom dessa – om exemplen väljs med omsorg – gör det möjligt att undersöka och analysera processer och strukturer på makronivå. I ett sådant sammanhang kan en transnationell person, likaväl som ett transnationellt företag, råvara eller kulturströmning, användas som det belysande, gränsöverskridande exemplet. Ett mycket framgångsrikt uttryck för ett sådant arbetssätt är Linda Colleys The Ordeal of Elizabeth Marsh (2007), där ett enda livsöde används för att dra ihop en lång rad trådar som säger något väsentligt om världen under 1700-talet. Ytterst är det egentligen något sådant jag vill göra för Pehr Löfling, men med ett något snävare fokus på kunskapens globalisering i mitten av samma sekel som historiskt sammanhang.

David Livingstone, Putting Science in Its Place (2003)För att renodla de möten och relationer som gör Löfling intressant, vill jag försöka lyfta fram den rumsliga dimensionen av hans livshistoria genom begreppet livsgeografi. Det har, närmast i förbigående, lanserats av David Livingstone i boken Putting Science in Its Place från 2003. Dess grundläggande budskap är att vi alltid påverkas av den plats eller det rum där vi befinner oss – alltså tämligen bokstavligt var vi är situerade, för att använda en term som varit populär på senare år (men ofta i en lite mer abstrakt mening). Livingstone menar att vetenskapshistorien skulle ha mycket att vinna på att studeras utifrån denna insikt, och det gäller inte minst biografier av mer eller mindre framstående forskare. En sådan, rumsligt organiserad biografi kan kallas för en livsgeografi.

Att betona just den rumsliga aspekten tycks vara särskilt lämpligt i Löflings fall, då hans verksamma liv så tydligt sönderfaller i tre perioder knutna till tre platser: Uppsala 1743–51, Madrid 1751–53 och Cumaná 1754–56. I var och en av dessa miljöer blir han ena parten i ett möte mellan olika kulturer och kunskapssystem, som i tur och ordning belyser helt olika frågeställningar kopplade till den linneanska vetenskapens globala historia. Tanken är alltså att använda de tre perioder och rumsliga miljöer som formade hans vuxna liv som strukturerande principer, för att i en och samma livshistoria knyta ihop en rad större frågor kring vetenskap, stats- och imperiebyggande och globalisering.

Sammanfattningsvis menar jag att Pehr Löflings liv och resor ger unika möjligheter att analysera och diskutera den tidiga våg av kunskapsglobalisering som den linneanska botaniken var en del av. Dels var han med och formulerade de linneanska principerna, dels bidrog han till att sprida och etablera dem i Europa, och slutligen fick han som få andra möjlighet att tillämpa och pröva dem i en kolonial miljö där de både utmanade och utmanades av inhemska kunskapssystem. Projektet handlar därmed framför allt om de möten som uppstod mellan Löfling och den linneanska systematiken, mellan honom som linneansk ”apostel” och det spanska vetenskapssamhället samt mellan honom som europeisk vetenskapsman och de amerikanska ursprungsinvånarna.

Kunskapens globalisering på 1700-talet

/ 1 kommentar

Min forskning om Pehr Löfling vilar enkelt uttryckt på tre ben: personen och hans livshistoria är den empiriska (källmässiga) grundvalen, kunskapens globalisering utgör det historiska sammanhang han sätts in i och livsgeografi sammanfattar projektets teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Det förra inlägget på bloggen handlade om personen Pehr Löfling och baserades på en del av det föredrag jag höll i Uppsala nyligen. Nu har turen kommit till kunskapens globalisering och om någon vecka eller så lägger jag ut den sista texten i denna lilla ”Uppsalatrilogi”, den om livsgeografi och biografiskrivande.

* * *

Hanna Hodacs och Kenneth Nyberg, Naturalhistoria på resande fot (2007)I ett tidigare projekt har jag tillsammans med Hanna Hodacs ägnat mig mycket åt att granska den gängse bilden av de så kallade Linnélärjungarnas resor. Bland annat skrev vi boken Naturalhistoria på resande fot. Om att forska, undervisa och göra karriär i 1700-talets Sverige (2007). I det arbetet kom jag själv egentligen aldrig riktigt bort från fokuseringen på Linnés personliga roll, vilket är paradoxalt eftersom det var just detta som vi delvis var kritiska till i vår genomgång av rådande uppfattningar. Det jag hoppas kunna göra i min forskning om Pehr Löfling och kunskapens globalisering är alltså att nu, om inte tidigare, kunna ta detta steg ut ur Linnés skugga.

Kanske är ett förtydligande här på sin plats: Självfallet var Linné oerhört viktig genom sin betydelse för 1700-talets naturvetenskap och den globalisering av kunskapen (om naturen) som jag talar om nedan; detta i sig är det knappast någon som ifrågasätter. I forskningen har emellertid Linnés ”storhet” ofta tagits som själva utgångspunkten för undersökningar av personer och företeelser i hans omgivning. Exempelvis hans resande studenter har därför många gånger studerats utifrån sin koppling till honom som individ, snarare än sin relation till de större processer som ytterst gör både dem och Linné historiskt viktiga och intressanta.

I detta projekt vill jag därför undersöka hur Löfling, visserligen som en linneansk ”apostel”, har påverkat och påverkats av de större globala processer som den linneanska vetenskapens spridning och tillämpning innebar. I det arbetet tror jag att perspektivet kunskapens globalisering kommer visa sig vara användbart. Så vitt jag vet har ingen tidigare använt det som ett begrepp med den innebörd och i det sammanhang som skisseras i det följande. (Den som sett sådana exempel får gärna kontakta mig via e-post på kenneth.nyberg[snabel]gu.se eller via Twitter på @ksnyberg.)

På senare år har det som kallas globaliseringens historia ägnats stort utrymme inom forskningen. Det är en tematik som är nära förbunden, men inte identisk, med den större rörelsen mot global history. Även om det finns olika definitioner av globalisering, brukar ofta ett avgörande kännetecken på den sägas vara den globala integrationen av marknaden för vissa varor som socker, te och bomull. Med detta menas just att marknaden blev global, att produktionen och försäljningen av exempelvis bomull i en del av världen påverkades av produktion i andra delar.

Med hänvisning till många nyare studier av förhållandet mellan 1700-talets vetenskap och kolonialism, skulle man kunna hävda att globaliseringen av kunskap – huvudsakligen men inte enbart på européers villkor – är en parallell utveckling av stor betydelse. I det sammanhanget spelade det linneanska sexualsystemet inom biologin en avgörande roll genom sin universella taxonomi (klassificeringssystem) och principer för namngivning av växter och djur.

Parallellen mellan varumarknader och rådande kunskapssystem inom naturalhistoria skall kanske inte dras alltför långt, även om forskningen på senare år alltmer påvisat de starka kopplingarna mellan vetenskapen å ena sidan och politik och ekonomi å den andra. Poängen är snarare att lyfta blicken från den nationella, eller i bästa fall europeiska, nivå som vi ofta rört oss på och istället anlägga ett globalt perspektiv utan att hamna i de, som jag ser det, ofruktbara diskussioner som postkoloniala ansatser har lett till. Globalisering är ju dessutom en process eller en rörelse med olika faser där det ibland flyter på snabbt och ibland går trögare, med bakslag och kompromisser. Detta gäller även den linneanska botanikens spridning, som inte var den enkla segerhistoria vare sig i Europa eller ute i världen som den ofta framställts som.

Det är mot denna bakgrund som syftet med mitt projekt om just Pehr Löfling börjar bli synligt och begripligt. Tanken jag har är att använda honom som empiriskt exempel för att, i en enda livshistoria, undersöka de komplexa samband mellan vetenskap, nationalstater och uppbyggnaden av koloniala imperier som påvisats i forskningen. Var och en av dessa företeelser har det skrivits något om, ibland ganska mycket, men det jag vill göra är att närmare analysera hur de får genomslag i ett enskilt forskarliv och i vilken mån individen i sin tur kan påverka dessa större processer. Det är där Löfling och hans liv blir intressant – eller närmare bestämt hans ”livsgeografi”, ett begrepp jag återkommer till i ett senare inlägg.

Vem var Pehr Löfling?

/ 5 kommentarer

Det följande är ett försök att kort och enkelt summera det vi känner till om Pehr Löflings livshistoria; för den som vill veta mer finns en kort biografi som ger vissa ytterligare faktauppgifter på Wikipedia. Texten här är en del av den muntliga presentation jag höll vid det tvärvetenskapliga 1700-talsseminariet i Uppsala den 22 februari 2012, vilket jag skrivit om i mina två senaste inlägg. Först när jag satt och slutjusterade föredraget insåg jag att det skulle komma att hållas på dagen 256 år efter det att Löfling gick ur tiden. Längre fram kommer jag att lägga ut en andra del av min presentation, den som handlar om det historiska sammanhang Löfling verkade i.

* * *

Pehr Löfling föddes 1729 som son till bruksbokhållaren vid Tolvfors bruk i Gävletrakten och kom till Uppsala universitet i de tidiga tonåren. Sommaren 1748 verkar Carl von Linné ha fått upp ögonen för hans talanger, och han försvarade året därpå en avhandling kallad Gemmae arborum, ”Trädens knoppar”. Till skillnad från hur det brukade vara vid denna tid anses den vara författad av studenten själv, alltså Löfling, och den är särskilt notabel för att den använde en form av den binära nomenklatur som Linné senare lanserade på bred front i sitt stora verk Species plantarum (1753).

Som informator för Linnés son, Carl von Linné d.y., var Löfling också den som ett par år senare skrev ut manuskriptet till Philosophia botanica (1751), ett annat viktigt arbete, efter den sjuke Linnés diktamen. Båda dessa exempel ger en antydan om hur nära involverad Pehr Löfling var i formuleringen av några av de mest centrala principerna i den linneanska botaniken. Som botanikern Bengt Jonsell har påpekat är det emellertid svårt att veta exakt vilken roll han mer aktivt kan ha spelat.

På spanskt initiativ men ivrigt understödd av Linne reste han  våren 1751 till Madrid för att gå i spanska regeringens tjänst. Under två och ett halvt år levde och arbetade han i huvudstaden med omnejd, där han gjorde korta botaniska exkursioner. Efterhand kom han på mycket god fot med de spanska botanister som i grunden var rätt skeptiska till Linnés nymodigheter och höll fast vid den systematik som Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708) utarbetat. Här blev Löfling alltså en viktig länk i arbetet att sprida den linneanska botaniken ute i Europa. Under tiden i Spanien var han dock ganska begränsad i sin rörlighet på grund av att myndigheterna inte lät honom resa fritt bortom Madridregionen, vilket så småningom irriterade honom allt mer.

Någon gång i mitten av 1753 bestämdes det att Löfling skulle medfölja José de Iturriagas stora expedition till Orinoco-området i det som idag är nordöstra Venezuela. Syftet med detta företag var att en gång för alla fastställa gränsen mellan spanska och portugisiska besittningar i Sydamerika, samt att mota andra europeiska nationers framstötar i Surinam – bland annat de holländska där Daniel Rolander figurerar.

I ett större perspektiv kan Iturriaga- eller Orinoco-expeditionen sägas vara ett av de första uttrycken för en spansk kraftansamling under 1700-talet i syfte att återta ett fast grepp över de amerikanska kolonierna och bättre utnyttja dessas naturresurser. I det sammanhanget blev den naturalhistoriska forskningsfronten i linneansk gestalt ett viktigt verktyg, och det är mot den bakgrunden man ska se Löflings uppdrag som ledare för den botaniska delen av expeditionen. Han var mycket stolt över att i den rollen ha två unga botaniker eller medicinare, och två tecknare (för botaniska illustrationer) under sitt kommando.

Efter flera månaders vistelse i Cádiz och det närbelägna Puerta de Santa María för diverse förberedelser, avreste expeditionen i början av 1754 och anlände till Cumaná på Venezuelas kust den 11 april. Här vistades Löfling under knappt två år och gjorde diverse fältresor i regionen, men efterhand försämrades hans hälsa och den 22 februari 1756 dukade han till sist under för någon form av tropisk feber. Han efterlämnade flera manuskript till vetenskapliga arbeten och en riklig korrespondens, både inom expeditionen och (från tiden i Madrid) med många hemma i Sverige – däribland den gamle läraren Linné.

Några år efter Löflings död publicerades ett antal av hans skrifter, i mer eller mindre redigerad form, av Linné under titeln Iter Hispanicum (1758). Det enda större arbetet på svenska om Löfling och hans verk är Stig Rydéns bok Pehr Löfling. En linnélärjunge i Spanien och Venezuela 1751–1756 (Stockholm 1765). Jag (Kenneth Nyberg) har också publicerat en utförlig katalog, med kommentarer och noter, över Löflings s.k. ”brevbok” som ger en överblick över hans korrespondens under tiden i Madrid och Cádiz-området (1751–54). Den går att ladda ner i fulltext här.

Drottningar och andra stjärnor

Som man kunde förvänta sig har kronprinsessan Victorias nedkomst med en dotter helt dominerat nyhetsflödet sedan igår morse. Visserligen har flera redaktioner på förfrågan medgett att det egentligen inte är någon ”viktig” nyhet, men ändå ges den stort utrymme och olika vinklar utforskas in i minsta detalj. Skälet är enkelt: alldeles bortsett från vilket förtroende eller politiskt stöd monarkin har som institution, väcker de kungligas förehavanden enormt intresse bland människor inom och utom landet.

Även om födseln av en tronarvinge inte är en viktig nyhet, är den alltså en stor nyhet. Och då återkommer, som den så ofta gör, frågan om just monarkins vara eller inte vara, hur dess opinionssiffror har utvecklats på lång och kort sikt och så vidare. Här liksom i många andra diskussioner numera finns väldigt lite tålamod eller förståelse för andra åsikter än de egna, vilket blir särskilt tydligt på Twitter med dess omedelbarhet och begränsade utrymme för nyanser och genomtänkt argumentation. (Jag säger inte att det saknas, bara att förutsättningarna för sådana kvaliteter inte är de bästa just där.)

Ett exempel på motsatsen var en mycket intressant Twitter-konversation (Twittersation?) om den nyfödda prinsessan som jag (@ksnyberg) haft under kvällen med kollegerna Brita Planck (@planckskonstant) och Ida Östenberg (@idaostenberg). Den handlade inte primärt om ställningstaganden för eller emot monarkin, utan om vad valet av namn på tronarvingen egentligen signalerar och om hur hovet försöker navigera i ett ständigt föränderligt politiskt och medialt landskap. Det blev ett tankeväckande utbyte som fick mig att vilja utveckla några resonemang om det sistnämnda lite mer utförligt.

Själv tycker jag det är fascinerande att följa just det manövrerande för att bevara sin relevans som kungahuset tvingas praktisera dag ut och dag in. Utmaningen består främst i att, på en slak och ofta darrig lina, balansera mellan upprätthållandet av kunglig distans och upphöjdhet å ena sidan och ett lagom mått av folklighet och intimitet å den andra. Mer än något annat får kung, kronprinsessa och tronföljare inte komma att ses som ur takt med tiden och alltför bundna vid stela gamla traditioner. Samtidigt står själva grunden för monarkens särskilda ställning att finna i arv, tradition och kontinuitet. Det är en paradoxal position.

Här kan jag inte låta bli att tänka på den utsökta filmen The Queen med Helen Mirren och Michael Sheen, som handlar om just den svåra balansakt dagens konstitutionella monarker ställs inför. När prinsessan Diana dog i en bilolycka sommaren 1997 uppstod en djup förtroendekris för drottning Elizabeth på grund av att hon inledningsvis vägrade behandla den omkomna som en kunglighet, av det enkla skälet att Diana vid det laget inte längre var en del av den kungliga familjen. Media och allmänhet kunde inte acceptera sådant protokollärt ”finlir” och krävde högljutt att drottningen skulle ändra hållning. Efter starka påtryckningar från premiärminister Tony Blair gjorde hon också detta, och det är främst om spelet mellan dessa två som filmen handlar. Den är mycket sevärd.

Risken för det svenska kungahuset, särskilt den yngre generationen, ligger knappast i att det uppfattas som alltför stelbent och traditionellt – åtminstone inte att döma av vad vi sett de senaste dagarna. Som ett exempel kan man peka på prins Daniels uttalande strax efter dotterns födelse att hans ”känslor var all over the place”. Som jag skrev på Twitter skulle ”blotta försöket att tänka sig de orden i Gustav V:s mun ge svindel”; tanken känns helt absurd, vilket visar hur mycket även monarkin har förändrats på bara ett drygt halvsekel. (Gustav V var svensk kung 1907–1950 och nuvarande kungens farfars far.)

Ett annat exempel är den nyfödda hertiginnan av Östergötlands namn, Estelle (stjärna). Detta väckte mycket starka reaktioner, inte minst från författaren och journalisten Herman Lindkvist, som menade att namnet saknade all förankring i svensk tradition och över huvud taget var helt opassande. Det ska erkännas att jag själv först också tyckte det var ett märkligt val. Vid närmare eftertanke ser jag det dock som antingen ett modigt eller också mycket kalkylerat beslut att välja något som bryter mot alla konventioner för svenska kungliga namn. Samma signal ger prinsessans övriga namn, Silvia Ewa Mary. Vart och ett av dem har sin förklaring, men sammantaget bildar de en rent iögonenfallande helhet genom sin närmast fullständiga brist på traditionalism.

Man skulle givetvis kunna tolka den udda mixen av namn som utslag av dålig smak eller klumpiga försök till folklighet. Med tanke på att betydande möda troligen lagts ner på denna fråga inom hovet under ett antal månader är det dock knappast några snabbt hoprafsade namnval utan resultatet av mycket noggranna överväganden. Det kan inte råda något som helst tvivel om att namnen, i synnerhet Estelle, valdes i full medvetenhet om att de skulle väcka stor uppmärksamhet och delvis starka reaktioner. Kungen och andra måste också ha haft klart för sig vad utfallet av den därpå följande diskussionen skulle bli: att hovet framstår som mer modernt och mindre traditionellt än innan. Så som opinionen ser ut idag kan det intrycket bara stärka kungahusets och därmed monarkins ställning, åtminstone temporärt.

På längre sikt är det en mer öppen fråga, för det var ju det där med balansakten mellan distans och närhet – upphöjdhet och folklighet. Visst är det sympatiskt att prins Daniel är så spontan och använder så alldagligt språk, men vad är det då i längden som märker ut honom och andra medlemmar av familjen som just kungligheter? Helt ”vanliga” blir de visserligen aldrig, för som kungliga är de garanterade en status som kändisar av allra första rangen (om uttrycket tillåts). Men efterhand som tiden går, och särskilt ju mer framgångsrika hovet blir med att använda sociala medier och låta människor komma de kungliga nära, desto mer kommer de att framstå som ”vanliga kändisar” vilkas främsta egenskap alltmer blir att de är kända för att vara kända.

Med andra ord kommer strålglansen från den alldeles särskilda aura, på vilken hela idén om kunglighet och majestät ytterst vilar, obönhörligt att avta tills den inte längre räcker för att bära upp den konstitutionella monarkin. Frågan är inte om, utan när, detta kommer att hända och om Sveriges drottning då heter Victoria eller Estelle.