Vem var Pehr Löfling?

Det följande är ett försök att kort och enkelt summera det vi känner till om Pehr Löflings livshistoria; för den som vill veta mer finns en kort biografi som ger vissa ytterligare faktauppgifter på Wikipedia. Texten här är en del av den muntliga presentation jag höll vid det tvärvetenskapliga 1700-talsseminariet i Uppsala den 22 februari 2012, vilket jag skrivit om i mina två senaste inlägg. Först när jag satt och slutjusterade föredraget insåg jag att det skulle komma att hållas på dagen 256 år efter det att Löfling gick ur tiden. Längre fram kommer jag att lägga ut en andra del av min presentation, den som handlar om det historiska sammanhang Löfling verkade i.

* * *

Pehr Löfling föddes 1729 som son till bruksbokhållaren vid Tolvfors bruk i Gävletrakten och kom till Uppsala universitet i de tidiga tonåren. Sommaren 1748 verkar Carl von Linné ha fått upp ögonen för hans talanger, och han försvarade året därpå en avhandling kallad Gemmae arborum, ”Trädens knoppar”. Till skillnad från hur det brukade vara vid denna tid anses den vara författad av studenten själv, alltså Löfling, och den är särskilt notabel för att den använde en form av den binära nomenklatur som Linné senare lanserade på bred front i sitt stora verk Species plantarum (1753).

Som informator för Linnés son, Carl von Linné d.y., var Löfling också den som ett par år senare skrev ut manuskriptet till Philosophia botanica (1751), ett annat viktigt arbete, efter den sjuke Linnés diktamen. Båda dessa exempel ger en antydan om hur nära involverad Pehr Löfling var i formuleringen av några av de mest centrala principerna i den linneanska botaniken. Som botanikern Bengt Jonsell har påpekat är det emellertid svårt att veta exakt vilken roll han mer aktivt kan ha spelat.

På spanskt initiativ men ivrigt understödd av Linne reste han  våren 1751 till Madrid för att gå i spanska regeringens tjänst. Under två och ett halvt år levde och arbetade han i huvudstaden med omnejd, där han gjorde korta botaniska exkursioner. Efterhand kom han på mycket god fot med de spanska botanister som i grunden var rätt skeptiska till Linnés nymodigheter och höll fast vid den systematik som Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708) utarbetat. Här blev Löfling alltså en viktig länk i arbetet att sprida den linneanska botaniken ute i Europa. Under tiden i Spanien var han dock ganska begränsad i sin rörlighet på grund av att myndigheterna inte lät honom resa fritt bortom Madridregionen, vilket så småningom irriterade honom allt mer.

Någon gång i mitten av 1753 bestämdes det att Löfling skulle medfölja José de Iturriagas stora expedition till Orinoco-området i det som idag är nordöstra Venezuela. Syftet med detta företag var att en gång för alla fastställa gränsen mellan spanska och portugisiska besittningar i Sydamerika, samt att mota andra europeiska nationers framstötar i Surinam – bland annat de holländska där Daniel Rolander figurerar.

I ett större perspektiv kan Iturriaga- eller Orinoco-expeditionen sägas vara ett av de första uttrycken för en spansk kraftansamling under 1700-talet i syfte att återta ett fast grepp över de amerikanska kolonierna och bättre utnyttja dessas naturresurser. I det sammanhanget blev den naturalhistoriska forskningsfronten i linneansk gestalt ett viktigt verktyg, och det är mot den bakgrunden man ska se Löflings uppdrag som ledare för den botaniska delen av expeditionen. Han var mycket stolt över att i den rollen ha två unga botaniker eller medicinare, och två tecknare (för botaniska illustrationer) under sitt kommando.

Efter flera månaders vistelse i Cádiz och det närbelägna Puerta de Santa María för diverse förberedelser, avreste expeditionen i början av 1754 och anlände till Cumaná på Venezuelas kust den 11 april. Här vistades Löfling under knappt två år och gjorde diverse fältresor i regionen, men efterhand försämrades hans hälsa och den 22 februari 1756 dukade han till sist under för någon form av tropisk feber. Han efterlämnade flera manuskript till vetenskapliga arbeten och en riklig korrespondens, både inom expeditionen och (från tiden i Madrid) med många hemma i Sverige – däribland den gamle läraren Linné.

Några år efter Löflings död publicerades ett antal av hans skrifter, i mer eller mindre redigerad form, av Linné under titeln Iter Hispanicum (1758). Det enda större arbetet på svenska om Löfling och hans verk är Stig Rydéns bok Pehr Löfling. En linnélärjunge i Spanien och Venezuela 1751–1756 (Stockholm 1765). Jag (Kenneth Nyberg) har också publicerat en utförlig katalog, med kommentarer och noter, över Löflings s.k. ”brevbok” som ger en överblick över hans korrespondens under tiden i Madrid och Cádiz-området (1751–54). Den går att ladda ner i fulltext här.