Historia i en digital värld

Idag har Jessica Parland-von Essen och jag sjösatt ett bokprojekt kallat Historia i en digital värld. Ett annat sätt att beskriva det vore ”ett gemensamt skrivprojekt på webben”, eftersom tanken är att vi under resten av året ska skriva en serie blogginlägg som våren 2014 samlas till en liten bok i digital och, förhoppningsvis, tryckt form. Boken syftar framför allt till att ge en bred översikt, med fördjupningar på vissa punkter, över de frågor som den digitala utvecklingen väcker för oss som arbetar med historisk forskning och kunskapsförmedling.

Det kan låta som ett mycket ambitiöst projekt, men vi strävar efter att hålla omfånget på en hanterlig nivå och båda har vi dessutom skrivit en del material tidigare som vi kan utgå från (i mitt fall till exempel ”Om digital historia”). En viktig poäng med att löpande lägga ut textavsnitt är också att vi då kan få konstruktiv kritik i ett tidigt skede, och vi inbjuder även personer med specialistkunskap att bidra med korta fördjupningsartiklar. Med denna typ av öppet och gemensamt skrivande hoppas vi att resultatet blir en bättre text än om vi arbetat på ett mer traditionellt och slutet sätt.

Om det faktiskt blir så återstår att se, men bara att försöka ska bli spännande och roligt. Under alla omständigheter ser jag fram emot att samarbeta med Jessica, som länge engagerat sig i och skrivit om dessa frågor och är mer insatt i många av dem än jag. Nu gäller det bara att lista ut hur man ska få tiden att räcka till i en redan hektisk tillvaro – men det är angenäma problem för den lyckligt lottade.

Uppdatering 130502: Nu har Jessica också bloggat om sin syn på vårt gemensamma projekt, där det framgår lite mer i detalj vad det är vi hoppas göra, hur och varför. Läs gärna!

Text: Om digital historia (1.0)

Med anledning av en förfrågan från en lärarkollega har jag den senaste tiden arbetat på en text som jag kallar Om digital historia. Den är ett försök att enkelt och kortfattat beskriva några av den digitala utvecklingens konsekvenser för historievetenskaplig forskning, såväl mer principiellt som i form av konkreta exempel på digitala verktyg, resurser och metoder. Artikeln är främst avsedd som en introduktion för studenter på grundnivå, men bör också kunna läsas av andra intresserade icke-specialister.

Igår blev jag klar med en första version av texten. Den rör sig mellan högt och lågt, har stora luckor, är ofullständigt notsatt och kan rentav innehålla ett eller annat missförstånd. Men någonstans måste man börja, och jag börjar här. Det som följer nedan är alltså Om digital historia 1.0, vilken även går att ladda ner som PDF från denna sida. All konstruktiv kritik rörande innehåll, form och uppläggning mottages tacksamt, antingen som en kommentar på detta inlägg eller per e-post till kn(snabel)gu(punkt)se.

Texten kommer att uppdateras löpande och vid större revisioner publiceras ett nytt inlägg. De många noter som består av webbadresser ber jag tills vidare om överseende med – de kommer efterhand att ersättas av direktlänkar i texten.

Uppdatering 130428: Texten kommer inte att uppdateras i sin nuvarande form som jag tidigare planerat, utan istället ingå som en del i en större publikation om digital historia framöver där jag är en av författarna. Mer information kommer snart!

Uppdatering 130430: Nu finns det ett blogginlägg som presenterar det projekt om digital historia där Jessica Parland-von Essen och jag ska samarbeta framöver, och som från och med idag tar över adressen digihist.se.

Fortsätt läsa →

Jo Guldi om digital historia

För en dryg vecka sedan, den 4 december, gästades Humanistiska fakulteten av Jo Guldi från Brown University och Harvard Society of Fellows. Guldi är ett välkänt namn i de amerikanska diskussionerna om digital historia och det var därför mycket roligt att hon ville besöka oss på väg till konferensen Media Places 2012 vid HumLab i Umeå. Mats Fridlund från Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori hade tagit initiativet till denna halvdag, med Mats Malm från Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion och jag själv från Institutionen för historiska studier som medarrangörer.

Dels höll Guldi en öppen föreläsning, samordnad med en doktorandkurs vid FLOV, om ”Digital Methods and the Long Land War”, och efter en kort paus ett forskarseminarium med rubriken ”Mapping Time, Mapping Space”. Sammantaget utgjorde det en slags introduktion till, argumentation för och översikt över några olika metoder och verktyg inom digital historia. Ett av dessa verktyg var Paper Machines – en mjukvara för att identifiera mönster och relationer i stora mängder textbaserade data – som Guldi själv varit med och utvecklat.

Jo Guldi i Göteborg

Jo Guldi i Göteborg den 4 december. Hennes bok Roads to Power publicerades 2011.

Mitt och andras twitterflöde från evenemanget har jag samlat ihop på Storify, vilket ger en idé om vad som sades. En poäng Guldi återkom till flera gånger var å ena sidan det stora potentiella värdet av digitala metoder och å andra sidan vikten av att inte glömma de historiska frågorna. Tillfrågad om de digitala verktygen kan leda till helt ny typ av kunskap var hon ganska försiktig och betonade att exempelvis Google Ngrams, om inte annat, kan användas för att generera frågor inom forskning och provocera till diskussion i undervisningssammanhang. I rätt händer och utnyttjad på rätt sätt kan den typen av metoder också leda fram till ny kunskap som vi inte hade kunnat få på andra sätt, särskilt när vi kopplar ihop den digitala vågen med den rumsliga vändning (the spatial turn) som vi också sett inom forskningen på senare år.

Det jag tog med mig från denna eftermiddag med Guldi och som jag tyckte var så intressant, var just den nyanserade optimism hon förespråkade och som jag redan antytt ovan. Hon anser helt uppenbart att vi som historiker måste utnyttja de många nya möjligheter som digitala metoder ger oss, men är också noggrann med att betona att vi är historiker och inte dataspecialister – och det ska vi inte heller bli. Istället bör vi mycket mer än idag utveckla samarbeten med de som kan teknik, media och design; de har enligt Guldi verktygen men är ofta svältfödda på data, medan vi har mängder av data men saknar verktygen för att bearbeta dem.

Konferens om Sveriges globala 1700-tal

Under oktober har jag deltagit i två konferenser som på olika sätt knyter an till Sveriges globala 1700-tal. Den 12 oktober höll Hanna Hodacs och jag, i samarbete med Centrum för vetenskapshistoria, den workshop på KVA om linneansk vetenskap i globalt perspektiv som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det blev en oerhört intensiv, stimulerande och trevlig dag som med råge uppfyllde våra (tämligen höga) förväntningar, och som gav många nya tankar och idéer inför det framtida arbetet. Jag har skrivit en kort rapport från workshopen på min engelska blogg, och här på Tidens skiften om det besök några av deltagarna gjorde på det unika Hagströmerbiblioteket den 13:e.

Förra veckan var det så dags för den första nationella 1700-talskonferensen i Uppsala, vilken också den hade global karaktär. Det var Sällskapet för 1700-talsstudier som den 25–26 oktober drog ihop uppåt hundra svenska forskare från en lång rad discipliner för att diskutera ”Sverige och allt det andra – det svenska 1700-talet i global belysning”. Som brukligt är låg vissa av de dryga femtio bidragen närmare det angivna temat än andra, men ändå är det intressant och positivt att Sveriges 1700-tal så tydligt placeras i ett globalt sammanhang som nu sker.

Utöver gemensam introduktion, keynote av slaveriforskaren David Richardson från Hull och avslutande panelsession (där jag själv medverkade), var programmet (PDF) organiserat i två spår av parallella sessioner där vissa var mer utpräglat tematiska än andra. Presentationerna var korta och programmet därmed välfyllt, vilket gjorde att det inte fanns så mycket tid för diskussioner utom vid luncher och kaffepauser. (Göran Rydén talade i sitt inledningsanförande om ”akademisk speed-dejting” och det ligger något i det.) Å andra sidan fick man på så vis överblick över vida och mångskiftande forskningsområden, vilket är viktigt vid en första konferens som denna.

Att innehållsligt sammanfatta de två dagarna är hart när ogörligt, men några linjer går kanske ändå att urskilja. Den första och mest uppenbara är hur den så kallade rumsliga vändningen (the spatial turn) nu verkar ha nått full styrka inom 1700-talsforskningen liksom på så många andra områden. Även en hel del av de presentationer som inte utgick från globala perspektiv handlade på olika sätt om den rumsliga dimensionen och dess betydelse som hermeneutiskt eller analytiskt instrument. Ett av de rum som nu verkar ha fått något av en renässans, om uttrycket tillåts, är det svenska hovet, som flera bidrag närmade sig från olika håll. Hovpolitik och hovliv är alltså föremål för mycken forskning just nu, vilket möjligen också kan kopplas till den våg av litteratur kring manifestation, konsumtion och representation i relation till aristokrati och kungahus som kommit på senare år.

Annars var ett av de mest slående dragen i programmet frånvaron av politisk historia i konventionell mening, något som också Jonas Nordin påpekade i den avslutande paneldiskussionen. Snarare är det skärningspunkten mellan kultur- och social historia som verkar mest livaktig just nu, åtminste att döma av de papers som lades fram vid konferensen. Om teman och perspektiv tenderar att gå i vågor inom forskningen kanske detta ska ses som ett säkert tecken på att den politiska historien snart återkommer? Om så är fallet, vore det intressant att se utfallet om en sådan inriktning kombinerades med ett globalt perspektiv och en metod som flitigt förekom i många av diskussionerna, nämligen mikrohistoria. Eller är vi då tillbaka i det sena 1800-talets så förkättrade politiska personhistoria i mer global version?

Hur som helst skulle en sådan utveckling otvivelaktigt ge ytterligare bränsle och aktualitet åt den ”arkiviska vändning” som (om jag förstått det rätt) Annie Mattsson talade sig varm för i sitt bidrag den första dagen, och som figurerade i många samtal under resten av konferensen. Formuleringen är kanske inte vacker, men den är träffsäker och avspeglar möjligen en bredare förskjutning av forskarnas intresse från stora teorier till småskalig empiri och från sammanhållande idéer till komplicerad och motsägelsefull praxis. Inte minst är sådana strömningar tydliga inom det fält jag själv allt mer är på väg mot, den globala vetenskapshistorien. Där, liksom annorstädes i den svenska 1700-talsforskningen, pågår det just nu mycket som är nytt, spännande och framåtsyftande. Jag ser redan fram emot nästa konferens.

Besök på Hagströmerbiblioteket

Haga Tingshus, numera Hagströmerbiblioteket. Foto: Christer Joelsson, Solna stad.

Efter ett spännande besök med rundvisning häromdagen vill jag passa på att göra lite reklam för det fantastiska Hagströmerbiblioteket vid Karolinska Institutet. Det är ett specialbibliotek med inriktning mot medicinhistoria med angränsande ämnen och är kanske inte så känt utanför vetenskapshistorikernas led som det borde vara.

Hagströmerbiblioteket har ca 36 000 böcker och en handskriftssamling som bland annat innehåller ett stort antal brev och föreläsningsanteckningar av personer med anknytning till Collegium medicum (1663–1812), inte minst elever och andra i kretsen kring Carl von Linné. Medan större delen av de tryckta verken främst (men inte enbart) är intressanta för medicin- och andra vetenskapshistoriker, bör handskriftssamlingen kunna vara av stort värde även för många andra.

Biblioteket erbjuder dessutom en osedvanligt inspirerande miljö för forskare att arbeta i, med engagerad, tillmötesgående och kunnig personal under den oförliknelige Ove Hagelins ledning. Jag har själv fått erfara detta när jag för ett antal år sedan tillbringade några dagar där för att studera brev från olika Linnéstudenter till Abraham Bäck, Collegium medicums dåvarande preses. Numera huserar dessutom biblioteket i mycket vackra lokaler, sedan det för ett par år sedan flyttade till ett gammalt tingshus i Hagaparken nära Karolinskas område i Solna.

Mer om biblioteket går att läsa på deras hemsida. Där kan man också bli medlem i vänföreningen och på så sätt stötta denna unika institution. Nedan följer några bilder från visningen häromdagen (utom den första, som med tillstånd har hämtats från Solna stads webbplats och är tagen av Christer Joelsson).

Linneansk vetenskap – en global historia

A Global History of Linnaean Science, 1750–1820Den 12 oktober genomförs en internationell workshop på Kungliga Vetenskapsakademien med rubriken ”A Global History of Linnaean Science, 1750–1820”. Det är Hanna Hodacs och jag som i samarbete med KVA:s Centrum för Vetenskapshistoria har organiserat denna småskaliga, internationella workshop där linneansk vetenskap (i vid mening) betraktas ur globalhistoriskt perspektiv. Vi har bjudit in en intressant blandning av både talare och (mestadels svenska) övriga deltagare, juniora såväl som seniora, vilka vi tror kan bidra till en givande diskussion på hög nivå. Det är mycket spännande att denna dag, som vi planerat för i nästan ett år, äntligen blir av!

Det följande är den engelskspråkiga beskrivningen av workshopens frågeställningar och uppläggning:

The overarching idea of this workshop is to explore the global geography of Linnaean science. Both centres (whether cosmopolitan Paris or on the Coromandel coast) and frontiers (Norwegian as well as Venezuelan) will be discussed. Within this broad theme there are a number of other topics connecting the papers. The inclusion of many different types of naturalists, long distance travellers, clergymen botanists and collection builders will form the basis for discussions on legacy, scientific persona and how to write the biographies of Linnaean scholars. We will also discuss how an investigation of everyday practice, such as paper technologies and collection administration, can help inform our understanding of how Linnaean natural history became a global science. While the main focus is on the period from 1750 to 1820, we will take a long view on Linnaean natural history, exploring its prehistory and origins in the 17th and early 18th centuries.

Financed by generous grants from Åke Wibergs Stiftelse and Stiftelsen Lars Hiertas Minne and with support from the Center of History of Science, the workshop brings together a wide range of scholars working on natural history in the 17th, 18th and early 19th century. Aside from the discussions of the papers there will be many opportunities for informal conversations over lunch or coffee, and in the evening all participants are welcome to a workshop reception.

Mer information om både talarna och deras papers finns att ladda ner på Centrums hemsida på denna adress (PDF) här (PDF). (Tillägg 131003: Länken har uppdaterats med en fungerande adress.)

Forskning som räknas

Bo Rothstein, professor i statsvetensap vid Göteborgs universitet, är en flitig debattör i frågor som rör forskning och forskningspolitik. Jag har stor respekt för honom (till exempel har jag citerat honom i ett tidigare inlägg) och uppskattar särskilt att han så konsekvent står upp för och försvarar den fria forskningen. Det är viktigt i en tid då många tycks anse att universitet och högskolor i första hand ska vara utbildningsfabriker eller syssla med produktutveckling för det svenska näringslivet.

Jag håller också i princip med Rothstein om att svensk forskning, framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap, behöver bli mer internationellt gångbar och i högre grad bidra till den bredare vetenskapliga utvecklingen på global nivå. Detta är hans verkliga hjärtefråga, där han gång efter annan har kritiserat både sitt eget universitet och svenska forskare mer generellt för provinsialism och bristande vetenskaplig kvalitet.

Ibland tycker jag dock att han går väl långt och blir alltför generaliserande. Särskilt har jag reagerat på att han inte verkar inse hur förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika vetenskapsområden och hur detta faktum påverkar frågan om forskningens internationalisering. Det senaste exemplet är en debattartikel i Dagens Nyheter igår, med den typiskt rothsteinska rubriken ”Svensk samhällsforskning är alldeles för provinsiell” (när jag såg rubriken var det inte svårt att gissa vem författaren var).

Artikelns utgångspunkt är Vetenskapsrådets uppdrag att fördela anslag till ”forskning av högsta vetenskapliga kvalitet”, vilket Rothstein med någon liten brasklapp menar kan mätas genom antalet internationella citeringar. I databasen Google Scholar har han tagit fram citeringstal för de 63 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som i 2012 års stora utlysning från Vetenskapsrådet fick anslag överstigande 3 miljoner kronor. Rothstein konstaterar att drygt hälften av dem ”saknar […] internationell exponering av sin forskning” eftersom de citerats mindre än 150 gånger. Slutsatsen blir därmed att VR inte lever upp till direktiven och att även de mest framgångsrika svenska forskarna inom humaniora och samhällsvetenskap inte håller måttet internationellt sett.

Ur mitt perspektiv finns det många frågetecken och problem med denna artikel. För att inte göra en lång text ännu längre, tänker jag här inte gå närmare in på den konkreta granskning av VR:s anslagsfördelning som Rothstein genomfört. Den ger visserligen upphov till en lång rad funderingar om Google Scholars representativitet och tillförlitlighet, varför gränsen för internationellt genomslag ska anses gå vid ett citeringstal om 150 och så vidare, men de får lämnas därhän. (Många av dem tar Arne Jarrick från VR upp i sin replik till Rothstein.) Istället tänker jag koncentrera mig på den mer principiella fråga som artikeln aktualiserar, nämligen vad som är vetenskaplig kvalitet och hur vi bedömer det.

Att all forskning ska vara av högsta kvalitet är det väl knappast någon som ifrågasätter, men förutsättningarna att få internationellt genomslag liksom vilka former det tar sig varierar stort mellan olika discipliner. Åtminstone inom de delar av humanistisk forskning jag själv har erfarenhet av är det inte möjligt att generalisera resultat på det sätt som Rothstein kanske är van vid från sin egen forskning, och som han anser vara en så självklar måttstock för allt vetenskapligt arbete:

Forskning är i grunden universell till sin natur, det vill säga de problem som man som forskare analyserar har en bäring bortom tid och plats. Selma Lagerlöf och August Strindberg må vara svenska författare men innebörden av deras litterära verk måste ha allmängiltig bäring om det skall räknas som litteraturvetenskap. Studieobjektet ”svensk barnomsorg i ett genusperspektiv” må vara lokalt men de teorier man prövar och de metoder man använder måste vara generella. Det finns därför ingen motsättning mellan en forskning som främst studerar svenska förhållanden och forskningens universella karaktär.

Jag instämmer i att all forskning i princip ska ha ”en bäring bortom tid och plats”, men resten av citatet avslöjar Rothsteins bristande förståelse för vad mycket (inte all) humanistisk forskning handlar om och syftar till. Generaliserbarhet kan betyda olika saker inom olika discipliner; enskilda studier kan följaktligen ses som pusselbitar för att förstå lagmässiga regelbundenheter, statistiska mönster eller större historiska processer, men i kommunikationen forskare emellan är de senare inte lika universellt översättningsbara som de förra. Rothstein verkar vara helt omedveten om dessa distinktioner, vilket får konsekvenser för hans mer övergripande resonemang.

Även en historisk studie som använder sig av mer generella teorier och metoder väcker till exempel begränsat internationellt intresse om den empiriskt fokuserar på svenska förhållanden. Det skulle knappast vara en tillfredsställande lösning på detta ”problem” om vi övergick till att enbart skriva artiklar på engelska om principiella teoretiska och metodologiska frågor, och samtidigt lämnade svensk historieskrivning i händerna på okunniga amatörförfattare och revisionistiska sverigedemokrater. Som Håkan Boström skriver i Dagens Nyheter idag i en kommentar till Rothsteins artikel:

Men det är viktigt att göra en distinktion mellan att forska i syfte att förstå hur svensk barnomsorg kan fungera bättre med hjälp av dessa verktyg och att forska på svensk barnomsorg i syfte att utveckla verktygen – det vill säga teorierna och metoderna. Det är det sistnämnda, inte det förstnämnda, som belönas med internationella citeringar. [– – –]

Inom humanistiska ämnen som historia och språk borde det unika snarare än det universella stå i förgrunden. Vem ska ägna sig åt förståelsen för svensk historia, språk och litteratur om inte svenska forskare gör det? Att den typen av undersökningar sedan inte får så stor internationell uppmärksamhet är ganska naturligt. Men de har självfallet ett värde ändå.

Jag instämmer fullständigt i detta, trots att jag själv på senare år alltmer börjat inrikta mig mot forskning om global historia där jag skriver på engelska. Kanske är det inte så konstigt om Rothstein tycker att god vetenskap är den typ av forskning som han själv och hans kolleger bedriver. Ändå är det beklagligt och lite märkligt att han inte verkar inse att vetenskapens villkor på andra områden ser annorlunda ut, eller att man kan uppfatta forskningskvalitet på andra sätt än han själv gör.

Han är emellertid inte ensam om att ha en så förenklad – vill man vara elak kan man säga provinsiell – syn på vad humanvetenskaplig forskning är eller bör vara. Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet och i grunden botanist, har i ett blogginlägg kommenterat Rothsteins debattartikel i gillande ordalag:

Även om forskningen behandlar svenska fenomen och företeelser måste den vara av sådant intresse att den kan uppmärksammas internationellt. Det är också ofta fallet men jag menar att många forskare inom humaniora-samhällsvetenskap skulle kunna intensifiera sin internationella publicering utan att för den skull behöva ändra sin forskningsinriktning.

Symtomatiskt nog anför Bremer därefter ett exempel från nationalekonomi för att illustrera sin poäng. Det är knappast en slump; snarare visar det bara ännu en gång hur diskussionen präglas av referensramar från vissa vetenskapliga discipliner vilka antas vara självklara normer också för alla andra. Och om dessa normer inte redan råder där bör de göra det, för annars är det inte riktig vetenskap.

Avslutningsvis bör jag kanske ännu en gång understryka att jag givetvis håller med både Rothstein och Bremer om att forskning ska hålla högsta kvalitet. Det är emellertid varken självklart hur kvalitet definieras, vilken vikt internationellt genomslag ska anses ha eller hur vi ska mäta det och andra faktorer på ett rimligt sätt. Även om citeringar skulle vara ett bra mått finns det till exempel stora skillnader mellan olika ämnen ifråga om förutsättningar att få internationellt genomslag i form av citeringar. Det måste man ta hänsyn till när man bestämmer sig för vilken forskning som ska räknas eller inte.

Uppdatering 19 augusti: Sedan jag skrev ovanstående har ytterligare ett par repliker på Rothsteins debattartikel publicerats. Både Björn Hammarfelt och Gustaf Nelhans ifrågasätter möjligheterna att bedöma forskningskvalitet med den typ av citeringsmätning Rothstein använt sig av. De tar också upp några av de rent metodologiska problem – med citeringar i allmänhet och Google Scholar i synnerhet – som jag av utrymmesskäl bara nämnde som hastigast i mitt inlägg.

Uppdatering 21 augusti: I en kort slutreplik på DN Debatt idag skriver Bo Rothstein att han inte menat att citeringar på ett enkelt sätt kan användas för att mäta forskningskvalitet, utan att han velat peka på att det inom vissa ämnen (historia nämns uttryckligen) utvecklats en kultur där internationell publicering inte alls värderas. Jag tror också att exempelvis vi historiker måste bli mycket bättre på den punkten och håller alltså delvis med, men Rothstein verkar fortfarande inte inse att det generellt sett är svårare för en svensk historiker att bli internationellt publicerad än för en svensk statsvetare. Skälen till det har med ämnet historia (oavsett land) att göra, inte med svenska historiker, och detsamma gäller säkert vissa andra humanistiska discipliner.

Min forskarsommar

För första gången på väldigt länge tog jag i år ut delar av min semester under våren. I gengäld har jag de senaste fyra veckorna haft vad jag kallar min ”forskarsommar”, vilket betyder att jag gått till jobbet alldeles som vanligt trots att nästan alla kolleger nu har (mycket välförtjänt) semester. Alltså är det nästan helt tomt på min institution, vilket ibland kan kännas en aning spöklikt och i längden nog hade blivit tämligen påfrestande. Under lagom lång tid är det emellertid alldeles förträffliga förutsättningar för koncentrerat läsande och skrivande, vilket man behöver då och då som forskare.

Det ligger många förhoppningar och, medger jag, ett kanske lite idylliskt skimmer över ordet ”forskarsommar”. När den nu är slut och jag går på två veckors ledighet innan hösten drar igång, känner jag mig dock väldigt nöjd med utfallet trots att det (som alltid) inte riktigt gick som planerat. Så mycket läst har det inte blivit och över huvud taget gick det väldigt trögt att alls komma igång den första veckan. Det var ännu en påminnelse om att den här typen av arbete oftast inte är något man snabbt och enkelt växlar in i och ut ur. Det tar helt enkelt tid att komma in i ett projekt när man varit borta från det länge (eller om det är helt nytt) och några genvägar finns inte heller. Det är bara att ligga i.

Till slut kom jag ändå igång och även om jag knappt har läst något har jag skrivit desto mer efter den första veckans motighet. Det känns väldigt bra. Dels handlar det om att få klart saker som påbörjats tidigare, dels om att göra vissa förberedelser inför käll- och litteraturinsamling under det kommande året. För den sistnämnda behövde jag skriva ihop ett nytt synopsis för mitt Löflingprojekt och bygga upp en struktur för att hantera det material jag kommer att samla in. Det krävde i sin tur en hel del arbete med det som ska bli inledningskapitlet i den bok jag hoppas skriva i projektet.

Om jag summerar ”produktionen” under de senaste fyra veckorna har jag:

1) reviderat mitt projektabstract, sammanställt en första mycket rå version av utkast till inledningskapitel och skapat ett skelettartat synopsis för övriga kapitel;

2) grundligt reviderat en längre lärobokstext om ca 30 sidor som nu i princip är helt färdig att lämna in i den slutversion som går till sakkunniggranskning;

3) utifrån tidigare insamlat material författat två kortare lärobokstexter om totalt ca 11 sidor och skickat dem till sakkunniggranskning; samt

4) efter förfrågan från Historisk tidskrift i våras skrivit en bokrecension om ca 2 sidor och skickat till dem.

Nu ser jag fram emot lite ledighet. Under den hoppas jag verkligen läsa en del, men kanske inte så mycket som har direkt med min egen forskning att göra. Det är viktigt att få inspiration från helt andra håll också. Vi ses!

Ny biografi om Abraham Bäck

En av de personer man ofta stöter på när man forskar kring den linneanska kretsen är Abraham Bäck (1713–1795). Han är kanske mest känd som ”Linnés bäste vän”, vilket är lite orättvist då hans egentliga betydelse ligger i att han under drygt fyra årtionden (1753–1795) var preses (ordförande) i Collegium medicum. Det var ett slags kombination av läkarförening och ämbetsverk, en föregångare till Medicinalstyrelsen och senare Socialstyrelsen som under 1700-talets senare del ansvarade för mycket av den svenska sjukvården.

Bäck spelade en stor roll för att utveckla kollegiets verksamhet under sin långa ämbetsperiod. Bland annat genomfördes förbättringar i läkarutbildningen och kontrollen av dem som praktiserade medicin, antalet provinsialläkare blev fler och en ny, mycket efterlängtad farmakopé utgavs. (En farmakopé är, lite förenklat, en förteckning över officiellt auktoriserade läkemedel som apotek och läkare utgår från vid ordination och expediering av mediciner.)

Om detta och mycket annat kan man läsa i en nyutkommen biografi som jag läst de senaste dagarna, Abraham Bäck. Mannen som reformerade den svenska sjukvården. Författaren Thomas Ihre är själv läkare och har varit ordförande i både Svenska Läkaresällskapet och Sveriges Läkarförbund. Dessutom är han ättling i rakt nedstigande led till Abraham Bäck, som är hans farfars farfars morfar. Detta tycker man sig märka här och var i boken, där anfaderns goda egenskaper och otillräckligt erkända insatser lyfts fram med eftertryck medan eventuellt kritiska synpunkter bara antyds som hastigast innan de lämnas därhän. Åtminstone delvis kan dock en sådan tendens vara motiverad, då Bäck verkar ha varit både mycket kunnig och omtyckt, eller åtminstone respekterad, av snart sagt alla han kände.

Till formen är det en traditionell, kronologiskt ordnad biografi från vaggan till graven, med en och annan utvikning för att ge bakgrund och sammanhang till Bäcks livshistoria. Glimtvis får vi därmed inblickar i framför allt den svenska sjukvårdens tillstånd under 1700-talet, där Ihres medicinska bakgrund kommer till sin rätt genom pedagogiska utläggningar om de sjukdomar som figurerar och om de (ofta fruktlösa) försök som gjordes för att bota dem vid denna tid. Ibland upplever jag framställningen som lite fragmentarisk när den växlar mellan olika trådar som inte riktigt knyts ihop, och det finns vissa upprepningar och överlappningar. Inte desto mindre är det en läsvärd bok om en intressant person, som utan tvivel är värd mer uppmärksamhet än han hittills har fått.

Historiska resmål: Skara

Skara är en av Sveriges äldsta städer, en plats där kulturlager efter kulturlager berättar om de många generationer av människor som levt och dött här. För att vara historiker, fast rotad i den västsvenska myllan – född i Västergötland, uppvuxen i Bohuslän och de senaste tjugo åren bosatt i Göteborg – är det därför närmast pinsamt att jag, så vitt bekant, aldrig satt min fot i Skara.

Förrän i fredags. Då tillbringade jag, sent omsider, en hel dag där för utforskning av några väl utvalda spår av traktens förflutna. Det var till stor del tack vare min kollega Brita Planck (på Twitter @planckskonstant) som denna historisk-arkeologiska resa för nytta och nöje blev av. Hon bor i Skara och hade organiserat det mesta av dagen, som blev minnesvärd och lärorik på många sätt. Som inspiration för andra hugade resenärer med liknande böjelser kommer här några bilder med tillhörande redogörelser för vårt välmatade dagsprogram. Och likväl skrapade vi bara på ytan av vad Skara har att erbjuda – det blir fler besök!

På vårt första stopp, en utgrävning av en stenåldersbosättning som pågår i Karleby utanför Falköping, togs vi emot av en annan institutionskollega, arkeologen Tony Axelsson. Tillsammans med Karl-Göran Sjögren leder han utgrävningen och är lärare för de studenter som deltar i den inom ramen för fältkurser i arkeologi. Boplatsen är ca 5 000 år gammal och hör därmed till den så kallade bondestenåldern. Utgrävningen är öppen för allmänheten till och med den 5 juli. Mer om den går att läsa här.

Efter att ha guidats runt i Karleby av både Tony och studenter i publik arkeologi, reste vi några årtusenden framåt i tiden för att landa i Varnhem med dess medeltida kyrka och klosterruiner. På vägen dit passerade vi Ekornavallen, ett stort fornlämningsområde med gravar från flera olika perioder.

I Varnhem finns bl.a. Birger Jarls grav (till vänster, i bildens förgrund) liksom monument, och troligen gravar, för flera 1100-talskungar. Kyrkan har restaurerats i olika omgångar men går tillbaka till mitten av 1100-talet, då den byggdes som en del av ett kloster för munkar inom cistercienserorden. Rester av en tidigare kyrka finns också alldeles i närheten, och i anslutning till den har några av Sveriges äldsta kristna gravar hittats. De är från slutet av 800-talet och Tony var inblandad i den utgrävningen också…

Varnhem är storslaget, och efter en längre rundvandring där återvände vi till Skara för lunch på det stämningsfulla Kråks värdshus. Sedan var det dags för ett besök som för någon med mina intressen kanske, trots allt, var dagens höjdpunkt: forskningsavdelningen i det gamla Stifts- och landsbiblioteket mittemot domkyrkan.

Där välkomnades vi av den kunniga och entusiastiska bibliotekarien Helena Backman, som visade några av de rariteter som förvaras här. Fokus försköts därmed till böcker och manuskript från sent 1400-tal till tidigt 1800-tal. Bland annat fick vi se en bok från 1574 av Philipp Melanchthon (till vänster) och handskrifter från 1700-talets senare del, den period jag själv forskar om. (Anm: ursprungligen angavs året för Melanchthons bok till 1474, men som Helena påpekar i en kommentar ska det vara 1574.) Här finns vissa kopplingar till personer som jag behöver fördjupa mig närmare i vid ett senare tillfälle. Titta för övrigt gärna in på Flickr-serien Månadens bokband där biblioteket lägger ut bilder av vackra böcker ur sina samlingar!

Dagens sista anhalt var Skara domkyrka, bokstavligen och bildligen stadens historiska centrum. Genom sin långa och komplicerade tillkomst- och ombyggnadshistoria från 1000-talet och framåt är den också i sig en slags sammanfattning av Skaras mångskiktade förflutna och de spår det lämnat efter sig.

Mycket av kyrkan som den ser ut idag har präglats av Helgo Zettervalls restaureringar i slutet av 1800-talet, men under golvet, i kryptan, finns fortfarande murrester kvar från en tidigare byggnad med tusen år på nacken. Domkyrkan är bara en av många, många anledningar att besöka Skara för den historiskt intresserade, oavsett tidsperiod.