Guldmuseet i Bogota

Museo del Oro, Guldmuseet, i Bogota är ett av Latinamerikas främsta museer för fornamerikansk (förkolumbisk) kultur. Där bevaras och visas tusentals guldföremål, och några få av annat material, skapade av de många folk som levde i dagens Colombia och omnejd före den europeiska erövringen. Man kan fundera över om “gjort av guld” är en meningsfull urvalsprincip att bygga ett museum på, men det är onekligen ett bra sätt att locka nyfikna besökare. Om jag förstått det rätt utgörs dessutom mycket av samlingarna av en viss typ av artefakter, nämligen saker som människor burit vid olika ceremonier eller offrat i så kallade offerbrunnar, och då var det ofta  guld och ädelstenar som användes. Den typen av material har också i högre grad överlevt genom århundradena än andra, mer förgängliga som trä och textilier.

Hur som helst är Museo del Oro en stilla lördagsmorgon, innan de stora skarorna besökare ännu anlänt, en smått hisnande upplevelse. Under mitt besök i Bogota nyligen fick jag möjlighet att tillbringa några timmar i museet och här är några av de bilder jag tog. Tyvärr fanns det ofta inte någon närmare beskrivning av föremålen och deras historia så det blir ganska lösryckt ur sitt sammanhang, men de är ändå i högsta grad sevärda. I mitt tidigare inlägg om resan till Bogota finns också ett par bilder från Guldmuseet, och det har en mycket aktiv Flickr-sida med många, många fler.

Att se människan, då och nu

I Lund pågår just nu konferensen “Encountering the ‘Other’ – Understanding Oneself: Colonialism, Ethnic Diversity and Everyday Life in Early Modern Sweden and New Sweden”. Den inleddes i fredags, då en utställning på samma tema också öppnade på Lunds universitetsbibliotek, och jag hade förmånen att få inleda evenemanget med ett anförande som går att läsa här (PDF, 11 s./96 Kb)

Encountering the "Other" – Understanding OneselfKonferensen och utställningen hålls med anledning av 375-årsjubileet av grundandet av Nya Sverige, den kortlivade svenska kolonin i ett område som idag ligger i de amerikanska delstaterna New Jersey, Delaware och Pennsylvania. Syftet är att ventilera ny forskning som sätter in kolonin i ett mer globalt och kritiskt sammanhang än vad de flesta svenskar kanske är vana vid. Med det som utgångspunkt diskuteras också mer allmänna frågor om kulturmöten och identitet i både “gamla” och “nya” Sverige under tidigmodern tid. Det är många och vitt skilda aspekter av dessa teman som behandlas, men just därför har det hittills varit mycket intressanta presentationer och diskussioner.

Utan tvivel kommer det att fortsätta så idag, då konferensen avslutas, även om mina egna tankar tyvärr också befinner sig på helt annat håll på grund av den förödande naturkatastrof som inträffat i centrala Filippinerna. Det är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, bland annat för att jag har många släktingar och vänner där, och det var hårt prövat av bland annat jordbävningar redan innan orkanen Haiyan (på Filippinerna kallad Yolanda) – kanske den starkaste som någonsin uppmätts över land – slog till häromdagen.

Allt tyder på att många tusen människor har omkommit och att miljoner har drabbats på annat sätt, och hjälpbehoven är följaktligen enorma. Men för den som vill går det, i dagens sammankopplade värld, faktiskt att bidra på ett sätt som gör skillnad. En möjlighet – det finns många andra – är att skänka en slant till Röda Korsets insamling för Filippinerna. Gör gärna det.

Orkanen Haiyan (Yolanda) över Filippinerna

Orkanen Haiyan (Yolanda) över centrala Filippinerna den 8 november kl. 05.10 UTC. (Bildkälla: NASA Goddard MODIS Rapid Response Team)

Historikerna och den digitala utmaningen

Följande text publicerades den 8 oktober 2013 som ett inlägg i debattforumet på Riksbankens Jubileumsfonds hemsida. I huvudsak är den en förkortad, lätt bearbetad version av olika textavsnitt jag skrivit för kapitel 1 i “Historia i en digital värld”, ett projekt som bedrivs i samarbete med Jessica Parland-von Essen.

* * *

En av de stora förändringsprocesser som präglar vår tid är den utveckling som ibland kallas den digitala revolutionen. Datorer, internet, smarta mobiler och sociala medier har på några få decennier förändrat hur många människor förstår och interagerar med sin omvärld på ett oerhört kraftfullt sätt. Det handlar inte bara om att vi, särskilt ungdomar, använder andra tekniska prylar för underhållning och kommunikation än vi gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Den så kallade virtuella världen blir för allt fler människor en allt större del av den verklighet där de lever sina liv och sociala medier blir allt viktigare för nyhetsförmedling och opinionsbildning – och därmed för politik och samhällsutveckling.

För historikern aktualiserar denna utveckling många intressanta frågor om samhällets förändring, vart vi är på väg och hur kunskaper om det förflutna kan hjälpa oss att bättre förstå det som händer. Men hur påverkar den digitala tekniken och dess samhälleliga följder historikerna själva, deras arbetssätt och forskningens villkor? Vilka nya möjligheter uppstår och vilka nya (eller gamla) problem behöver vi förhålla oss till?

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om dessa frågor, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält som på engelska heter Digital History, digital historia. Det är nära förbundet med en bredare rörelse kallad digital humaniora (Digital Humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på all humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara några nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Det som ibland kallats den digitala vändningen (the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att våra arbetsformer har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Det är en förståelig reaktion, särskilt inför det slag av oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan hållning inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden.

Vi behöver därför på nytt ställa de fundamentala frågor som aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför? Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket i förlängningen kan få mycket negativa konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som ett utslag av en okritisk syn på den tekniska utvecklingen och dess samhälleliga följder; tvärtom är det ett uttryck för övertygelsen om att vi måste förhålla oss aktivt till denna utveckling för att inte överflyglas av den. De nya metoder, material och verktyg som digital historia erbjuder för nämligen inte bara med sig oanade möjligheter utan också nya risker, problem och felkällor. Det kritiska tänkandet blir alltså viktigare än någonsin, men för att kunna utöva det måste vi förstå de nya förutsättningarna, miljöerna och redskapen. Det kräver i sin tur att vi på allvar börjar diskutera hur framtidens historia ska skrivas och vilken roll vi som historiker har i en digital värld.

Kenneth Nyberg

Docent i historia vid Göteborgs universitet

För mer om digital historia se Jessica Parland-von Essens och Kenneth Nybergs webbaserade skrivprojekt Historia i en digital världhttp://digihist.se. Läs gärna också Thomas Nygrens rykande färska översiktsartikel “Digitala material och verktyg: Möjligheter och problem utifrån exemplet spatial history i Historisk tidskrift 2013:3, s. 474–482 (i skrivande stund ej tillgänglig på webben).

Kognitiv historia härnäst?

Idag gästades min institution av idéhistorikern David Dunér från Lunds universitet som talade om “Kognitionshistoria: Möjligheter och utmaningar för historieforskningen”. Det blev ett mycket intressant seminarium där både historiker av olika slag, kognitionsvetare och andra deltog.

Dunérs utgångspunkt var att kognitionsvetenskapen gjort stora framsteg de senaste decennierna och att en tvärvetenskaplig kognitionshistoria (eller kognitiv historia) skulle kunna dra nytta av dessa för att bättre förstå människors tänkande – och därmed handlande – i historien. Han menar (och jag håller i princip med om) att vi historiker ofta tvingas hemfalla åt ganska amatörmässiga psykologiska resonemang om människors motiv och mentalitet trots att forskningen idag vet ganska mycket om hur mänsklig kognition fungerar. Dunér hävdar också att historievetenskapen (i bred mening) befinner sig i en fas där vi efter historiematerialism, socialkonstruktivism etc. söker efter nya teoretiska verktyg för att förstå det förflutna, där just kognitionsvetenskap kan vara ett intressant alternativ.

Efter en genomgång av några centrala begrepp och tankegångar för denna nya, utpräglat tvärvetenskapliga forskning – människan som resultatet av en biokulturell samevolution; hur kognitionen är kroppsligt förankrad, situerad och distribuerad; betydelsen av kategorisering, metaforer och intersubjektivitet för det mänskliga tänkandet – landade Dunér i en plädering för hur kognitionsvetenskapliga insikter kan användas för att bättre studera människors tankeprocesser, sinnen, känslor, språk med mera. Frågorna och diskussionen efteråt handlade om hur kognitiv historia egentligen skiljer sig från tidigare ansatser, hur man undviker enkel biologism respektive konstruktivism och vilken roll källorna har. Det tema som återkom i Dunérs respons på flera av dessa frågor var den kognitiva historiens starka fokus på interaktionen mellan människor och deras omgivning i vid bemärkelse, inklusive de miljöer och lämningar, de källor, som vi använder för vår forskning.

Som Christer Ahlberger påpekade i en kommentar innebär detta synsätt att källorna inte längre ses som passiva spår eller återspeglingar av det som hänt, utan de får en direkt skapande, performativ roll då de är en aktiv part i den interaktion som vi undersöker. Sammantaget tycker jag detta är ett mycket intressant perspektiv som söker uppnå en så nyanserad förståelse av den mänskliga historien som möjligt genom att (som Dunér uttryckte det) “väva ihop” det bästa från flera olika vetenskaper. Hur genomförbart det är och vilka nya möjligheter det eventuellt kan erbjuda i praktisk forskning återstår att se, men utan tvivel är detta bara början för kognitiv historia.

Historikermötet och den digitala glömskan

Idag förberedde jag publiceringen av ett inlägg av Sara Ellis Nilsson på institutionsbloggen Historiska studier som jag ansvarar för, vilket gav mig anledning att leta upp webbplatsen för nästa historikermöte (det i Stockholm 2014). Svenska historikermötet arrangeras sedan 1999 vart tredje år och är den överlägset största, regelbundet återkommande sammankomsten för svensk historisk forskning i bred bemärkelse; de senaste mötena har haft uppåt 500 deltagare. För den historiska kunskapsbildningen i Sverige, och än mer för forskarna på området, är de en viktig institution. För disciplinen historias eget minne, det vi kallar historiografi, är det därför angeläget att dokumentationen av historikermötets olika upplagor genom åren bevaras och är så tillgänglig som möjligt. Ju mer desto bättre, men bara själva programmet för varje möte och abstracts till presentationerna har ett stort värde.

De flesta historiker (kanske inte alla) skulle säkert hålla med om detta, och jag måste erkänna att jag tog för givet att denna information fanns enkelt sökbar på webben; åtminstone de senaste mötena har haft egna hemsidor, knutna till värdinstitutionen, med program, praktisk information och så vidare. Historiker har ju (eller borde ha) en särskild medvetenhet om vikten av arkivering och långsiktigt bevarande, och jag förmodade därför att dessa webbplatser fanns samlade någonstans, t.ex. på den (för mig) ganska självskrivna adressen historikermotet.se. När jag sökte på denna visade det sig dock att den domänen inte ens var registrerad, vilket jag tror säger något om svenska historikers förståelse för webben och dess betydelse i vår alltmer digitala värld.

File Not Found Uppsala 2005

Men det var trots allt en detalj; det blir värre. Jag har nog inte tänkt riktigt på det tidigare även om jag varit medveten om det, men respektive historikermöte brukar ha en hemsida knuten till den egna värdinstitutionens (universitetets) webbplats. Det betyder att de är en del av dennas struktur och, rent tekniskt, en del av lärosätets publiceringssystem. När systemet eller webbplatsen görs om, vilket inträffar med viss regelbundenhet på initiativ från centralt håll, raderas (bokstavligen) den befintliga strukturen och allt börjar från noll. Om ingen då tänker på den där gamla hemsidan för konferensen vi höll för åtta år sedan, försvinner den alltså utan spår. Det är vad som verkar ha hänt med webbplatserna för historikermötena i Lund 2008 och Uppsala 2005, och möjligen med dem i Örebro 2002 och Linköping 1999 (om de någonsin haft några; åtminstone vid en snabb sökning dyker inga länkar upp). Sidan för mötet i Göteborg 2011 finns kvar, men vad händer när Göteborgs universitet gör om sin webbplats nästa gång? Risken är att mönstret upprepas. (Det behöver kanske inte sägas, men udden i detta inlägg riktar sig alltså inte mot arrangörerna av tidigare möten; det handlar om ett större ansvar som vi alla delar.)

Visst finns det större världsproblem än detta, men jag tycker att Svenska Historiska Föreningen som ansvarar för Historikermötet borde fundera på hur vi både ska kunna bevara dokumentationen från varje möte och göra den tillgänglig på nätet. Kanske finns sådant material lokalt sparat i föreningens arkiv, kanske rentav i digital form på en dator någonstans. Men med tanke på den möda som utan tvivel lagts ner genom åren på att skapa de hemsidor där all grundinformation finns, är det synd att de efter några år bara försvinner från webben och därmed ur vårt digitala minne. Rent tekniskt kan det säkert göras på olika sätt, men det handlar inte om några jättelika webbplatser så det borde vara relativt enkelt att lösa. Det borde också vara självklart att allt detta material samlas och arkiveras på adressen historikermotet.se, eller åtminstone att det där finns länkar till respektive mötes hemsida eller arkiv.

Det sista jag gjorde innan jag publicerade detta inlägg var därför att själv registrera domänen historikermotet.se, som jag gärna överlåter till Svenska Historiska Föreningen om och när de tar tag i frågan. Under tiden ska jag där, så snart det bara går, lägga upp länkar till de tidigare och kommande historikermöten som – än så länge – finns kvar i vårt digitala minne.

Error! Lund 2008

Uppdatering 5 september: Stora delar av materialet från historikermötena 2005 och 2008 går att komma åt via The Wayback MachineInternet Archive, som arkiverar “alla” (?) sajter på nätet med vissa intervall. Allt sparas dock inte och hur mycket som går att komma åt beror på hur de ursprungliga webbplatserna är uppbyggda (statiska sidor eller databaser etc.), och det är ju inte säkert att Internet Archive alltid finns kvar heller. Mycket av poängen med inlägget kvarstår alltså: vi behöver själva ta ansvar för att bevara ett material som åtminstone för svenska historiker har ett stort intresse och – vem vet? – i framtiden kan bli viktigt underlag för spännande forskning.

Uppdatering 7 september:www.historikermotet.se finns nu länkar till de historikermöten, både svenska och nordiska, som jag hittills lyckats hitta på webben eller Internet Archive. Finns det fler? Lämna en kommentar eller mejla mig på kn(snabel)gu(punkt)se!

Boxarupproret och Kinasvenskarna

För ovanlighetens skull kommer här det andra inlägget i rad där jag gör reklam för en av mina egna publikationer (på annat håll, vill säga; en blogg är ju också en publiceringsform). Det är en uppsats om “Boxarupproret och Kinasvenskarna” i Historielärarnas förenings årsskrift för 2013, vilken kom från tryckeriet för bara några veckor sedan. Texten är till stora delar en bearbetad version av några avsnitt ur min doktorsavhandling från 2001, och den ingår här i ett särskilt tema om Kina (i praktiken främst kinesiskt 1900-tal) tillsammans med flera intressanta uppsatser av Hans Hägerdal, Ingemar Ottosson, Anne Hedén och Michael Schoenhals.

HLFÅ 2013HLFÅ, som den vanligen kallas, är en av de äldsta regelbundet utkommande publikationerna med bred historisk inriktning i Sverige. Den riktar sig i första hand till verksamma historielärare men också andra med historiskt intresse, och utöver ett antal artiklar innehåller varje utgåva ett stort antal recensioner. HLFÅ är egentligen ganska unik då flertalet artiklar i den är författade av aktiva historiker och försedda med notapparat etc., samtidigt som den vänder sig till en bredare publik än mer renodlade fackpublikationer som Historisk tidskrift och Scandia. Det var roligt att för första gången få medverka i detta sammanhang och jag hoppas det blir fler tillfällen framöver!

Jag är särskilt tacksam mot HLFÅ och dess redaktör Bengt Nilson för att jag fått lov att här återge hela artikeln som den ser ut i tryckt version, vilket förhoppningsvis gör att den når ännu fler läsare. Ett varmt tack också till Helgelseförbundets arkiv/Evangeliska Frikyrkan, varifrån flera av bilderna i uppsatsen kommer och som generöst gett tillstånd att publicera dem här i digital form. Samtliga bildtexter är skrivna av Bengt Nilson.

“Boxarupproret och Kinasvenskarna” (PDF, 3 Mb)

Det finns också en ren textversion (HTML) som laddar snabbare men saknar bilder. (Observera att det av tekniska skäl kan finnas vissa mycket små skillnader mellan denna version och texten i PDF-filen.)

Boken om Anders Sparrman

Det här inlägget kommer ett drygt halvår senare än jag först hade tänkt mig. Så lång tid har nämligen redan hunnit gå sedan boken Anders Sparrman. Linnean, världsresenär, fattigläkare publicerades. (Den kan beställas från Svenska Linnésällskapet.) Annat kom, som det heter, emellan, och nu är det juli istället för december. Fast vem vet, kanske finns det mer tid att läsa nu i sommartider då många har semester?

För det är en bok som förtjänar att läsas, tycker jag, även om jag som en av dess många författare är part i målet. Gunnar Broberg, David Dunér och Roland Moberg har redigerat antologin, som är resultatet av det symposium om Anders Sparrman jag skrev om på bloggen för lite drygt två år sedan. I det inlägget finns en mycket kort och allmän presentation av vem Sparrman var och varför hans liv och verk kan vara av intresse för 1700-talsforskare (och andra).

Anders Sparrman. Linnean, världsresenär, fattigläkare

Som helhet är boken ett försök att ge ett mångsidigt och kvalificerat porträtt av denne “världsresenär” och hans verksamhet. Så vitt jag vet finns det ingen tidigare publikation om Sparrman med motsvarande omfång och ambition; slutresultatet är också en på många sätt ny bild av personen, hans livsbana och vad han åstadkom. En mer närgången och kritiskt granskande sådan, men också (bland annat just därför) mer nyanserad och motsägelsefull – kanske rentav mer “rättvis”, om något sådant nu är möjligt?

Själv har jag skrivit det första kapitlet (efter redaktörernas korta introduktion), vilket heter “Anders Sparrman – konturer av en livshistoria”. Hur bra och läsvärt det är kan jag inte bedöma – det kan man aldrig riktigt göra själv – men att skriva det var något av det roligaste jag gjort. Med förhoppning om att det ska locka till vidare läsning återges här kapitlets första avsnitt i mycket lätt modifierad form.

* * *

Vem var Anders Sparrman?

Anders Sparrman (1748–1820) var en prästson från uppländska Tensta som kom att bli en av sin tids allra mest beresta svenskar. Under loppet av sitt liv seglade han jorden runt med kapten Cook, dissekerade en flodhäst i södra Afrika, kallades att vittna om slavhandeln inför brittiska parlamentet, drev textilmanufakturer i Stockholm och verkade i nästan femtio år som läkare.[1] Mest känd är han dock förmodligen som Linnélärjunge, resenär och naturforskare som längs vägen även blev samhällskritiker och etnograf.

Kanske är det en närmast omöjlig uppgift att beskriva en människas liv, personlighet och historiska betydelse på några få rader eller sidor – eller ens inom ramen för en hel bok.[2] När det handlar om en så fascinerande och mångsidig gestalt som Anders Sparrman blir detta än mer påtagligt. Ändå kan vi inte låta bli att försöka, eftersom Sparrman genom åren väckt stort intresse och det finns rådande bilder av vem han var, hur han var och vad han betydde. Sådana etablerade uppfattningar måste alltid prövas och omprövas utifrån varje tids egna frågor och värderingar.

Alla bidrag i denna bok söker göra just detta, alltså betrakta Anders Sparrman ”i ny belysning” genom att pröva, ifrågasätta och nyansera tidigare bilder av honom. Syftet med föreliggande kapitel är att introducera honom som historisk gestalt och kortfattat peka på några av huvuddragen i de rådande uppfattningarna om hans livshistoria och dess betydelse. Förhoppningen är att en sådan introduktion och översikt både ska placera in personen i ett sammanhang och tydliggöra hur boken bidrar med nya och annorlunda perspektiv på Sparrman och hans liv.

Under resans gång bör vi ständigt påminna oss om vikten av att skilja mellan vem han var som person, vad han betydde i sin samtid och varför vi finner honom intressant idag. Dessa tre aspekter är nämligen i princip helt olika saker, även om de i många avseenden givetvis hänger ihop med varandra.

Även om Sparrman levde till 72 års ålder är det främst för en kort period av resor i relativt unga år som det finns gott om samtida källor där vi kan följa honom någorlunda nära. Det är, krasst uttryckt, i första hand de elva åren mellan 1765 och 1776 som gett honom en plats i historien, och det är då han även källmässigt befinner sig i strålkastarljuset. Före sjutton och efter tjugoåtta års ålder är det bevarade källmaterialet betydligt mer fragmentariskt, och det finns exempelvis ingen efterlämnad samling av egna papper eller brev som skrivits till honom.

En stor del av det vi vet om Sparrman härrör därför från dels den biografi över honom som publicerades i Kungl. Vetenskapsakademiens Handlingar strax efter hans död 1820, dels hans egna publicerade skrifter där den stora reseskildringen från Kapkolonin och världsomseglingen med Cook intar en särställning.[3] Eftersom han själv högst sannolikt hade skrivit, eller åtminstone stod för underlaget till, den postuma biografin har han troligen haft ett mycket stort inflytande över det mesta vi idag vet om honom, vilket kan vara ett källkritiskt problem. Ett annat viktigt material är brevväxling både till, från och om Sparrman men även här är materialet relativt begränsat då bara några dussin brev till främst Abraham Bäck, Carl von Linné och Carl Peter Thunberg har bevarats och få eller inga med Sparrman som mottagare finns kvar.[4]


[1] Denna smått svindlande livshistoria sammanfattas i det välfunna namnet på Linnémuseets tillfälliga utställning om Anders Sparrman våren 2011, Från Tensta till Tahiti.

[2] Jfr Peter Englund, ”Biografins omöjlighet”, Att vara ständig. Viktigt och oviktigt ur en akademisekreterares liv (blogginlägg, hämtat 2011-09-20), med där anfört citat av Mark Twain.

[3] Biographie öfver Professoren, Doctor Anders Sparrman, särtryck ur Kungl. Svenska Vetenskaps Academiens Handlingar 1820, 393–399 (Uppsala, 1974), och Anders Sparrman, Resa Till Goda Hopps-Udden, Södra Pol-kretsen och Omkring Jordklotet, Samt till Hottentott- och Caffer-Landen, Åren 1772–76, 3 bd (Stockholm, 1783–1818).

[4] Bland bevarade brev finns en serie från Sparrman till Bäck, MS 27:51–55, Hagströmerbiblioteket, Karolinska institutet; från Sparrman till Bäck, Ihre 193, Uppsala Universitetsbibliotek; från Sparrman till Linné i Linnean Society, London; samt från Sparrman till Thunberg, G 300ä, Uppsala universitetsbibliotek. Av dessa är sviten till Thunberg den mest omfattande och spänner över flera decennier. Breven från Sparrman till Linné finns även tillgängliga via The Linnaean Correspondence (hämtad 2011-09-18) och har nyligen utgivits och kommenterats i Rut Boström, Anders Sparrmans brev till Carl von Linné. En kulturhistorisk och språklig undersökning med naturvetenskapliga inslag (Uppsala, 2011).

Gamla texter, nya verktyg

Som regelbundna läsare av bloggen vet har jag de senaste två–tre åren intresserat mig för digital historia och, i vidare mening, digital humaniora. Det har varit lärorikt och jag tror mig i dag ha ett ganska hyfsat grepp om åtminstone vissa delar av detta fält (om det nu är ett fält), särskilt då digital historia i det anglosaxiska språkområdet. Men det är ofrånkomligen en tämligen ytlig kunskap som mestadels ligger på en allmän och abstrakt nivå; några egentliga insikter om de mer påtagliga tekniska frågor och problem det i grunden ofta handlar om har jag inte. Och det börjar kännas som att det är dags att skaffa sig sådana, att närmare bekanta sig med vad det konkret innebär att som humanist arbeta med digitala metoder.

Därför blev jag mycket glad när jag av Benjamin Ekman blev inbjuden att närvara vid en workshop i Lund där ett antal projekt med sådan inriktning träffades den 13–14 juni för att dryfta frågor av gemensamt intresse. Flertalet av de representerade projekten ligger inom eller i anslutning till äldre kyrkohistoria och har sin bas i Sverige, Tyskland och England. De handlar alla, på olika sätt, om att med hjälp av databaser möjliggöra jämförelser och analyser av ett medelstort antal (några tusen eller tiotusental) äldre texter och textfragment på olika språk – till exempel grekiska, latin och arabiska – och att göra dem tillgängliga för både allmänheten och andra forskare. Gruppen bakom forskningsprogrammet Early Monasticism and Classical Paideia (MOPAI) i Lund, under ledning av Samuel Rubenson, stod som värd för workshopen.

De övriga projekt som presenterades under dagen var följande (med de rubriker som då användes och med reservation för att uppgifterna inte är helt konsekvent återgivna):

Ancient Wisdoms (SAWS, London – Anna Jordanous m.fl.)

DEBIDEM Question and Answer manuscripts (London – Ilse De Vos)

Corpus der Arabischen und Syrischen Gnomologien (CASG, Halle – Norman Wetzig m.fl.)

eTraces: Computational Aspects of Historical Text Re-use (Leipzig – Marco Büchler m.fl.)

Tidig kyrkohistoria är inte direkt mitt eget forskningsfält, men det var oerhört givande och tankeväckande att få sitta med under den första dagens överläggningar. Då presenterades respektive projekt i stora drag och vissa problem lyftes upp i en inledande diskussion som var tänkt att ligga till grund för mer specifika, tekniska samtal under den andra dagen. Kanske skulle jag stannat även för dessa, men den dag jag var med blev mer inspirerande än jag kunnat tro trots ganska höga förväntningar; den gav konkretion åt många frågor jag stött på redan tidigare, men utan att det blev så tekniskt komplicerat att jag hade problem att hänga med i vad som sades.

Efterhand som dagen fortskred blev det uppenbart att det finns vissa frågor och dilemman som tenderar återkomma i projekt av detta slag. Inget av det lär vara nytt eller okänt för den som själv arbetar med liknande forskning, men jag skulle ändå vilja lyfta fram några punkter som för en lekman tycktes väsentliga:

• Den grundläggande utmaningen består i att i en databas fånga en ibland oerhört stor komplexitet av relationer mellan olika texter och fragment, vilka tillkommit under lång tid. Hur etablerar man texternas relation till varandra, vilka sådana kopplingar är relevanta/intressanta och hur ska man klassificera och sortera olika egenskaper?

• Även i projekt som i grunden “bara” handlar om att tillgängliggöra ett visst antal texter och metadata kring dem uppstår mängder av frågor om vilka data som är intressanta och varför. Med andra ord: att vissa aspekter eller karakteristika kan tyckas självklara att registrera medan andra inte är det, beror ju på vilken idé – uttalad eller underförstådd – man har om vad databasen och dess innehåll kommer att användas till. Vilka möjligheter och vilka begränsningar bygger man in genom sina val och antaganden om målgrupp och användningsområde?

• En viktig drivkraft bakom många projekt är de ökade möjligheter webben och digital teknik ger att just tillhandahålla material och forskningsdata i större utsträckning än tidigare. Men hur öppna ska databaserna vara? Ska vem som helst kunna gå in och ändra i innehållet (jfr Wikipedia) eller ska det finnas begränsningar och i så fall vilka? Forskare tenderar kanske att vara skeptiska mot fullständig öppenhet, men även om bara andra specialister ska ges tillgång uppstår frågor om hur man principiellt bestämmer vilka som är kvalificerade eller ej och hur man rent praktiskt löser det med åtkomsten för dessa personer.

• En annan fråga i anslutning till det, som vi känner igen från många andra sammanhang, är vilka material och metadata som det ens är tillåtet att tillgängliggöra för allmänheten med hänsyn till copyright och andra begränsningar som ligger utom forskarnas kontroll. Det var påfallande hur detta återkom gång på gång under dagen, alltså hur copyrightskyddet ofta blir ett konkret hinder för såväl samarbete forskare emellan som att tillgängliggöra resultaten av deras arbete för en bredare allmänhet.

• Slutligen fanns det också en mer teknisk problematik som dök upp flera gånger och det var den om hur resultatet av arbetet i sådana här projekt kan tas tillvara mer långsiktigt och länkas ihop. Hur goda metoder man än utvecklar i konkreta situationer är de ju inte till mycket hjälp om de är “hemmabyggda” och inte går att förstå om fem eller tio år när någon annan vill bygga vidare på dem. Det är alltså helt avgörande att de som arbetar med liknande projekt kommunicerar med varandra, länkar ihop varandras arbete och ser till att så långt som möjligt utnyttja gemensamma standarder istället för specialbyggda lösningar. Samtidigt är detta ofta lättare sagt än gjort, eftersom varje projekt i någon mening är unikt och har sina egna utmaningar.

Svensk och global historia i spanska arkiv

Detta inlägg publicerades ursprungligenmin institutions gemensamma forskarblogg Historiska studier den 3 april 2013.

Min forskning handlar om botanisten och forskningsresanden Pehr Löfling (1729–1756), en elev till Carl von Linné som under sitt alltför korta liv hann med att arbeta i både Spanien och dagens Venezuela. Tanken med projektet är att genom Löflings livshistoria, framför allt hans vuxna år i Uppsala, Madrid och Orinoco-området, skildra hur kunskapen om naturen under 1700-talet genomgick ett slags globalisering som var mycket nära förbunden med såväl koloniala företag som den framväxande globala ekonomin. Det är en historia som i sin tur är viktig för att förstå världen som den ser ut idag, då globaliseringsprocesser av olika slag alltmer påverkar människors tillvaro.

Det mesta av det material Pehr Löfling lämnade efter sig förvaras idag i Archivo del Real Jardín Botánico (Botaniska trädgårdens arkiv) i Madrid, som jag genom åren besökt ett antal gånger i olika syften; bland annat har jag hjälpt arkivet med de engelska texterna till samlingens katalog, som finns på nätet, och för några år sedan publicerade jag en kommenterad katalog (PDF, 5Mb) över Löflings ”brevbok” där mycket av hans korrespondens för åren 1751–1754 finns bevarad. Det senaste året har mitt fokus förskjutits från denna typ av dokumentationsarbete till mer av historisk forskning i sig, alltså vad materialet berättar om Löfling och hans tid.

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid. Bland sockelns namn på botanister återfinns ”Loeffling”.

Häromdagen kom jag hem efter den senaste vistelsen i Madrid, då jag under tre veckor gick igenom ca en tredjedel av Löflingsamlingen. Även om det inte blev några spektakulära fynd var det – som alltid – roligt och lärorikt att gå i närkamp med detta 250 år gamla material. Även för en tränad yrkeshistoriker (utom kanske de mest förhärdade) är det en speciell känsla att i sina händer hålla ett brev som Carl von Linné skrivit i Uppsala en dag i början av 1750-talet och som sedan färdats till först Madrid, därefter Venezuelas regnskogar och slutligen tillbaka till Spanien.

Delar av materialet i ”Fondo Löfling” är i bräckligt skick, med vattenskador och revor, och därför tillbringade jag större delen av tiden i Madrid med att gå igenom källorna på mikrofilm i Botaniska trädgårdens bibliotek. De sidor som var svåra eller omöjliga att tyda i det formatet fick jag sedan under de sista dagarna studera närmare i original, med förstoringsglas i högsta hugg och datorn nära till hands för att ta anteckningar. (Så sent som för fyra-fem år sedan skrev jag det mesta för hand i samband med arkivarbete, men numera är det tangentbordet som gäller; anteckningsblocket har jag fortfarande av någon anledning med mig men det används sällan eller aldrig.)

Dokument ur Löflingsamlingen i Botaniska trädgårdens arkiv i Madrid.

En dag i arkivet (bilden är arrangerad, men ändå). Mappen på bordet består av växtbeskrivningar Löfling gjorde i Uppsalatrakten 1749 och 1750 (Archivo del Real Jardín Botánico, Madrid, signum II.1.1.3). Bilden får inte reproduceras utan tillstånd från Kenneth Nyberg och RJB/CSIC.

Tre veckor i Madrid i mars låter nog i mångas öron som lite av solsemester, men riktigt så är det inte (om ändå!); vintrarna där är tämligen kalla medan somrarna är stekheta (inte sällan uppåt fyrtio grader), och det är under mars omslaget äger rum. Det betyder ofta väldigt ostadigt väder, även om det varit kyligare, regnigare och blåsigare än vanligt just detta år. En och annan solig (men sval) dag har det dock blivit, och Madrid är i mitt tycke en fantastisk stad att besöka oavsett klimat – inte minst för den historiskt intresserade. Dels är den ju en tidigare huvudstad i ett världsomspännande kolonialvälde, vilket märks på olika sätt, dels finns det på ett par timmars avstånd en lång rad (ofta välbevarade) små och medelstora städer med en historia som går hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden: Toledo, Salamanca, Zaragoza, Córdoba…

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Medan jag försöker utnyttja arkivet så mycket det bara går under veckorna när det har öppet, ofta följt av efterarbete med excerpter (källanteckningar) på hotellrummet, tar jag alltså varje chans att under helgerna göra exkursioner till någon av dessa städer eller till platser som på olika sätt knyter an till Löflings arbete i Spanien. Till de sistnämnda hör de kungliga slotten Escorial och Aranjuez, där han uppenbarligen vistades under kortare perioder. Även om man inte har mina väldigt speciella (vissa skulle kanske säga udda) skäl att leta upp dessa platser, är de väl värda ett besök. Kanske är det då inte så underligt att jag redan ser fram emot nästa resa till Madrid, till arkivet och till den värld som en kort tid i mitten av 1700-talet var Pehr Löflings.

Historia i en digital värld

Idag har Jessica Parland-von Essen och jag sjösatt ett bokprojekt kallat Historia i en digital värld. Ett annat sätt att beskriva det vore “ett gemensamt skrivprojekt på webben”, eftersom tanken är att vi under resten av året ska skriva en serie blogginlägg som våren 2014 samlas till en liten bok i digital och, förhoppningsvis, tryckt form. Boken syftar framför allt till att ge en bred översikt, med fördjupningar på vissa punkter, över de frågor som den digitala utvecklingen väcker för oss som arbetar med historisk forskning och kunskapsförmedling.

Det kan låta som ett mycket ambitiöst projekt, men vi strävar efter att hålla omfånget på en hanterlig nivå och båda har vi dessutom skrivit en del material tidigare som vi kan utgå från (i mitt fall till exempel “Om digital historia”). En viktig poäng med att löpande lägga ut textavsnitt är också att vi då kan få konstruktiv kritik i ett tidigt skede, och vi inbjuder även personer med specialistkunskap att bidra med korta fördjupningsartiklar. Med denna typ av öppet och gemensamt skrivande hoppas vi att resultatet blir en bättre text än om vi arbetat på ett mer traditionellt och slutet sätt.

Om det faktiskt blir så återstår att se, men bara att försöka ska bli spännande och roligt. Under alla omständigheter ser jag fram emot att samarbeta med Jessica, som länge engagerat sig i och skrivit om dessa frågor och är mer insatt i många av dem än jag. Nu gäller det bara att lista ut hur man ska få tiden att räcka till i en redan hektisk tillvaro – men det är angenäma problem för den lyckligt lottade.

Uppdatering 130502: Nu har Jessica också bloggat om sin syn på vårt gemensamma projekt, där det framgår lite mer i detalj vad det är vi hoppas göra, hur och varför. Läs gärna!