Kategori: Historia

Ett glädjande besked – och sedan?

Igår meddelade regeringen att nedläggningshotet mot de svenska Medelhavsinstituten dras tillbaka genom att den statliga finansieringen bibehålls. Det är mycket glädjande att ansvariga politiker faktiskt tagit intryck av den massiva opinionen mot denna nedrustning av en viktig infrastruktur för gränsöverskridande humanistisk forskning och internationella kulturutbyten. Denna opinion, dess styrka och bredd över hela den politiska skalan är också hoppingivande. Trots allt finns det väldigt många i det svenska samhället som värnar om denna typ av miljöer och ser deras värde, både i ett större samhällsperspektiv och i mer snäva ekonomiska termer såsom bärare av goodwill för det svenska näringslivet genom att fungera som ett skyltfönster för ”varumärket” Sverige.

(Man kan ju för övrigt fråga sig hur många miljarder den svenska exportindustrin förlorar varje år på att så många av dess företrädare saknar den bredare allmänbildning, inte minst humanistisk, som är självklar bland affärsmän och företagsledare från många andra länder både i Europa och annorstädes. Sådana former av kulturellt ”kapital” fungerar som ett socialt smörjmedel och underlättar därmed byggandet av det mellanmänskliga förtroende och den tillit som varje framgångsrik affärsrelation ytterst bygger på. Men det är en annan fråga.)

Inte desto mindre är det mycket oroväckande att ett så olycksaligt förslag ens kunde framföras i en budgetproposition, särskilt när man betänker att det var en del i ett större mönster av nedrustning på en rad punkter: svenskundervisning utomlands, internationella studentutbyten, vården av svenskt fackspråk och så vidare. Den gemensamma nämnaren för dessa förslag är att de alla sparar in vad som i budgetsammanhang är struntsummor, men samtidigt slår mycket hårt mot små verksamheter av stor betydelse för Sveriges kontakter med och i omvärlden. Detta i en tid då politiska beslutsfattare som ett mantra ständigt betonar vikten av att Sverige kan hävda sig i den globala kunskapsekonomins allt hårdare konkurrens. Oförmågan att se kopplingen mellan sådana analyser och värdet av den interkulturella kompetens som språklig, historisk och annan humanistisk kunskapsbildning ger, är närmast häpnadsväckande i vad den avslöjar om ledande politikers bristande förståelse för hur världen faktiskt fungerar.

När lättnaden över att Medelhavsinstituten blir kvar har lagt sig – inte minst eftersom det verkar oklart vad som händer med övriga nedskärningsförslag – är det denna större fråga vi som humanister behöver fundera på hur vi ska tackla framöver. Hur ska vi få politiker och tjänstemän (oavsett partifärg, bör kanske tilläggas) att begripa att humanistisk forskning inte är något valbart, ett slags grädde på moset vi kan unna oss när vi har råd? Hur ska vi få dessa beslutsfattare att förstå att humaniora bokstavligt talat ofta är livsviktigt i en värld där (som jag skrev i slutet av föregående inlägg) i princip alla stora utmaningar handlar om samhälle och kultur i minst lika hög grad som om natur och teknik? Hur viktiga Medelhavsinstituten än må vara i sig själva, är det i ett sådant större perspektiv vi finner den verkliga betydelsen av både nedläggningshotet och det faktum att det nu tycks vara avvärjt.

Om miljoner och miljarder

/ 5 kommentarer

En vecka efter det att budgetpropositionen för 2015 lades fram vet vi att förslaget att i praktiken lägga ner de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul bara var en del av ett större mönster som blir alltmer obehagligt och obegripligt för varje dag som går. Det mönstret handlar om ”en hemmablind regering”, en budget som på punkt efter punkt monterar ner eller försvagar institutioner för humanistisk kunskapsbildning och verksamheter vilka utgör interkulturella kontaktytor för såväl Sverige i världen som världen i Sverige.

Utöver Medelhavsinstituten hotas också den svenskundervisning utomlands som till en mindre del betalas av svenska staten, och som ”bedrivs på 228 universitet i 39 länder”. Det svenska studenthemmet i Paris ska läggas ner, informationsinsatser i utlandet om studier i Sverige dras in, stödet för vården av svenskt fackspråk (Terminologicentrum TNC) försvinner nästan helt och stipendier ur biståndsanslaget för studenter från biståndsländer fryser inne eftersom pengarna ska användas till flyktingmottagning istället.

Sist, men sannerligen inte minst, kommer det statliga stödet till olika trossamfund att skäras ner radikalt, från 77 miljoner idag till 45 miljoner 2018. Det är pengar som används ”till stöd för flyktingfamiljer och ensamkommande barn, för projekt för religionsdialog” med mera. Den typen av verksamhet är oerhört viktig i ett mångkulturellt samhälle, särskilt när den bedrivs i sammanhang som skapar trygghet för marginaliserade och utsatta minoritetsgrupper. Hur kan tolerans, integration och interkulturell förståelse främjas av att sådant arbete omöjliggörs?

Det gör det givetvis inte, och detsamma gäller för de svenska instituten och språkundervisningen i utlandet, vilka för relativt blygsamma belopp gör Sverige – näringsliv och natur, kultur och vetenskap – synliga för omvärlden och bygger kontaktnät som bokstavligen inte går att värdera i pengar. En stor del av alla de verksamheter som nu drabbas av nedskärningar, i och utanför Sverige, är också sådana som byggts upp under lång tid och ackumulerat stort förtroendekapital hos olika intressenter. Faktum är att inte i något fall (som jag sett) har anslagsminskningarna motiverats med kritik mot institutionerna ifråga. Det är inte heller särskilt förvånande, eftersom förslagen inte är underbyggda av några utredningar eller andra form av underlag. Istället består de oftast bara av en mening eller två, begravda i ett stycke på någon av propositionens tusentals sidor, där det konstateras att ”finansieringen avslutas”.

Rädda Medelhavsinstituten!

Affisch till försvar för Medelhavsinstituten (via @IdaOstenberg).

Så i vems intresse förs denna politik? Som helhet sänder förslagen så otäcka signaler att om Sverigedemokraterna hade lagt fram dem hade jag inte blivit förvånad. Men en S- och Mp-regering? Det är faktiskt smått ofattbart, svårt att förklara. Det finns de som, mer eller mindre konspiratoriskt, menar att det finns en medveten avsikt bakom det mönster som nu blivit synligt. Kanske uppfattar ansvariga politiker Medelhavsinstituten som miljöer för otidsenlig, elitistisk forskning, vilket knappast stämmer, eller att svenskundervisningen utomlands inte har någon betydelse, vilket i högsta grad kan diskuteras. Andra kritiker försöker utnyttja den upprördhet förslagen väckt till att kamma hem partipolitiska poäng på den nya regeringens påstådda bildningsförakt.

Även om det ligger något i sådana anklagelser, tror jag Olle Wästberg har rätt i sin DN-artikel: ”Detta är inte partiskiljande frågor.” Kritiken har ju också varit minst lika hård från vänster– som högerhåll. Istället tror jag att förklaringen ligger i en kombination av faktorer: en budgetprocess under stark tidspress där olika prioriteringar ställs mot varandra, oerfarna – och delvis okunniga – ministrar och det svarta hål i forskningsbudgeten som kallas ESS, European Spallation Source. Det är en internationell, naturvetenskaplig/medicinsk forskningsanläggning i Lund som totalt kommer att kosta uppåt 18 miljarder kronor att bygga fram till 2025, varav Sverige åtagit sig att stå för 5,8 miljarder. Plus ”vissa kostnader för drift”, som det lite svävande står i budgetpropositionen (Utgiftsområde 16, s. 195), vilket lär betyda ytterligare ett stort antal miljoner om året för svensk del.

Från regeringen har det sagts att det inte finns någon direkt koppling mellan ESS och beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten. Det är alltså en ren tillfällighet att ökningen av medel till det förra råkar stå direkt före stycket om nedläggningen av det senare. Men om man håller den större bilden med både instituten och svenskundervisningen med mera i huvudet och dyker ner i propositionens text, blir just det sambandet tämligen tydligt. (Alla sidhänvisningar i det följande är till pdf-filen för utgiftsområde 16, ”Utbildning och universitetsforskning”.)

Bortsett från att ESS under 2015 ska få ett bidrag för forskningsinfrastruktur om 50 miljoner kr (297) och ett ”kapitaltillskott” om 700 miljoner (23), vilket möjligen är en del av de sedan tidigare avsatta statliga miljarderna, framgår det nämligen under rubriken ”Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation” att ESS ska tillföras totalt 70 miljoner kr genom omfördelning från två andra områden. (297) Vilka är då dessa? Ja, 10 miljoner överförs från anslaget för ”Särskilda utgifter för forskningsändamål”, det område där Medelhavsinstitutens bidrag om 22 miljoner dras in (308). Resterande 60 miljoner kronor tillförs ESS från anslaget för ”Särskilda utgifter inom universitet och högskolor” (290), vilket händelsevis råkar vara det område som svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris tillhör. Genom att lägga ner dem frigörs 25,8 miljoner kronor per år.

Att det är en direkt koppling går givetvis inte att belägga, men det är svårt att se någon annan förklaring, särskilt som det i propositionen genomgående talas om att föreslagna neddragningar krävs för att finansiera ”prioriterade satsningar” (309). ESS är uppenbarligen en sådan, liksom MAX IV-laboratoriet för ”studier av materials struktur” (147) som också ligger i Lund; det kommer under 2013–2018 att kosta 1,2 miljarder i direkta statliga driftsanslag samtidigt som 250 miljoner kronor skjuts till 2015 som investeringsbidrag för nya strålrör. Staten kommer också via Lunds universitet att bidra med 250 miljoner kronor till MAX IV under perioden 2014–2018. (148)

Dessa siffror visar med stor tydlighet hur olika villkoren är för naturvetenskaplig–teknisk respektive humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning; infrastruktur för den förstnämnda får, ja den måste rentav, kosta miljarder, medan infrastruktur för den sistnämnda inte ens får kosta miljoner. Det ligger en bitter ironi i regeringens starka tro på att ESS och MAX IV ”kommer ge Sverige en stor internationell synlighet” (155), samtidigt som de lägger ner några av Sveriges främsta, mest respekterade och kontaktskapande verksamheter utomlands. Genom denna ödeläggelse av välfungerande institutioner för mänskligt erfarenhetsutbyte hoppas man spara ca 50 miljoner kronor om året, medan bara bygget av ESS (exklusive drift) kommer att kosta svenska skattebetalare minst hundra gånger så mycket fram till 2025.

Varför är denna obalans ett problem inte bara för humanister och samhällsvetare utan för hela samhället? Av det enkla men uppenbarligen svårbegripliga skälet att samtliga de stora utmaningar världen står inför idag har sin grund i sociala och kulturella förhållanden i minst lika hög grad som i olösta naturvetenskapliga/tekniska problem. I det ljuset blir budgetpropositionen bara det senaste och mest oroande uttrycket för en närmast tragisk oförmåga hos våra politiska beslutsfattare, oavsett partifärg, att se det stora värdet av gränsöverskridande humanvetenskaplig kunskapsbildning. Vi kan bara hoppas att den massiva kritiken mot förslagen blir en vändpunkt i det avseendet och att det fortfarande ”finns tid för en offensiv humaniorapolitik”. I annat fall är vi faktiskt mycket illa ute.

Oklart om Medelhavsinstituten

/ 4 kommentarer

Förslaget att dra in allt statsstöd till de svenska Medelhavsinstituten har gett upphov till en storm av kritik de senaste dagarna; protesterna har vällt fram på tidningssidorna, i etermedier, på Facebook och Twitter. I skrivande stund har namninsamlingen för att bevara instituten fått över 8000 underskrifter, och Facebookgruppen har gillats av drygt 6000 personer. (Ju fler som protesterar desto bättre, så skriv gärna på uppropet och/eller gilla Facebookgruppen. Man kan också kontakta den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson, och protestera här.)

Trots det oroväckande och svårbegripliga i att förslaget ens kunde läggas fram, finns det något hoppfullt i att så många människor och organisationer har reagerat så starkt till institutens och den humanistiska forskningens försvar. Att döma av flera uttalanden under gårdagen verkar också regeringen nu vara på väg att slå till reträtt i frågan, även om faran är långtifrån över. Jag håller därför helt med min kollega Ida Östenberg, från start en av de mest drivande och synliga kritikerna mot förslaget i både traditionella och sociala medier, som i en tweet tidigare idag skrev: ”Ta nu ert förnuft tillfånga och backa helt!”

Under gårdagen blev det efter hand allt svårare att följa med i den ständigt växande strömmen av blogginlägg och krönikor om Medelhavsinstituten, och därför hade jag tänkt att här samla ihop alla de länkar till sådana texter jag kunde hitta. Ett av de inlägg jag då stötte på, av Julia Habetzeder på bloggen Neapelbukten.se, visade sig dock redan innehålla en utförlig sådan lista. Den ger en bild av hur omfattande kritiken mot regeringsförslaget är, samtidigt som inte någon (såvitt jag kunnat upptäcka) har försvarat det. Inte ens den ansvariga ministern, även om hon ännu inte definitivt tagit avstånd från det.

För den som fortfarande inte förstår varför det är viktigt att bevara de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul – trots allt var de troligen okända för de allra flesta svenskar fram till för ungefär två dygn sedan – kan jag till sist rekommendera Ida Östenbergs debattartikel på SVT Opinion igår. Det är en engagerad, välskriven text som sakligt och koncist sammanfattar vad instituten gör och varför de är så värdefulla ur både svenskt och internationellt perspektiv. Vi kan bara hoppas att regeringen, om inte annat av politiskt egenintresse, förstår att de begått ett katastrofalt misstag och låter Medelhavsinstituten vara kvar.

Ett oanständigt förslag

/ 6 kommentarer

Enligt den budgetproposition (pdf) som regeringen presenterade idag ska statsanslagen till de svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul avvecklas till och med 2017. Totalt handlar det om 22 miljoner kronor om året, en neddragning som sannolikt kommer tvinga instituten att lägga ner verksamheten eller stympa den intill oigenkännlighet. Som av en händelse omfördelas samtidigt, i föregående stycke på sidan 308 i propositionen, ytterligare 10 miljoner kronor om året till den primärt naturvetenskapliga forskningsansläggningen European Spallation Source (ESS) som just börjat byggas i Lund. Den beräknas kosta totalt drygt 1,8 miljarder euro (varav Sverige och Danmark ska stå för ”nära hälften”) och få en årlig driftsbudget om 140 miljoner euro.

Svenska institutet i Rom
Svenska institutet i Rom.

De svenska ”Medelhavsinstituten”, som de ofta kallas, utgör mycket viktiga internationella miljöer för humanistisk forskning och utbildning, framför allt – men långt ifrån enbart – med inriktning mot studiet av den antika Medelhavsvärldens kultur och samhällsliv. Instituten och deras verksamhet är på många sätt ett föredöme för svensk humaniora, som behöver bli mer internationell – inte mindre. Förslaget att i praktiken lägga ner dessa mötesplatser för avancerad humanistisk kunskapsbildning är därför rent obegripligt, men också mycket avslöjande för hur politiska beslutsfattare och många andra värderar olika vetenskapsområden: naturvetenskaplig och medicinsk infrastruktur får kosta miljarder, men humanistisk får inte kosta något alls. Varför är det så?

Den humanistiska forskningen i Sverige kommer att överleva utan forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul, men om de läggs ner är det ett hårt slag mot viktiga delar av den. Och framför allt är det en mycket obehaglig signal om den svaga förståelsen för vilken betydelse humaniora har, särskilt i en tid då ökande främlingsfientlighet och intolerans påminner oss om vikten av att kunna betrakta vårt här och nu med distans. Mänsklig mångfald handlar inte bara om kulturella variationer i rummet, i dagens värld, utan också över tid, i det förflutna. I ett samhälle präglat av just mångfald är därför historisk och annan humanistisk kunskap inte en lyx, ett underhållande tidsfördriv (även om det kan vara det också), utan något livsviktigt. Att ständigt sätta den på undantag, att se den som oviktig i jämförelse med forskning som ger fördelar av annan – oftast ekonomisk – natur, är därför rent oanständigt.

Kanske är det möjligt att rädda Medelhavsinstituten, även om man inte ska hoppas för mycket. Reaktionerna på förslaget att dra in deras anslag har varit starka under dagen, där det snabbt startades en Facebook-grupp som på några timmar fått över tusen nästan två tusen ”gilla”-markeringar. I Aftonbladet kallas det en ”kulturskandal” och i Svenska Dagbladet för ”en skamlig prioritering”. Blogginlägg till institutens försvar har också publicerats av Carina Burman, hos Axess och tankesmedjan Humtank. Det finns säkert fler som jag missat och det kommer otvivelaktigt mera, men vem vet om det räcker? Och även om just detta förslag dras tillbaka, vad säger det faktum att det ens kunde läggas fram om synen på humaniora i samhället utanför universiteten och kultursidorna?

Uppdatering: Förslaget diskuteras även i ett blogginlägg av Ola Wikander och i en DN-artikel av Maria Schottenius.

Att skriva uppsats i historia

För några år sedan skrev jag ett häfte med uppsatsanvisningar för studenter på B- och C-kurserna i historia (andra och tredje terminen) vid Göteborgs universitet. Det tar upp många av de frågor uppsatsförfattare brukar ha kring de mer formella aspekterna av skrivandet: hur ska texten disponeras, hur ska noterna se ut och så vidare. Sådan formalia tillhör kanske inte de mest lustfyllda delarna av vetenskapligt arbete men spelar en mycket viktig roll för att göra forskning till forskning, och därför är det något varje historiker (eller annan forskare) måste lära sig tills det sitter i ryggmärgen.

Häftet verkar ha fungerat väl i undervisningen vid min institution men det har länge varit moget för en revidering och komplettering, bland annat med fler exempel på hur man skriver referenser till olika typer av webbaserat eller annat digitalt material. De senaste dagarna har jag därför ägnat mig åt att uppdatera anvisningarna, som nyss blev klara i version 2.0. För att göra dem mer lättillgängliga för både Göteborgsstudenter och andra intresserade har jag lagt upp den reviderade texten här på webbplatsen. Den går också att ladda ner i PDF-format (ca 0,5 Mb) för den som föredrar det.

Hoppas att häftet kan vara till nytta och glädje (?) för någon, och eventuella synpunkter tas tacksamt emot på e-postadressen kn (snabel) gu (punkt) se. Trevlig sommar!

Svenska historikermötet 2014

Svenska historikermötet 2014Den 8–10 maj avhölls 2014 års upplaga av Svenska historikermötet i Stockholm. Det var det sjätte sådana mötet i modern tappning (det förra i Göteborg 2011 har jag skrivit om här och här) och med drygt 550 anmälda deltagare var vi fler än någonsin. Att i efterhand försöka sammanfatta ett sådant evenemang är egentligen omöjligt. Dels är det svårt bara att summera alla de egna intrycken, dels kan man inte gå på mer än en eller kanske två av de tio–femton parallella sessioner som erbjuds varje pass; varje deltagare hinner därför bara med en bråkdel av alla presentationer, samtal och debatter mötet består av. Ändå kan det vara nyttigt att försöka samla några intryck och tankar från de tre dagarna i ett blogginlägg (vilket Jessica Parland-von Essen redan gjort här).

Konferensen började för min del på bästa tänkbara sätt, med en riktigt spännande paneldiskussion om mikrohistoria där bl.a. Peter Englund och Britt Liljewall deltog. De är båda historiker som jag länge haft stor respekt och beundran för, och det var väldigt roligt att här få se dem samtala med flera andra mycket kvalificerade panelmedlemmar: Annika Sandén, Bengt Kristensson Uggla och Anna Götlind (som också ansvarade för sessionen). Deras utbyte handlade om vad som kännetecknar mikrohistoria, vad den ger som annan typ av forskning kanske inte gör och varför den (därmed) kan vara värdefull. Diskussionen gick, som man kunnat förvänta, åt lite olika håll, men en central fråga var den om förhållandet mellan mikro- och makronivån och om mikrohistoriens närhet till individer och till källor är ett egenvärde eller om den alltid måste relateras till större frågor.

De flesta tyckte nog det sistnämnda, på något sätt, men exempelvis Sandén tryckte ganska starkt på att inifrånförståelsen av den enskilda människan, ”inlevelsen”, även om det inte är ett mål i sig är en mycket viktig metod för att komma åt frågor av vidare intresse. Peter Englund, som medgav att han aldrig talat om sin forskning som mikrohistoria, hävdade att han inte bekymrar sig så mycket om exakta definitioner eller etiketter så länge det han gör är fast förankrat i de historiska källorna. Han betonade också med viss skärpa att vi inte får försöka påtvinga det förflutnas människor tolkningar eller avsikter utifrån vår egen ”rationalitet”, utan vi måste försöka förstå materialet på dess egna villkor. Det var i mina ögon ett viktigt påpekande, då jag ibland upplever att många historiker idag inte riktigt arbetar utifrån ett sådant förhållningssätt.

Englunds motvilja till trots kom både denna och senare sessioner på temat mikrohistoria att rätt mycket handla om försök till avgränsningar och (åtminstone lösa) definiitoner av vad det är och inte är. Svaren gick åt lite olika håll och tenderade framhäva någon viss aspekt som för just den tillfrågade var särskilt viktig: livshistoria/biografi, underifrånperspektiv, den intensiva närläsningen av källor och så vidare. Mycket av den mikrohistoria som skrivits hittills (och betraktats som sådan) har nog haft alla dessa kännetecken i varierande mån, men om man hårdrar det tror jag att det ytterst handlar om just en typ av metod eller angreppssätt; både biografier och underifrånperspektiv kan man till exempel arbeta med också på helt andra sätt så de är inte unika för mikrohistoria.

Peter Englund och Britt Liljewall

Peter Englund (t.v.) och Britt Liljewall (vid tavlan) i panelsessionen om mikrohistoria

En annan intressant session handlade om tidigmoderna reseberättelser, och den var organiserad av en entusiastisk och kunnig grupp av doktorander och nydisputerade historiker. Eftersom jag själv en gång doktorerade på en avhandling baserad på reseskildringar tycker jag alltid att sådana ämnen är spännande, och det var också roligt att se hur otroligt mycket som hänt på detta område de senaste 10–15 åren. Särskilt påfallande var det hur sessionsdeltagarna (Lisa Hellman, Charlotta Forss, Måns Jansson, Maria Nyman och Jacob Orrje) ville komma bort från de enkla modeller av eurocentrism eller postkolonialism som länge varit förhärskande; istället betonade de komplexiteten, praktiker och kunskapens cirkulation.

Det sistnämnda är ett begrepp och ett tolkningsmönster som haft ett mycket starkt genomslag inom flera forskningsfält de senaste åren. Som analysverktyg har det visat sig mycket fruktbart men samtidigt finns det alltid något man förlorar eller väljer bort när man gör ett visst teoretiskt eller metodologiskt val, och därför frågade jag i den efterföljande sessionen vilka brister som kan finnas med detta angreppssätt. I korta och kloka svar pekade då Orrje på att modellen med ”kunskapens cirkulation” kan bli lite väl prydlig, medan Hellman menade att det man framför allt riskerar är att förlora eller förminska viktiga maktperspektiv. Det är väl ungefär vad jag också skulle ha svarat, men cirkulationstanken har samtidigt mycket att bidra med och det var denna session ett bevis på.

Efter en presentation av den nya läroboken En samtidig världshistoria, som jag lär få skäl att återkomma till här i ett senare inlägg, avslutades fredagen med en mottagning i Stockholms stadshus. Det var mycket roligt att få se denna byggnad, känd från så många Nobelmiddagar och andra sammanhang, inifrån, och att umgås med både gamla och nya historikervänner under lite ledigare former. Gyllene salen, med dess milt uttryckt märkliga blandning av historiska referenser i utsmyckningen, var helt klart ett av de mest minnesvärda inslagen under hela konferensen för min del. (Det är nog ingen slump att även Jessica har några bilder därifrån i sitt inlägg från mötet.)

Mälardrottningen

”Mälardrottningen” i Gyllene salen, Stockholms stadshus

Temat för ”mina” sessioner och den gemensamma slutdiskussionen under dag tre (lördag) var på olika sätt hur framtiden kommer att te sig för den historiska forskningen. Ett av passen handlade om förhållandet mellan historiker, studenter och arkiven och hur den relationen utvecklas framöver, bland annat som en följd av digitaliseringen. Session nummer två, den jag själv medverkade i, berörde i lite vidare och mer varierad mening frågor om den digitala utvecklingens konsekvenser för forskningen, särskilt i termer av att bevara och tillgängliggöra våra egna forskningsdata på lång sikt. Sist, och sannerligen inte minst, låg en plenarsession där frågor om publicering för historiker i framtiden ventilerades.

I alla dessa sammanhang sades mycket klokt som jag inte har möjlighet att redogöra för här, men det var påfallande hur en röd tråd slingrade sig genom dem allihop: hur historiker liksom andra universitetslärare ställs inför allt högre (och delvis motstridiga) krav, samtidigt som deras arbetsvillkor och förutsättningar att möta dessa utmaningar gradvis urholkas och blir allt sämre. Det är en oroväckande utveckling som jag också lär återvända till här på bloggen förr eller senare.

Till dess kan jag konstatera att Svenska historikermötet 2014 blev minst så givande och lärorikt som man hade kunnat hoppas, och att det säkert är många med mig som redan ser fram emot nästa möte i Sundsvall 2017. För den som vill veta mer om vad som sades i Stockholm finns det i väntan på det en Storify med Twitterflödet från konferensen, ett videoklipp från invigningen med Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding och en intressant poddsändning med Lundadoktoranderna Kristoffer Ekberg och Björn Lundberg som spelades in under mötet. Kanske var det första podden någonsin som sände nästintill direkt från ett svenskt historikermöte, men det var säkerligen inte den sista.

Fondo Löfling en sista gång

I skrivande stund har jag avverkat drygt två tredjedelar av min sista större arkivresa för forskningsprojektet om Pehr Löfling. Sedan jag lämnade Sevilla för två veckor sedan har jag arbetat i Botaniska trädgården i Madrid, Real Jardín Botánico, där huvuddelen av det material som Löfling lämnat efter sig finns bevarat. Genom åren har jag besökt RJB många gånger i olika sammanhang, bland annat förra våren då jag också skrev ett inlägg här. (Liksom då har det för övrigt varit tämligen kallt och regnigt, ungefär som det brukar i Madrid i mars och början av april.)

Botaniska trädgården i Madrid

Botaniska trädgården i Madrid (bild från 27 april 2007)

Denna resa är dock lite speciell eftersom det troligen inte blir någon mer vistelse vid RJB, åtminstone inte om arbetet med genomgången av ”Fondo Löfling” går som planerat. Hittills har det i princip gjort det, så om inget oförutsett inträffar kommer jag att gå i mål under de närmaste dagarna. Till stor del beror det på de goda förutsättningarna vid RJB och det stora tillmötesgåendet från arkivarierna där, något jag är evinnerligt tacksam för. Det är ett litet arkiv som inte på något sätt kan jämföras med det jättelika Archivo General de Indias, men just därför råder där en avspänd och familjär stämning som underlättar arbetet mycket. Mina tidigare besök gör dessutom att jag känner personalen väl, även om det finns en viss språkbarriär eftersom min talade spanska inte är så bra.

Liksom arkivarier överallt är de ansvariga vid RJB mycket måna om att materialet ska hanteras med försiktighet, och de vill därför gärna att man börjar med att titta på mikrofilmer om sådana finns. Men när man faktiskt behöver originalen är det bara att fråga efter dem och sedan tar det en minut eller två innan de ligger på ens bord. Samlingarna är visserligen inte så stora i antal volymer räknat, men för forskningen om en lång rad stora spanska botaniska expeditioner under 1700- och 1800-talen är det vid RJB de flesta av de avgörande källserierna finns. Det kan låta tämligen smalt, men dessa expeditioner är mycket viktiga för att förstå den spanska kolonialpolitiken under perioden, och därmed även (direkt och indirekt) för de latinamerikanska revolutionerna i början av 1800-talet.

Inom sin nisch är alltså arkivet vid RJB helt omistligt och används flitigt av forskare från hela världen, och det lånar ofta ut material ur samlingarna till utställningar vid stora internationella museer. På alla upptänkliga sätt är det därför ett privilegium att i olika omgångar få ha arbetat där, och det känns vemodigt att den fasen i min egen forskning nu går mot sitt slut. Fast ännu är det några dagar dit, och jag har ungefär en fjärdedel av samlingen kvar att gå igenom systematiskt. Totalt handlar det om mellan 3000 och 4000 sidor, vilket inte låter som så mycket, men snart sagt på varje sida finns det uppgifter av relevans för min forskning så bearbetningen blir väldigt arbetsintensiv. Delar av samlingen fotograferar jag därför av eller skriver ut kopior av från mikrofilm, för att kunna undersöka grundligare när jag kommit hem.

Linné till Löfling, 13 mars 1953

Brev från Carl von Linné till Pehr Löfling, Uppsala 13 mars 1753 (Linnaeus Correspondence nr L1554), med notering av Löflings hand att han fått det den 21 april och svarat den 14 maj (L1586). I brevet diskuterar Linné namngivningen av några arter i hans globala flora Species plantarum, som då höll på att tryckas, och meddelar att han beslutat uppkalla en av dessa efter Löfling. (Archivo del Real Jardín Botánico, CSIC, Madrid, sign. II,1,6,17, detalj. ©RJB-CSIC 2013, foto Kenneth Nyberg.)

Vid tidigare besök har jag koncentrerat mig på Löflings tid i Spanien och hans ”Bref-bok”, som jag för några år sedan utgav en katalog över (PDF, 5Mb). Denna gång har tyngdpunkten legat på hans vetenskapliga arbete i Sydamerika, bland annat de olika underlagen till Flora Cumanensis som utgavs först efter hans död. I materialet finns också en del brev som andra medlemmar av Orinoco-expeditionen skrev till Löfling under åren i Venezuela. Därutöver förekommer diverse handlingar av olika slag och i skiftande stadier av bearbetning: brottstycken av utkast till brev och vetenskapliga skrifter, kom-ihåg-listor, nedkastade beräkningar och sidor med vad som närmast får kallas klotter i form av spridda, enstaka ord och små skisser. Ett särskilt spännande inslag, även om de ofta inte har någon direkt betydelse för mina forskningsfrågor, är de många mer eller mindre ofärdiga små teckningarna, framför allt av växter och i några fall fiskar men också av (vad som ser ut som) statyer eller skulpturer.

Den nämnda Flora Cumanensis, vilken får betraktas som ett av huvudresultaten av Löflings ofullbordade arbete i spansk tjänst, utgör ungefär en femtedel av hela samlingen (närmare bestämt arkivbox 3). Den består i sin helhet av ett stort antal standardiserade artbeskrivningar av växter enligt det linneanska schemat och därför har jag vid tidigare besök aldrig tittat närmare på den. Visserligen är den på många sätt själva kärnan i Löflings verksamhet, men växtbeskrivningarna i sig innehåller lite av intresse för mina frågor som har mer av historisk inriktning. Det visade sig dock att i princip samtliga arter var försedda med en datering, och i den linneanska beskrivningen ingår normalt sett en punkt som talar om växtens geografiska utbredning eller hemvist. Eftersom mitt syfte med undersökningen till stor del handlar om att diskutera den rumsliga dimensionen av Löflings liv och verksamhet är just sådana uppgifter högintressanta för mig, och enda sättet att få överblick över dem var att samla in dessa data för samtliga arter i de två-tre olika versioner eller utkast som finns av Flora Cumanensis. Delar av manuskripten är i dåligt skick och därför bitvis svårlästa, varför jag kom att ägna närmare en vecka åt just floran och att excerpera dess hundratals tids- och rumsangivelser.

Detta ingick inte i planeringen, men samtidigt tror jag att om jag utnyttjar uppgifterna rätt kan de bli en av de mest intressanta delstudierna i min undersökning. Den närgångna kontakten med växtbeskrivningarna under flera dagar gav mig också en annan förståelse för hur dessa är uppbyggda och hur de kan variera, även om mina kunskaper i latin är tämligen begränsade. Trots att jag av och till arbetat med Linnélärjungar och deras resor i mer än tio år nu, har mitt fokus alltid legat någon annanstans än på själva det botaniska (och i viss mån zoologiska) grundmaterial de producerade. Så är det även i det nuvarande projektet, eftersom mina frågor är historiska och inte naturvetenskapliga. Ändå är det givetvis mycket viktigt för den historiska förståelsen att mer konkret bli förtrogen med hur de linneanska principerna kom till uttryck i praktiken, i Löflings och andra naturforskares dagliga arbete. Under den gångna veckan kom jag en bit längre på vägen att utveckla en sådan förtrogenhet, och det blir värdefullt för min fortsatta forskning.

Utförseltillstånd för Pehr Löflings bagage, Cádiz 28 januari 1754

Tillstånd för Pehr Löfling (”Pedro Golfin”) att föra ut bagage ur Spanien ombord på fartyget Santa Ana med destination Caracas (i verkligheten Cumaná), daterat i Cádiz den 28 januari 1754. Tillståndet gäller ”3 vanliga koffertar” med bl.a. ”fyra dussin rena skjortor och olika böcker”. (Archivo del Real Jardín Botánico, CSIC, Madrid, sign. II,2,6,2. ©RJB-CSIC 2014, foto Kenneth Nyberg.)

Under detta besök vid RJB har jag, som framgått ovan, både suttit vid mikrofilmsläsaren och arbetat med originalhandlingar av olika slag, format och i varierande skick. En del av dem har jag också fotograferat för att kunna undersöka noggrannare när jag är hemma igen. Veckorna dessförinnan, vid AGI i Sevilla, var det bara originalmaterial som gällde, men där fick jag inte fotografera utan måste istället beställa digitala kopior från arkivet. (Förhoppningsvis får jag dem i posten om en månad eller två.) Att under många och långa dagar i rad umgås med källorna på alla dessa olika sätt har väckt en del mer allmänna funderingar om förhållandet mellan, användbarheten av och tillgången till arkivmaterial i olika former. Vad är skillnaden mellan att ha en reproduktion och att kunna ta på källorna rent fysiskt?

Det är en fråga jag tänker återkomma till i ett inlägg längre fram. Men först återstår en del grävande i både RJB:s samlingar och vid andra arkiv i Madridtrakten. Fortsättning följer!

Anm: Bilder märkta ”©RJB-CSIC” publiceras här med benäget tillstånd och får ej reproduceras utan särskilt medgivande från RJB. Övrigt material i inlägget och på webbplatsen som helhet licensieras, när inget annat anges, enligt CC BY-NC 3.0.

Två veckor i Sevilla

Archivo General de Indias, SevillaIdag lämnade jag Sevilla efter nästan två veckors arbete med material i Archivo General de Indias. AGI är utan överdrift ett av världens absolut främsta arkiv, eftersom det innehåller en mycket stor del av de källor som finns kvar efter de spanska kolonialimperierna i Amerika och Asien från 1500-talet och framåt. Här finns en lång rad unika dokument kopplade till namn som Columbus och Magellan, och över huvud taget till några av de skeenden som varit allra viktigast för vår världs historia under de senaste femhundra åren. För en historiker intresserad av globala processer är både omfattningen, mångfalden och djupet i AGI:s samlingar närmast svindlande.

Att få skrapa lite på ytan av dessa oerhörda rikedomar – under mina nio arbetsdagar har jag kanske bläddrat igenom ett par–tre tusen av arkivets totalt ca 80 miljoner sidor – har varit en spännande och lärorik erfarenhet på många sätt. Genom åren har jag hört och läst mycket om AGI och det uppfyllde med råge de förväntningar jag hade, tyvärr (kanske man bör tillägga) både på gott och ont. Det material som finns där är fantastiskt, men arbetet med det är också kringskuret av mer restriktioner, säkerhetsprocedurer och tidsödande byråkrati än i något annat arkiv jag besökt (vilket visserligen inte är så många, men några stycken i olika länder har det hunnit bli). Delvis beror det säkert på en strävan efter att skydda och bevara de många dyrgriparna i samlingarna, men delvis är det också uppenbart att det handlar om en ganska föråldrad syn på både vad ett arkiv är och hur det bäst kan fullgöra sitt uppdrag. Till exempel visade det sig både kostsamt och oerhört tidskrävande att få tillstånd för att publicera bilder av det undersökta materialet, varför jag inte kan ge några smakprov ur källorna här som jag hade hoppats.

Inte desto mindre har det, som sagt, varit två ganska fantastiska veckor. Besöket vid AGI var ett led i min forskning om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling. Han gick i spansk tjänst och reste 1754 till Cumaná i dagens Venezuela som ansvarig för den naturalhistoriska delen av en stor expedition, ledd av José de Iturriaga, där huvudsyftet var att reglera gränsen mellan spanska och portugisiska kolonier i Sydamerika. Tidigare har jag gått igenom mycket av Löflings eget material, vilket främst finns i Madrid, Stockholm, Uppsala och London. I Sevilla förvaras dock huvuddelen av de samlingar som själva expeditionen lämnat efter sig, och det är dessa jag nu tittat igenom. Dels har jag sökt spår efter Löfling i materialet, dels har syftet varit att få en förståelse för expeditionen och dess förlopp för att kunna sätta in Löfling i det större sammanhang han ingick i.

Archivo General de Indias (huvudbyggnad)

Archivo General de Indias huvudbyggnad ”La Lonja”.

Vad gäller Löflings närvaro i dokumenten visade den sig vara ganska blygsam, och även om han förekommer här och var måste jag medge att det inte var så ofta och så påtagligt som jag hade hoppats. Av de forskare som tidigare använt expeditionsarkivet har jag fått intrycket att där skulle finnas en hel del intern korrespondens mellan de olika medlemmarna, och att jag därför skulle kunna få en bild av vilken roll eller position Löfling hade inom expeditionen. Efter att ha tröskat igenom det mesta av materialet står det dock klart att det allra mesta består av räkenskaper och ekonomisk redovisning av olika slag, liksom en del brevväxling mellan expeditionsledningen och uppdragsgivarna i Madrid. Även om Löfling nämns är det ganska sporadiskt och kortfattat, och det som finns bidrar kanske mer till att belysa frågor om under vilka materiella och ekonomiska villkor han arbetade i Sydamerika än om hans relation till andra expeditionsmedlemmar eller till lokalbefolkningen.

Men även om jag inte funnit så mycket material om Löfling själv, har arbetet vid AGi inte på något sätt varit bortkastat. Dels har de källor jag gått igenom gett mig en mycket större förståelse för expeditionen och dess verksamhet i Cumaná, Guayana och Orinoco än jag kunnat få enbart genom att ta del av tidigare forskning. Dels har jag skaffat mig ytterligare erfarenhet av hur den spanska kolonialadministrationens efterlämnade källmaterial av olika slag ser ut, något jag egentligen kom i ordentlig kontakt med för första gången så sent som i höstas när jag besökte Bogotá. I min tidigare forskning har jag oftast arbetat med tryckta eller otryckta reseskildringar och personlig (fast inte nödvändigtvis privat) brevväxling, medan expeditionsarkivet i Sevilla till stor del består av räkenskaper, officiell korrespondens och bilagor i form av kungliga direktiv och rapporter från kolonialtjänstemän. Slutligen, och inte minst viktigt, har detta material helt enkelt tvingat mig bli bättre på att läsa 1700-talsspanska, vilket blir mycket värdefullt när jag snart tar itu med andra spanska källor där Löfling själv figurerar mer utförligt och där det är viktigt att verkligen behärska språket.

Archivo General de Indias (forskarhuset)

Tvärs över gatan från AGI:s huvudbyggnad finns ”La Cilla”, ett mindre hus där forskarsalen och biblioteket är inrymda sedan några år.

Några mer allmänna funderingar har närkontakten med expeditionens efterlämnade material också gett upphov till, och de kommer jag att utveckla vidare framöver. För det första är det i sig intressant att Löfling och de andra vetenskapsmännen förekommer så sällan i expeditionsarkivet. Visst, det beror på handlingarnas karaktär av räkenskaper och korrespondens mellan i första hand politiska och militära ledare; kanske är det inte så konstigt att de inte skriver så mycket om botanisk forskning utan mest diskuterar ekonomiska, administrativa och militära frågor. Men när man som jag arbetat med så kallad ”global vetenskapshistoria” i några år, ett fält där man på senare tid stark betonat det nära sambandet mellan vetenskapen och kolonial maktutövning, är det ändå tankeväckande att den naturvetenskapliga verksamheten figurerar så lite i det källmaterial de politiskt-militärt ansvariga lämnat efter sig. Det ger perspektiv på, och delvis en motvikt mot, den centrala betydelse naturalhistorien av uppenbara skäl har i det material som vetenskapsmännen själva lämnat efter sig. Det finns, som bekant, en tendens i varje historisk källa och det kan vara nyttigt att påminna sig då och då.

För det andra visar det material jag gått igenom i Sevilla så tydligt på motsättningen mellan visionen om en stark, samlad spansk centralmakts kontroll över ett vidsträckt imperium och den betydligt mer komplicerade verklighet som rådde ”där ute”, i kolonierna. Rapporter och brev avspeglar en stark hierarki där Spaniens kung står överst och amerikansk ursprungsbefolkning och afrikanska slavar står lägst, och i materialet är den förres rätt att förfoga över de senare som han behagar något självklart. Men källorna visar också på de oerhörda, ibland närmast oöverstigliga, svårigheter expeditionens medlemmar och kolonialtjänstemän på platsen har med att fullgöra sina respektive uppdrag. Över huvud taget är ett av mina starkaste intryck efter två veckors umgänge med vicekungar, garnisonskommendanter och revisorer att de enorma resurser i form av pengar, proviant och materiel som expeditionen gjorde anspråk på ofta pressade kolonialförvaltningen i Guayana till det yttersta. Det gav i sin tur upphov till friktioner och konflikter mellan olika grupperingar vilka avspeglas i guvernörers och andras rapportering hem till Madrid, där förståelsen för svårigheterna ”på fältet” dock ofta var ganska begränsad.

Denna insikt, att europeiska kolonialmakters förmåga inte alltid motsvarade deras ambitioner och att graden av kontroll inte var så stark som man lätt kan tro, har varit ett genomgående tema i mycket av de senaste årens forskning om vetenskap och kolonialism under 1700- och 1800-talen. Samtidigt ska kanske inte heller denna nyansering drivas alltför långt, särskilt inte när man diskuterar relationerna mellan exempelvis den spanska kolonialmakten å ena sidan och den amerikanska ursprungsbefolkningen å den andra. Den stora gränsdragningskommission som Löfling var en del av må ha dragits med svårigheter och spänningar av olika slag, men hur beroende den än var i sitt arbete av de insatser som indianer gjorde (med varierande grad av frivillighet) är det uppenbart vem – eller snarare vilka – som hader överhanden i fråga om både makt och resurser. Hur den relationen såg ut mer i detalj och vilken roll Löfling hade i det sammanhanget är en av de stora frågorna i mitt fortsatta arbete, och jag lär därför återkomma till den i ett eller flera framtida inlägg här.

Ett skrivprojekt i halvtid

Förra veckan publicerade vi – Jessica Parland-von Essen och jag – den sista planerade texten i projektet Historia i en digital värld, som jag nämnt här flera gånger tidigare. Vi skulle egentligen ha varit klara vid årsskiftet (ungefär), men eftersom det blev lite mer material än vi hade tänkt oss under resans gång sköts slutpunkten något framåt i tiden i flera omgångar – en vecka här, en vecka där. Och nu är vi alltså i hamn med första etappen, att producera ett grundmaterial för en lättillgänglig bok om digital historia som förhoppningsvis kan publiceras i digital och tryckt form i slutet av detta år eller början av nästa.

Det är verkligen bara en första etapp, för tanken har hela tiden varit att i en första omgång skriva texter som utkast – kanske inte direkt ”ofärdiga”, men utan den grad av putsning och sammanfogning som man mer eller mindre omedvetet förväntar sig av ett färdigt manus till en traditionell, tryckt bok. Genom att skriva som utkast och göra det i offentligheten, med en text eller två per vecka, blir det möjligt att få in synpunkter och kommentarer i ett skede när de fortfarande kan påverka innehållet, innan formen har blivit för fast. Vi har fått en del sådan respons och har idag gått ut med en allmän inbjudan att under en period granska både helhet och enskildheter närmare, innan vi tar itu med att skriva ihop en mer slutgiltig version av texten.

I någon mening är vi alltså halvvägs nu, och även om det är en bit kvar är det roligt att ha kommit så här långt. Detta smått unika projekt har över huvud taget varit en mycket lärorik och spännande erfarenhet: att i ”realtid” författa ett gemensamt manus av boklängd på webben, öppet för allas kritik, liknar inte riktigt något annat jag har gjort. Då och då har det varit rätt slitigt att vecka efter vecka producera texter av varierande längd, vilka visserligen inte måste vara färdiga men ändå tillräckligt genomarbetade för att släppas ut i offentligheten. Några gånger har det varit rätt pressat, men det har alltid rett ut sig tack vare att vi är två som delar på ansvaret och att samarbetet fungerat så väl; att inte vara ensam räcker ganska långt i sådana lägen.

Något annat som gjort att arbetet känts meningsfullt även när det varit tungt är att intresset för projektet sakta men mycket stadigt har blivit större och större. Med tanke på dess (trots allt) ganska snäva inriktning – den digitala utvecklingens effekter på historisk kunskapsbildning i främst Sverige och Finland – är det inte så dåligt att vi under de gångna nio månaderna haft ungefär 10 000 sidvisningar på sajten (även om vi själva kanske svarar för 1000 av dem). Från en trafik under de första månaderna på något tiotal unika besökare per dag med ungefär lika många sidvisningar (dvs. varje besökare tittade bara på en sida) gick vi i höstas till 15–20 besökare med 25–30 träffar per dag. De senaste veckorna har vi stadigt legat på 20–25 unika besökare per dag och ofta 60–70 sidvisningar; rekordet för en dag ligger på ungefär det dubbla. Med andra ord har vi allt fler besökare som läser allt fler sidor, inte bara totalt utan också per person, och det är ett glädjande tecken på att många tycker innehållet på sajten är intressant och meningsfullt.

Nu kommer vi slå av på tempot under ett par månader medan projektets första textversion ligger tillgänglig för läsning och kritik. Det känns som en välbehövlig paus efter en tämligen intensiv period med få chanser till andhämtning för någon av oss. Men helt stilla kommer det inte att vara på digihist.se under tiden, och i början av maj inleder vi nästa fas: att göra bok av alla texterna. Jag erkänner gärna att jag är traditionell nog att se fram emot just detta, att ha en hel, sammanhängande och (till synes) färdig bok som slutprodukt av allt arbete. Fast om den ”bara” blir digital eller också tar fysisk form spelar faktiskt mindre roll än det skulle gjort för bara några år sedan. För oss historiker, liksom för alla andra, blir den digitala världen allt mindre virtuell och allt mer verklig för varje dag som går.

Uppdatering 140304: Läs också Jessicas blogginlägg på Essetter om arbetet med Historia i en digital värld.

När framtiden väljs bort

Historia i en digital värld är en av de roligaste och, tror jag, viktigaste saker jag håller på med just nu. Det är svårt att med några få ord beskriva vad HDV är, men ibland kallar vi det ”ett skrivprojekt på webben” som är tänkt att så småningom bli en traditionell bok i både pappers- och digital form. ”Vi” är den finlandssvenska historikern Jessica Parland-von Essen och jag, som i drygt åtta månader lagt ut ett eller två textavsnitt per vecka om olika aspekter av ämnet digital historia. De flesta har vi skrivit själva, men ett tiotal är fördjupningsartiklar av utomstående specialister som mer ingående diskuterar teman de kan mycket om eller har särskild erfarenhet av. Den första fasen av löpande publicering närmar sig nu sitt slut och en ny tar snart vid, dominerad av revidering och redigering av alla texter.

Med ”digital historia” menar vi frågor om hur historisk kunskapsbildning, särskilt forskning, påverkas och förändras av digital teknik, webbens utveckling och sociala medier. Det är många och svåra frågor, men de utmaningar vi som arbetar med sådan kunskapsbildning ställs inför kan påfallande ofta sammanfattas med två ord: tillgänglighet och bevarande. I viss mening är det vad historikers och andra minnesarbetares uppdrag alltid har handlat om, men de antar både ny gestalt och helt nya proportioner i det digitala samhället. För att kunna slå vakt om den historiska kunskapen och de material den vilar på – för att både bevara dem och göra dem tillgängliga för kommande generationer – krävs det att vi i våra olika roller vågar tänka nytt och arbetar på nya sätt. Både individer och institutioner har, milt uttryckt, mycket skiftande förmåga till sådant nytänkande trots att vi alla vet att det är något nödvändigt och eftersträvansvärt.

Om politiker och myndigheter har någon som helst känsla för vikten av att slå vakt om vårt kulturarv och vår historia, borde de därför särskilt uppmuntra och stödja dem som förmår navigera i detta nya, okända landskap och visar vägen för andra att följa efter. På senare år har nog också medvetenheten om dessa utmaningar och betydelsen av dem ökat hos beslutsfattare, åtminstone på ett allmänt plan, och olika satsningar har inletts (om också i många fall för små och för långsamt). Men det finns också mycket nedslående exempel på motsatsen, där man väljer att inte bara bromsa en positiv utveckling utan vänder om och går åt helt fel håll. Ett sådant exempel är det besked som Brages Pressarkiv i Helsingfors nyligen fick att dess statsstöd för 2014 skulle nästan halveras, ett beslut som högst sannolikt innebär att arkivet läggs ner.

Chefen för Brages Pressarkiv heter Jessica Parland-von Essen, och med tanke på vårt nära samarbete kring Historia i en digital värld ser jag knappast på denna fråga med opartiska ögon. Just därför bör det kanske tilläggas att det inte är hon som bett mig skriva dessa rader, och vi har inte bytt många ord om det nedläggningshot som nu vilar över Brages. Men tidigare idag läste jag ett inlägg på Jessicas blogg där hon talar om om hur hon på egen hand, under ett års tid, försökt argumentera mot de planerade nedskärningarna utan att få gehör. Det enda hoppet står därför till att andra uppmärksammar det kortsiktiga, för att inte säga rent oförnuftiga, i detta beslut.

Brages är ett litet arkiv med klippsamlingar ur finlandssvensk press som spelar en viktig roll för svenskspråkig forskning, utbildning, litteratur och annan kulturell verksamhet i Finland. Men det är inte bara en finlandssvensk kulturinstitution – om det nu inte räcker – utan också ett arkiv som i nordiskt perspektiv ligger i absolut framkant när det gäller att konstruktivt och kreativt möta den digitala utvecklingens nya problem och möjligheter, vare sig det gäller öppenhet, tillgänglighet, länkade data, nya gränssnitt eller strategier för långsiktigt bevarande. I sådana avseenden är Brages en inspiration för hela sektorn i både Finland och Sverige, och därför en institution som förtjänar mer stöd och uppmuntran – inte nedskärningar och avveckling.

Utan tvivel är det så att ansvariga myndigheter måste göra nedskärningar någonstans, men för att välja var dessa ska ske måste man också ha klart för sig vad det är man väljer bort – vad man säger nej till. Och hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se annat än att det man säger nej till här, det som Finlands undervisnings- och kulturministerium väljer bort, är framtiden själv.