Om skoldebatten

Liksom många andra har jag den senaste tiden funderat mycket på skolan, de brister och missförhållanden som finns och hur vi bäst ska komma tillrätta med dem. Men jag har också tänkt på skoldebatten som sådan, och hur den hela tiden tenderar att falla tillbaka i tröttsamma gamla hjulspår som inte lär hjälpa oss att komma framåt i en viktig och brådskande fråga. Utan att gå in på så många enskildheter följer därför här några mer allmänna reflektioner kring skolans situation och det offentliga samtalet om den. Till stor del är det iakttagelser som borde vara ganska självklara, men som ofta förbises eller osynliggörs i en debatt som förs i högt tempo och med begränsat utrymme för nyanser.

För det första: Alla tecken tyder på att utbildningskvaliteten varierar kraftigt mellan skolor på olika håll, och att vi därför bör vara lite mer försiktiga när vi talar om hur det ser ut i ”skolan”, bestämd form singular. Om det är något som kan sägas vara ett problem med ”skolan” idag, är det just denna brist på likvärdighet över hela landet. Det finns utmärkta skolor och det finns usla skolor, och de skillnaderna tycks bara öka. Det är dessa vi behöver diskutera och göra något åt, inte att ”skolan” i Sverige genomgående håller undermålig kvalitet. (Något liknande kan sägas om lärarutbildningen, som ofta utmålas i negativa termer rent generellt trots att den är mycket heterogen.)

För det andra: Det finns en ovilja att inse de svåra målkonflikter skolan präglas av och att uppmärksamma dem i det offentliga samtalet. Många tycker nog att det är ganska självklart vad skolans uppdrag är, men så är det knappast eftersom målen kan formuleras på olika sätt och med olika tyngdpunkt. Ofta beaktar vi inte det när vi diskuterar skolans ”problem” eller hur de ska ”lösas” och talar därför förbi varandra, vilket leder till förvirring och låsningar i debatten. De flesta skulle i och för sig hålla med om att skolans uppdrag är att eleverna där ska lära sig saker, men vilka saker? Är det viktigaste hur de lär sig eller vad de lär sig, och har skolan en roll som handlar om något annat än lärande i snäv mening? Vad är det i så fall och var går egentligen gränserna för skolans ansvar?

För det tredje: Skilj mellan ”är” och ”bör”. Detta är en elementär princip i vetenskaplig verksamhet, även om gränsdragningen mellan ”fakta” respektive ”värderingar” inte är så entydig som man gärna vill tro. Skolan är till själva sin karaktär en ideologisk institution och har därmed alltid (i varierande grad) varit en politiskt laddad fråga. I sig är det helt naturligt i en demokrati, men i allt som har med skolan att göra tycks det finnas en särskilt stark tendens till ideologiskt önsketänkande – från alla håll – där vi tar till oss belägg som styrker det vi redan tror oss veta och avvisar dem som inte gör det.

Som exempel på de två föregående punkterna kan man nämna hur arbetsformerna i den svenska skolan, generellt sett, under de senaste decennierna gått från lärarledd undervisning (”katederundervisning”) till mer av självständigt arbete – både i grupp och individuellt – där läraren fungerar mer som en handledare. Detta ses av många (men inte alla) som något positivt, då det är mer elevcentrerat och därmed upplevs som mer demokratiskt. Däremot är det mer tveksamt om det är en bättre metod att faktiskt lära sig det elever ska lära sig i skolan. Om det skulle visa sig att det finns en målkonflikt här, vad är då viktigast: fostran i demokratiska arbetsformer eller ett effektivt lärande?

Ett annat exempel, vars kritiska udd så att säga går åt motsatta hållet längs de konfliktlinjer som brukar prägla skoldebatten, handlar om avregleringen av skolväsendet sedan tidigt 1990-tal. Det finns numera ett starkt opinionsstöd för systemet med friskolor och möjlighet för elever att själva välja skola, medan det är något mer omdebatterat huruvida privata skolor ska få gå med vinst. Det är också omdiskuterat om valfrihetsreformen faktiskt lett till bättre resultat, men att den bidragit till de ökade skillnaderna mellan olika skolor är tämligen uppenbart; det är ju så att säga en del av poängen på kort sikt eftersom tanken är att konkurrensen ska göra att sämre skolor efterhand ska slås ut. Om det skulle vara så att valfriheten, i sig ett positivt värde, också bidrar till de ökade kvalitetsskillnaderna och därmed att vissa elever får en sämre utbildning (även om det bara är tillfälligt), vilket mål ska då prioriteras? Valfrihet eller en likvärdig utbildning?

För det fjärde, slutligen, är det slående hur det i debatten konsekvent talas om ”skolans kris” som om den är helt frikopplad från världen i övrigt, och så är det givetvis inte. Det har skett oerhörda förändringar i det svenska samhället under de senaste tjugo åren, och detsamma gäller den vardag barn och ungdomar lever i, inte minst ifråga om kommunikation och medievanor: datorer, mobiltelefoner, internet, sociala medier och så vidare. Mot den bakgrunden är det ganska givet att förutsättningarna för lärares arbete i vissa avseenden har förändrats radikalt på bara några decennier, och allt talar för att det är förändringar som gjort uppdraget svårare, otydligare och mer komplicerat. Vilka slutsatser ska vi dra av allt detta för hur skolan ser ut i dag och hur den borde se ut imorgon? Vilka krav ställer det inte bara på lärandet och lärarna, utan också på eleverna och deras föräldrar, på skolan och samhället?

Det är egentligen dessa grundläggande frågor om skolan och dess uppdrag vi borde diskutera, eftersom det först är när vi har riktningen klar för oss som vi kan bestämma hur vi ska ta oss dit. Om en sådan diskussion ska bli meningsfull krävs emellertid att vi alla blir bättre på att erkänna frågornas komplexitet och betydelsen av att skilja mellan mål och medel. Och kanske mest av allt: de egna skolerfarenheterna är en naturlig utgångspunkt för oss i debatten om den svenska skolan, men vi måste alltid komma ihåg att dessa kan vara mer eller mindre representativa för den större mosaik de är en mycket liten del av.

3 reaktion på “Om skoldebatten

  1. Pingback: Skolans kris och lärarnas villkor | Tidens skiften

  2. Pingback: Skolans kris och lärarnas villkor | Kenneth Nyberg

Kommentarer inaktiverade.