Alla har vi våra drömmar. Som jag skrev i ett inlägg här för några år sedan har en av mina länge varit ”att en dag få se blåval, det största djur som någonsin funnits”. Under den gångna sommaren gick den i uppfyllelse på Island, en på många sätt sagolik ö där det ibland kan kännas osäkert var gränsen går mellan dröm och verklighet. Men åtminstone när jag sitter och bläddrar i mina bilder känner jag mig någorlunda säker på att det de visar faktiskt ägt rum, att dessa möten med havets jättar är minnen och inte längre (bara) en dröm.
Det kraftfulla utblåset från en blåval syns på långt håll. I bakgrunden ön Flatey utanför Islands nordkust.
I Europa finns det inte många platser att åka till för den som vill se blåval, men Skjálfandibukten på Islands nordkust är en av dem. (Namnet, ”den skälvande bukten”, har den fått efter de många jordskalven i området.) Dess näringsrika vatten drar till sig många marina däggdjur av varierande storlek under sommarmånaderna, främst knölvalar, vikvalar och delfiner men ibland även blåvalar eller späckhuggare. Inte ens om man tar en av de många valskådningsturer som anordnas i Skjálfandi under högsäsong är emellertid chansen särskilt stor att sikta just blåval; i genomsnitt ligger den någonstans mellan tio och femton procent.
I somras bestämde jag mig för att, tillsammans med några andra, ändå göra ett försök. Vi begav oss då till Húsavík, den lilla staden på Skjálfandis östra sida som de senaste decennierna blivit ett centrum för den isländska valturismen. Under några intensiva, mestadels kalla och småregniga dagar där blev det sammanlagt nio turer (!) och uppåt trettio timmar ute på havet. Sällan har jag känt mig så blöt och frusen som under dessa långa dagar, men det var det värt. Vid ett tillfälle såg vi en grupp om tre eller fyra blåvalar på lite håll i strålande solsken, och under en annan tur i tämligen uselt väder uppenbarade sig en ensam individ nära vår båt.
De var alla relativt små, ”bara” ca 22 till 25 meter långa och kanske 100–130 ton tunga medan fullvuxna blåvalar kan bli över 30 meter och väga närmare 200 ton. Men ändå, att på kilometerlångt avstånd se deras höga, raka utblås och sedan på nära håll följa deras rörelser längs ytan, höra ljudet av och känna (den inte särskilt behagliga) lukten av deras andning – det kan inte riktigt jämföras med något annat jag varit med om.
Blåvalarna var höjdpunkten under de drygt fyra dygnen i Húsavík eftersom de är så sällsynta, men vi såg också en eller flera knölvalar på snart sagt varje tur. Några gånger stötte vi dessutom på stora flockar av lekfulla, hoppande vitnosdelfiner, och sista dagen blev det en avstickare till Lundey strax norr om Húsavík, en ö där hundratusentals lunnefåglar häckar på somrarna. Några vikvalar såg jag aldrig till i Skjálfandi, men till slut blev det faktiskt ett möte även med dem – fast inte vid nordkusten utan i Faxaflói-viken utanför Reykjavík. Där kunde jag nämligen inte motstå frestelsen att göra en sista båttur, bara några timmar innan det var dags att lämna sagornas ö för att åka hem till verkligheten igen.
Två vitnosdelfiner och en lunnefågel med den isländska kusten i bakgrunden.
