Att byta röst

18 februari 2015

Sociala medier är i dag en viktig dimension av hur människor kommunicerar med varandra, hur de tar del av nyheter, utbyter information, deltar i opinionsbildning, bygger professionella nätverk med mera. Sociala medier är alltså en samhällskraft att räkna med, och för många enskilda människor – inte alla, men många – utgör närvaron och aktiviteterna där en betydande del av hur de är och blir en del av samhället i stort och smått. För mig har särskilt Twitter kommit att få stor betydelse både personligt och yrkesmässigt, även om jag efter hand också känt mig alltmer kluven inför vissa sidor av att vara synlig och aktiv där.

För några månader sedan läste jag så ett blogginlägg av Boone Gorges med rubriken ”Goodbye to Twitter”. Det var inte första gången jag såg en text av den typen, där en dittills flitig användare av tjänsten X eller Y förklarar att de bestämt sig för att sluta och resonerar om varför. Ja, det har väl till och med blivit något av en egen genre sedan de sociala medierna fick sitt verkligt breda genombrott för något tiotal år sedan. Men i Gorges inlägg kände jag igen många av mina egna funderingar kring Twitter, vad det ger och vad det kostar, och min tilltagande känsla under det senaste året att priset håller på att bli för högt.

Utöver det han tar upp, som jag i snart sagt allt kan skriva under på och därför inte tänker upprepa här, tillkommer en växande olust inför det många gånger polemiska eller rent aggressiva tilltalet i delar av mitt flöde. Det korta formatet och höga tempot på Twitter gör att man måste vara extra försiktig för att inte trassla in sig i snabbt eskalerande, ömsesidiga kedjor av missförstånd som ibland spårar ur helt. Alla klarar inte av den utmaningen (även jag har varit där), vilket särskilt i upphetsade lägen leder till ett underskott av eftertänksamhet och generositet i utbytet. Sedan i somras har jag därför av och till funderat på att helt enkelt göra som Gorges och logga ut från Twitter för gott.

Men. Samtidigt är det på många sätt är en fantastisk kanal för att hålla sig informerad om vad som händer i världen och att göra sin röst hörd i frågor man är engagerad i (även om genomslaget är tämligen blygsamt för de flesta av oss vanliga dödliga). Vad Twitter ”är”, hur man upplever det och vad man får ut av det beror också – som jag skrivit om tidigare – på vilka man följer och har som följare. Det förstnämnda kan man påverka själv, det sistnämnda bestäms i hög grad av vad man själv twittrar om (och hur). En möjlighet som slagit mig har därför varit att göra en omstart under nytt användarnamn och med delvis annan inriktning på det egna twittrandet, snarare än att bara sluta rakt av.

Efter att länge ha tvekat gör jag i dag slag i saken och tar en paus från rollen som @ksnyberg på Twitter för att utröna vad en ny röst och nya sammanhang kan tänkas ge. Om uppehållet blir kort, långt eller permanent beror på hur experimentet utfaller, men oavsett hur det går lär det ge intressanta och värdefulla nya insikter om vad Twitter är och kan vara. Sådana kan man aldrig få för många av om man tror att sociala medier inte bara är trams, utan ett fenomen som på gott och ont har stor betydelse i dagens samhälle.

Att tycka olika

11 augusti 2014

Twitter är ett förunderligt medium. Det har en unik, omisskännlig karaktär samtidigt som dess otaliga användningsområden gör det till något av en kameleont. För många är det helt enkelt ett socialt nätverk, ett slags publikt Facebook med mycket interaktivitet och högt tempo. För andra fungerar det mer som en mikroblogg där de löpande kan kommentera vad som händer i världen och det egna livet. Det beror i sin tur på att en stor del av användarna har Twitter som en av sina huvudsakliga förmedlare av nyheter, såväl från traditionella medieföretag som från andra, nyare kanaler. Mer allmänt kan det liknas vid en jättelik informationsbörs där allehanda uppgifter och länkar till intressant, viktigt, roligt, läs- och tänkvärt material utbytes mellan nära vänner och fullständiga främlingar.

För de allra flesta är Twitter allt av detta, i en eller annan kombination, och/eller något helt annat dessutom; det blir alltså, som ofta påpekats och som jag skrivit här tidigare, vad man gör det till. Upplevelsen av vad Twitter ”är”, vad det ger och vad det kostar (i tid, uppmärksamhet, välbefinnande), beror därför helt och hållet på hur man väljer att använda det, vilka man följer och vika ens följare är. De sistnämnda är inte oviktiga, eftersom den återkoppling man får på sitt eget twittrande främst kommer från dem eller deras följare. På ett mycket utpräglat sätt finns det därför lika många versioner eller upplevelser av Twitter som det finns användare.

Den senaste tiden, särskilt under sommaren som gått med alla de konflikter – både nya och gamla – som då blossat upp, har det Twitter jag upplever fortsatt att ge mycket samtidigt som det kostat alltmer. För det finns en baksida med snabbheten, det begränsade utrymmet i varje tweet och den bedrägliga känslan av att vara del av ett privat fikasnack mellan vänner medan samtalet i själva verket sker synnerligen offentligt. Det händer så lätt att man förenklar mer än man egentligen tänkt sig, uttrycker sig mer sarkastiskt eller hånfullt än man annars skulle, eller över huvud taget lockas prata först och tänka sedan. Som fenomen är detta knappast något nytt, och jag har tidigare tagit upp det här i mer allmänna termer, men jordmånen för det tycks vara ovanligt god just på Twitter.

Särskilt stor blir risken när det som diskuteras är svåra, komplicerade och starkt laddade frågor där människor på båda (alla) sidor är djupt engagerade. Istället för nyhetstorka har årets semesterperiod varit fylld av sådana frågor, både på grund av den internationella händelseutvecklingen och en stigande politisk temperatur i Sverige inför det kommande valet. Följden har blivit en på vissa håll alltmer infekterad stämning i de delar av ”Twittersfären” jag ser, med mer konfrontativt, nedlåtande och ibland rent kränkande språkbruk om de som inte delar ens egen uppfattning. Med tanke på den tyngd Twitter och andra sociala medier tillmäts i dagens offentlighet, i synnerhet för den politiska debatten, är det både obehagligt och oroväckande.

Man kanske kan tycka att det inte spelar så stor roll, eller att det rentav kan vara lite uppfriskande att ”slänga käft” med varandra på Twitter eller Facebook. Men för mig tycks det tydligt att de friktioner som uppstår och odlas där – av vissa med stor energi – bidrar till onödig polarisering och cementering av konfliktlinjer vilka bara gör det svårare, inte lättare, att lösa de samhällsutmaningar vi står inför. Inte bara vad vi säger spelar roll utan också hur vi säger det, för ”hur”, ordval och tonfall, har ofta udden riktad mot personen snarare än sakfrågan. Det kan låta högtravande men demokratin finns inte bara av sig själv utan den skapas, varje dag, av oss alla. Därför är det så viktigt hur vi talar om och med varandra, särskilt när vi tycker olika.

Två år med Twitter

26 september 2012

Ungefär samtidigt som jag startade Tidens skiften – på dagen två år sedan idag – började jag twittra. Jag var mer skeptisk till det än till bloggandet men det tycktes intressant, så jag ville trots allt pröva på det för att se vad det kunde ge. Drygt tvåtusen tweets senare känns tiden mogen att försöka summera några av erfarenheterna så långt.

Det mest påfallande med Twitter är kanske att det har en sådan förmåga att väcka starka känslor för eller emot. Många är helt oförstående inför dess värde och talar nedlåtande om den fördumning det ytliga och tanklösa twittrandet obönhörligen leder till. De flesta av dessa kritiker har obefintlig eller mycket liten egen erfarenhet som twittrare. De som har det, å andra sidan, visar inte sällan en nästan reflexmässig tendens att försvara Twitter till varje pris, och talar för sin del avfärdande om de stofiler som inte begriper hur fantastiskt detta moderna medium är.

Kanske överdriver jag nu, men i så fall inte särskilt mycket; just denna polarisering, där man anses vara ”emot” Twitter om man inte oreserverat är ”för”, har ofta slagit mig under de gångna två åren. Den entydigheten, åt ena eller andra hållet, är problematisk på flera sätt. Dels är det svårt att över huvud taget säga något bestämt om vad Twitter ”är” eftersom det betyder så många olika saker för så många olika människor; man måste därför vara försiktig då det en person kritiserar i praktiken kanske inte alls är det en annan försvarar trots att båda kallar detta ”något” för Twitter. (Det är ett av många exempel på allas vår fallenhet att ta för givet att vår egen erfarenhet är universellt giltig, vilket den oftast inte är, när vi går lös på varandra i diverse debatter.) Dels är det en märklig inställning att man måste göra ett binärt val mellan att gå med och vara absolut lojal eller också helt avstå, eftersom några andra alternativ inte finns.

Själv är jag efter två års flitig användning av Twitter fortfarande ambivalent och skulle vilja se en mer nyanserad diskussion om dess för- och nackdelar. För mig har det blivit en värdefull kommunikationsform, där man i realtid kan utbyta intressant information på ett dynamiskt och interaktivt sätt som helt bygger på samverkan mellan många människor. Samtidigt har Twitter – alltså det Twitter som jag har upplevt – uppenbara avigsidor, varav några är kopplade till formatet som sådant.

Både snabbheten och det begränsade utrymmet är sålunda inte bara en styrka utan också ett potentiellt problem, eftersom det ökar risken för förenklingar, missförstånd och ibland rena konflikter (eller späder på befintliga motsättningar). Det kan också uppstå opinionsstormar som skenar iväg på sätt som inte alltid är så konstruktiva eller genomtänkta, vilket kan få stora konsekvenser för enskilda människor. Givetvis kan man hävda, som många gör, att det inte har med Twitter som medium att göra utan ytterst handlar om dem som använder det, men det är knappast hållbart att se form och innehåll som åtskilda storheter; tvärtom påverkar de i högsta grad varandra. Det smått unika format som Twitter har, får alltså självklart betydelse för vad det kan användas till eller inte – på gott och ont.

Med allt det sagt bör det emellertid upprepas att även om formen innebär vissa ramvillkor, så är twittrandet som fenomen oerhört mångfacetterat. Ursprungligen var det tänkt som en plattform för mikrobloggar där man snabbt kunde kommunicera med varandra om vad man gjorde just då; ett slags publik sms-tjänst på webben som i alla bemärkelser var ett socialt medium. Ännu idag använder kanske de flesta twittrandet som ett sätt att umgås med vänner och bekanta, men det har också blivit ett kraftfullt verktyg för att – bland både vänner och i mer professionella nätverk – länka till intressanta texter, bilder, videos eller annat material man stött på.

Twitter är idag också en av de främsta kanalerna för att sprida nyheter, både allmänt och inom olika nischområden, och dess roll (om också omtvistad) i en serie folkliga upprorsrörelser i Mellanöstern har uppmärksammats stort. Kändisar twittrar som ett sätt att hålla kontakten med sina fans, (andra) kommersiella aktörer använder Twitter för marknadsföring, och så vidare och så vidare. Den oerhörda mångfalden av användningsområden vittnar om hur anpassningsbar denna kommunikationsform är, och att det idag är ett moget medium med alldeles egen karaktär men samtidigt många olika betydelser.

För mig har det framför allt varit enkelheten i själva formatet – offentligt delade textmeddelanden om 140 tecken vardera – som lockat tillsammans med känslan av att genom Twitterflödet ha fingret på nyhetspulsen. Det är en enkelhet som möjligen riskerar att gå förlorad nu, när företaget Twitter försöker bli mer lönsamt genom att tona ned interaktionen mellan individuella användare till förmån för konsumtion av ”promoted tweets” och multimedialt innehåll från annonsörer och affärspartners. Riktningen är tydlig: man går åt samma håll som tidigare nyhetssajter och breda sociala nätverk som Facebook har gjort, med betoning på kändisskvaller, ”trending topics” och kommersialisering av användarnas personliga data.

Ännu har vi inte märkt av denna utveckling så mycket i Sverige, som är en ganska marginell marknad för både Twitter och dess samarbetspartners. Så småningom lär dock dessa inslag bli mer påtagliga även här, vilket innebär en klar försämring för dem av oss som uppskattar det enkla – man kan rentav säga spartanska – utbyte av information som var dess grundidé. Vi kan hoppas att jag har fel, men om inte är vi många som än en gång får väga fördelarna och nackdelarna med Twitter mot varandra. För det finns både och, inte antingen eller.

On App.net

12 augusti 2012

A few weeks ago I signed up as a backer of App.net, an attempt at a paid, real-time social feed service built for users and developers rather than advertisers. If such a service is really possible and viable in the long run is far from clear, but at least it just reached the first goal: pledges of $500,000 in crowd-sourced funding.

An alpha of App.net is now live, and with the money pledged so far I assume we will eventually see at least a beta version. I certainly hope so, and that they (we?) will gain the momentum needed to build a long-term service that is free from the dependence on advertising. On App.net ~~as on Twitter,~~ I am @ksn. Maybe I will see you there?

Simplicity vs. consistency

1 augusti 2012 / 2 kommentarer

Mike Isaac at All Things D in a convincing, but not exactly reassuring, analysis of where Twitter is heading:

The direction in which tweets are evolving is a deviation from Twitter’s modus operandi. The company has prided its service on its simplicity: Stripped-down, text-only messages. And, for years, Twitter has resisted doing anything that would complicate the simplistic appeal. For the company to give an about-face and turn toward media is a major sea change — and if Twitter can’t be as simple as it always has been, staying consistent is the next best sort of insurance.

I don’t mind consistency, but simplicity is the whole point of using Twitter. If they lose that, they have lost everything.

Twitter’s path

14 juli 2012 / 2 kommentarer

Like many others, me included, Orian Marx is worried about the direction in which Twitter seems to be heading. In a comprehensive blog post (via @ayjay) that is a good, if somewhat depressing, read for anyone who cares about the service, he writes about its past, present and (potential) future:

I have had a love / hate relationship with Twitter for four years. As a technologist, it is impossible not to be enamored with the transformative effect Twitter has had not just within my industry but the world at large. As an entrepreneur and perhaps an idealist, it is impossible not to be embittered by the trajectory upon which Twitter has set itself as a company. […]

I think Twitter will continue to spread FUD until what’s left of the ecosystem remains wilting in the carefully arranged flower beds of its walled garden, foregoing the legacy of all the good ideas that got it to where it is today.

While I hope he is wrong, I am afraid he will be proven all too right. Twitter has now reached the point where they need to start making a profit, but like so many other web services they have chosen to make their users into the product they sell rather than the customers they serve.

Along with Facebook’s failed IPO and their, as well as Google’s, serial privacy violations, Twitter’s recent actions are just the latest indication that we are entering a critical new phase in the (admittedly short) history of social media companies. After several years of explosive user growth, which has also brought with it large amounts of investor funding, many of them now face increasing pressures to generate revenue in a market where ”free” is the norm. Rather than giving users the chance of paying for services, they try to build their business exclusively on ad networks.

When that happens, openness quickly gives way to attempts at control in a modern enclosure movement. Except that today, the sheep being enclosed — or shut out — are you and me.

Får man twittra hur som helst?

11 juni 2012

För en månad sedan träffade jag på två olika artiklar om hur man bör twittra. Den första hette ”10 Commandments of Twitter for Academics” och fanns hos The Chronicle of Higher Education, en välkänd publikation för universitets- och högskoleanställda. Författare var Katrina Gulliver (@katrinagulliver på Twitter) som jag skrivit om tidigare. Den andra hade rubriken ”11 Ways You’re Annoying On Twitter” och hade skrivits av bloggaren Katie Heaney (@KTHeaney) på den inte fullt lika akademiska sajten BuzzFeed.com.

Trots olika tonfall och sammanhang, och på ett par punkter direkta motsägelser, fanns det vissa teman som förenade de två författarna. Framför allt betonade båda att Twitter inte är envägskommunikation utan just ett socialt medium där ömsesidighet och en personlig röst är viktig. Exempel på brott mot denna goda ton är när man enbart använder sitt konto för att marknadsföra sin senaste bok eller för att skicka vidare länkar utan att själv kommentera eller tillföra något ”mervärde” till dem. Särskilt Gulliver tryckte i sina tio bud också på vikten av att man bjuder på sig själv och släpper på allvaret ibland.

Själv har jag twittrat, mer eller mindre aktivt, i snart två år och kan utifrån den erfarenheten hålla med om vikten av ömsesidighet på ett allmänt plan. De som använder sitt konto som en slags megafon, vare sig för att prångla ut sina böcker eller på andra sätt, blir snabbt ganska ointressanta. (Även här finns det ett och annat undantag, till exempel personer som har en sådan ställning att även ett flöde av kommunikéer kan vara intressant, men det tillhör ovanligheterna.) Däremot är jag för egen del mer tveksam till kritiken mot dem som ”bara” sprider många länkar omkring sig.

Utan tvivel beror min skepsis på att stora delar av mitt eget twittrande består av antingen retweets (vidarebefordran av tweets som andra skrivit) eller länkar till innehåll som jag tycker är intressant. Ofta gör jag det dessutom med mycket korta kommentarer eller inga alls, även om jag brukar vara noggrann med att texten är informativ så att läsaren kan ta ställning till om det är värt besväret att klicka på länken. Kanske har Gulliver och Heaney rätt i att en sådan användning av mediet är ointressant för många twittrare, men delvis fångas de här i en alltför enkel uppfattning av vad Twitter ”är” – en uppfattning som förmodligen grundar sig i hur de själva använder det och vad det ger dem.

Som Gulliver själv skriver är dock Twitter vad man gör det till (”Twitter is what you make of it”), vilket med 140 miljoner aktiva användare betyder att det är väldigt, väldigt många olika saker. För vissa, kanske de flesta, är det i första hand just ett socialt medium där den personliga kontakten är det viktiga. För andra är det ett verktyg för att upprätthålla och utöka såväl privata som professionella nätverk. Åter andra ser främst Twitter som ett forum för informationsutbyte av olika slag, ett sätt att följa med i nyhetsflödet eller utvecklingen inom det egna fältet. För väldigt många drivs twittrandet förmodligen av en kombination av dessa, och andra, motiv.

Även om vissa grundläggande regler alltid är nödvändiga i ett socialt medium – i detta fall hör t.ex. konventionerna för retweets, svar, ”mentions” osv. dit – bör man alltså vara lite försiktig med påbud om vad Twitter får eller ska användas till, och därmed också hur det används. För mig till exempel är den sociala dimensionen en trevlig bonus med twittrandet som inte är oviktig, men det är inte huvudskälet till att jag ägnar mig åt det. För mig handlar det istället främst om den sistnämnda punkten ovan, Twitter som ett oslagbart nätverk för informationsutbyte – både om sådant jag arbetar med och annat som intresserar mig.

Det jag i första hand får ut av Twitter är alltså innehåll som de jag följer delar med sig av, vare sig det är deras eget material eller länkar till andras. Därför är det kanske inte heller så konstigt att mina tweets ofta har samma karaktär, dvs. att jag försöker sålla fram det allra mest intressanta ur de flöden jag följer och skickar det vidare till mina följare. Om de valt att följa mig kan jag bara anta att de tycker mitt urval ger någon form av mervärde i deras egna flöden – informativt, socialt eller av annat slag. Den dag de inte gör det hoppas jag att de slutar följa mig.

Alan Jacobs (@ayjay) är en amerikansk professor i engelsk litteratur som har en fenomenal förmåga att sålla ut och länka till högintressant material. Han har många hängivna följare, och det är sällan hans tweets inte är läs- eller sevärda på något sätt. Det var via honom jag fick länken till artikeln på Buzzfeed.com, tillsammans med en kommentar där han uttryckte sin skepsis inför försöken att reglera andras twittrande. Jacobs menar istället att det bara finns en regel, och en mycket enkel sådan: följ de personer vilkas flöden ger dig något och avfölj dem som inte gör det.

Som framgått ovan har jag samma inställning och vill bara lägga till att samma enkla konsekvenstänkande bör vägleda oss i vårt eget twittrande. Man behöver med andra ord bestämma sig för om man i första hand vill ha så många följare som möjligt, och om man är beredd att anpassa sitt beteende därefter, eller om man främst vill använda Twitter på ett visst sätt även om det betyder få följare. Olika personer kommer att prioritera olika och det är helt i sin ordning. Att försöka få andra personer att twittra så som vi tycker att de borde är emellertid ett slöseri med tid och kraft.

Häromdagen fick jag (och Alan Jacobs) ytterligare stöd för den uppfattningen i en petition som cirkulerade på nätet. Det var ”An Anarchist Constitution for Twitter” av Rebecca Greenfield (@rzgreenfield) på Atlantic wire, där Jacobs enkla princip utvecklades i ett dokument som till formen inspirerats av den amerikanska konstitutionen. Det är en petition jag gärna skriver under på. Som politisk ideologi har jag inte mycket till övers för anarkismen, men som ledstjärna för allas vårt twittrande är den det enda bud vi behöver.

Twitter för historiker och andra nybörjare

6 mars 2012

Twitter är användbart till mycket och för många är det idag vardagsmat, men för den oinvigde är det inte helt lätt att förstå vad det är, hur man kommer igång med det och vad det kan användas till. Att förklara detta på ett pedagogiskt vis är inte det lättaste, och därför vill jag tipsa om två introduktioner till Twitter som jag tycker är riktigt bra.

En mer allmän orientering om vad Twitter är och hur man handfast kommer igång ger Jessica Parland-von Essen på sin alltid läsvärda blogg Essetter i ett inlägg som är föredömligt klart och enkelt. Hos en amerikansk historiker, Rachel Herrmann, beskrivs också några av Twitters grunddrag och dessutom resonerar hon kring hur det kan användas av just historiker (och andra historiskt intresserade). Nyhetsspridning, nätverkande och möjlighet att följa diskussioner vid konferenser är bara några exempel av nästan oändligt många tänkbara; liksom andra verktyg blir Twitter vad man gör det till.

Länken till Herrmanns blogg fick jag för övrigt via (just det) Twitter, närmare bestämt Katrina Gulliver (@katrinagulliver) som är en av de flitigaste ”twitterstorians” eller twittrande historikerna.

Nio inställda tweets om iPads i skolan

31 januari 2012 / 1 kommentar

Efter ett inslag i Aktuellt igår kväll uppstod en diskussion på Twitter om för- och nackdelar med iPads i skolan, där jag deltog på ett litet hörn i ett vänskapligt utbyte med @ulfdalnas. Det fanns dock vissa drag i debatten på annat håll som resulterade i följande korta funderingar. Först skrev jag dem som en serie tweets, men blev i sista stund tveksam till hur en sådan litania skulle uppfattas i det koncisa medium Twitter är. Ändå kanske de kan ha något intresse och därför läggs de ut här istället i befintligt skick.

Observera att de nio punkterna inte vänder sig mot någon enskild person eller specifikt inlägg i Twitter-diskussionen. Som jag hoppas framgår, är det intressanta för mig i första hand sakfrågan (ny teknik i skolan) och i andra hand de lärdomar jag drog av denna lilla episod, framför allt hur svårt det är att formulera sig i komplicerade frågor på 140 tecken utan att missförstås (eller missförstå andra). Pulsen och snabbheten är Twitters lockelse, även för mig, men i vissa lägen ska man nog motstå frestelsen och sova på saken till nästa morgon… (riktat mot mig själv, inte någon annan!).

Uppdatering: I punkt två menar jag nog ”möjligheter” snarare än ”fördelar”, och ”risker” snarare än ”nackdelar”. Eller något ditåt. Poängen är att den som i princip är positiv till något tenderar att inte i onödan dra fram de negativa aspekterna av saken, medan den som huvudsakligen är negativ inte opåkallat visar på de positiva sidorna – särskilt i ett medium med begränsat utrymme. Det leder till att man lätt uppfattar den som har en annan ståndpunkt som mindre nyanserad än en själv, vilket öppnar upp för det som sägs i punkt tre.

* * *

Blir ngt matt inför twitterflödet om iPad i skolan, som uppvisar klassiskt debattmönster men i högt uppskruvad takt. 1/9

Snabb polarisering mellan förespråkare av ny teknik som främst betonar fördelar, och skeptiker som främst ser nackdelar. 2/9

Båda ”sidor” övertolkar gärna försök till nyansering som bagatellisering av de egna argumenten – men själv är man nyanserad. 3/9

Det inbillar jag mig också vara (med eller utan rätt), men att vara nyanserad på mindre än 140 tecken är en verklig utmaning. 4/9

Därför här min uppfattning på betydligt fler tecken än så (ber om ursäkt om det bryter mot god Twitter-ton): 5/9

a) Det är uppenbart att skola/förskola/lärarutbildning måste bli bättre på digitalt lärande, bl.a. genom ny teknik – gärna iPads! 6/9

b) Det är lika uppenbart att tekniken i sig är ett redskap med tveksamt egenvärde; det måste finnas en tanke med hur den används. 7/9

c) I faktisk praktik har tyvärr ofta satsningar på ny teknik missat på den sistnämnda punkten, som också är den svåraste. 8/9

d) Slutsatsen av det är inte att vi ska avstå från sådana satsningar – de är nödvändiga – utan att vi genomför dem bättre och klokare. 9/9