Under oktober har jag deltagit i två konferenser som på olika sätt knyter an till Sveriges globala 1700-tal. Den 12 oktober höll Hanna Hodacs och jag, i samarbete med Centrum för vetenskapshistoria, den workshop på KVA om linneansk vetenskap i globalt perspektiv som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det blev en oerhört intensiv, stimulerande och trevlig dag som med råge uppfyllde våra (tämligen höga) förväntningar, och som gav många nya tankar och idéer inför det framtida arbetet. Jag har skrivit en kort rapport från workshopen på min engelska blogg, och här på Tidens skiften om det besök några av deltagarna gjorde på det unika Hagströmerbiblioteket den 13:e.

Förra veckan var det så dags för den första nationella 1700-talskonferensen i Uppsala, vilken också den hade global karaktär. Det var Sällskapet för 1700-talsstudier som den 25–26 oktober drog ihop uppåt hundra svenska forskare från en lång rad discipliner för att diskutera ”Sverige och allt det andra – det svenska 1700-talet i global belysning”. Som brukligt är låg vissa av de dryga femtio bidragen närmare det angivna temat än andra, men ändå är det intressant och positivt att Sveriges 1700-tal så tydligt placeras i ett globalt sammanhang som nu sker.

Utöver gemensam introduktion, keynote av slaveriforskaren David Richardson från Hull och avslutande panelsession (där jag själv medverkade), var programmet (PDF) organiserat i två spår av parallella sessioner där vissa var mer utpräglat tematiska än andra. Presentationerna var korta och programmet därmed välfyllt, vilket gjorde att det inte fanns så mycket tid för diskussioner utom vid luncher och kaffepauser. (Göran Rydén talade i sitt inledningsanförande om ”akademisk speed-dejting” och det ligger något i det.) Å andra sidan fick man på så vis överblick över vida och mångskiftande forskningsområden, vilket är viktigt vid en första konferens som denna.

Att innehållsligt sammanfatta de två dagarna är hart när ogörligt, men några linjer går kanske ändå att urskilja. Den första och mest uppenbara är hur den så kallade rumsliga vändningen (the spatial turn) nu verkar ha nått full styrka inom 1700-talsforskningen liksom på så många andra områden. Även en hel del av de presentationer som inte utgick från globala perspektiv handlade på olika sätt om den rumsliga dimensionen och dess betydelse som hermeneutiskt eller analytiskt instrument. Ett av de rum som nu verkar ha fått något av en renässans, om uttrycket tillåts, är det svenska hovet, som flera bidrag närmade sig från olika håll. Hovpolitik och hovliv är alltså föremål för mycken forskning just nu, vilket möjligen också kan kopplas till den våg av litteratur kring manifestation, konsumtion och representation i relation till aristokrati och kungahus som kommit på senare år.

Annars var ett av de mest slående dragen i programmet frånvaron av politisk historia i konventionell mening, något som också Jonas Nordin påpekade i den avslutande paneldiskussionen. Snarare är det skärningspunkten mellan kultur- och social historia som verkar mest livaktig just nu, åtminste att döma av de papers som lades fram vid konferensen. Om teman och perspektiv tenderar att gå i vågor inom forskningen kanske detta ska ses som ett säkert tecken på att den politiska historien snart återkommer? Om så är fallet, vore det intressant att se utfallet om en sådan inriktning kombinerades med ett globalt perspektiv och en metod som flitigt förekom i många av diskussionerna, nämligen mikrohistoria. Eller är vi då tillbaka i det sena 1800-talets så förkättrade politiska personhistoria i mer global version?

Hur som helst skulle en sådan utveckling otvivelaktigt ge ytterligare bränsle och aktualitet åt den ”arkiviska vändning” som (om jag förstått det rätt) Annie Mattsson talade sig varm för i sitt bidrag den första dagen, och som figurerade i många samtal under resten av konferensen. Formuleringen är kanske inte vacker, men den är träffsäker och avspeglar möjligen en bredare förskjutning av forskarnas intresse från stora teorier till småskalig empiri och från sammanhållande idéer till komplicerad och motsägelsefull praxis. Inte minst är sådana strömningar tydliga inom det fält jag själv allt mer är på väg mot, den globala vetenskapshistorien. Där, liksom annorstädes i den svenska 1700-talsforskningen, pågår det just nu mycket som är nytt, spännande och framåtsyftande. Jag ser redan fram emot nästa konferens.