Om rasism och socialkonservatism

/ 1 kommentar

Henrik Arnstad skriver i dagens DN om betydelsen av att kalla Sverigedemokraterna vid deras rätta namn. Hur obehagligt det än är, menar han, måste vi inse att SD är ett fascistiskt parti och att det är en rörelse som växer här och nu, i Sverige och övriga Europa 2012, Jag håller med och skulle även vilja peka på en aspekt av den diskussionen som från min utsiktspunkt tycks angelägen att uppmärksamma.

SD-företrädare kallar sig ofta för socialkonservativa men är i första hand fascister och rasister, vilket är något helt annat. Att så är fallet har dock knappt påtalats i offentlig debatt eller sociala medier, där socialkonservatismen inte står särskilt högt i kurs numera (i Sverige, vill säga) och ibland nämns i samma andetag som exempelvis främlingsfientliga idéer. I ett demokratiskt samhälle som präglas av stor mångfald enligt alla upptänkliga kriterier måste dock den avgörande rågången vara den mellan demokratiska respektive odemokratiska rörelser, inte mellan sådana vars politik man sympatiserar med respektive ogillar i största allmänhet.

Alla har vi därmed ett ansvar för att tydligt markera skillnaden mellan den respekt varje demokratisk åsiktsmotståndare förtjänar i det offentliga samtalet, oavsett hur illa vi tycker om vederbörandes uppfattning, och avståndstagandet från dem som varken är demokrater eller tror på varje människas lika värde i vidare mening. Den som relativiserar rasism och fascism genom att likna dem vid andra (men demokratiska) åsiktsriktningar man har svårt för, bidrar med andra ord till sådana rörelsers legitimering som en del av det (i stark mening) normala politiska landskapet.

Till universitetens försvar

I Storbritannien har en grupp framstående forskare fått nog. Där grundas nästa vecka ett Council for the Defence of British Universities, vars syfte är att försöka återta något av det akademiska självbestämmande som på senare år förlorats till kortsiktiga marknadskrafter och politisk detaljstyrning. En av initiativtagarna är historikern Keith Thomas, som i Times Higher Education idag skriver om en utveckling som många här i Sverige kan känna igen:

Over the past two to three decades we have seen ever-increasing government regulation of academic life. It is right that in a democratic country the people’s representatives should assure themselves that public money is properly spent and that state-funded universities are actively discharging their responsibilities. But the degree of audit and accountability now demanded is excessive, inefficient and hugely wasteful of time and resources. More fundamentally, the very purpose of the university is grossly distorted by the attempt to create a market in higher education.

Det Thomas och andra vänder sig mot är inte marknadsekonomin som sådan. Att universitet och högskolor bland annat ska bidra till den ekonomiska utvecklingen är nog tvärtom självklart för de flesta. Poängen är snarare att det bidraget på sikt blir större, inte mindre, med ett fritt kunskapssökande inom såväl forskning som utbildning. Vi kan nämligen aldrig veta var de stora upptäckterna kommer att ske eller mer precist vilka tillämpade kunskaper som kommer att behövas i morgondagens samhälle. Försöken att ”tämja” universiteten genom regleringar och instrumentellt nyttotänkande är alltså kontraproduktiva, även om man är så inskränkt att man uteslutande ser dem som ett redskap för näringslivspolitik.

Häromdagen såg jag på Twitter ett citat som tillskrevs den amerikanske historikern Dan Cohen. Han sammanfattar på ett briljant sätt den enkla sanning om akademins uppgift som så många politiker, näringslivsföreträdare och utbildningsbyråkrater verkar ha så svårt att förstå: ”The whole point of a university is to produce unexpected outcomes.” Det är den synen på forskning och högre utbildning som Keith Thomas vill värna, och som även här i Sverige behöver försvaras mer än någonsin.

Of databases and narratives

These days I might describe myself as a (somewhat) old-school historian trying to better understand the implications of digital technology and social media. As such, I found this piece by Lev Manovich (part 1 of a longer article) on different ”information design patterns” or ”forms of social media” to be analytically helpful. He discusses three such patterns – the database, the timeline and the data stream – and argues that we have now arrived in the age of the latter:

I want to suggest that in social media, as it developed until now (2004–2012), database no longer rules. Instead, social media brings forward a new form: a data stream. Instead of browsing or searching a collection of objects, a user experiences the continuous flow of events. These events are typically presented as a single column. New events appearing on top push the earlier ones from the immediate view. The most important event is always the one that is about to appear next because it heightens the experience of the “data present.” All events below immediately become “old news” – still worth reading, but not in the same category.

In the light of this, a previous point in Manovich’s argument was especially interesting: his contention that the database pattern of 1990s web sites represented a break with the narrative as ”the historically dominant way of organization [sic] information”. While I’m sure one might qualify or challenge this conclusion in various ways, it seems generally valid to me. But if so, what is the data stream if not a merger of these opposing forms, a database-driven narrative or a narrative database? Put differently: ”The Narrative Strikes Back”, anyone?

While Manovich does not explicitly make that connection in this installment of his article, maybe he will get back to it in the next. Whether he does or not, I am looking forward to reading it.

En dag om digital humaniora

/ 1 kommentar

Det blev en mycket intressant temadag om digital humaniora vid Humanistiska fakulteten idag, där ett drygt 30-tal personer slöt upp för ett inledande föredrag, halvdussinet kortare presentationer och en avslutande diskussion. Jag ska här försöka summera förhandlingarna och samla ihop länkarna till de webbsidor för projekt och liknande som diskuterades under dagen. I möjligaste mån har jag utgått från min egen rapportering på Twitter, vilket gör att texten kanske inte är helt sammanhängande i alla stycken.

Sedan Mats Malm hade hälsat välkommen hölls ett inledningsanförande av John Nerbonne från European Association of Digital Humanities, vilket hade rubriken ”Digital Humanities and Text Analysis”. Nerbonne underströk bredden och variationsrikedomen i vad digital humaniora är: stilanalyser i litterära verk, Twitter i populärkulturen, parlamentsdebatter, ”culturomics” osv… Han menade att DH är ett snabbt expanderande fält som stora och välkända universitet nu satsar på. Eller som han uttryckte det på en av sina bilder: ”Prediction: DH is here to stay.” Nerbonne betonade också att med de enorma mängder data som nu blir tillgängliga för humanistisk forskning krävs det mer än någonsin humanister som kan ställa intelligenta frågor.

En punkt som Nerbonne återkom till flera gånger var att vi nu måste börja släppa idealet med den ensamme forskaren som sitter på sin kammare; framtidens forskning kräver samarbete i större grupper. Han redogjorde därefter för Morettis välkända arbete med ”distant reading”, där kvantitativa analyser genomförs på stora mängder litteratur. Ett samtida exempel på en liknande typ av studier kan ses på denna webbplats. Han tipsade också om en nederländsk sajt med visualiseringar av geografisk distribution av dialektmönster: http://www.gabmap.nl/.

John Nerbonne uttryckte stor entusiasm inför det som kallas culturomics, ett slags textanalys genomförd på miljoner böcker som Google digitaliserat för att genom frekvensmätningar säga något om kulturella förändringar. Detta har väckt stor uppmärksamhet de senaste två åren, och jag minns mycket tydligt den stora skepsis mot culturomics som fanns när några av frontfigurerna gjorde en presentation vid AHA-kongressen i januari 2012. Nerbonne nämnde också kritiken och debatten kring detta, men trodde att ”this is here to stay”; om inte annat, menade han, kan det fungera som ett bra underlag för diskussionsövningar i undervisningen.

De nästföljande två bidragen var demonstrationer av existerande databaser vid fakulteten med korpusar av text som man kan använda för olika typer av sökningar. Den första var Lars Borin från Språkbanken, som innehåller ca en miljard ord och bygger på ett material som kommer från många olika håll, bland annat ett antal svenska bloggar. Stina Otterberg och Dimitrios Kokkinakis presenterade sedan databasen ”Svensk prosafiktion 1800–1900”, som har en webbplats under utveckling på adressen http://spf1800-1900.se/. Kokkinakis underströk att utöver språkfrågor kan man använda denna typ av databaser till att kartlägga exempelvis sociala nätverk eller andra grupperingar.

Förmiddagens sista inlägg kom från Torbjörn Lager, som talade under rubriken ”Vad är webbvetenskap?” Hans svar på den frågan var att det är en tvärvetenskap med ”webben som teknologisk artefakt och socialt fenomen” som studieobjekt. Mer om webbvetenskap som disciplin går att läsa på http://webscience.org. Lager betonade starkt att webben här är just objekt för forskning, inte i första hand metod eller redskap för den (som är fallet i exempelvis e-vetenskap).

Ett inslag i föredraget som väckte viss uppmärksamhet på Twitter när jag refererade det var Lagers översiktliga historiska indelning av större kommunikationsteknologier i fyra faser: talspråk, skriftspråk, boktryckarkonst, webben. Han påpekade också att den sista av dessa, webben, fortfarande bara är ca 7000 dagar gammal. Twitterreaktionerna bestod i frågor om han glömt viktiga former som teckenspråk eller film, men jag tror att även om det var en relevant synpunkt är Lagers indelning rimlig om man tänker det sig som faser i just en informationshistoria (den är knappast unik utan varianter av den förekommer ofta i sådana här sammanhang).

Efter en välbehövlig lunchpaus inleddes andra halvan av temadagen med att Jenny Bergenmar och Leif-Jöran Olsson talade om receptionsstudier utifrån exemplet Selma Lagerlöfarkivet. En webbplats för projektet håller på att utvecklas, och arbetet är också kopplat till en större databas över kvinnliga europeiska författare, New Women Writers. Bergenmar och Olsson lyfte särskilt fram att deras arbete i hög grad byggde på principer om öppna standarder, fri programvara och ”best practices”, bland annat i syfte att så långt möjligt framtidssäkra materialet.

Mats Björkin talade därnäst under rubriken ”’Computational cultural studies’ vs digital humaniora”, där han anlade ett bredare och mer kritiskt perspektiv på hela DH-fältet och själva begreppet. Han inledde med att ställa frågan om det ens finns några analoga humanister idag, då vi ju alla använder olika former av digitala verktyg och material. I den mån andra verkade vilja lyfta fram att det händer något radikalt nytt just nu på fältet, tycktes Björkin vilja tona ner den tolkningen. Han pekade också på de problem som finns kring exempelvis hantering och lagring av data, där filformat snabbt byts ut och migrering till nya plattformar blir dyra och arbetsamma.

Över huvud taget underströk Björkin att vi behöver problematisera konsekvenserna av att använda olika plattformar, som exempelvis Nintendo Wii inom dataspel. Just dataspel eller digitala spelprodukter är för övrigt något som har skapats och använts i flera decennier, vilket ibland glöms bort i dessa sammanhang trots att de i högsta grad är av relevans för oss humanister. Liksom andra gjort under dagen betonade Björkin också vikten av att inte lämna över digital humaniora till renodlade datavetare även om deras kompetens också behövs.

Dagens sista presentation hölls av Kristian Kristiansen och handlade om ”Digital forskning” från ett i vid mening historiskt perspektiv. Han inledde med en kort historisk exposé där statens roll för arkivens tillkomst poängterades, liksom att man i exempelvis Danmark börjat lägga ut digitaliserat arkivmaterial på webben runt 1990. Sedan dess har GIS-teknik och mycket annat tillkommit inom arkeologi och andra vetenskaper (GIS handlar förenklat om att med digital teknik registrera geografisk fördelning av fynd, fyndplatser osv.). Kristiansen framhöll också att det under senare år skett en slags glidning i arkivens och museernas roll från vetenskaplig till pedagogisk, där digitalisering av dokument och föremål fått stor betydelse. Han förutspådde att detta kommer leda till (ytterligare) ett uppsving för amatörforskare, av samma typ som vi redan sett för exempelvis släktforskning.

Därefter kom Kristiansen in på infrastruktur, som de stora finansiärerna började ge pengar till runt år 2000. Infrastruktur ger helt nya möjligheter till forskning, vilket här exemplifierades med två databaser vid Institutionen för historiska studier: Agrarhistorisk databas 1570–1805 och Svenskt Hällristningsforskningsarkiv (SHFA). Vid Göteborgs universitet finns ju därtill den stora databasen Svensk nationell datatjänst (SND) för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Med hjälp av olika gränssnitt kan denna typ av resurser göras tillgängliga för både forskare och allmänheten, påpekade Kristiansen, vilket ökar öppenheten och på sikt kanske bidrar till ett uppsving i prestige för humaniora.

Den avslutande diskussionen blev lite trevande, men handlade bland annat om oklarheterna kring vad ”digital humaniora” egentligen är och hur det kan definieras. Den frågan hade dykt upp redan i samband med Mats Björkins och andras föredrag, men som Björkin påpekade är definitionerna i sig kanske inte så centrala. Åtminstone för mig tycktes det dock tydligt att här finns några olika nivåer som det ändå kan finnas en viss poäng i att tydliggöra: 1) digitalisering av befintligt ”analogt” material eller på annat sätt användning av ett digitalt material, 2) digitala bearbetnings- och presentationsmetoder inom forskning (och undervisning) och 3) det akademiska studiet, med analoga eller digitala metoder, av de sociala och kulturella frågor som är direkt förknippade med det digitala samhällets framväxt. Huvuddelen av temadagen handlade om 1) och 2), men även 3) är ett mycket spännande område – inte minst för en historiker.

En sista fråga som delvis kopplar till diskussionen om vad digital humaniora är, lyftes av bland andra Mats Fridlund och handlar om i vilken mån vi just nu befinner oss i ett avgörande skede i DH:s utveckling. Digitala metoder och material har trots allt, som flera av presentationerna visade, förekommit och använts under flera decennier. De flesta närvarande, bland annat John Nerbonne och Kristian Kristiansen, menade dock att vi nu har nått en kritisk massa där alla dessa separata digitala satsningar börjar få effekter på bred front för forskningen. Och kanske undervisningen också?

Konferens om Sveriges globala 1700-tal

/ 4 kommentarer

Under oktober har jag deltagit i två konferenser som på olika sätt knyter an till Sveriges globala 1700-tal. Den 12 oktober höll Hanna Hodacs och jag, i samarbete med Centrum för vetenskapshistoria, den workshop på KVA om linneansk vetenskap i globalt perspektiv som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det blev en oerhört intensiv, stimulerande och trevlig dag som med råge uppfyllde våra (tämligen höga) förväntningar, och som gav många nya tankar och idéer inför det framtida arbetet. Jag har skrivit en kort rapport från workshopen på min engelska blogg, och här på Tidens skiften om det besök några av deltagarna gjorde på det unika Hagströmerbiblioteket den 13:e.

Förra veckan var det så dags för den första nationella 1700-talskonferensen i Uppsala, vilken också den hade global karaktär. Det var Sällskapet för 1700-talsstudier som den 25–26 oktober drog ihop uppåt hundra svenska forskare från en lång rad discipliner för att diskutera ”Sverige och allt det andra – det svenska 1700-talet i global belysning”. Som brukligt är låg vissa av de dryga femtio bidragen närmare det angivna temat än andra, men ändå är det intressant och positivt att Sveriges 1700-tal så tydligt placeras i ett globalt sammanhang som nu sker.

Utöver gemensam introduktion, keynote av slaveriforskaren David Richardson från Hull och avslutande panelsession (där jag själv medverkade), var programmet (PDF) organiserat i två spår av parallella sessioner där vissa var mer utpräglat tematiska än andra. Presentationerna var korta och programmet därmed välfyllt, vilket gjorde att det inte fanns så mycket tid för diskussioner utom vid luncher och kaffepauser. (Göran Rydén talade i sitt inledningsanförande om ”akademisk speed-dejting” och det ligger något i det.) Å andra sidan fick man på så vis överblick över vida och mångskiftande forskningsområden, vilket är viktigt vid en första konferens som denna.

Att innehållsligt sammanfatta de två dagarna är hart när ogörligt, men några linjer går kanske ändå att urskilja. Den första och mest uppenbara är hur den så kallade rumsliga vändningen (the spatial turn) nu verkar ha nått full styrka inom 1700-talsforskningen liksom på så många andra områden. Även en hel del av de presentationer som inte utgick från globala perspektiv handlade på olika sätt om den rumsliga dimensionen och dess betydelse som hermeneutiskt eller analytiskt instrument. Ett av de rum som nu verkar ha fått något av en renässans, om uttrycket tillåts, är det svenska hovet, som flera bidrag närmade sig från olika håll. Hovpolitik och hovliv är alltså föremål för mycken forskning just nu, vilket möjligen också kan kopplas till den våg av litteratur kring manifestation, konsumtion och representation i relation till aristokrati och kungahus som kommit på senare år.

Annars var ett av de mest slående dragen i programmet frånvaron av politisk historia i konventionell mening, något som också Jonas Nordin påpekade i den avslutande paneldiskussionen. Snarare är det skärningspunkten mellan kultur- och social historia som verkar mest livaktig just nu, åtminste att döma av de papers som lades fram vid konferensen. Om teman och perspektiv tenderar att gå i vågor inom forskningen kanske detta ska ses som ett säkert tecken på att den politiska historien snart återkommer? Om så är fallet, vore det intressant att se utfallet om en sådan inriktning kombinerades med ett globalt perspektiv och en metod som flitigt förekom i många av diskussionerna, nämligen mikrohistoria. Eller är vi då tillbaka i det sena 1800-talets så förkättrade politiska personhistoria i mer global version?

Hur som helst skulle en sådan utveckling otvivelaktigt ge ytterligare bränsle och aktualitet åt den ”arkiviska vändning” som (om jag förstått det rätt) Annie Mattsson talade sig varm för i sitt bidrag den första dagen, och som figurerade i många samtal under resten av konferensen. Formuleringen är kanske inte vacker, men den är träffsäker och avspeglar möjligen en bredare förskjutning av forskarnas intresse från stora teorier till småskalig empiri och från sammanhållande idéer till komplicerad och motsägelsefull praxis. Inte minst är sådana strömningar tydliga inom det fält jag själv allt mer är på väg mot, den globala vetenskapshistorien. Där, liksom annorstädes i den svenska 1700-talsforskningen, pågår det just nu mycket som är nytt, spännande och framåtsyftande. Jag ser redan fram emot nästa konferens.

Kvalitet och effektivitet inom akademin

/ 3 kommentarer

Häromdagen hade statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm en debattartikel i DN, där de ifrågasatte det de kallar nedvärderingen av professionalismen i den marknadsstyrda staten. Idag kommenterar P-O Rehnquist, tidigare förvaltningschef vid Göteborgs universitet, artikeln i ett läsvärt blogginlägg med rubriken ”New Public Management – mer positivt än negativt”. Han medger där att den s.k. NPM-filosofin gett upphov till vissa ”avarter” men pekar också på de missförhållanden som rådde tidigare och menar (om jag förstår honom rätt) att på det stora hela är det en positiv utveckling vi har sett.

Jag håller med Rehnquist om att det inte fanns så mycket nytt och konstruktivt i DN-artikeln, som i första hand inriktade sig på att kritisera NPM-modellen som sådan. Det är också välbehövligt och nyttigt att Rehnquist, här som i andra frågor, anlägger ett lite längre tidsperspektiv och påminner oss om de tidigare problem som nuvarande system är ett försök att åtgärda. Som historiker kan jag bara instämma i att vårt minne ofta är för kort i sådana här (och andra) diskussioner, och vi tenderar att idealisera vissa förhållanden i det förflutna (liksom vi tenderar att svartmåla andra).

Däremot viktar jag för- och nackdelarna med NPM-tänkandet, åtminstone inom universitetssektorn, lite annorlunda. Som jag har upplevt det handlar det alltså inte om mindre brister i ett system som i det stora hela fungerar väl och fyller sitt syfte, utan om en utveckling som är problematisk både på ett principiellt plan och i dess praktiska konsekvenser. Det betyder inte att jag ansluter mig till de partipolitiska resonemang som Ahlbäck Öberg och Widmalm för, men att jag i allt väsentligt delar deras kritiska uppfattning om NPM:s effekter på verksamheten inom utbildningssektorn.

För det första finns det ett grundläggande problem i att New Public Management betraktar alla organisationer utifrån ett snävt ekonomiskt och administrativt synsätt där samma principer är tillämpliga oavsett vad innehållet i verksamheten råkar vara. Det är knappast rimligt, eftersom det måste vara just innehållet, verksamhetens syfte, som avgör hur en organisations resultat värderas. I den nya managementkulturen saknas ofta denna insikt eftersom den helt bygger på det enkelt mätbara, ofta (men inte uteslutande) det som kan kvantifieras. Att använda sådana mått i en verksamhet vars ändamål är utveckling av kvaliteter vilka går att värdera men är svåra att mäta må alltså vara rationellt, men det är inte särskilt förnuftigt.

När det dessutom i praktiken är så att allt mer av lärares och forskares arbetstid, liksom allt fler av lärosätenas anställda, måste avsättas för administrativt arbete kopplat till utvärderings- och uppföljningssystem får man den negativa effekt Rehnquist nämner, att det uppstår helt nya grupper och karriärvägar som blir självreproducerande. Om dessa delar av organisationen växer utan att nya medel tillförs i motsvarande omfattning, blir konsekvensen givetvis att undervisande och forskande personal får mindre tid och resurser på sig att utföra samma pedagogiska och vetenskapliga arbete som förut. Även om tid och pengar inte är allt, är det osannolikt att en sådan utveckling främjar högre kvalitet och effektivitet än om motsvarande resurser istället lagts på professionell utveckling och administrativt stöd till lärare och forskare.

Det finns också en aspekt som man ur ett strikt revisionsperspektiv möjligen kan bortse från, men som för mig (och många andra) har stor betydelse. Det är det faktum att NPM-modellens införande, trots talet om decentralisering och autonomi, är nära förknippad (i tid om inte annat) med en mer allmän strävan att deprofessionalisera universitets- och högskolelärare som grupp, en tydlig parallell till vad vi också sett hända med lärare i ungdomsskolan. Implicit i uppbyggnaden av de stora utvärderingssystemen på både lärosätes- och nationell nivå ligger givetvis en missstro mot lärarnas professionella kompetens. Den typen av misstro kommer också till uttryck i allt mer formalistiska diskussioner om detaljreglering av kursplaner, anonymisering av examinationer och andra åtgärder som på sikt riskerar kväva den kreativitet och det fria kunskapssökande som är både forskningens och undervisningens grundförutsättning.

Det ovan sagda betyder givetvis inte att universitet och högskolor ska undantas från krav på effektivitet och resultat, utan i första hand ett ifrågasättande av om New Public Management faktiskt har bidragit till högre kvalitet inom akademin eller bara ersatt en form av byråkrati med en annan. Liksom Ahlbäck Öberg och Widmalm har jag egentligen inte ett svar på den frågan eller ett alternativ att erbjuda, men för mig är det helt uppenbart att sådana alternativ behövs och att detta är en fråga som behöver diskuteras vidare.

Besök på Hagströmerbiblioteket

/ 1 kommentar
Haga Tingshus, numera Hagströmerbiblioteket. Foto: Christer Joelsson, Solna stad.

Efter ett spännande besök med rundvisning häromdagen vill jag passa på att göra lite reklam för det fantastiska Hagströmerbiblioteket vid Karolinska Institutet. Det är ett specialbibliotek med inriktning mot medicinhistoria med angränsande ämnen och är kanske inte så känt utanför vetenskapshistorikernas led som det borde vara.

Hagströmerbiblioteket har ca 36 000 böcker och en handskriftssamling som bland annat innehåller ett stort antal brev och föreläsningsanteckningar av personer med anknytning till Collegium medicum (1663–1812), inte minst elever och andra i kretsen kring Carl von Linné. Medan större delen av de tryckta verken främst (men inte enbart) är intressanta för medicin- och andra vetenskapshistoriker, bör handskriftssamlingen kunna vara av stort värde även för många andra.

Biblioteket erbjuder dessutom en osedvanligt inspirerande miljö för forskare att arbeta i, med engagerad, tillmötesgående och kunnig personal under den oförliknelige Ove Hagelins ledning. Jag har själv fått erfara detta när jag för ett antal år sedan tillbringade några dagar där för att studera brev från olika Linnéstudenter till Abraham Bäck, Collegium medicums dåvarande preses. Numera huserar dessutom biblioteket i mycket vackra lokaler, sedan det för ett par år sedan flyttade till ett gammalt tingshus i Hagaparken nära Karolinskas område i Solna.

Mer om biblioteket går att läsa på deras hemsida. Där kan man också bli medlem i vänföreningen och på så sätt stötta denna unika institution. Nedan följer några bilder från visningen häromdagen (utom den första, som med tillstånd har hämtats från Solna stads webbplats och är tagen av Christer Joelsson).

A global history of Linnaean science

/ 1 kommentar

On 12 October there was a workshop at the Royal Swedish Academy of Sciences in Stockholm on ”A global history of Linnaean science, 1750–1820”. My longtime collaborator Hanna Hodacs and I had organised it in cooperation with the Academy’s Center for History of Science under its director Karl Grandin. It was a small event, with a handful of invited speakers from various countries and a total of 22 participants, but it lived up to and exceeded some very high expectations. We are most grateful to the Center, to all our speakers, chairs and other participants, and of course to those who made it possible by giving us the necessary funding: the foundations of Åke Wiberg and Lars Hiertas Minne.

We had tried to put together a mix of speakers and topics that we thought would be similar enough to stay focused and diverse enough to stimulate good discussions – a difficult balancing act to be sure, but it seems to have worked out perfectly. The workshop was one full day, from 8.30 in the morning to 5.30 in the afternoon, but we only had eight papers. As usual, speakers were given about 20 minutes to present their papers, but rather than 5 or 10 minutes for discussion we had an equal 20 and that made a lot of difference. It allowed for more in-depth discussions and kept everyone engaged throughout the day, so that by the end of it we were all quite exhausted but – I think – also full of inspiration and new ideas for future work.

The following is the general outline of the workshop that we put on the front page of the conference programme:

The overarching idea of this workshop is to explore the global geography of Linnaean science. Both centres (whether cosmopolitan Paris or on the Coromandel coast) and frontiers (Norwegian as well as Venezuelan) will be discussed. Within this broad theme there are a number of other topics connecting the papers. The inclusion of many different types of naturalists, long distance travellers, clergymen botanists and collection builders will form the basis for discussions on legacy, scientific persona and how to write the biographies of Linnaean scholars. We will also discuss how an investigation of everyday practice, such as paper technologies and collection administration, can help inform our understanding of how Linnaean natural history became a global science. While the main focus is on the period from 1750 to 1820, we will take a long view on Linnaean natural history, exploring its prehistory and origins in the 17th and early 18th centuries.

Stéphane Van Damme, Sciences Po, Paris
Stéphane Van Damme, Sciences Po, Paris

The speakers were Alix Cooper (New York), Brita Brenna (Oslo), Bettina Dietz (Hong Kong), Kenneth Nyberg (Gothenburg), Stéphane Van Damme (Paris), Niklas Thode Jensen (Copenhagen), Isabelle Charmantier (Exeter) and Hanna Hodacs (Warwick). We also had some very distinguished chairs who helped us stay on track and make sense of what it all meant: Marie-Christine Skuncke (Uppsala), Otto Sibum (Uppsala) and Sverker Sörlin (Stockholm). Thank you to everyone for an incredibly intense and enriching day of discussing the global history of Linnaean science!

Update 17 October: Here is the complete workshop programme (PDF) for download, including short bios of the speakers and their abstracts.

Linneansk vetenskap – en global historia

/ 1 kommentar

A Global History of Linnaean Science, 1750–1820Den 12 oktober genomförs en internationell workshop på Kungliga Vetenskapsakademien med rubriken ”A Global History of Linnaean Science, 1750–1820”. Det är Hanna Hodacs och jag som i samarbete med KVA:s Centrum för Vetenskapshistoria har organiserat denna småskaliga, internationella workshop där linneansk vetenskap (i vid mening) betraktas ur globalhistoriskt perspektiv. Vi har bjudit in en intressant blandning av både talare och (mestadels svenska) övriga deltagare, juniora såväl som seniora, vilka vi tror kan bidra till en givande diskussion på hög nivå. Det är mycket spännande att denna dag, som vi planerat för i nästan ett år, äntligen blir av!

Det följande är den engelskspråkiga beskrivningen av workshopens frågeställningar och uppläggning:

The overarching idea of this workshop is to explore the global geography of Linnaean science. Both centres (whether cosmopolitan Paris or on the Coromandel coast) and frontiers (Norwegian as well as Venezuelan) will be discussed. Within this broad theme there are a number of other topics connecting the papers. The inclusion of many different types of naturalists, long distance travellers, clergymen botanists and collection builders will form the basis for discussions on legacy, scientific persona and how to write the biographies of Linnaean scholars. We will also discuss how an investigation of everyday practice, such as paper technologies and collection administration, can help inform our understanding of how Linnaean natural history became a global science. While the main focus is on the period from 1750 to 1820, we will take a long view on Linnaean natural history, exploring its prehistory and origins in the 17th and early 18th centuries.

Financed by generous grants from Åke Wibergs Stiftelse and Stiftelsen Lars Hiertas Minne and with support from the Center of History of Science, the workshop brings together a wide range of scholars working on natural history in the 17th, 18th and early 19th century. Aside from the discussions of the papers there will be many opportunities for informal conversations over lunch or coffee, and in the evening all participants are welcome to a workshop reception.

Mer information om både talarna och deras papers finns att ladda ner på Centrums hemsida på denna adress (PDF) här (PDF). (Tillägg 131003: Länken har uppdaterats med en fungerande adress.)

Fakultetsseminarium om digital humaniora

Den 31 oktober genomförs ett heldagsseminarium om ”Digital humaniora – metodutveckling och möjligheter” vid Humanistiska fakulteten (Göteborgs universitet). Upplägget är brett; det omfattar både mer allmänna perspektiv och konkreta exempel på vad den digitala teknikens utveckling kan innebära för humanistisk forskning. John Nerbonne, president för The European Association of Digital Humanities, inleder programmet. Därefter berättar forskare från fakulteten om hur de arbetar med digitala verktyg och miljöer inom olika projekt. Det har alla förutsättningar att bli en intressant dag!