Fondo Löfling en sista gång

I skrivande stund har jag avverkat drygt två tredjedelar av min sista större arkivresa för forskningsprojektet om Pehr Löfling. Sedan jag lämnade Sevilla för två veckor sedan har jag arbetat i Botaniska trädgården i Madrid, Real Jardín Botánico, där huvuddelen av det material som Löfling lämnat efter sig finns bevarat. Genom åren har jag besökt RJB många gånger i olika sammanhang, bland annat förra våren då jag också skrev ett inlägg här. (Liksom då har det för övrigt varit tämligen kallt och regnigt, ungefär som det brukar i Madrid i mars och början av april.)

Botaniska trädgården i Madrid

Botaniska trädgården i Madrid (bild från 27 april 2007)

Denna resa är dock lite speciell eftersom det troligen inte blir någon mer vistelse vid RJB, åtminstone inte om arbetet med genomgången av ”Fondo Löfling” går som planerat. Hittills har det i princip gjort det, så om inget oförutsett inträffar kommer jag att gå i mål under de närmaste dagarna. Till stor del beror det på de goda förutsättningarna vid RJB och det stora tillmötesgåendet från arkivarierna där, något jag är evinnerligt tacksam för. Det är ett litet arkiv som inte på något sätt kan jämföras med det jättelika Archivo General de Indias, men just därför råder där en avspänd och familjär stämning som underlättar arbetet mycket. Mina tidigare besök gör dessutom att jag känner personalen väl, även om det finns en viss språkbarriär eftersom min talade spanska inte är så bra.

Liksom arkivarier överallt är de ansvariga vid RJB mycket måna om att materialet ska hanteras med försiktighet, och de vill därför gärna att man börjar med att titta på mikrofilmer om sådana finns. Men när man faktiskt behöver originalen är det bara att fråga efter dem och sedan tar det en minut eller två innan de ligger på ens bord. Samlingarna är visserligen inte så stora i antal volymer räknat, men för forskningen om en lång rad stora spanska botaniska expeditioner under 1700- och 1800-talen är det vid RJB de flesta av de avgörande källserierna finns. Det kan låta tämligen smalt, men dessa expeditioner är mycket viktiga för att förstå den spanska kolonialpolitiken under perioden, och därmed även (direkt och indirekt) för de latinamerikanska revolutionerna i början av 1800-talet.

Inom sin nisch är alltså arkivet vid RJB helt omistligt och används flitigt av forskare från hela världen, och det lånar ofta ut material ur samlingarna till utställningar vid stora internationella museer. På alla upptänkliga sätt är det därför ett privilegium att i olika omgångar få ha arbetat där, och det känns vemodigt att den fasen i min egen forskning nu går mot sitt slut. Fast ännu är det några dagar dit, och jag har ungefär en fjärdedel av samlingen kvar att gå igenom systematiskt. Totalt handlar det om mellan 3000 och 4000 sidor, vilket inte låter som så mycket, men snart sagt på varje sida finns det uppgifter av relevans för min forskning så bearbetningen blir väldigt arbetsintensiv. Delar av samlingen fotograferar jag därför av eller skriver ut kopior av från mikrofilm, för att kunna undersöka grundligare när jag kommit hem.

Linné till Löfling, 13 mars 1953

Brev från Carl von Linné till Pehr Löfling, Uppsala 13 mars 1753 (Linnaeus Correspondence nr L1554), med notering av Löflings hand att han fått det den 21 april och svarat den 14 maj (L1586). I brevet diskuterar Linné namngivningen av några arter i hans globala flora Species plantarum, som då höll på att tryckas, och meddelar att han beslutat uppkalla en av dessa efter Löfling. (Archivo del Real Jardín Botánico, CSIC, Madrid, sign. II,1,6,17, detalj. ©RJB-CSIC 2013, foto Kenneth Nyberg.)

Vid tidigare besök har jag koncentrerat mig på Löflings tid i Spanien och hans ”Bref-bok”, som jag för några år sedan utgav en katalog över (PDF, 5Mb). Denna gång har tyngdpunkten legat på hans vetenskapliga arbete i Sydamerika, bland annat de olika underlagen till Flora Cumanensis som utgavs först efter hans död. I materialet finns också en del brev som andra medlemmar av Orinoco-expeditionen skrev till Löfling under åren i Venezuela. Därutöver förekommer diverse handlingar av olika slag och i skiftande stadier av bearbetning: brottstycken av utkast till brev och vetenskapliga skrifter, kom-ihåg-listor, nedkastade beräkningar och sidor med vad som närmast får kallas klotter i form av spridda, enstaka ord och små skisser. Ett särskilt spännande inslag, även om de ofta inte har någon direkt betydelse för mina forskningsfrågor, är de många mer eller mindre ofärdiga små teckningarna, framför allt av växter och i några fall fiskar men också av (vad som ser ut som) statyer eller skulpturer.

Den nämnda Flora Cumanensis, vilken får betraktas som ett av huvudresultaten av Löflings ofullbordade arbete i spansk tjänst, utgör ungefär en femtedel av hela samlingen (närmare bestämt arkivbox 3). Den består i sin helhet av ett stort antal standardiserade artbeskrivningar av växter enligt det linneanska schemat och därför har jag vid tidigare besök aldrig tittat närmare på den. Visserligen är den på många sätt själva kärnan i Löflings verksamhet, men växtbeskrivningarna i sig innehåller lite av intresse för mina frågor som har mer av historisk inriktning. Det visade sig dock att i princip samtliga arter var försedda med en datering, och i den linneanska beskrivningen ingår normalt sett en punkt som talar om växtens geografiska utbredning eller hemvist. Eftersom mitt syfte med undersökningen till stor del handlar om att diskutera den rumsliga dimensionen av Löflings liv och verksamhet är just sådana uppgifter högintressanta för mig, och enda sättet att få överblick över dem var att samla in dessa data för samtliga arter i de två-tre olika versioner eller utkast som finns av Flora Cumanensis. Delar av manuskripten är i dåligt skick och därför bitvis svårlästa, varför jag kom att ägna närmare en vecka åt just floran och att excerpera dess hundratals tids- och rumsangivelser.

Detta ingick inte i planeringen, men samtidigt tror jag att om jag utnyttjar uppgifterna rätt kan de bli en av de mest intressanta delstudierna i min undersökning. Den närgångna kontakten med växtbeskrivningarna under flera dagar gav mig också en annan förståelse för hur dessa är uppbyggda och hur de kan variera, även om mina kunskaper i latin är tämligen begränsade. Trots att jag av och till arbetat med Linnélärjungar och deras resor i mer än tio år nu, har mitt fokus alltid legat någon annanstans än på själva det botaniska (och i viss mån zoologiska) grundmaterial de producerade. Så är det även i det nuvarande projektet, eftersom mina frågor är historiska och inte naturvetenskapliga. Ändå är det givetvis mycket viktigt för den historiska förståelsen att mer konkret bli förtrogen med hur de linneanska principerna kom till uttryck i praktiken, i Löflings och andra naturforskares dagliga arbete. Under den gångna veckan kom jag en bit längre på vägen att utveckla en sådan förtrogenhet, och det blir värdefullt för min fortsatta forskning.

Utförseltillstånd för Pehr Löflings bagage, Cádiz 28 januari 1754

Tillstånd för Pehr Löfling (”Pedro Golfin”) att föra ut bagage ur Spanien ombord på fartyget Santa Ana med destination Caracas (i verkligheten Cumaná), daterat i Cádiz den 28 januari 1754. Tillståndet gäller ”3 vanliga koffertar” med bl.a. ”fyra dussin rena skjortor och olika böcker”. (Archivo del Real Jardín Botánico, CSIC, Madrid, sign. II,2,6,2. ©RJB-CSIC 2014, foto Kenneth Nyberg.)

Under detta besök vid RJB har jag, som framgått ovan, både suttit vid mikrofilmsläsaren och arbetat med originalhandlingar av olika slag, format och i varierande skick. En del av dem har jag också fotograferat för att kunna undersöka noggrannare när jag är hemma igen. Veckorna dessförinnan, vid AGI i Sevilla, var det bara originalmaterial som gällde, men där fick jag inte fotografera utan måste istället beställa digitala kopior från arkivet. (Förhoppningsvis får jag dem i posten om en månad eller två.) Att under många och långa dagar i rad umgås med källorna på alla dessa olika sätt har väckt en del mer allmänna funderingar om förhållandet mellan, användbarheten av och tillgången till arkivmaterial i olika former. Vad är skillnaden mellan att ha en reproduktion och att kunna ta på källorna rent fysiskt?

Det är en fråga jag tänker återkomma till i ett inlägg längre fram. Men först återstår en del grävande i både RJB:s samlingar och vid andra arkiv i Madridtrakten. Fortsättning följer!

Anm: Bilder märkta ”©RJB-CSIC” publiceras här med benäget tillstånd och får ej reproduceras utan särskilt medgivande från RJB. Övrigt material i inlägget och på webbplatsen som helhet licensieras, när inget annat anges, enligt CC BY-NC 3.0.

Två veckor i Sevilla

Archivo General de Indias, SevillaIdag lämnade jag Sevilla efter nästan två veckors arbete med material i Archivo General de Indias. AGI är utan överdrift ett av världens absolut främsta arkiv, eftersom det innehåller en mycket stor del av de källor som finns kvar efter de spanska kolonialimperierna i Amerika och Asien från 1500-talet och framåt. Här finns en lång rad unika dokument kopplade till namn som Columbus och Magellan, och över huvud taget till några av de skeenden som varit allra viktigast för vår världs historia under de senaste femhundra åren. För en historiker intresserad av globala processer är både omfattningen, mångfalden och djupet i AGI:s samlingar närmast svindlande.

Att få skrapa lite på ytan av dessa oerhörda rikedomar – under mina nio arbetsdagar har jag kanske bläddrat igenom ett par–tre tusen av arkivets totalt ca 80 miljoner sidor – har varit en spännande och lärorik erfarenhet på många sätt. Genom åren har jag hört och läst mycket om AGI och det uppfyllde med råge de förväntningar jag hade, tyvärr (kanske man bör tillägga) både på gott och ont. Det material som finns där är fantastiskt, men arbetet med det är också kringskuret av mer restriktioner, säkerhetsprocedurer och tidsödande byråkrati än i något annat arkiv jag besökt (vilket visserligen inte är så många, men några stycken i olika länder har det hunnit bli). Delvis beror det säkert på en strävan efter att skydda och bevara de många dyrgriparna i samlingarna, men delvis är det också uppenbart att det handlar om en ganska föråldrad syn på både vad ett arkiv är och hur det bäst kan fullgöra sitt uppdrag. Till exempel visade det sig både kostsamt och oerhört tidskrävande att få tillstånd för att publicera bilder av det undersökta materialet, varför jag inte kan ge några smakprov ur källorna här som jag hade hoppats.

Inte desto mindre har det, som sagt, varit två ganska fantastiska veckor. Besöket vid AGI var ett led i min forskning om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling. Han gick i spansk tjänst och reste 1754 till Cumaná i dagens Venezuela som ansvarig för den naturalhistoriska delen av en stor expedition, ledd av José de Iturriaga, där huvudsyftet var att reglera gränsen mellan spanska och portugisiska kolonier i Sydamerika. Tidigare har jag gått igenom mycket av Löflings eget material, vilket främst finns i Madrid, Stockholm, Uppsala och London. I Sevilla förvaras dock huvuddelen av de samlingar som själva expeditionen lämnat efter sig, och det är dessa jag nu tittat igenom. Dels har jag sökt spår efter Löfling i materialet, dels har syftet varit att få en förståelse för expeditionen och dess förlopp för att kunna sätta in Löfling i det större sammanhang han ingick i.

Archivo General de Indias (huvudbyggnad)

Archivo General de Indias huvudbyggnad ”La Lonja”.

Vad gäller Löflings närvaro i dokumenten visade den sig vara ganska blygsam, och även om han förekommer här och var måste jag medge att det inte var så ofta och så påtagligt som jag hade hoppats. Av de forskare som tidigare använt expeditionsarkivet har jag fått intrycket att där skulle finnas en hel del intern korrespondens mellan de olika medlemmarna, och att jag därför skulle kunna få en bild av vilken roll eller position Löfling hade inom expeditionen. Efter att ha tröskat igenom det mesta av materialet står det dock klart att det allra mesta består av räkenskaper och ekonomisk redovisning av olika slag, liksom en del brevväxling mellan expeditionsledningen och uppdragsgivarna i Madrid. Även om Löfling nämns är det ganska sporadiskt och kortfattat, och det som finns bidrar kanske mer till att belysa frågor om under vilka materiella och ekonomiska villkor han arbetade i Sydamerika än om hans relation till andra expeditionsmedlemmar eller till lokalbefolkningen.

Men även om jag inte funnit så mycket material om Löfling själv, har arbetet vid AGi inte på något sätt varit bortkastat. Dels har de källor jag gått igenom gett mig en mycket större förståelse för expeditionen och dess verksamhet i Cumaná, Guayana och Orinoco än jag kunnat få enbart genom att ta del av tidigare forskning. Dels har jag skaffat mig ytterligare erfarenhet av hur den spanska kolonialadministrationens efterlämnade källmaterial av olika slag ser ut, något jag egentligen kom i ordentlig kontakt med för första gången så sent som i höstas när jag besökte Bogotá. I min tidigare forskning har jag oftast arbetat med tryckta eller otryckta reseskildringar och personlig (fast inte nödvändigtvis privat) brevväxling, medan expeditionsarkivet i Sevilla till stor del består av räkenskaper, officiell korrespondens och bilagor i form av kungliga direktiv och rapporter från kolonialtjänstemän. Slutligen, och inte minst viktigt, har detta material helt enkelt tvingat mig bli bättre på att läsa 1700-talsspanska, vilket blir mycket värdefullt när jag snart tar itu med andra spanska källor där Löfling själv figurerar mer utförligt och där det är viktigt att verkligen behärska språket.

Archivo General de Indias (forskarhuset)

Tvärs över gatan från AGI:s huvudbyggnad finns ”La Cilla”, ett mindre hus där forskarsalen och biblioteket är inrymda sedan några år.

Några mer allmänna funderingar har närkontakten med expeditionens efterlämnade material också gett upphov till, och de kommer jag att utveckla vidare framöver. För det första är det i sig intressant att Löfling och de andra vetenskapsmännen förekommer så sällan i expeditionsarkivet. Visst, det beror på handlingarnas karaktär av räkenskaper och korrespondens mellan i första hand politiska och militära ledare; kanske är det inte så konstigt att de inte skriver så mycket om botanisk forskning utan mest diskuterar ekonomiska, administrativa och militära frågor. Men när man som jag arbetat med så kallad ”global vetenskapshistoria” i några år, ett fält där man på senare tid stark betonat det nära sambandet mellan vetenskapen och kolonial maktutövning, är det ändå tankeväckande att den naturvetenskapliga verksamheten figurerar så lite i det källmaterial de politiskt-militärt ansvariga lämnat efter sig. Det ger perspektiv på, och delvis en motvikt mot, den centrala betydelse naturalhistorien av uppenbara skäl har i det material som vetenskapsmännen själva lämnat efter sig. Det finns, som bekant, en tendens i varje historisk källa och det kan vara nyttigt att påminna sig då och då.

För det andra visar det material jag gått igenom i Sevilla så tydligt på motsättningen mellan visionen om en stark, samlad spansk centralmakts kontroll över ett vidsträckt imperium och den betydligt mer komplicerade verklighet som rådde ”där ute”, i kolonierna. Rapporter och brev avspeglar en stark hierarki där Spaniens kung står överst och amerikansk ursprungsbefolkning och afrikanska slavar står lägst, och i materialet är den förres rätt att förfoga över de senare som han behagar något självklart. Men källorna visar också på de oerhörda, ibland närmast oöverstigliga, svårigheter expeditionens medlemmar och kolonialtjänstemän på platsen har med att fullgöra sina respektive uppdrag. Över huvud taget är ett av mina starkaste intryck efter två veckors umgänge med vicekungar, garnisonskommendanter och revisorer att de enorma resurser i form av pengar, proviant och materiel som expeditionen gjorde anspråk på ofta pressade kolonialförvaltningen i Guayana till det yttersta. Det gav i sin tur upphov till friktioner och konflikter mellan olika grupperingar vilka avspeglas i guvernörers och andras rapportering hem till Madrid, där förståelsen för svårigheterna ”på fältet” dock ofta var ganska begränsad.

Denna insikt, att europeiska kolonialmakters förmåga inte alltid motsvarade deras ambitioner och att graden av kontroll inte var så stark som man lätt kan tro, har varit ett genomgående tema i mycket av de senaste årens forskning om vetenskap och kolonialism under 1700- och 1800-talen. Samtidigt ska kanske inte heller denna nyansering drivas alltför långt, särskilt inte när man diskuterar relationerna mellan exempelvis den spanska kolonialmakten å ena sidan och den amerikanska ursprungsbefolkningen å den andra. Den stora gränsdragningskommission som Löfling var en del av må ha dragits med svårigheter och spänningar av olika slag, men hur beroende den än var i sitt arbete av de insatser som indianer gjorde (med varierande grad av frivillighet) är det uppenbart vem – eller snarare vilka – som hader överhanden i fråga om både makt och resurser. Hur den relationen såg ut mer i detalj och vilken roll Löfling hade i det sammanhanget är en av de stora frågorna i mitt fortsatta arbete, och jag lär därför återkomma till den i ett eller flera framtida inlägg här.

Ett skrivprojekt i halvtid

Förra veckan publicerade vi – Jessica Parland-von Essen och jag – den sista planerade texten i projektet Historia i en digital värld, som jag nämnt här flera gånger tidigare. Vi skulle egentligen ha varit klara vid årsskiftet (ungefär), men eftersom det blev lite mer material än vi hade tänkt oss under resans gång sköts slutpunkten något framåt i tiden i flera omgångar – en vecka här, en vecka där. Och nu är vi alltså i hamn med första etappen, att producera ett grundmaterial för en lättillgänglig bok om digital historia som förhoppningsvis kan publiceras i digital och tryckt form i slutet av detta år eller början av nästa.

Det är verkligen bara en första etapp, för tanken har hela tiden varit att i en första omgång skriva texter som utkast – kanske inte direkt ”ofärdiga”, men utan den grad av putsning och sammanfogning som man mer eller mindre omedvetet förväntar sig av ett färdigt manus till en traditionell, tryckt bok. Genom att skriva som utkast och göra det i offentligheten, med en text eller två per vecka, blir det möjligt att få in synpunkter och kommentarer i ett skede när de fortfarande kan påverka innehållet, innan formen har blivit för fast. Vi har fått en del sådan respons och har idag gått ut med en allmän inbjudan att under en period granska både helhet och enskildheter närmare, innan vi tar itu med att skriva ihop en mer slutgiltig version av texten.

I någon mening är vi alltså halvvägs nu, och även om det är en bit kvar är det roligt att ha kommit så här långt. Detta smått unika projekt har över huvud taget varit en mycket lärorik och spännande erfarenhet: att i ”realtid” författa ett gemensamt manus av boklängd på webben, öppet för allas kritik, liknar inte riktigt något annat jag har gjort. Då och då har det varit rätt slitigt att vecka efter vecka producera texter av varierande längd, vilka visserligen inte måste vara färdiga men ändå tillräckligt genomarbetade för att släppas ut i offentligheten. Några gånger har det varit rätt pressat, men det har alltid rett ut sig tack vare att vi är två som delar på ansvaret och att samarbetet fungerat så väl; att inte vara ensam räcker ganska långt i sådana lägen.

Något annat som gjort att arbetet känts meningsfullt även när det varit tungt är att intresset för projektet sakta men mycket stadigt har blivit större och större. Med tanke på dess (trots allt) ganska snäva inriktning – den digitala utvecklingens effekter på historisk kunskapsbildning i främst Sverige och Finland – är det inte så dåligt att vi under de gångna nio månaderna haft ungefär 10 000 sidvisningar på sajten (även om vi själva kanske svarar för 1000 av dem). Från en trafik under de första månaderna på något tiotal unika besökare per dag med ungefär lika många sidvisningar (dvs. varje besökare tittade bara på en sida) gick vi i höstas till 15–20 besökare med 25–30 träffar per dag. De senaste veckorna har vi stadigt legat på 20–25 unika besökare per dag och ofta 60–70 sidvisningar; rekordet för en dag ligger på ungefär det dubbla. Med andra ord har vi allt fler besökare som läser allt fler sidor, inte bara totalt utan också per person, och det är ett glädjande tecken på att många tycker innehållet på sajten är intressant och meningsfullt.

Nu kommer vi slå av på tempot under ett par månader medan projektets första textversion ligger tillgänglig för läsning och kritik. Det känns som en välbehövlig paus efter en tämligen intensiv period med få chanser till andhämtning för någon av oss. Men helt stilla kommer det inte att vara på digihist.se under tiden, och i början av maj inleder vi nästa fas: att göra bok av alla texterna. Jag erkänner gärna att jag är traditionell nog att se fram emot just detta, att ha en hel, sammanhängande och (till synes) färdig bok som slutprodukt av allt arbete. Fast om den ”bara” blir digital eller också tar fysisk form spelar faktiskt mindre roll än det skulle gjort för bara några år sedan. För oss historiker, liksom för alla andra, blir den digitala världen allt mindre virtuell och allt mer verklig för varje dag som går.

Uppdatering 140304: Läs också Jessicas blogginlägg på Essetter om arbetet med Historia i en digital värld.

När framtiden väljs bort

Historia i en digital värld är en av de roligaste och, tror jag, viktigaste saker jag håller på med just nu. Det är svårt att med några få ord beskriva vad HDV är, men ibland kallar vi det ”ett skrivprojekt på webben” som är tänkt att så småningom bli en traditionell bok i både pappers- och digital form. ”Vi” är den finlandssvenska historikern Jessica Parland-von Essen och jag, som i drygt åtta månader lagt ut ett eller två textavsnitt per vecka om olika aspekter av ämnet digital historia. De flesta har vi skrivit själva, men ett tiotal är fördjupningsartiklar av utomstående specialister som mer ingående diskuterar teman de kan mycket om eller har särskild erfarenhet av. Den första fasen av löpande publicering närmar sig nu sitt slut och en ny tar snart vid, dominerad av revidering och redigering av alla texter.

Med ”digital historia” menar vi frågor om hur historisk kunskapsbildning, särskilt forskning, påverkas och förändras av digital teknik, webbens utveckling och sociala medier. Det är många och svåra frågor, men de utmaningar vi som arbetar med sådan kunskapsbildning ställs inför kan påfallande ofta sammanfattas med två ord: tillgänglighet och bevarande. I viss mening är det vad historikers och andra minnesarbetares uppdrag alltid har handlat om, men de antar både ny gestalt och helt nya proportioner i det digitala samhället. För att kunna slå vakt om den historiska kunskapen och de material den vilar på – för att både bevara dem och göra dem tillgängliga för kommande generationer – krävs det att vi i våra olika roller vågar tänka nytt och arbetar på nya sätt. Både individer och institutioner har, milt uttryckt, mycket skiftande förmåga till sådant nytänkande trots att vi alla vet att det är något nödvändigt och eftersträvansvärt.

Om politiker och myndigheter har någon som helst känsla för vikten av att slå vakt om vårt kulturarv och vår historia, borde de därför särskilt uppmuntra och stödja dem som förmår navigera i detta nya, okända landskap och visar vägen för andra att följa efter. På senare år har nog också medvetenheten om dessa utmaningar och betydelsen av dem ökat hos beslutsfattare, åtminstone på ett allmänt plan, och olika satsningar har inletts (om också i många fall för små och för långsamt). Men det finns också mycket nedslående exempel på motsatsen, där man väljer att inte bara bromsa en positiv utveckling utan vänder om och går åt helt fel håll. Ett sådant exempel är det besked som Brages Pressarkiv i Helsingfors nyligen fick att dess statsstöd för 2014 skulle nästan halveras, ett beslut som högst sannolikt innebär att arkivet läggs ner.

Chefen för Brages Pressarkiv heter Jessica Parland-von Essen, och med tanke på vårt nära samarbete kring Historia i en digital värld ser jag knappast på denna fråga med opartiska ögon. Just därför bör det kanske tilläggas att det inte är hon som bett mig skriva dessa rader, och vi har inte bytt många ord om det nedläggningshot som nu vilar över Brages. Men tidigare idag läste jag ett inlägg på Jessicas blogg där hon talar om om hur hon på egen hand, under ett års tid, försökt argumentera mot de planerade nedskärningarna utan att få gehör. Det enda hoppet står därför till att andra uppmärksammar det kortsiktiga, för att inte säga rent oförnuftiga, i detta beslut.

Brages är ett litet arkiv med klippsamlingar ur finlandssvensk press som spelar en viktig roll för svenskspråkig forskning, utbildning, litteratur och annan kulturell verksamhet i Finland. Men det är inte bara en finlandssvensk kulturinstitution – om det nu inte räcker – utan också ett arkiv som i nordiskt perspektiv ligger i absolut framkant när det gäller att konstruktivt och kreativt möta den digitala utvecklingens nya problem och möjligheter, vare sig det gäller öppenhet, tillgänglighet, länkade data, nya gränssnitt eller strategier för långsiktigt bevarande. I sådana avseenden är Brages en inspiration för hela sektorn i både Finland och Sverige, och därför en institution som förtjänar mer stöd och uppmuntran – inte nedskärningar och avveckling.

Utan tvivel är det så att ansvariga myndigheter måste göra nedskärningar någonstans, men för att välja var dessa ska ske måste man också ha klart för sig vad det är man väljer bort – vad man säger nej till. Och hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se annat än att det man säger nej till här, det som Finlands undervisnings- och kulturministerium väljer bort, är framtiden själv.

History as resurrection

Recently I came across a remarkable essay by L.D. Burnett, a Ph.D. candidate in intellectual history at the University of Texas at Dallas. It is called ”Through a Glass, Darkly”, and its main argument may perhaps best be summed up in this quote from the last paragraph: ”The historian’s faith, from what I can see of historians’ practice, pretty much comes down to this: that the dead, rather than being remembered, would be understood.”

On its own this conclusion, while interesting, does not appear very unusual; that historical scholarship is or can be an endeavour with an existential dimension is hardly a new or original idea. But Burnett’s specific point, that as historians we are ”resurrection men”, and how she frames it is anything but ordinary:

It was Ambrose of Milan who suggested that human redemption is effected because Satan, Death and Hell “swallowed” Christ, as a monstrous fish swallows a hook, so that in overcoming Christ, Death itself was overcome, caught, captured, rendered powerless by Christ’s indestructible life. In the same way, perhaps, the revivifying effect of historical inquiry, which to us seems like a service to the needs of the present, may in fact be the accomplishment of that redemption from misunderstanding, from partial knowledge, which the dead of the past demand.

Rarely or never before have I seen the meaning of history being described quite like this. The whole piece, from the title onward, is permeated by Biblical and theological imagery and references that many ”secular historians” would probably not feel entirely comfortable with, at least not in the context of discussing the purpose of their work. For me, however, it represents a thoughtful, inspiring and deeply human way of conceptualizing what it is historians do and why. And I cannot help thinking that by comparison, most of the conventional explanations of why history matters seem rather shallow and trivial.

Hur ska vi samtala?

På bloggen Politologerna har statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrivit ett av av de viktigaste och mest tänkvärda inlägg jag läst på länge. Hans utgångspunkt är egentligen ett resonemang om partipolitik och väljarbeteende, men den avgörande iakttagelsen handlar om något mycket större än så:

Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Detta är något jag själv tänkt på mycket de senaste åren, inte minst sedan jag lite mer aktivt började använda sociala medier där det ”sekundsnabba avfärdandet” ofta tycks ligga särskilt nära till hands. Över huvud taget är jag hjärtligt trött på enkla, tvärsäkra svar på svåra frågor. Om vi alls ska kunna lösa några samhällsproblem – och vi står inför många stora sådana idag – måste vi inse att det ligger i sakens natur att de nästan alltid är komplicerade och mångbottnade.

Vi måste också förstå att det i de flesta frågor därför går att finna gott, eller åtminstone rimligt, stöd för vitt skilda ståndpunkter. När någon tycker annorlunda än vi själva beror det alltså mer sannolikt på att hen har andra utgångspunkter än att hen är dum, illvillig eller bådadera. Vi behöver därför närma oss varje diskussion där det finns olika uppfattningar med stor ödmjukhet och respekt för andra, om det offentliga samtalet ska kunna föras på ett konstruktivt sätt – eller för att vi ens ska kunna leva drägligt ihop i det samhälle vi alla delar.

Ofta är det tyvärr inte så debatten ser ut idag. Kanske har den aldrig gjort det, men mitt intryck är att toleransen för andra ståndpunkter än den egna bara blir mindre och mindre. Det verkar Ekengren Oscarsson också tycka:

Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. [– – –]

Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras. Men när åsiktskorridoren blir så smal att även många av våra mer klassiska socialdemokratiska, liberala, konservativa ställningstaganden också kan kallas samhällsfarliga eller betraktas som rejäla tankevurpor, då riskerar vi att helt missa de riktigt skruvade verklighetsuppfattningarna och de sant samhällsomstörtande idéerna.

Faran i detta på längre sikt, även om Ekengren Oscarsson inte drar ut linjerna så långt, är att den ömtåliga balans av öppenhet och gränsdragningar som själva demokratin vilar på sätts ur spel. När vi reflexmässigt avfärdar, förringar eller demoniserar åsikter som avviker från våra egna men är förenliga med de demokratiska grundsatserna, bidrar vi till en relativisering och normalisering av de krafter som är uttalat odemokratiska. På sikt innebär det att den livsviktiga skiljelinjen mellan acceptabla och oacceptabla uppfattningar, hur artificiell och svårdefinierad den än kan vara, långsamt upplöses. Och i slutet av den processen väntar ett samhälle som bara kan beskrivas som totalitärt, oavsett hur goda avsikter som leder oss dit.

Text mining och topic modeling – något för historiker?

Häromdagen deltog jag i ett seminarium vid Göteborgs universitet om de möjligheter som nya digitala material och metoder kan öppna för humanistisk forskning. Framför allt handlade det om digitaliserade korpusar (textsamlingar), särskilt sådana med skönlitteratur, och de olika analyser man kan göra av sådana i form av ”text mining”, kulturomik och ”topic modeling”. Det är inte helt enkelt att förklara dessa begrepp, särskilt som jag själv inte är insatt i de tekniska detaljerna, men i grund och botten rör det sig om olika sätt att söka efter mönster, relationer och samband i stora mängder text. En (på vissa sätt!) relativt enkel variant är Google NGrams, där man kan studera hur förekomsten av ord och uttryck förändrats över tid (en slags frekvensmätning); en annan är att analysera personrelationer eller sociala nätverk i romaner; och en tredje är topic models, där man med hjälp av algoritmer försöker identifiera ”topics”, ämnen eller teman, i texter och hur olika ord knyts till dem.

Jag är lite bekant med dessa metoder sedan tidigare, bland annat genom arbetet med ”Historia i en digital värld”, men här diskuterades och demonstrerades de mer handfast utifrån en rad projekt och resurser hemmahörande vid GU: Språkbanken, Svensk Nationell Datatjänst, Litteraturbanken, Svensk prosafiktion 1800–1900, kulturomikprojektet med flera. Som redan namnen antyder är flertalet av dessa satsningar förankrade i litteraturvetenskapliga eller språkvetenskapliga ansatser, och det finns i varierande grad kopplingar till den starka traditionen av datalingvistik vid GU. Vid seminariet deltog också forskare från bland annat historia, ekonomisk historia, vetenskapsteori och idéhistoria, och den mångfalden av perspektiv bidrog till att det blev en lärorik dag med intressanta diskussioner. Det gav upphov till många funderingar om hur vi kan gå vidare med denna typ av arbetssätt, och det följande är ett försök att summera de tankarna utifrån en historikers perspektiv.

För det första är det uppenbart att tekniken på detta område liksom andra öppnar nya, stora möjligheter men att vi fortfarande är rätt osäkra på vilka dessa möjligheter är eller hur vi kommer att utnyttja dem framöver. Mycket av det som demonstrerades vid seminariet var intressant, men ur min synvinkel kanske främst som redskap för att få uppslag, orientera sig i material och hitta fruktbara ingångar snarare än som egentliga metoder för att empiriskt besvara forskningsfrågor i sig. Jag tror att man här också, trots den upplösning av disciplingränser som nu pågår, bör påpeka den skillnad i fokus som ofta finns mellan historiskt inriktade forskare å ena sidan och litteratur- respektive språkvetare å den andra. I någon mening (och givetvis förenklat) är texter mer av objekt i sig för de senares intresse, medan de förra i högre grad använder dem som spår, avspeglingar eller belägg för de processer eller företeelser de egentligen är ute efter att förstå.

Det gör att tekniska möjligheter som för språk- och litteraturvetare ses som direkt kopplade till deras centrala frågeställningar (topics, relationer mellan romanfigurer, narrativa strukturer eller vad det nu kan vara) visserligen kan vara av intresse för historiker men i de flesta fall bara är ett första steg. Och hur viktigt det steget är i relation till forskningsprocessen som helhet beror i mycket hög grad på hur representativt materialet är för samhället i stort, eller den del(mängd) av samhället undersökningen gäller, eftersom det är det som för historiker avgör forskningens vidare relevans. Denna skillnad mellan disciplinerna tror jag är en viktig anledning till många av de synpunkter som kom från de mer historiskt inriktade forskarna vid seminariet, och som kanske kunde uppfattas som kritiska till digitala metoder mer generellt (vilket jag inte tror att de var).

För det andra, och delvis som en direkt följd av det nyss sagda, tror jag att det vi som historiker främst behöver för att dessa metoder ska bli mer allmänt användbara är mer digitalt material. Åtminstone på svensk botten är det som digitaliserats hittills ganska begränsat och därtill med rätt fläckvis spridning, en följd av att mer eller mindre lokala initiativ och diverse slumpmässiga faktorer varit styrande. Just eftersom det för historiker är så viktigt att alltid kunna visa vad det vi påstår är representativt för eller inte, är denna ojämna täckning ett svårt hinder för att använda digitala textkorpusar som huvudsakligt källmaterial med de metoder som diskuterades vid seminariet. Vissa mycket specifika frågor kan givetvis undersökas, till exempel de som nämndes om hur borgerlig livsstil och konsumtion ”skapades” av borgerliga hem i 1800- och 1900-talens litteratur, men för att få mer allmän bäring för historisk forskning behövs helt enkelt mer material. Ju mer desto bättre, och hellre mindre utsnitt med bättre/tydligare täckning än stora svep med några få nedslag.

Ur det perspektivet är de väl avvägda och regelbundna nedslag som t.ex. Svensk prosafiktion 1800–1900 bygger på en bra kompromiss, och ett första steg skulle kunna vara att den databasen förtätas genom att fler utsnitt läggs till. En möjlighet vore att lägga till ett eller två år före/efter de nuvarande nedslagen (1800, 1820, 1840, 1860, 1880, 1900), en annan att minska intervallet mellan dem från tjugo till tio år. Personligen skulle jag gärna se att man dessutom lade till fler källkategorier, i första hand reseskildringar, biografier och memoarer. Just de materialtyperna skulle förmodligen vara av intresse för historiker mer generellt, samtidigt som de ju har stor relevans även för litteratur- och språkvetare. För samtliga källtyper vore det också värdefullt om de kunde kompletteras bakåt i tiden, till åtminstone 1750 eller 1700, men det är kanske ett mer långsiktigt mål.

För det tredje bygger mycket av dessa tankar på den rätt ytliga förståelse jag fortfarande har av dessa metoders tillämpning. Det känns fortfarande som att jag, trots stort intresse för frågorna under flera år, egentligen aldrig sett konkreta exempel på omfattande användning av denna typ av tekniker i reguljärt, vardagligt vetenskapligt arbete. För min del skulle det därför, på en mer handfast och kortsiktig nivå, vara mycket intressant om vi framöver kunde ordna seminarier där humanistiska forskare – med historisk, litteratur- eller språkvetenskaplig inriktning – berättar om hur de använt dessa metoder i sin forskning och vilka för- och nackdelar de ser med dem.

Å andra sidan skulle jag gärna delta i workshops med mer utpräglat teknisk inriktning där vi gick igenom hur topic models och liknande konstrueras, alltså vilka val som måste göras och hur de påverkar utfallet när man ”trycker på knappen”. Som påpekades vid seminariet finns det många underliggande sådana parametrar vilkas effekt på resultatet vi som forskare inte riktigt förstår, och det tror jag vi behöver göra om vi ska kunna använda denna typ av metoder på ett effektivt sätt.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att vi måste förstå de digitala metodernas användning i forskning både från forsknings- och teknikhållet för att kunna utnyttja dem fullt ut. Men framför allt behöver vi mycket mer material, och därför måste vi också diskutera vad vi kan göra för att få till stånd en snabbare takt i digitaliseringen av svenskt källmaterial av alla typer.

Guldmuseet i Bogota

Museo del Oro, Guldmuseet, i Bogota är ett av Latinamerikas främsta museer för fornamerikansk (förkolumbisk) kultur. Där bevaras och visas tusentals guldföremål, och några få av annat material, skapade av de många folk som levde i dagens Colombia och omnejd före den europeiska erövringen. Man kan fundera över om ”gjort av guld” är en meningsfull urvalsprincip att bygga ett museum på, men det är onekligen ett bra sätt att locka nyfikna besökare. Om jag förstått det rätt utgörs dessutom mycket av samlingarna av en viss typ av artefakter, nämligen saker som människor burit vid olika ceremonier eller offrat i så kallade offerbrunnar, och då var det ofta  guld och ädelstenar som användes. Den typen av material har också i högre grad överlevt genom århundradena än andra, mer förgängliga som trä och textilier.

Hur som helst är Museo del Oro en stilla lördagsmorgon, innan de stora skarorna besökare ännu anlänt, en smått hisnande upplevelse. Under mitt besök i Bogota nyligen fick jag möjlighet att tillbringa några timmar i museet och här är några av de bilder jag tog. Tyvärr fanns det ofta inte någon närmare beskrivning av föremålen och deras historia så det blir ganska lösryckt ur sitt sammanhang, men de är ändå i högsta grad sevärda. I mitt tidigare inlägg om resan till Bogota finns också ett par bilder från Guldmuseet, och det har en mycket aktiv Flickr-sida med många, många fler.

Text: You and I, we and they

Over the weekend I attended a conference in Lund called ”Encountering the ’Other’ – Understanding Oneself: Colonialism, Ethnic Diversity and Everyday Life in Early Modern Sweden and New Sweden”. It opened in the afternoon of 8 November, when an accompanying exhibition was also inaugurated at the Lund University Library, and continued for the next two days.

The conference and exhibition were organized on the occasion of the 375th anniversary of the shortlived Swedish colony of New Sweden in present-day New Jersey, Delaware and Pennsylvania, with the aim to situate this enterprise in a global context of cultural encounters, colonialism and everyday material practices. The two days of individual sessions, some of them co-organized with a parallel conference at the University of Delaware, covered a very broad and diverse range of aspects related to these general themes. It was an intense schedule, full of interesting presentations and discussions, and when we finally reached the end of the event (and of the weekend) I think many were in the state one should be in after a good conference: exhausted but reinvigorated with new ideas and questions.

I had the privilege of delivering the opening address for the conference and exhibition. What follows after the link below is the full text of the keynote, which is also available here as a PDF (11 pp./96 Kb).

Fortsätt läsa →

Att se människan, då och nu

I Lund pågår just nu konferensen ”Encountering the ’Other’ – Understanding Oneself: Colonialism, Ethnic Diversity and Everyday Life in Early Modern Sweden and New Sweden”. Den inleddes i fredags, då en utställning på samma tema också öppnade på Lunds universitetsbibliotek, och jag hade förmånen att få inleda evenemanget med ett anförande som går att läsa här (PDF, 11 s./96 Kb)

Encountering the "Other" – Understanding OneselfKonferensen och utställningen hålls med anledning av 375-årsjubileet av grundandet av Nya Sverige, den kortlivade svenska kolonin i ett område som idag ligger i de amerikanska delstaterna New Jersey, Delaware och Pennsylvania. Syftet är att ventilera ny forskning som sätter in kolonin i ett mer globalt och kritiskt sammanhang än vad de flesta svenskar kanske är vana vid. Med det som utgångspunkt diskuteras också mer allmänna frågor om kulturmöten och identitet i både ”gamla” och ”nya” Sverige under tidigmodern tid. Det är många och vitt skilda aspekter av dessa teman som behandlas, men just därför har det hittills varit mycket intressanta presentationer och diskussioner.

Utan tvivel kommer det att fortsätta så idag, då konferensen avslutas, även om mina egna tankar tyvärr också befinner sig på helt annat håll på grund av den förödande naturkatastrof som inträffat i centrala Filippinerna. Det är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, bland annat för att jag har många släktingar och vänner där, och det var hårt prövat av bland annat jordbävningar redan innan orkanen Haiyan (på Filippinerna kallad Yolanda) – kanske den starkaste som någonsin uppmätts över land – slog till häromdagen.

Allt tyder på att många tusen människor har omkommit och att miljoner har drabbats på annat sätt, och hjälpbehoven är följaktligen enorma. Men för den som vill går det, i dagens sammankopplade värld, faktiskt att bidra på ett sätt som gör skillnad. En möjlighet – det finns många andra – är att skänka en slant till Röda Korsets insamling för Filippinerna. Gör gärna det.

Orkanen Haiyan (Yolanda) över Filippinerna

Orkanen Haiyan (Yolanda) över centrala Filippinerna den 8 november kl. 05.10 UTC. (Bildkälla: NASA Goddard MODIS Rapid Response Team)