A little less awesome

Derek Thompson, writing for the Atlantic, paints a gloomy and, unfortunately, all too plausible picture of the state of social media:

If we’re graduating from the ”making delightful and cheap things” stage of the social media age to the ”making money” stage, make no mistake: Things will get less delightful. In order to be profitable, it is highly likely that Twitter can only get more annoying, Pandora can only get more interrupt-y, Tumblr can only get more cluttered, Facebook can only get more devious, and the app baubles on your iPhone can only get more expensive.

Valskådning i Vesterålen

/ 1 kommentar
Dykande kaskelott utanför Andøya, Nordnorge

Att på nära håll betrakta valar i sin naturliga miljö är en storslagen upplevelse. För vissa blir det en minnesvärd erfarenhet som de prövar på en gång, för andra något de inte riktigt kan släppa utan återvänder till om och om igen. Jag börjar inse att jag tillhör den senare kategorin. Det finns inte mycket som kan mäta sig med att få se och höra utblåset från en kaskelot eller en knölval på några tiotal meters avstånd, följa den längs havsytan under några minuter och sedan se stjärtfenan resa sig när den inleder sin nästa dykning ner i djupet.

Valskådning (whale watching eller whale safari på engelska) är en form av turism som vuxit kraftigt de senaste decennierna, delvis som en direkt följd av att den internationella valjakten begränsats alltmer. Av naturliga skäl utgår båtturerna ofta från samma hamnar varifrån valjakt tidigare bedrivits, och ibland marknadsförs de som ekoturism eftersom de (åtminstone indirekt) kan bidra till ansträngningarna att rädda arter som riskerar utrotning; levande valar blir så att säga mer värda än döda när turister är beredda att betala pengar för att få se dem. De seriösa företagen i branschen följer också regler som syftar till att verksamheten ska störa djuren så lite som möjligt, och de samarbetar ofta med forskare som studerar turernas kort- och långsiktiga effekter på valarnas beteende.

Det är möjligt att skåda val på många håll i världen, men bland de större destinationerna är det Nordnorge och norra och västra Island som ligger närmast till hands för oss svenskar. Själv har jag i olika sällskap gjort sammanlagt sex valturer i Norge, Island och USA (Kalifornien) sedan 2007, varav de två senaste under en resa till Vesterålen i början av augusti i år. Den var inte särskilt strapatsrik men något av en expedition till upplägget: först nattåg från Göteborg till Kiruna, sedan hyrbil ut till Andøya och Langøya och därifrån två nästan dagslånga turer långt ut till havs där kaskeloterna finns. Den första skedde i ganska grov sjö (det är inte ovanligt att valsafari ställs in med kort varsel på grund av olämpligt väder) men det blev ändå ett par fina dagar på havet och vi såg flera kaskeloter.

För den som inte är rädd för lite sjögång och vill pröva på en annorlunda typ av naturturism kan valskådning rekommenderas å det varmaste. Nedan följer några bilder från årets ”expedition” till Vesterålen. Jag har redan börjat planera nästa resa – drömmen är att en dag få se blåval, det största djur som någonsin funnits.

Forskning som räknas

Bo Rothstein, professor i statsvetensap vid Göteborgs universitet, är en flitig debattör i frågor som rör forskning och forskningspolitik. Jag har stor respekt för honom (till exempel har jag citerat honom i ett tidigare inlägg) och uppskattar särskilt att han så konsekvent står upp för och försvarar den fria forskningen. Det är viktigt i en tid då många tycks anse att universitet och högskolor i första hand ska vara utbildningsfabriker eller syssla med produktutveckling för det svenska näringslivet.

Jag håller också i princip med Rothstein om att svensk forskning, framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap, behöver bli mer internationellt gångbar och i högre grad bidra till den bredare vetenskapliga utvecklingen på global nivå. Detta är hans verkliga hjärtefråga, där han gång efter annan har kritiserat både sitt eget universitet och svenska forskare mer generellt för provinsialism och bristande vetenskaplig kvalitet.

Ibland tycker jag dock att han går väl långt och blir alltför generaliserande. Särskilt har jag reagerat på att han inte verkar inse hur förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika vetenskapsområden och hur detta faktum påverkar frågan om forskningens internationalisering. Det senaste exemplet är en debattartikel i Dagens Nyheter igår, med den typiskt rothsteinska rubriken ”Svensk samhällsforskning är alldeles för provinsiell” (när jag såg rubriken var det inte svårt att gissa vem författaren var).

Artikelns utgångspunkt är Vetenskapsrådets uppdrag att fördela anslag till ”forskning av högsta vetenskapliga kvalitet”, vilket Rothstein med någon liten brasklapp menar kan mätas genom antalet internationella citeringar. I databasen Google Scholar har han tagit fram citeringstal för de 63 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som i 2012 års stora utlysning från Vetenskapsrådet fick anslag överstigande 3 miljoner kronor. Rothstein konstaterar att drygt hälften av dem ”saknar […] internationell exponering av sin forskning” eftersom de citerats mindre än 150 gånger. Slutsatsen blir därmed att VR inte lever upp till direktiven och att även de mest framgångsrika svenska forskarna inom humaniora och samhällsvetenskap inte håller måttet internationellt sett.

Ur mitt perspektiv finns det många frågetecken och problem med denna artikel. För att inte göra en lång text ännu längre, tänker jag här inte gå närmare in på den konkreta granskning av VR:s anslagsfördelning som Rothstein genomfört. Den ger visserligen upphov till en lång rad funderingar om Google Scholars representativitet och tillförlitlighet, varför gränsen för internationellt genomslag ska anses gå vid ett citeringstal om 150 och så vidare, men de får lämnas därhän. (Många av dem tar Arne Jarrick från VR upp i sin replik till Rothstein.) Istället tänker jag koncentrera mig på den mer principiella fråga som artikeln aktualiserar, nämligen vad som är vetenskaplig kvalitet och hur vi bedömer det.

Att all forskning ska vara av högsta kvalitet är det väl knappast någon som ifrågasätter, men förutsättningarna att få internationellt genomslag liksom vilka former det tar sig varierar stort mellan olika discipliner. Åtminstone inom de delar av humanistisk forskning jag själv har erfarenhet av är det inte möjligt att generalisera resultat på det sätt som Rothstein kanske är van vid från sin egen forskning, och som han anser vara en så självklar måttstock för allt vetenskapligt arbete:

Forskning är i grunden universell till sin natur, det vill säga de problem som man som forskare analyserar har en bäring bortom tid och plats. Selma Lagerlöf och August Strindberg må vara svenska författare men innebörden av deras litterära verk måste ha allmängiltig bäring om det skall räknas som litteraturvetenskap. Studieobjektet ”svensk barnomsorg i ett genusperspektiv” må vara lokalt men de teorier man prövar och de metoder man använder måste vara generella. Det finns därför ingen motsättning mellan en forskning som främst studerar svenska förhållanden och forskningens universella karaktär.

Jag instämmer i att all forskning i princip ska ha ”en bäring bortom tid och plats”, men resten av citatet avslöjar Rothsteins bristande förståelse för vad mycket (inte all) humanistisk forskning handlar om och syftar till. Generaliserbarhet kan betyda olika saker inom olika discipliner; enskilda studier kan följaktligen ses som pusselbitar för att förstå lagmässiga regelbundenheter, statistiska mönster eller större historiska processer, men i kommunikationen forskare emellan är de senare inte lika universellt översättningsbara som de förra. Rothstein verkar vara helt omedveten om dessa distinktioner, vilket får konsekvenser för hans mer övergripande resonemang.

Även en historisk studie som använder sig av mer generella teorier och metoder väcker till exempel begränsat internationellt intresse om den empiriskt fokuserar på svenska förhållanden. Det skulle knappast vara en tillfredsställande lösning på detta ”problem” om vi övergick till att enbart skriva artiklar på engelska om principiella teoretiska och metodologiska frågor, och samtidigt lämnade svensk historieskrivning i händerna på okunniga amatörförfattare och revisionistiska sverigedemokrater. Som Håkan Boström skriver i Dagens Nyheter idag i en kommentar till Rothsteins artikel:

Men det är viktigt att göra en distinktion mellan att forska i syfte att förstå hur svensk barnomsorg kan fungera bättre med hjälp av dessa verktyg och att forska på svensk barnomsorg i syfte att utveckla verktygen – det vill säga teorierna och metoderna. Det är det sistnämnda, inte det förstnämnda, som belönas med internationella citeringar. [– – –]

Inom humanistiska ämnen som historia och språk borde det unika snarare än det universella stå i förgrunden. Vem ska ägna sig åt förståelsen för svensk historia, språk och litteratur om inte svenska forskare gör det? Att den typen av undersökningar sedan inte får så stor internationell uppmärksamhet är ganska naturligt. Men de har självfallet ett värde ändå.

Jag instämmer fullständigt i detta, trots att jag själv på senare år alltmer börjat inrikta mig mot forskning om global historia där jag skriver på engelska. Kanske är det inte så konstigt om Rothstein tycker att god vetenskap är den typ av forskning som han själv och hans kolleger bedriver. Ändå är det beklagligt och lite märkligt att han inte verkar inse att vetenskapens villkor på andra områden ser annorlunda ut, eller att man kan uppfatta forskningskvalitet på andra sätt än han själv gör.

Han är emellertid inte ensam om att ha en så förenklad – vill man vara elak kan man säga provinsiell – syn på vad humanvetenskaplig forskning är eller bör vara. Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet och i grunden botanist, har i ett blogginlägg kommenterat Rothsteins debattartikel i gillande ordalag:

Även om forskningen behandlar svenska fenomen och företeelser måste den vara av sådant intresse att den kan uppmärksammas internationellt. Det är också ofta fallet men jag menar att många forskare inom humaniora-samhällsvetenskap skulle kunna intensifiera sin internationella publicering utan att för den skull behöva ändra sin forskningsinriktning.

Symtomatiskt nog anför Bremer därefter ett exempel från nationalekonomi för att illustrera sin poäng. Det är knappast en slump; snarare visar det bara ännu en gång hur diskussionen präglas av referensramar från vissa vetenskapliga discipliner vilka antas vara självklara normer också för alla andra. Och om dessa normer inte redan råder där bör de göra det, för annars är det inte riktig vetenskap.

Avslutningsvis bör jag kanske ännu en gång understryka att jag givetvis håller med både Rothstein och Bremer om att forskning ska hålla högsta kvalitet. Det är emellertid varken självklart hur kvalitet definieras, vilken vikt internationellt genomslag ska anses ha eller hur vi ska mäta det och andra faktorer på ett rimligt sätt. Även om citeringar skulle vara ett bra mått finns det till exempel stora skillnader mellan olika ämnen ifråga om förutsättningar att få internationellt genomslag i form av citeringar. Det måste man ta hänsyn till när man bestämmer sig för vilken forskning som ska räknas eller inte.

Uppdatering 19 augusti: Sedan jag skrev ovanstående har ytterligare ett par repliker på Rothsteins debattartikel publicerats. Både Björn Hammarfelt och Gustaf Nelhans ifrågasätter möjligheterna att bedöma forskningskvalitet med den typ av citeringsmätning Rothstein använt sig av. De tar också upp några av de rent metodologiska problem – med citeringar i allmänhet och Google Scholar i synnerhet – som jag av utrymmesskäl bara nämnde som hastigast i mitt inlägg.

Uppdatering 21 augusti: I en kort slutreplik på DN Debatt idag skriver Bo Rothstein att han inte menat att citeringar på ett enkelt sätt kan användas för att mäta forskningskvalitet, utan att han velat peka på att det inom vissa ämnen (historia nämns uttryckligen) utvecklats en kultur där internationell publicering inte alls värderas. Jag tror också att exempelvis vi historiker måste bli mycket bättre på den punkten och håller alltså delvis med, men Rothstein verkar fortfarande inte inse att det generellt sett är svårare för en svensk historiker att bli internationellt publicerad än för en svensk statsvetare. Skälen till det har med ämnet historia (oavsett land) att göra, inte med svenska historiker, och detsamma gäller säkert vissa andra humanistiska discipliner.

MOOCs: A reader’s digest

/ 2 kommentarer

Over the summer there has been intense discussion in higher education circles about MOOCs, massive(ly) open online courses offered by prestigious institutions like Harvard, MIT and UC Berkeley. By now I have realized I will never get around to writing the extensive and thoroughly argued piece on the subject that I have been thinking about. Instead, for what it’s worth I have tried to summarize below some of the main points I am taking away from the discussion in a sort of ”reader’s digest”.

The number of contributions to this debate is somewhat overwhelming so I can only link to a fraction of them here, but some of the pieces I found most interesting were those by Audrey Watters (1, 2), Timothy Burke and Dominik Lukeš. There was also a good round-up of posts on MOOCs in Digital Humanities Now that featured, among others, a four-part series by Mills Kelly of Edwired (1, 2, 3, 4) that anyone interested in the subject should read. (I linked to parts of this series in a brief post here on 19 July.)

Based on the above (and more), this is my bullet-point(ish) summary:

1. Everyone is really excited about MOOCs and their promise of transforming higher education by harnessing the potential of digital technology.

2. ”Everyone”, that is, except those who actually have any knowledge or experience of using digital technology to improve the quality of higher education. For instance, it is striking how virtually every leading digital humanist you have ever heard of is sceptical or critical of MOOCs as currently conceived (and marketed).

3. This is so significant that it deserves to be reiterated in a bullet-point all its own: Those voicing these concerns are not the educators who never understood the value of digital/social in the first place and who think universities and colleges should just carry on as they always have. (Well, they are also critical but that is another story.) Rather, some of the loudest critics are the very people who have worked for years or even decades to ”harness the potential of digital technology” in education because they think it is sorely needed.

4. According to these critics (and I agree), the main reason to be skeptical of MOOCs in their present form is that they are simply not transformative at all. In most cases they consist of little else than a series of video lectures delivered to massive student audiences. No matter how good these lectures are, they provide little to no opportunity of meaningful teacher-student interaction. In other words they may constitute a very efficient method of content delivery, but communication is not what they are about.

5. This is a problem since it is the potential of digital technology to increase communication and interaction that is transformative, not its potential of distributing goods more efficiently or economically. What conventional (as in non-MOOC) education needs is not less interactivity but more, and the current model of massive online courses does not provide that. If anything they go in the opposite direction.

6. Those most fervently arguing for the blessings of the MOOC model are politicians, administrators and technology companies. The two former groups hope to save money while the latter hopes to make (a lot of) it if this model is widely adopted. All of them are probably sincere in their belief that MOOCs actually improve the quality of education, but ”quality” is then defined in terms of economically and technologically efficient content delivery, not of learning as a complex and distributed process that requires human interaction in order to be effective.

7. Put differently, those who enthusiastically portray MOOCs as the future of higher education tend to focus narrowly on technology as such rather than on its social ramifications in an educational context. Again, it is here that we find the truly transformative opportunities, as digital tools and social media dependent on them can be used to alleviate and overcome (rather than compound) the flaws in traditional educational models. It is this social aspect that those who have long advocated ”digital” or ”online” learning are basing much of their work on, and this is the reason they are sceptical or critical of MOOCs.

8. All this being said, unlike many digital humanists I believe there is still an important place in future education for conventional lectures as well as textbooks (although in both cases in digitally evolved forms). While it is true that digital/social tools liberate us from the need to depend on these linear, one-way and static forms of presenting and organizing content, the very diversity and heterogeneity of all the new materials available online will underscore the need for some kind of common frame of reference on which to base more interactive and exploratory learning processes.

9. The reason for this is that learning takes place by relating new data to existing cognitive patterns. The main value of both textbooks and traditional lectures consists in providing such basic structures, not in conveying individual pieces of content. This does not mean, of course, that we should passively rely on those structures in teaching and learning, but rather use them as a starting point for discussions and critical analyses of how knowledge is produced, organized and disseminated.

10. Finally, then, this suggests the role I think that MOOCs do have to play in higher education of today and tomorrow. They can serve as providers of a common core of (high quality) lectures and other mass-distributed content around which more dynamic – on- and offline – learning activities can be built, led by teachers that students can interact with on an individual basis. In such a model we are harnessing the potential of digital technology as well as the opportunities opened up by its social consequences.

”A curious and useful life”

Ett resultat av sommarens arbete var ett reviderat abstract, alltså kort sammanfattning, på engelska av mitt forskningsprojekt om Pehr Löfling. Det är ganska likt den svenska sammanfattning som går att läsa här, men vissa mindre ändringar har jag gjort som en följd av hur mina tankar om projektet har utvecklats under det senaste året. Dessutom har jag formulerat en ny titel för hela arbetet som jag tycker mycket om, eftersom den fångar så mycket av det min forskning handlar om. Alltså lägger jag här ut den nya texten, inklusive titel, och välkomnar (som alltid) konstruktiva synpunkter på både form och innehåll.

* * *

A curious and useful life: Pehr Löfling and the globalization of knowledge, 1729–1756

Pehr Löfling (1729–1756) was one of the most prominent students of naturalist Carl Linnaeus. During a brief life spent in Sweden, Spain and South America, he became deeply involved in the globalization of knowledge that Linnaean natural history represented from the middle of the eighteenth century. He was directly engaged in the formulation of some of his teacher’s new principles and methods; he contributed to spreading them in the European Republic of Letters; and he was given a rare chance of applying the Linnaean ideas in a colonial context, where they both challenged and were challenged by indigenous epistemologies. The goal of my research is to understand how different stages and aspects of the globalization of knowledge impacted on and were affected by individual lives such as Löfling’s.

Based on an approach that David Livingstone has called “life geography”, I will primarily analyse three encounters and the spaces (literally situations) in which they occurred: between Löfling as a young man and the Linnaean circle in Uppsala; between him as a Linnaean “apostle” and Spanish botanists in Madrid; and between him as a European colonial naturalist and the Amerindians of the Orinoco region in present-day Venezuela. Some of the questions I will address are: What do these exchanges and their outcomes tell us about the theory and practice of Linnaean natural history? How did space, location, place affect the allegedly universal science that Löfling represented? Finally, what role did the motives of curiosity and utility play in his scientific work as it evolved over the years?

On App.net

A few weeks ago I signed up as a backer of App.net, an attempt at a paid, real-time social feed service built for users and developers rather than advertisers. If such a service is really possible and viable in the long run is far from clear, but at least it just reached the first goal: pledges of $500,000 in crowd-sourced funding.

An alpha of App.net is now live, and with the money pledged so far I assume we will eventually see at least a beta version. I certainly hope so, and that they (we?) will gain the momentum needed to build a long-term service that is free from the dependence on advertising. On App.net as on Twitter, I am @ksn. Maybe I will see you there?

Simplicity vs. consistency

/ 2 kommentarer

Mike Isaac at All Things D in a convincing, but not exactly reassuring, analysis of where Twitter is heading:

The direction in which tweets are evolving is a deviation from Twitter’s modus operandi. The company has prided its service on its simplicity: Stripped-down, text-only messages. And, for years, Twitter has resisted doing anything that would complicate the simplistic appeal. For the company to give an about-face and turn toward media is a major sea change — and if Twitter can’t be as simple as it always has been, staying consistent is the next best sort of insurance.

I don’t mind consistency, but simplicity is the whole point of using Twitter. If they lose that, they have lost everything.

Understanding semicolons

Mary Norris writes about the meanings and usage of semicolons, always a fascinating topic, in The New Yorker:

So the semicolon is exactly what it looks like: a subtle hybrid of colon and comma. Actually, in ancient Greek, the same symbol was used to indicate a question.

And it still seems to have a vestigial interrogative quality to it, a cue to the reader that the writer is not finished yet; she is holding her breath.

If you find this to be the least bit interesting (which is not a given, I admit), be sure not to miss Ben Dolnick’s article in The New York Times that Norris refers to at the outset: ”Semicolons: A Love Story”.

Min forskarsommar

/ 2 kommentarer

För första gången på väldigt länge tog jag i år ut delar av min semester under våren. I gengäld har jag de senaste fyra veckorna haft vad jag kallar min ”forskarsommar”, vilket betyder att jag gått till jobbet alldeles som vanligt trots att nästan alla kolleger nu har (mycket välförtjänt) semester. Alltså är det nästan helt tomt på min institution, vilket ibland kan kännas en aning spöklikt och i längden nog hade blivit tämligen påfrestande. Under lagom lång tid är det emellertid alldeles förträffliga förutsättningar för koncentrerat läsande och skrivande, vilket man behöver då och då som forskare.

Det ligger många förhoppningar och, medger jag, ett kanske lite idylliskt skimmer över ordet ”forskarsommar”. När den nu är slut och jag går på två veckors ledighet innan hösten drar igång, känner jag mig dock väldigt nöjd med utfallet trots att det (som alltid) inte riktigt gick som planerat. Så mycket läst har det inte blivit och över huvud taget gick det väldigt trögt att alls komma igång den första veckan. Det var ännu en påminnelse om att den här typen av arbete oftast inte är något man snabbt och enkelt växlar in i och ut ur. Det tar helt enkelt tid att komma in i ett projekt när man varit borta från det länge (eller om det är helt nytt) och några genvägar finns inte heller. Det är bara att ligga i.

Till slut kom jag ändå igång och även om jag knappt har läst något har jag skrivit desto mer efter den första veckans motighet. Det känns väldigt bra. Dels handlar det om att få klart saker som påbörjats tidigare, dels om att göra vissa förberedelser inför käll- och litteraturinsamling under det kommande året. För den sistnämnda behövde jag skriva ihop ett nytt synopsis för mitt Löflingprojekt och bygga upp en struktur för att hantera det material jag kommer att samla in. Det krävde i sin tur en hel del arbete med det som ska bli inledningskapitlet i den bok jag hoppas skriva i projektet.

Om jag summerar ”produktionen” under de senaste fyra veckorna har jag:

1) reviderat mitt projektabstract, sammanställt en första mycket rå version av utkast till inledningskapitel och skapat ett skelettartat synopsis för övriga kapitel;

2) grundligt reviderat en längre lärobokstext om ca 30 sidor som nu i princip är helt färdig att lämna in i den slutversion som går till sakkunniggranskning;

3) utifrån tidigare insamlat material författat två kortare lärobokstexter om totalt ca 11 sidor och skickat dem till sakkunniggranskning; samt

4) efter förfrågan från Historisk tidskrift i våras skrivit en bokrecension om ca 2 sidor och skickat till dem.

Nu ser jag fram emot lite ledighet. Under den hoppas jag verkligen läsa en del, men kanske inte så mycket som har direkt med min egen forskning att göra. Det är viktigt att få inspiration från helt andra håll också. Vi ses!

Predicting usefulness

Robert McMillan of Wired has interviewed Robert Taylor, formerly of the U.S. Department of Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) and later Xerox PARC, regarding the recent discussion about the early history of the internet:

“The origins of the internet include work both sponsored by the government and Xerox PARC, so you can’t say that the internet was invented by either one alone,” [Taylor] says.

So would the internet have been invented without the government? “That’s a tough question,” he says. “Private industry does not like to start brand new directions in technology. Private industry is conservative by nature. So the ARPAnet probably could not have been built by private industry. It was deemed to be a crazy idea at the time.”

In other words: What is a mere curiosity (or ”crazy idea”) today may turn out to be a very useful innovation tomorrow, but there is no way of telling in advance.

This is why publicly funded research should be allowed to be experimental and free-ranging, not driven by short-term commercial pressures. An obvious and very simple truth that politicians everywhere seem unable to accept, as they shut down funding to research not deemed to be ”useful” or ”profitable” enough. The internet has turned out to be quite useful, don’t you think?