Kategori: Akademiskt

Fortsatt debatt om massiva nätkurser

/ 4 kommentarer

Apropå massiva nätkurser som jag skrivit om tidigare verkar en kritisk diskussion om dem ha blossat upp på allvar i USA de senaste veckorna. Det slående med denna kritik är att den inte kommer från motståndare till ny teknik eller nätutbildningar. Istället formuleras den av några av dem som mest gått i bräschen för en utveckling av undervisningsformerna med anledning av den digitala revolutionen. (Även de personer jag refererade i det förra inlägget på temat hör, utan tvekan, till denna kategori.)

En anledning till att debatten tagit fart igen är det uppmärksammade fallet med University of Virginias avskedade ”president” (i praktiken motsv. rektor) Teresa Sullivan. Trots starkt stöd från personalen ombads hon lämna sitt uppdrag efter bara två år, eftersom styrelsen (Board of Visitors) tyckte att hon reagerade för långsamt på det hot mot UVa som de massiva nätkurserna ansågs utgöra. I själva verket är UVa en av pionjärerna inom digital humaniora och andra framåtsyftande initiativ, vilket styrelsen inte verkar ha varit medveten om.

Samtidigt är det alltså många, både inom DH-rörelsen och ledande företrädare för andra lärosäten, som är skeptiska till just de massiva nätkurserna och hur de kan tänkas omforma universitetssektorn. Med andra ord är det mycket tveksamt att det är just det tåget man bör hoppa på om man vill ligga i den digitala framkanten, men eftersom UVa:s styrelse uppenbarligen bara läser glättiga pressmeddelanden från de företag och universitet som erbjuder nätkurserna har de inte förstått detta. Företagen själva (här via BBC) menar givetvis att MOOC:s är framtiden, och det finns många försvarare av konventionell campusutbildning som befarar att de har rätt. I så fall skulle det snart vara slut med universitet och högskolor i den form vi känner dem idag.

En mycket skarp och välskriven analys som effektivt summerar argumenten för att det inte kommer att bli så står Jordan Weissmann i The Atlantic för (tipstack till @peorehnquist). Han tillhör dem som menar att lärosätena visserligen kommer att förändras på många sätt av de digitala verktygen och miljöerna, men massiva nätkurser kommer inte att konkurrera ut campuskurser inom överskådlig tid. Resonemanget är mycket övertygande, inte minst för att det är så nyanserat, och hans förutsägelser om utvecklingen framöver tycks mig vara så rimliga de kan bli utifrån det vi vet i dagsläget.

Och Teresa Sullivan? Jo, efter en massiv storm av kritik från stora delar av det akademiska USA tvingades UVa:s styrelse snällt be henne att stanna kvar på sin post, vilket hon också gjorde.

När okunskapen regerar

Lena Adamson och Anders Flodström utttrycker sig skarpt i en debattartikel i SvD idag om systemet för kvalitetsgranskning av högre utbildning:

Känd för din passion för en svensk skola av hög kvalitet väckte du stora förhoppningar då du tog över ansvaret för högre utbildning, Jan Björklund. Nu framstår du mest som skandalöst felinformerad! Varför tillåter du okunniga tjänstemän att ta ansvar för hur kvaliteten vid svenska högskoleutbildningar granskas?

Faktum är att samma kritik kan riktas mot Björklunds agerande i snart sagt alla större frågor. Visserligen är han en av de mest engagerade och drivande utbildningsministrar Sverige har haft, men samtidigt väljer han systematiskt att ignorera all sakkunskap när han utformar politik och fattar beslut. Det har fått, och kommer att få, allvarliga följder för svenskt utbildningsväsende under lång tid framöver. På ett helt annat sätt än han tänkt sig kommer därmed Jan Björklund att bli en illustration av det han själv brukar propagera så energiskt för, nämligen att kunskap har betydelse.

Nyttan av humaniora och samhällsvetenskap

/ 1 kommentar

Det tycks som att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning alltid behöver motiveras och rättfärdigas medan områden som medicin och teknik uppfattas som mer självklara. I grunden beror denna utsatthet på den oklara, ofta mycket snäva och kortsiktiga, uppfattning om ”nytta” som många forskningsdebattörer har. (Inte minst bland ansvariga beslutsfattare, bör kanske tilläggas.) Det vi egentligen behöver är därför en allmän diskussion om vad ”nyttig” kunskap egentligen är, och för egen del hoppas jag kunna återkomma till den frågan vid ett senare tillfälle.

På en övergripande nivå finns det dock ett viktigt argument för humanvetenskapens ”nytta” eller betydelse för samhället som börjar formuleras allt tydligare på sina håll, nämligen att de stora utmaningar mänskligheten står inför framöver främst egentligen inte handlar om tekniska problem utan är rotade i människan och samhället. Häromdagen råkade jag stöta på en kort och slagkraftig formulering av Bo Rothstein som sammanfattar denna enkla men viktiga insikt:

Mänskligt lidande orsakas inte av att vi har för få prylar eller för lite teknik, det orsakas av dysfunktionella samhällsinstitutioner. (Universitetsläraren 3/2012, s. 5.)

Med andra ord: för att lösa många av de samhällsproblem vi står inför behöver vi inte (bara) forskning inom teknik och medicin, utan också inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Det är därför glädjande att Lunds universitet valt att prioritera just humaniora och samhällsvetenskap inför regeringens kommande forsknings- och innovationsproposition. Liknande resonemang, men kanske inte fullt ut samma tydliga betoning av humanvetenskapen, förs i de prioriteringar Göteborgs universitet lämnat till regeringen inför propositionen. Vi kan bara hoppas att detta räcker för att uppnå en kritisk massa, så att ansvariga politiker förstår både vikten och nyttan av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Massiva nätkurser och Digital Campus

/ 4 kommentarer

På senare tid har så kallade massiva nätkurser (”Massive Open Online Courses” eller MOOC:s) fått en hel del uppmärksamhet inom diskussionen om framtidens utbildning. Bland annat startade flera privata företag inriktade på sådana kurser i USA förra året, när välkända professorer lämnade sina prestigeuniversitet och startade eget. Några av dessa stora universitet har också gjort eller är på väg att göra egna, synnerligen massiva satsningar, nu senast MIT och Harvard i ett storslaget samarbete kallat edX. I en artikel på Ny Tekniks hemsida kan man läsa om edX och där finns också en översikt över några av de fristående aktörerna.

Med tanke på entusiasmen kring dessa initiativ – tydligt närvarande i exempelvis Ny Teknik-artikeln – kan det vara på sin plats att tipsa om podcasten Digital Campus. Den produceras vid Center for History and New Media vid George Mason University i USA och inriktar sig på ”how digital media and technology are affecting learning, teaching, and scholarship at colleges, universities, libraries, and museums”. I de senaste avsnitten, särskilt nr 83 och 86, har de s.k. MOOC:s diskuterats tämligen utförligt och med viss skepsis till både själva upplägget och den praktiska genomförbarheten.

Eftersom flera av deltagarna i podcasten själva har anmält sig till kurserna, som i ett par fall ännu inte kommit igång trots att de skulle startat i januari 2012, är det särskilt intressant att höra hur man som student upplever dessa kurser. Ett intryck är för det första att de inte är så innovativa till formen, eftersom det egentligen handlar om en ganska traditionell distansutbildning. När detta faktum för det andra kopplas till den massiva mängden studenter, bokstavligen hundratusentals i några fall, resulterar det i en undervisning som både är opersonlig och föga interaktiv. Då är inte mycket vunnet jämfört med den konventionella universitetsutbildning i campusform som MOOC:s var tänkta att utgöra ett nytt och spännande alternativ till.

Det betyder givetvis inte att nätkurser, massiva eller andra, inte har en framtid eller att de inte kan komma att slå ut konventionella lärosäten på sikt. Däremot kommer det nog inte att gå fullt så snabbt och enkelt som vissa ibland tycks tro. Det visar också, än en gång, att den nya tekniken i sig inte innebär en revolution utan att det avgörande alltid är det sociala (i detta fall pedagogiska) sammanhang den sätts in i.

Oavsett om man delar den tveksamhet inför MOOC:s som uttrycks på Digital Campus, är det en podcast som varmt kan rekommenderas eftersom diskussionen där – i denna och andra frågor – är nyanserad, initierad och eftertänksam.

Reformer utan framförhållning

De senaste veckorna har debattinläggen om både skola och lärarutbildning duggat tätt, men idag publicerade Göteborgs-Posten en artikel om den dåliga framförhållningen i regeringens utbildningspolitik som känns särskilt angelägen. Författarna är Maria Jarl, ordförande i Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet, och Anna Brodin, nämndens utbildningschef. Deras budskap är enkelt:

Att kvalitetshöjande reformer genomförs i den kanske viktigaste av samhällssektorer – utbildningens – är mycket välkommet. Men kvaliteten i reformerna hotas av bristen på tid och pengar.

Utifrån min egen erfarenhet av det uppdrag Jarl nu har kan jag bara instämma i kritiken. Mer konkret knyter den an till ”Lärarlyftet II”, en jättelik satsning där tiotusentals lärare på några få år ska vidareutbildas så att de uppfyller helt nya krav på ämnesbehörighet. Syftet är vällovligt, men att genomföra så omfattande reformer på ett ansvarsfullt sätt kräver både betydande ekonomiska resurser och långsiktig planering. Regeringen verkar inte beredd att tillhandahålla vare sig det ena eller det andra. Som Jarl och Brodin skriver:

För lärosätena som redan är mycket hårt pressade av att både upprätthålla fortsatt hög kvalitet i den lärarutbildning som började 2001 och att utveckla den nya lärarutbildning som startade hösten 2011 innebär detta stora utmaningar. Hur kan denna forcerade process förväntas leda till något som bygger och utvecklar kvalitet?

Vid det här laget hyser jag tyvärr inget större hopp om svar från Björklund, eftersom han mycket konsekvent visat sin ovilja att lyssna till dem som faktiskt kan något om skola och lärarutbildning. Inte desto mindre är det viktigt att vi fortsätter ställa de kritiska frågorna om en politik utan framförhållning.

Den digitala utmaningen

/ 3 kommentarer

Tidigare idag hade vi ett seminarium om digital historia på min arbetsplats, Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det var, så vitt jag vet, första gången vi anordnade ett sådant men det lär knappast bli den sista. Vi var en liten men intresserad skara som diskuterade, och alla var överens om att vi måste fortsätta samtalet i någon form.

Inför seminariet hade jag skrivit ett kort underlag med några olika ingångar till diskussionen om digital historia. Den första delen var ett försök att introducera tematiken genom att placera in den i det större sammanhang där den hör hemma, det vi med en lite vag (men uppfordrande) term kan kalla den digitala utmaningen. För att få med även den som är helt obevandrad på området, är texten skriven på en mycket elementär nivå vad gäller det tekniska, men med akademiska historiker som målgrupp. Med några mindre justeringar återges den nedan för den som tillhändelsevis är intresserad. Vid ett senare tillfälle kommer jag också att lägga ut en andra del av texten här.

* * *

En av de mer genomgripande förändringsprocesser som präglat tiden efter andra världskriget är den digitala revolutionen. Den började, åtminstone i det allmänna medvetandet, med datorer och programvara för affärstillämpningar och spel under 1960-tal och tidigt 1970-tal. Efterhand blev datorerna och annan elektronisk utrustning alltmer av en konsumentprodukt, en förskjutning som accelererade först med mobiltelefonernas intåg och därefter den snabba etableringen och spridningen av internet i breda kretsar under sent 1990-tal.

Sedan millennieskiftet har både hård- och mjukvara i ökande utsträckning inriktats på mobil användning genom en konvergens mellan datorer, telefoner och nya produktkategorier som spelkonsoler och surfplattor. Detta har blivit än mer uttalat under de senaste fem-sex årens explosionsartade tillväxt av sociala medier, en notoriskt svårdefinierbar samlingsterm för olika digitalt (ofta nät-) baserade miljöer för social interaktion och informationsspridning i realtid. Några av de mest kända exemplen på sociala medier eller nätverk är i skrivande stund Facebook, Twitter, Wikipedia och YouTube, men det är ett landskap präglat av snabb förändring. Bloggar (av weblogs) är en nätbaserad publiceringsform som av vissa, men inte alla, också räknas till denna kategori.

Den nya tekniken i allmänhet, och sociala medier i synnerhet, har på ett oerhört kraftfullt sätt förändrat hur främst yngre människor interagerar med omvärlden i vid mening. Framför allt mobiltelefoner, men också andra tekniska lösningar används dels för att upprätthålla en intensiv kommunikation med vänner och familj, dels för mediekonsumtion eller andra tjänster som i varierande utsträckning förutsätter tillgång till internet. Dessa båda användningsområden är ofta inte separata aktiviteter, utan intimt sammanvävda med varandra genom sociala medier som något av de ovan nämnda.

Två enkla statistiska uppgifter får här räcka som exempel på det genomslag som den nya tekniken och de sociala medierna har fått:

  • År 1997 använde hälften av alla svenska 15-åringar internet. Åldern vid vilken denna frekvens uppnåddes hade 2004 sjunkit till nio år. År 2011 var det hälften av alla treåringar som använde internet.
  • Tredje kvartalet 2011 skickade amerikanska ungdomar i åldern 13–17 år i genomsnitt 3 417 SMS per månad, dvs. mer än 100 om dagen. Färska svenska siffror tycks inte finnas tillgängliga och det finns anledning tro att de är något lägre än de amerikanska, men inte mycket.

Sammantaget visar dessa siffror, och många andra som skulle kunna anföras, att ungdomars (och i hög utsträckning även vuxnas) kommunikations- och medievanor genomgått mycket stora förändringar under de senaste decennierna. Det innebär också att det sammanhang i vilket vi bedriver vår forskning och, kanske framför allt, undervisning, är ett helt annat än för bara 10–15 år sedan. Allt tyder också på att den snabba omvandlingen kommer att fortsätta i oförminskad eller ökande takt framöver.

Det bör poängteras att det inte bara handlar om att ungdomar idag använder en annan teknisk pryl för underhållning och kommunikation än de gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Genom den ständiga tillgången till information och möjligheten att omedelbart sprida nyheter eller andra data i socialt formade nätverk, skapas helt nya mönster för hur människor bygger upp sin förståelse av omvärlden och interagerar med den. Traditionella auktoriteter undermineras när informationsflödet inte kan kontrolleras på samma sätt som tidigare vilket får politiska, ekonomiska och kulturella följder: ”den arabiska våren” 2011, den snabba försvagningen av konventionella massmedia – dagspress, bokutgivning, musik- och filmdistribution – och så vidare. Allt tyder på att vi sammantaget står inför en radikal omstöpning av grundläggande samhällsstrukturer som, även på relativt kort sikt, är mycket svår att överblicka.

Den utveckling som här skisserats har vid olika tidpunkter omväxlande kallats dator-, IT- eller den elektroniska revolutionen. Idag används alltmer ett begrepp som möjligen blir det mer långsiktigt gångbara: den digitala revolutionen. Grunddragen i förloppet sedan 1960-talet eller så känner de flesta till (jfr ovan), och vi ser dagligen dess avtryck i både våra privata och professionella liv: datorer, mobiltelefoner, programvara, internet med mera. Det är uppenbart att – och delvis hur – alla dessa nya företeelser påverkat vår tillvaro genom att förenkla och effektivisera vissa uppgifter och möjliggöra andra som är helt nya.

När det gäller utbildning på både högre och lägre nivåer, och i viss mån även den forskning vi bedriver, kan man dock hävda att den tekniska utvecklingen inte fått några mer fundamentala konsekvenser. Visst genomsyrar tekniken vår vardag både som forskare och lärare, men oftast inte till att göra något helt nytt utan just ”bara” som förenklande och rationaliserande hjälpmedel; kort sagt att bättre göra det vi alltid gjort. Till undantagen hör vissa typer av statistiska eller spatiala modelleringar som inte varit möjliga utan datorer, och kanske ska även PowerPoint-presentationer räknas dit (trots att de egentligen har ganska stora likheter med traditionell diabildsvisning).

Inte desto mindre har det under årtionden förutspåtts att datorerna, IT eller nätet en dag ska revolutionera undervisningen (och kanske forskningen). Gång på gång har dessa löften utfärdats men utan att infrias i nämnvärd grad. I skolan ersattes 1980-talets datorsalar av 90-talets ”IT i skolan” och 2000-talets multimediesatsningar. Under 2010-talets första år har många förhoppningar knutits till en-till-en-projekt – satsningar på att ge alla elever varsin bärbar dator, det senaste året allt oftare i form av en iPad eller annan surfplatta. Och visst har tekniken efter hand sipprat in i skolor och på universitet och kommit till allt större användning, men (återigen) sällan som något annat än komplement till befintliga arbetssätt och undervisningsformer.

De allra senaste åren har emellertid något hänt som innebär en helt ny och omfattande utmaning för hela utbildningsväsendet, och för universitetens del både som forsknings- och utbildningsinstitutioner. Förändringen kan sammanfattas med ett ord: förväntningar.

Till skillnad från de elever och studenter som lärare mötte för trettio, tjugo eller ens tio år sedan, har nämligen dagens och morgondagens studenter med sig en helt annan teknikanvändning från sitt övriga liv in i lektionssalen. Tidigare löften om teknikens möjligheter byggde på vad som rent tekniskt var möjligt att göra, inte på vad eleverna faktiskt förväntade sig av undervisningen. Idag har dock tekniken blivit så spridd och genomsyrar i så hög grad studenternas hela tillvaro, att de ser det som något självklart att deras lärare och skolor använder sig av liknande redskap. Så är ofta inte fallet, eftersom undervisningsformerna till stor del ser ut som de gjort under decennier eller århundraden.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att systemet har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Själv kan jag ibland känna så, särskilt inför det slags oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan reaktion inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden. Det gör att vi på nytt behöver ställa oss de fundamentala frågor som egentligen aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför?

Möjligen kommer vi då fram till att våra syften och målsättningar inte påverkas alls av de förändringar vi ser omkring oss, men om inte annat måste vi åtminstone ompröva vissa av våra arbetsformer och vid behov anpassa dem till nya förhållanden. Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket skulle kunna få mycket olyckliga konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som att jag är odelat positiv till den tekniska utvecklingen och dess sociala följder, utan som ett uttryck för övertygelsen att vi aktivt måste förhålla oss till denna utveckling för att inte överflyglas av den. Bara om vi förstår de nya förutsättningarna, miljöerna och verktygen har vi någon som helst möjlighet att i viss mån påverka dem och bidra till en kritisk diskussion om för- och nackdelar med olika redskap och metoder.

I grova drag är det en sådan ståndpunkt som ligger till grund för det framväxande fält inom historieämnet, särskilt i USA men även på andra håll, som kallas Digital History. Det är alltså ett försök till svar på den digitala utmaningen, där nya arbets- och kommunikationsformer för historiker utvecklas men utan att de grundläggande målen för verksamheten egentligen har ändrats. Vid det amerikanska historikerförbundets årskongress 2012 lanserades DH (en förkortning som även används för Digital Humanities) på bred front, vilket erbjöd goda möjligheter att få en överblick över detta nya och svåröverskådliga fält. I nästa inlägg kommer jag att skriva mer om mina intryck från konferensen.

Klarsynt om skolan

/ 2 kommentarer

I dagens DN finns en debattartikel av Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket, som är det bästa jag läst om svenskt utbildningsväsende på mycket länge. Han formulerar knivskarpt och kortfattat det verkliga problemet med skolan, nämligen inte att den överlag är så dålig utan att den håller så ojämn kvalitet. Han pekar också klart och tydligt på orsaken: i Sverige litar vi inte på lärare och deras professionella kompetens, alltså kunskap, utan låter ideologiska skygglappar (av skiftande kulörer) styra skolpolitiken. Följden är att vi idag har en skola som är fantastiskt bra på många håll och hjärtskärande usel på andra:

Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle).

Med tanke på utbildningens oerhörda betydelse i både dagens och morgondagens värld, kan man bara hoppas att Kornhalls debattinlägg leder till den nationella samling kring skolan han efterlyser. Ideologiska slagord måste då lämnas därhän och alla elevers kunskapsutveckling åter sättas i centrum. Det förutsätter i sin tur att vi kraftfullt markerar värdet av lärarnas insatser i både tid, pengar och förtröstan på att de vet vad de gör, åtminstone när de får göra det de är bäst på: att främja andras lärande.

Uppdatering 18/3: Den ”examinerade men ej legitimerade” gymnasieläraren Göran Drougge späder på kritiken mot skolpolitiken i en debattartikel i dagens SvD. Där handlar det främst om lärarlegitimationerna, med udden riktad mot både utbildningsministern och lärarförbunden, men Drougge ifrågasätter även de privata vinstintressena inom skolväsendet. Jag kan bara hålla med. Det är rent otillständigt att vi inte har resurser att ge stöd åt de svagaste eleverna, samtidigt som mångmiljonbelopp läggs på marknadsföring och vinstutdelning till stora utbildningskoncerner.

Surfplattor, pennor och pedagogik

/ 4 kommentarer

Debatten om surfplattornas vara eller inte vara i skolan har nu blivit hett politiskt stoff. Sedan Jan Björklund förra veckan ifrågasatte ett projekt med plattor i Sollentuna ansåg ett par moderata ungdomspolitiker ”att han gjort sitt” som utbildningsminister, medan (s)tatsvetaren Ulf Bjereld skrev att han riskerade börja uppfattas som ”skolpolitikens Kapten Stofil”. Ett par dagar senare gick ett antal kommunala (fp)-politiker i svaromål (om de försvarade Björklund är mer oklart), genom att deklarera att de fullt ut är med på framtidståget och satsar på datorer likaväl som pennor i skolan.

Som jag skrev på Twitter delar jag oron för att Björklund inte förstått vidden och djupet av de tekniska och sociala förändringar som just nu pågår och hur det kommer att påverka hela utbildningsväsendet framöver. Likväl ser jag en uppenbar risk för att hans kritiker hamnar i det andra diket, åtminstone de som inte andas en stavelse om hur mycket arbete som krävs för att tillvarata den nya tekniken i skolan. Självfallet ska varje barn och ungdom ha tillgång till en dator, läs- eller surfplatta, men därmed är ”problemet” inte löst – inte på långa vägar. Tekniken ger oerhörda möjligheter, men för att dessa ska kunna realiseras krävs ett massivt stöd till alla lärare och förskollärare som ska förändra hela sitt sätt att arbeta. Detsamma gäller skolledare, lärarutbildare och andra inom utbildningsväsendet i en jättelik omställning som är svår men nödvändig.

En viktig aspekt i sammanhanget är att tekniken förändras så oerhört snabbt, samtidigt som ”en-till-en-projekt” – satsningar på en egen dator eller surfplatta till varje elev – är omfattande företag vilka kräver tid för planering och genomförande i stor skala. När de väl är igång kommer nästa teknikvåg och så börjar den mödosamma processen om. Det betyder att nästan ofattbart mycket tid går åt till ren logistik och samordning, att utbilda både lärare och elever på själva hårdvaran och så vidare. Eftersom vi behöver minska friktionen och allt kringarbete så mycket det bara går inför en uppgift som är svår nog ändå, är det tveksamt om denna typ av satsningar är bästa vägen att gå – hur tacksamma de än kan vara i ett politiskt debattklimat där det är viktigare att framstå som handlingskraftig och ”uppdaterad” än att finna långsiktiga lösningar.

Därför vill jag varmt rekommendera ett blogginlägg av läraren Marie Linder  (tipstack till Pernilla Tejera) som är något av det klokaste jag läst om ny teknik i skolan. Hennes ”anspråksfulla förslag” är att vi satsar på BYOD (Bring your own device), alltså att elever tar med sig de datorer, surfplattor eller smartphones som de redan har in i undervisningen. De som inte har någon användbar ”pryl” får låna en av skolan, men enligt Linder är det inte så många som man skulle kunna tro. Genom att det (oftast) är de egna prylarna som används blir tröskeln minimal för eleverna att ta sig över, och därmed även behovet av support från (och teknisk kompetens hos) lärarna. Linder diskuterar också konkret och nyanserat ett antal andra aspekter, både möjligheter och risker, med detta arbetssätt.

BYOD-modellen gör att lärare och elever i högre grad kan fokusera på lärandet med hjälp av ny teknik snarare än tekniken i sig. Det massiva stödet till alla lärare (och lärarutbildare) behövs fortfarande, men det är det som är själva poängen: den verkliga utmaningen är pedagogisk, inte teknisk, och det är därför den vi borde diskutera. Frågan är varken ”om” eller ”vad”, utan ”hur”.

Åter till Uppsala

/ 2 kommentarer

Forskar man om 1700-talets naturalhistoria och linneanskt resande får man själv ofta resa till Uppsala (om man inte redan bor där). Det tycker jag om, och den 22 februari är det dags igen. Då talar jag och James Dobreff om ”Linnélärjungar i Sydamerika: Daniel Rolander och Pehr Löfling” vid Marie-Christine Skunckes tvärvetenskapliga 1700-talsseminarium. Jim deltar via videolänk från Boston medan jag (förhoppningsvis) medverkar på plats.

Rubriken för mitt bidrag vid seminariet är ”Pehr Löflings livsgeografi och kunskapens globalisering”. I grunden är det en kort presentation av utgångspunkterna för mitt Löflingprojekt, som ännu befinner sig i inledningsfasen eftersom jag först nyligen börjat arbeta mer koncentrerat med det. Bland annat kommer jag ta upp de frågor projektet aktualiserar om hur enskilda livsöden kan användas för att studera större historiska processer.

Temat för seminariet är välkommet och mycket motiverat. De senaste åren har alltmer intresse riktats mot spanska och sydamerikanska dimensioner av den tidigmoderna vetenskapshistorien, som ju länge dominerats av engelska, franska och tyska perspektiv. Själv kan jag inte så mycket om Rolander, och därför ska det också bli mycket intressant att höra vad Jim har att berätta. Hoppas vi ses där!

Nio inställda tweets om iPads i skolan

/ 1 kommentar

Efter ett inslag i Aktuellt igår kväll uppstod en diskussion på Twitter om för- och nackdelar med iPads i skolan, där jag deltog på ett litet hörn i ett vänskapligt utbyte med @ulfdalnas. Det fanns dock vissa drag i debatten på annat håll som resulterade i följande korta funderingar. Först skrev jag dem som en serie tweets, men blev i sista stund tveksam till hur en sådan litania skulle uppfattas i det koncisa medium Twitter är. Ändå kanske de kan ha något intresse och därför läggs de ut här istället i befintligt skick.

Observera att de nio punkterna inte vänder sig mot någon enskild person eller specifikt inlägg i Twitter-diskussionen. Som jag hoppas framgår, är det intressanta för mig i första hand sakfrågan (ny teknik i skolan) och i andra hand de lärdomar jag drog av denna lilla episod, framför allt hur svårt det är att formulera sig i komplicerade frågor på 140 tecken utan att missförstås (eller missförstå andra). Pulsen och snabbheten är Twitters lockelse, även för mig, men i vissa lägen ska man nog motstå frestelsen och sova på saken till nästa morgon… (riktat mot mig själv, inte någon annan!).

Uppdatering: I punkt två menar jag nog ”möjligheter” snarare än ”fördelar”, och ”risker” snarare än ”nackdelar”. Eller något ditåt. Poängen är att den som i princip är positiv till något tenderar att inte i onödan dra fram de negativa aspekterna av saken, medan den som huvudsakligen är negativ inte opåkallat visar på de positiva sidorna – särskilt i ett medium med begränsat utrymme. Det leder till att man lätt uppfattar den som har en annan ståndpunkt som mindre nyanserad än en själv, vilket öppnar upp för det som sägs i punkt tre.

* * *

Blir ngt matt inför twitterflödet om iPad i skolan, som uppvisar klassiskt debattmönster men i högt uppskruvad takt. 1/9

Snabb polarisering mellan förespråkare av ny teknik som främst betonar fördelar, och skeptiker som främst ser nackdelar. 2/9

Båda ”sidor” övertolkar gärna försök till nyansering som bagatellisering av de egna argumenten – men själv är man nyanserad. 3/9

Det inbillar jag mig också vara (med eller utan rätt), men att vara nyanserad på mindre än 140 tecken är en verklig utmaning. 4/9

Därför här min uppfattning på betydligt fler tecken än så (ber om ursäkt om det bryter mot god Twitter-ton): 5/9

a) Det är uppenbart att skola/förskola/lärarutbildning måste bli bättre på digitalt lärande, bl.a. genom ny teknik – gärna iPads! 6/9

b) Det är lika uppenbart att tekniken i sig är ett redskap med tveksamt egenvärde; det måste finnas en tanke med hur den används. 7/9

c) I faktisk praktik har tyvärr ofta satsningar på ny teknik missat på den sistnämnda punkten, som också är den svåraste. 8/9

d) Slutsatsen av det är inte att vi ska avstå från sådana satsningar – de är nödvändiga – utan att vi genomför dem bättre och klokare. 9/9