I Dagens Nyheter idag finns en krönika av Maria Schottenius om påven Franciskus ambition att ”skriva om historien”, hur bråttom han har och de allvarliga hoten mot honom från mäktiga, konservativa krafter inom katolska kyrkan. Det är en intressant analys som avspeglar reella spänningar och konflikter inom kyrkan, men den blir också ganska missvisande för att den bygger på en så förenklad bild av vad det handlar om och vilka aktörerna är. Här och var finns till och med stänk av den konspiratoriska syn på kyrkan och Vatikanen som Da Vinci-koden i så hög grad bidragit till att popularisera på senare år, men som egentligen ligger närmare fiktionen än verkligheten.

Framför allt är det på två punkter jag skulle vilja nyansera Schottenius beskrivning och analys. För det första talar hon om ”kardinalerna” som en homogen grupp och hur de, förfärade över Franciskus hårdhänta upprensning i kurian, den centrala kyrkliga byråkratin, manövrerar för att avsätta påven (eller kanske något ännu värre, som det antyds genom en dunkel formulering om att det fortfarande är ”oklart” hur den reforminriktade påven Johannes XXIII dog). Detta leder tanken fel eftersom kardinalerna i flera avseenden består av helt olika grupperingar, där vissa nått sin rang genom att bekläda ledande positioner i just kurian och de flesta övriga är (ärke)biskopar för större katolska stift runtom i världen. I den förra gruppen, till stor del bestående av italienska prelater som gjort karriär inom Vatikanen, är det otvivelaktigt många som motsätter sig de organisatoriska reformer som Franciskus genomfört eller aviserat. Bland de senare däremot, alltså de ledande företrädarna för de lokala kyrkorna, är det tvärtom många som kraftfullt stöder dessa reformer.

Det akuta behovet av sådana var i själva verket ett dominerande tema i de diskussioner bland de församlade kardinalerna som föregick valet av Franciskus i mars 2013. Bland de som följer utvecklingen i Vatikanen är det alltså allmänt känt att ett viktigt skäl till att han blev påve trots sin relativt höga ålder (född 1936), var just att han troddes vara kapabel att slutföra den upprensning i byråkratin som föregångaren Benedikt XVI inlett. Även om motståndet mot en modernisering och effektivisering av kuriebyråkratin kanske är kompakt inom denna byråkrati, är det därmed missvisande att förknippa det motståndet med ”kardinalerna” som ett homogent kollektiv. På alla upptänkliga sätt representerar de nämligen en lång rad olika strömningar, tendenser, och grupperingar inom en världsvid organisation med långt över en miljard medlemmar.

Mångfalden av uppfattningar i denna samling äldre, ogifta män – lätt att missa i en tid präglad av en essentialistisk identitetspolitik enligt vilken ingen människa egentligen kan förstå någon med annan bakgrund – knyter an till den andra och mer grundläggande punkt där Schottenius, liksom så många, går vilse i analyserna av Franciskus pontifikat och vad det innebär. I fråga om kyrkan som organisation och prästerskapets (särskilt biskoparnas och kardinalernas) roll och relation till lekfolket må han nämligen vara något av en radikal, och det är också påfallande hur han förskjutit fokus i påvens offentliga uttalanden från sexual- och familjepolitik till den globala ekonomins orättvisor och de ekologiska utmaningar världen står inför. Men även om tyngdpunkten har förändrats och tonfallet har mjuknat – i sig nog så viktigt – finns det inga eller få tecken på att Franciskus står för en väsentligen annorlunda syn på äktenskap, familjebildning eller abort än sina företrädare. Tvärtom, så sent som i förra veckan uttalade han sig kraftfullt till stöd för den traditionella katolska synen i dessa frågor under sitt besök i Filippinerna.

Att så många verkar ha svårt att skilja mellan organisatoriska reformer och förändringar av kyrkans lära beror på att vi så lätt blir fångar i de stereotypa påvebilder som den massmediala logikens förenklande dramaturgi tvingar fram. Benedikt XVI var ”skandalernas påve” och ”Guds rottweiler”, Franciskus är den ”radikale latinamerikanen” och ”enkle herden”. Visst ligger det något i detta; ingen kan förneka att både tyngdpunkt och tonfall skiljer sig åt mellan dem. Som jag skrivit om tidigare var det dock Benedikt som inledde upprensningarna i kuriebyråkratin, och kanske var det rentav för att han inte mäktade med att slutföra dessa som han bröt mot traditionen mer radikalt än någon påve gjort på sexhundra år genom att avsäga sig ämbetet. Och många av de uttalanden som Franciskus fått stora rubriker för – om globala orättvisor, fred, miljöfrågor – har med smärre variationer gjorts även av Benedikt, men utan att få samma uppmärksamhet då de inte passade in i mediebilden av honom som (höger)konservativ. På samma sätt går det massmedia nästan spårlöst förbi när Franciskus säger eller gör något som inte stämmer överens med den roll han från början tilldelats: en alltigenom radikal, reformvänlig påve.

Sådana förenklingar, hur frestande de än kan vara, försämrar våra möjligheter till en nyanserad analys av vad som faktiskt händer och vilka konsekvenserna kan bli. Samtidigt är dessa schablonbilder, som jag inledningsvis antydde, ekon av reella spänningsfält inom kyrkan mellan grupper med olika uppfattningar om vad det katolska budskapet i dagens värld ska vara och hur det ska framföras. Även bland de kardinaler som inte ingår i kurian finns det därför de som, trots att de stöder Franciskus organisatoriska reformer, ställer sig kritiska till det de uppfattar som en otydlig eller alltför mjuk hållning i sexual- och familjepolitiska frågor. Motsättningarna i sådana frågor kompliceras dessutom av att de tenderar följa geografiska och socioekonomiska skiljelinjer där kyrkoledare från Europa, Nordamerika och i viss mån Latinamerika är mer ”liberala” medan de från Afrika och Asien är mer ”konservativa” (för att använda etiketter som ingen av dem skulle vara bekväm med). Det är i de sistnämnda områdena kyrkan växer, medan den framför allt i Europa stagnerar eller har börjat krympa.

Det är i ett sådant, alltmer globalt sammanhang som varje påve verkar och det är i det perspektivet både Franciskus och kyrkan måste förstås. Oavsett vad som eventuellt händer med den nuvarande påven, och även om framtiden är svår att förutspå, tycks det därför sannolikt att de tendenser som förknippas med honom kommer att fortsätta och förstärkas framöver. För det första innebär det att organisationsreformerna kommer fortgå, under ett tilltagande yttre tryck från en alltmer genuint världsvid kyrka där européernas (särskilt italienarnas) historiskt sett starka grepp om den centrala kurian försvagas. För det andra kommer frågor om ekonomisk och social rättvisa att bli allt viktigare i takt med att utomeuropeiska biskopars och kardinalers inflytande växer. För det tredje innebär förskjutningen i kyrkans globala tyngdpunkt – åtminstone på medellång sikt – att den traditionella synen på mänsklig sexualitet, livets okränkbarhet med mera kommer att kvarstå i princip oförändrad, om också framförd med ett mjukare tonfall än innan Jorge Mario Bergoglio blev biskop av Rom.