Etikettarkiv: katolska kyrkan

Franciskus väg

I Dagens Nyheter idag finns en krönika av Maria Schottenius om påven Franciskus ambition att “skriva om historien”, hur bråttom han har och de allvarliga hoten mot honom från mäktiga, konservativa krafter inom katolska kyrkan. Det är en intressant analys som avspeglar reella spänningar och konflikter inom kyrkan, men den blir också ganska missvisande för att den bygger på en så förenklad bild av vad det handlar om och vilka aktörerna är. Här och var finns till och med stänk av den konspiratoriska syn på kyrkan och Vatikanen som Da Vinci-koden i så hög grad bidragit till att popularisera på senare år, men som egentligen ligger närmare fiktionen än verkligheten.

Framför allt är det på två punkter jag skulle vilja nyansera Schottenius beskrivning och analys. För det första talar hon om “kardinalerna” som en homogen grupp och hur de, förfärade över Franciskus hårdhänta upprensning i kurian, den centrala kyrkliga byråkratin, manövrerar för att avsätta påven (eller kanske något ännu värre, som det antyds genom en dunkel formulering om att det fortfarande är “oklart” hur den reforminriktade påven Johannes XXIII dog). Detta leder tanken fel eftersom kardinalerna i flera avseenden består av helt olika grupperingar, där vissa nått sin rang genom att bekläda ledande positioner i just kurian och de flesta övriga är (ärke)biskopar för större katolska stift runtom i världen. I den förra gruppen, till stor del bestående av italienska prelater som gjort karriär inom Vatikanen, är det otvivelaktigt många som motsätter sig de organisatoriska reformer som Franciskus genomfört eller aviserat. Bland de senare däremot, alltså de ledande företrädarna för de lokala kyrkorna, är det tvärtom många som kraftfullt stöder dessa reformer.

Det akuta behovet av sådana var i själva verket ett dominerande tema i de diskussioner bland de församlade kardinalerna som föregick valet av Franciskus i mars 2013. Bland de som följer utvecklingen i Vatikanen är det alltså allmänt känt att ett viktigt skäl till att han blev påve trots sin relativt höga ålder (född 1936), var just att han troddes vara kapabel att slutföra den upprensning i byråkratin som föregångaren Benedikt XVI inlett. Även om motståndet mot en modernisering och effektivisering av kuriebyråkratin kanske är kompakt inom denna byråkrati, är det därmed missvisande att förknippa det motståndet med “kardinalerna” som ett homogent kollektiv. På alla upptänkliga sätt representerar de nämligen en lång rad olika strömningar, tendenser, och grupperingar inom en världsvid organisation med långt över en miljard medlemmar.

Mångfalden av uppfattningar i denna samling äldre, ogifta män – lätt att missa i en tid präglad av en essentialistisk identitetspolitik enligt vilken ingen människa egentligen kan förstå någon med annan bakgrund – knyter an till den andra och mer grundläggande punkt där Schottenius, liksom så många, går vilse i analyserna av Franciskus pontifikat och vad det innebär. I fråga om kyrkan som organisation och prästerskapets (särskilt biskoparnas och kardinalernas) roll och relation till lekfolket må han nämligen vara något av en radikal, och det är också påfallande hur han förskjutit fokus i påvens offentliga uttalanden från sexual- och familjepolitik till den globala ekonomins orättvisor och de ekologiska utmaningar världen står inför. Men även om tyngdpunkten har förändrats och tonfallet har mjuknat – i sig nog så viktigt – finns det inga eller få tecken på att Franciskus står för en väsentligen annorlunda syn på äktenskap, familjebildning eller abort än sina företrädare. Tvärtom, så sent som i förra veckan uttalade han sig kraftfullt till stöd för den traditionella katolska synen i dessa frågor under sitt besök i Filippinerna.

Påven Franciskus

Påven Franciskus under en generalaudiens på Petersplatsen i Rom den 22 maj 2013.

Att så många verkar ha svårt att skilja mellan organisatoriska reformer och förändringar av kyrkans lära beror på att vi så lätt blir fångar i de stereotypa påvebilder som den massmediala logikens förenklande dramaturgi tvingar fram. Benedikt XVI var “skandalernas påve” och “Guds rottweiler”, Franciskus är den “radikale latinamerikanen” och “enkle herden”. Visst ligger det något i detta; ingen kan förneka att både tyngdpunkt och tonfall skiljer sig åt mellan dem. Som jag skrivit om tidigare var det dock Benedikt som inledde upprensningarna i kuriebyråkratin, och kanske var det rentav för att han inte mäktade med att slutföra dessa som han bröt mot traditionen mer radikalt än någon påve gjort på sexhundra år genom att avsäga sig ämbetet. Och många av de uttalanden som Franciskus fått stora rubriker för – om globala orättvisor, fred, miljöfrågor – har med smärre variationer gjorts även av Benedikt, men utan att få samma uppmärksamhet då de inte passade in i mediebilden av honom som (höger)konservativ. På samma sätt går det massmedia nästan spårlöst förbi när Franciskus säger eller gör något som inte stämmer överens med den roll han från början tilldelats: en alltigenom radikal, reformvänlig påve.

Sådana förenklingar, hur frestande de än kan vara, försämrar våra möjligheter till en nyanserad analys av vad som faktiskt händer och vilka konsekvenserna kan bli. Samtidigt är dessa schablonbilder, som jag inledningsvis antydde, ekon av reella spänningsfält inom kyrkan mellan grupper med olika uppfattningar om vad det katolska budskapet i dagens värld ska vara och hur det ska framföras. Även bland de kardinaler som inte ingår i kurian finns det därför de som, trots att de stöder Franciskus organisatoriska reformer, ställer sig kritiska till det de uppfattar som en otydlig eller alltför mjuk hållning i sexual- och familjepolitiska frågor. Motsättningarna i sådana frågor kompliceras dessutom av att de tenderar följa geografiska och socioekonomiska skiljelinjer där kyrkoledare från Europa, Nordamerika och i viss mån Latinamerika är mer “liberala” medan de från Afrika och Asien är mer “konservativa” (för att använda etiketter som ingen av dem skulle vara bekväm med). Det är i de sistnämnda områdena kyrkan växer, medan den framför allt i Europa stagnerar eller har börjat krympa.

Det är i ett sådant, alltmer globalt sammanhang som varje påve verkar och det är i det perspektivet både Franciskus och kyrkan måste förstås. Oavsett vad som eventuellt händer med den nuvarande påven, och även om framtiden är svår att förutspå, tycks det därför sannolikt att de tendenser som förknippas med honom kommer att fortsätta och förstärkas framöver. För det första innebär det att organisationsreformerna kommer fortgå, under ett tilltagande yttre tryck från en alltmer genuint världsvid kyrka där européernas (särskilt italienarnas) historiskt sett starka grepp om den centrala kurian försvagas. För det andra kommer frågor om ekonomisk och social rättvisa att bli allt viktigare i takt med att utomeuropeiska biskopars och kardinalers inflytande växer. För det tredje innebär förskjutningen i kyrkans globala tyngdpunkt – åtminstone på medellång sikt – att den traditionella synen på mänsklig sexualitet, livets okränkbarhet med mera kommer att kvarstå i princip oförändrad, om också framförd med ett mjukare tonfall än innan Jorge Mario Bergoglio blev biskop av Rom.

Varför avgår påven?

För sjutton dagar sedan meddelade påven Benedikt XVI att han planerar avgå på kvällen i dag, den 28 februari. Det var ett historiskt besked av flera skäl. Dels är katolska kyrkan, med sina 1,2 miljarder medlemmar (eller kanske något mindre) och snart tvåtusen år av kontinuerlig verksamhet, både världens största religiösa samfund och dess äldsta existerande organisation. Dels har det gått nästan sexhundra år sedan en påve senast lämnade ämbetet på annat sätt än med döden (Gregorius XII år 1415), och drygt sjuhundra år sedan någon avsade sig ämbetet på eget initiativ (Celestinus V år 1294).

Visserligen har det alltså hänt förut, och trots påståenden om motsatsen är det enligt kyrkans lagar möjligt för en påve att avgå, men i praktiken är det ändå en unik händelse utan paralleller i modern tid. Utan överdrift kan man därför säga att nyheterna från Rom slog ner som en bomb runtom i världen. Det var många som försökte förstå både motiven till Benedikts beslut, vad det innebär på kort och lång sikt och hur det snart avslutade pontifikatet (en påves tid i ämbetet) ska bedömas.

Att svara på sådana frågor i den typen av situationer är en given och viktig uppgift för journalister i traditionella massmedia – tidningar, radio och TV. Genom att översiktligt, begripligt och sakligt förklara vad som händer, att sätta in det i ett sammanhang och att kritiskt granska skeenden och aktörer fyller de så kallade “gamla medierna” (inklusive nyhetsredaktioner verksamma på webben) en viktig roll i det moderna, demokratiska samhället. Det är i alla fall så deras uppdrag brukar formuleras och deras existens motiveras, inte minst i kontrast till de nya sociala medierna vars själva livsluft istället är subjektiviteten och det personliga tilltalet.

Floden av hån, okunnighet och fördomar på Twitter och Facebook i samband med Benedikts avgång, riktad mot katoliker i allmänhet och påven i synnerhet, är alltså kanske inte så förvånande, även om den genom sin grundläggande respektlöshet för andra människor är både beklaglig och förkastlig. Den bristande professionalitet och, i några fall, de rena haverier som flera av landets största nyhetsredaktioner har stått för under de senaste veckorna är dock mer principiellt problematiska. Som den katolska tidskriften Signum har konstaterat lyckades några, framför allt kanske DN, erbjuda en relativt ”sansad och saklig bevakning”, medan andra (exempelvis SvD) visade sig oförmögna att allsidigt och begripligt förklara det som hänt.

Själv nåddes jag inte av nyheten om Benedikts avgång förrän ett antal timmar efter att den blivit känd. När jag då gick in på SVT Nyheters hemsida toppades bevakningen av en text av den utrikespolitiske kommentatorn Bo Inge Andersson med rubriken “Skandalernas påve avgår”. Redan i ingressen förklarar Andersson hur “märkligt” det var att Benedikt, tidigare kardinal Joseph Ratzinger, ens blivit påve då han ju både var tysk och i tonåren varit med i Hitlerjugend. Därmed slås tonen an för en beskrivning av den reaktionärt konservative Benedikt, alla de skandaler som präglat hans tid och hur de demonstrerat hans oförmåga att hålla takten med det moderna samhällets utveckling. För att citera Signums karakteristik av en helt annan artikel, är Anderssons text inte så mycket en analys eller saklig kommentar som “en nidbild” av Benedikt.

Problemet med denna bild är inte att den blir så negativ eller att påven utsätts för en närgången kritisk granskning och värdering. Tvärtom är ju det en journalistisk huvuduppgift, särskilt i bevakningen av en man som trots allt är en av världens mäktigaste. Att bedömningen av någon som Benedikt blir tämligen hård, ibland gränsande till oförsonlig, är inte heller ägnat att förvåna då hans konservativa teologi och moraluppfattning går stick i stäv med de rådande normerna i Sverige, som är ett av världens mest sekulariserade länder.

Nej, det problematiska med denna och andra endimensionella “analyser” i svenska medier är i stället den växelverkan mellan djup okunnighet om, och starka antipatier mot, katolska kyrkan som gör kommentatorerna oförmögna att förklara vad som händer och varför. Eftersom de själva tydligen inte kan förstå hur människor kan bekänna sig till en så orimlig och otidsenlig livs- och världsåskådning som den katolska, blir såväl kyrkan som dess företrädare bokstavligen obegripliga storheter, otillgängliga för varje rationell analys och tolkningsmodell. Följden blir att svenska journalister ofta inte går i land med en av sina centrala uppgifter: att beskriva och förklara det som händer i världen.

Medan vissa delar i medierapporteringen kring påven och hans avgång bara är tendentiösa genom en brist på professionell balans och distans, finns det alltså andra som är direkt osakliga och missvisande på ett sätt som lämnar läsare, lyssnare och tittare i sticket. Det finns inte möjlighet att i ett redan alltför långt inlägg gå in på varje detalj man skulle kunna uppmärksamma, men det räcker med att läsa några av de mer sansade (vilket inte är detsamma som okritiska) kommentarerna i både svenska och utländska medier för att se skillnaden. Det kanske bästa exemplet på sådana motbilder är den initierade och nyanserade artikel av Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundson, som DN publicerade igår. Den som bara hinner läsa en text om påvens avgång gör klokt i att välja hennes.

Den röda tråden i Gudmundsons text, vilket också är den avgörande insikten om den avgående påven för mitt resonemang här, avspeglas väl i rubriken: ”Påven som förenade gammalt och nytt”. Många svenska redaktioner har fallit offer för sin egen ensidiga bevakning och förmår därför ofta inte se denna dubbelhet; de vet ju redan att Benedikt är en konservativ och auktoritär figur i frågor som rör tro och moral, och då kan det inte tänkas att han i andra avseenden skulle kunna vara en reformerande och progressiv kraft. Både hans absoluta konservatism i teologiska frågor och, framför allt, rörande kyrkan som organisation är kan dock ifrågasättas och det är detta Gudmundson så tydligt visar.

För att ett ögonblick återvända till Bo Inge Andersson är exempelvis själva utgångspunkten och det återkommande temat i hans text just påvens djupa traditionalism och hur han därmed varit en polariserande figur i en kluven kyrka. Det är helt riktigt att många även inom kyrkan hade den bilden när Benedikt tillträdde 2005, då många farhågor uttalades om kommande friktion och konflikter. De som bevakat Vatikanen sedan dess vet emellertid att han i praktiken intagit en betydligt mjukare hållning i många frågor än de flesta då förutspådde. Med svenska mått mätt är hans uppfattning självfallet ofta “konservativ”, men om syftet är att förstå snarare än döma måste Benedikt värderas utifrån sin plats i den kyrka han är satt att leda, och den miljön skiljer sig ganska radikalt från det svenska sammanhanget.

Det är en kyrka som i dag uppvisar en oerhörd spännvidd – eller splittring om man så vill – mellan röststarka “liberala” grupperingar i Europa och Nordamerika där församlingarna krymper, och ofta djupt moralkonservativa men snabbt växande församlingar i Afrika och Asien. Detta kan inte nog understrykas: betraktat ur det globala, kyrklig perspektiv som en påve måste inta är det inte alls självklart att en anpassning till ”samtiden” betyder ett mer liberalt förhållningssätt även om det ur västeuropeisk horisont kan tyckas så. När svenska (och andra) journalister förhoppningsfullt talar om möjligheten av en utomeuropeisk påve och kopplar ihop det med en utveckling i mer liberal riktning, avslöjar de därmed sin okunnighet om katolska kyrkan i dag.

Inte desto mindre är det givetvis riktigt att Benedikt teologiskt tillhör de mer konservativa grupperna inom kyrkan. Mer uppenbar blir mediernas okunskap därför genom hur de (inte) beskriver den andra sidan av Gudmundsons påvebild: Benedikt som en förnyare. På en lång rad punkter har han nämligen försökt agera som en sådan, även om det varit med tämligen skiftande framgång. Till exempel har han enligt alla berörda, även de kritiker som tycker att han borde gjort ännu mer, tagit itu med de stora pedofilskandalerna med betydligt större kraft än sin populäre och karismatiske föregångare Johannes Paulus II, ansträngningar som han av allt att döma inledde redan som kardinal trots motstånd från olika nivåer i hierarkin. (SVT:s långvariga Rom-korrespondent Kristina Kappelin betonade detta i sin, som vanligt högklassiga, rapportering direkt efter avgångsbeskedet; det var dock en röst som på SVT Nyheters hemsida fick avsevärt mindre utrymme än Bo Inge Anderssons.)

Jämfört med sina företrädare har Benedikt också visat upp en större ekumenisk öppenhet och en starkare önskan att söka försoning för kyrkans historiska oförrätter, till vilka många av pedofilaffärerna hör då de huvudsakligen går tillbaka till 1950-, 60- och 70-talen. Och framför allt: han har gjort stora ansträngningar att reformera kurian, kyrkans många gånger förstelnade och ålderdomliga centrala förvaltning, så att den blir mer ändamålsenlig för vår tid och dess förutsättningar. Dessa ambitioner har även omfattat olika institutioner som är knutna till kyrkan men inte direkt är en del av den, främst kanske Vatikanbanken (egentligen ”Institutet för religiösa arbeten”) som varit föremål för mycket spekulationer om ljusskygg verksamhet genom åren.

På denna sista punkt är det uppenbart att Benedikt har motarbetats av starka krafter vilka försvarar den rådande ordningen, och att han till betydande delar har misslyckats. I själva verket är det inte alls osannolikt, att hans avgång åtminstone delvis beror på att han insett att det behövs en mycket mer kraftfull (och kanske politiskt mer slipad) ledare för att ta sig an de gamla strukturer han själv inte lyckats få bukt med. Benedikts egen hälsa har på senare år börjat vackla, samtidigt som han mycket väl kan leva tio år till. Han var en av dem som på nära håll följde Johannes Paulus II:s långsamma borttynande och kunde se vilka konsekvenser det fick för ledningen av den centrala byråkratin. Kanske har han dragit slutsatsen att kyrkan inte har råd med ytterligare ett decennium utan långtgående förvaltningsreformer. I så fall kan sådana bara komma till stånd genom att han själv träder tillbaka och en ny kraft tar vid.

Åtminstone är detta en tolkning som ofta förekommer i exempelvis brittiska BBC och amerikanska CNN eller tyska dagstidningar, där bevakningen av påvens avgång har hållit en helt annan nivå än svenska mediers (kanske inte så förvånande, men ändå). Även Ulla Gudmundson, som har bättre insikter i ämnet än de flesta svenskar, resonerar i samma banor och det verkar vara en rimlig analys. Den innebär inte att Benedikt och hans pontifikat behandlas okritiskt i dessa globala medier; även BBC och CNN har ägnat mycket utrymme åt pedofiliskandaler, “Vatileaks” och påvens inte alltid helt lyckade utnämningspolitik där rättrogenhet ibland gått före kompetens. Skillnaden mot mycket av det vi sett från svenska nyhetsredaktioner är att analyserna är sakliga, kunniga och professionella på ett sätt som gör att det som händer blir begripligt för den oinvigde – och det måste rimligen vara det som är journalistikens uppgift.

Ingen av oss utomstående kan säkert veta vad som sker bakom det som synes ske, men den tolkning jag antytt här – som alltså är fullt rimlig, kanske rentav trolig – vore bokstavligen otänkbar för många svenska journalister. Den går nämligen på tvärs mot en bild av Benedikt som de redan vet är riktig: att han är en reaktionär, konservativ och auktoritär gammal man som tiden sprungit förbi. Betraktat ur ett sekulärt, svenskt perspektiv är detta delvis sant, i den meningen att påven kompromisslöst försvarat värderingar som många svenskar uppfattar som hörande till ett svunnet samhälle. I fråga om metoder, om hur dessa värderingar kan försvaras, spridas och befästas, är emellertid påven allt annat än otidsenlig och beredd att ompröva det mesta. Till och med sin egen plats på Petri stol.

För den som ser dessa båda gestalter – bevararen och förnyaren – som ömsesidigt oförenliga blir Benedikts avgång bara obegriplig. Vi andra börjar skönja den historiska ironin i det dramatiska avsteg från traditionen som i dag spelas upp framför våra ögon: en man som under sitt pontifikat främst blivit känd för sin konservatism kommer, på gott och ont, att gå till eftervärlden som en av påvedömets största förnyare på århundraden. Det var det inte många som hade väntat sig när Benedikt valdes 2005 – kanske inte ens han själv.