Robin Williams (1951–2014)

Idag har komikern och skådespelaren Robin Williams bortgång ägnats mycket uppmärksamhet i nyhetsflödet och sociala medier. Man kan tycka att det finns viktigare saker att ägna sig åt med alla de kriser och katastrofer som just nu pågår runtom i världen, men samtidigt vore vi mycket illa ute om vi inte för ett ögonblick kunde stanna upp och hedra dem som med sina liv betytt något för andra människor. Williams tillhörde tveklöst den kategorin och hyllningarna och minnesrunorna har avlöst varandra under dagen. En av de mest träffande och välformulerade är Dave Itzkoffs artikel i New York Times:

The privileged son of a Detroit auto executive who grew up chubby and lonesome, playing by himself with 2,000 toy soldiers in an empty room of a suburban mansion, Mr. Williams, as a boy, hardly fit the stereotype of someone who would grow to become a brainy comedian, or a goofy one, but he was both. Onstage he was known for ricochet riffs on politics, social issues and cultural matters both high and low; tales of drug and alcohol abuse; lewd commentaries on relations between the sexes; and lightning-like improvisations on anything an audience member might toss at him. His gigs were always rife with frenetic, spot-on impersonations that included Hollywood stars, presidents, princes, prime ministers, popes and anonymous citizens of the world. His irreverence was legendary and uncurtailable.

Hur märkligt det än känns att medge det, är jag en av de många människor vilkas liv Robin Williams kom att beröra på ett mycket påtagligt sätt. Hela mitt vuxna liv har jag tillbringat i universitetsvärlden – som student, forskare, lärare och administratör – och resan in i den världen började jag med studier inom lärarutbildningen. Valet att bli lärare, långt ifrån självklart för någon från en familj utan akademiska traditioner, var delvis en direkt följd av det djupa intryck filmen Döda poeters sällskap (1989) gjorde på mig. Och jag var inte ensam; oräkneliga var de i min generation som inspirerades av den oortodoxe läraren John Keating i Robin Williams gestalt, med hans uppmaning att ”fånga dagen”.

Idag, tjugofem år senare, är jag kanske aningen mindre stjärnögd och uppfattar filmen på ett något annorlunda sätt, men Williams enastående rollprestation imponerar fortfarande. Att kalla honom ett geni, som många nu gör, är ingen överdrift – allt han gjorde vittnade om en extraordinär och sällsamt mångsidig begåvning. För hans humor, allvar, värme och intensitet kommer jag alltid att minnas honom som en av de verkligt stora.

Robin Williams

Robin Williams vid ett framträdande i Washington, D.C., i oktober 2008. (Foto: Chad J. McNeeley, U.S. Navy/DefenseImagery.mil)

Att tycka olika

Twitter är ett förunderligt medium. Det har en unik, omisskännlig karaktär samtidigt som dess otaliga användningsområden gör det till något av en kameleont. För många är det helt enkelt ett socialt nätverk, ett slags publikt Facebook med mycket interaktivitet och högt tempo. För andra fungerar det mer som en mikroblogg där de löpande kan kommentera vad som händer i världen och det egna livet. Det beror i sin tur på att en stor del av användarna har Twitter som en av sina huvudsakliga förmedlare av nyheter, såväl från traditionella medieföretag som från andra, nyare kanaler. Mer allmänt kan det liknas vid en jättelik informationsbörs där allehanda uppgifter och länkar till intressant, viktigt, roligt, läs- och tänkvärt material utbytes mellan nära vänner och fullständiga främlingar.

För de allra flesta är Twitter allt av detta, i en eller annan kombination, och/eller något helt annat dessutom; det blir alltså, som ofta påpekats och som jag skrivit här tidigare, vad man gör det till. Upplevelsen av vad Twitter ”är”, vad det ger och vad det kostar (i tid, uppmärksamhet, välbefinnande), beror därför helt och hållet på hur man väljer att använda det, vilka man följer och vika ens följare är. De sistnämnda är inte oviktiga, eftersom den återkoppling man får på sitt eget twittrande främst kommer från dem eller deras följare. På ett mycket utpräglat sätt finns det därför lika många versioner eller upplevelser av Twitter som det finns användare.

Den senaste tiden, särskilt under sommaren som gått med alla de konflikter – både nya och gamla – som då blossat upp, har det Twitter jag upplever fortsatt att ge mycket samtidigt som det kostat alltmer. För det finns en baksida med snabbheten, det begränsade utrymmet i varje tweet och den bedrägliga känslan av att vara del av ett privat fikasnack mellan vänner medan samtalet i själva verket sker synnerligen offentligt. Det händer så lätt att man förenklar mer än man egentligen tänkt sig, uttrycker sig mer sarkastiskt eller hånfullt än man annars skulle, eller över huvud taget lockas prata först och tänka sedan. Som fenomen är detta knappast något nytt, och jag har tidigare tagit upp det här i mer allmänna termer, men jordmånen för det tycks vara ovanligt god just på Twitter.

Särskilt stor blir risken när det som diskuteras är svåra, komplicerade och starkt laddade frågor där människor på båda (alla) sidor är djupt engagerade. Istället för nyhetstorka har årets semesterperiod varit fylld av sådana frågor, både på grund av den internationella händelseutvecklingen och en stigande politisk temperatur i Sverige inför det kommande valet. Följden har blivit en på vissa håll alltmer infekterad stämning i de delar av ”Twittersfären” jag ser, med mer konfrontativt, nedlåtande och ibland rent kränkande språkbruk om de som inte delar ens egen uppfattning. Med tanke på den tyngd Twitter och andra sociala medier tillmäts i dagens offentlighet, i synnerhet för den politiska debatten, är det både obehagligt och oroväckande.

Man kanske kan tycka att det inte spelar så stor roll, eller att det rentav kan vara lite uppfriskande att ”slänga käft” med varandra på Twitter eller Facebook. Men för mig tycks det tydligt att de friktioner som uppstår och odlas där – av vissa med stor energi – bidrar till onödig polarisering och cementering av konfliktlinjer vilka bara gör det svårare, inte lättare, att lösa de samhällsutmaningar vi står inför. Inte bara vad vi säger spelar roll utan också hur vi säger det, för ”hur”, ordval och tonfall, har ofta udden riktad mot personen snarare än sakfrågan. Det kan låta högtravande men demokratin finns inte bara av sig själv utan den skapas, varje dag, av oss alla. Därför är det så viktigt hur vi talar om och med varandra, särskilt när vi tycker olika.

 

Rätten att finnas

Mycken uppmärksamhet har de senaste veckorna ägnats den våldsamma händelseutvecklingen i Gaza och de lidanden den fört med sig för den palestinska civilbefolkningen. I skuggan av denna nygamla tragedi utspelas samtidigt en helt annan i Irak och Syrien, där kristna grupper och andra minoriteter fördrivs och dödas av den snabbt expanderande ”Islamiska staten”, IS. Martin Chulov skriver i The Guardian om det akuta hot ett stort antal människor i norra Irak står inför just nu:

Tens of thousands of members of one of Iraq’s oldest minorities have been stranded on a mountain in the country’s north-west, facing slaughter at the hands of jihadists surrounding them below if they flee or death by dehydration if they stay.

UN groups say at least 40,000 members of the Yazidi sect, many of them women and children, have taken refuge in nine locations on Mount Sinjar, a craggy mile-high ridge identified in local legend as the final resting place of Noah’s ark.

I en kommentar till en Facebook-tråd startad av E H Kern om situationen i Syrien fick jag anledning att göra följande reflektion, som – i brist på möjlighet att göra ett längre inlägg – får räcka för nu:

Det som pågår i Irak och Syrien trotsar all beskrivning, men eftersom ingen politisk kraft av betydelse är tillräckligt intresserad av frågan – till stor skillnad från Gazakonflikten som är så infekterad just för att det finns globalt engagemang för båda sidorna, även om det ofta inte är jämnt fördelat – är dessa grupper fullständigt utlämnade åt sitt öde. Medan de flyr, misshandlas och dödas verkar världen bara kunna se på.

Insikten om att olika människors liv – och död – värderas så olika, i nyhetsrapporteringen och i våra ställningstaganden, påminner mig om en artikel av Waleed Aly i Sydney Morning Herald för en tid sedan: ”MH17, Gaza and the value of human life”. Den visar med smärtsam tydlighet hur lätt vi har att glömma det som alltid borde vara självklart: att varje människoliv är lika ovärderligt.

Resa i gränsland

A young black bear on a Yukon road

Tidigare i år fick jag möjlighet att förverkliga en gammal dröm: att resa till Alaska och Yukon. Det förra är en amerikansk delstat och det senare ett kanadensiskt territorium, men de gränsar till varandra och kallas ibland gemensamt för ”The North Country”. Hela området är känt för sin storslagna natur och Yukon, där Klondike ligger, är också bekant för sin roll i den stora guldruschen runt sekelskiftet 1900.

Med några andra tillbringade jag ett par veckor på och längs vägarna i denna del av världen, som levde upp till högt ställda förväntningar på både landskapet och djurlivet. För min del följde sedan en veckas vistelse i Vancouver och Victoria, British Columbia, för Digital Humanities Summer Institute, vilket jag skrivit om här tidigare (1, 2). I galleriet nedan har jag samlat ett antal bilder, framför allt av djur och natur, tagna under resan. Några av dem är lätt justerade genom beskärning eller användning av enkla färgfilter, men de har inte manipulerats på annat vis.