De senaste veckorna har debattinläggen om både skola och lärarutbildning duggat tätt, men idag publicerade Göteborgs-Posten en artikel om den dåliga framförhållningen i regeringens utbildningspolitik som känns särskilt angelägen. Författarna är Maria Jarl, ordförande i Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet, och Anna Brodin, nämndens utbildningschef. Deras budskap är enkelt:

Att kvalitetshöjande reformer genomförs i den kanske viktigaste av samhällssektorer – utbildningens – är mycket välkommet. Men kvaliteten i reformerna hotas av bristen på tid och pengar.

Utifrån min egen erfarenhet av det uppdrag Jarl nu har kan jag bara instämma i kritiken. Mer konkret knyter den an till ”Lärarlyftet II”, en jättelik satsning där tiotusentals lärare på några få år ska vidareutbildas så att de uppfyller helt nya krav på ämnesbehörighet. Syftet är vällovligt, men att genomföra så omfattande reformer på ett ansvarsfullt sätt kräver både betydande ekonomiska resurser och långsiktig planering. Regeringen verkar inte beredd att tillhandahålla vare sig det ena eller det andra. Som Jarl och Brodin skriver:

För lärosätena som redan är mycket hårt pressade av att både upprätthålla fortsatt hög kvalitet i den lärarutbildning som började 2001 och att utveckla den nya lärarutbildning som startade hösten 2011 innebär detta stora utmaningar. Hur kan denna forcerade process förväntas leda till något som bygger och utvecklar kvalitet?

Vid det här laget hyser jag tyvärr inget större hopp om svar från Björklund, eftersom han mycket konsekvent visat sin ovilja att lyssna till dem som faktiskt kan något om skola och lärarutbildning. Inte desto mindre är det viktigt att vi fortsätter ställa de kritiska frågorna om en politik utan framförhållning.