Om miljoner och miljarder

En vecka efter det att budgetpropositionen för 2015 lades fram vet vi att förslaget att i praktiken lägga ner de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul bara var en del av ett större mönster som blir alltmer obehagligt och obegripligt för varje dag som går. Det mönstret handlar om ”en hemmablind regering”, en budget som på punkt efter punkt monterar ner eller försvagar institutioner för humanistisk kunskapsbildning och verksamheter vilka utgör interkulturella kontaktytor för såväl Sverige i världen som världen i Sverige.

Utöver Medelhavsinstituten hotas också den svenskundervisning utomlands som till en mindre del betalas av svenska staten, och som ”bedrivs på 228 universitet i 39 länder”. Det svenska studenthemmet i Paris ska läggas ner, informationsinsatser i utlandet om studier i Sverige dras in, stödet för vården av svenskt fackspråk (Terminologicentrum TNC) försvinner nästan helt och stipendier ur biståndsanslaget för studenter från biståndsländer fryser inne eftersom pengarna ska användas till flyktingmottagning istället.

Sist, men sannerligen inte minst, kommer det statliga stödet till olika trossamfund att skäras ner radikalt, från 77 miljoner idag till 45 miljoner 2018. Det är pengar som används ”till stöd för flyktingfamiljer och ensamkommande barn, för projekt för religionsdialog” med mera. Den typen av verksamhet är oerhört viktig i ett mångkulturellt samhälle, särskilt när den bedrivs i sammanhang som skapar trygghet för marginaliserade och utsatta minoritetsgrupper. Hur kan tolerans, integration och interkulturell förståelse främjas av att sådant arbete omöjliggörs?

Det gör det givetvis inte, och detsamma gäller för de svenska instituten och språkundervisningen i utlandet, vilka för relativt blygsamma belopp gör Sverige – näringsliv och natur, kultur och vetenskap – synliga för omvärlden och bygger kontaktnät som bokstavligen inte går att värdera i pengar. En stor del av alla de verksamheter som nu drabbas av nedskärningar, i och utanför Sverige, är också sådana som byggts upp under lång tid och ackumulerat stort förtroendekapital hos olika intressenter. Faktum är att inte i något fall (som jag sett) har anslagsminskningarna motiverats med kritik mot institutionerna ifråga. Det är inte heller särskilt förvånande, eftersom förslagen inte är underbyggda av några utredningar eller andra form av underlag. Istället består de oftast bara av en mening eller två, begravda i ett stycke på någon av propositionens tusentals sidor, där det konstateras att ”finansieringen avslutas”.

Rädda Medelhavsinstituten!

Affisch till försvar för Medelhavsinstituten (via @IdaOstenberg).

Så i vems intresse förs denna politik? Som helhet sänder förslagen så otäcka signaler att om Sverigedemokraterna hade lagt fram dem hade jag inte blivit förvånad. Men en S- och Mp-regering? Det är faktiskt smått ofattbart, svårt att förklara. Det finns de som, mer eller mindre konspiratoriskt, menar att det finns en medveten avsikt bakom det mönster som nu blivit synligt. Kanske uppfattar ansvariga politiker Medelhavsinstituten som miljöer för otidsenlig, elitistisk forskning, vilket knappast stämmer, eller att svenskundervisningen utomlands inte har någon betydelse, vilket i högsta grad kan diskuteras. Andra kritiker försöker utnyttja den upprördhet förslagen väckt till att kamma hem partipolitiska poäng på den nya regeringens påstådda bildningsförakt.

Även om det ligger något i sådana anklagelser, tror jag Olle Wästberg har rätt i sin DN-artikel: ”Detta är inte partiskiljande frågor.” Kritiken har ju också varit minst lika hård från vänster– som högerhåll. Istället tror jag att förklaringen ligger i en kombination av faktorer: en budgetprocess under stark tidspress där olika prioriteringar ställs mot varandra, oerfarna – och delvis okunniga – ministrar och det svarta hål i forskningsbudgeten som kallas ESS, European Spallation Source. Det är en internationell, naturvetenskaplig/medicinsk forskningsanläggning i Lund som totalt kommer att kosta uppåt 18 miljarder kronor att bygga fram till 2025, varav Sverige åtagit sig att stå för 5,8 miljarder. Plus ”vissa kostnader för drift”, som det lite svävande står i budgetpropositionen (Utgiftsområde 16, s. 195), vilket lär betyda ytterligare ett stort antal miljoner om året för svensk del.

Från regeringen har det sagts att det inte finns någon direkt koppling mellan ESS och beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten. Det är alltså en ren tillfällighet att ökningen av medel till det förra råkar stå direkt före stycket om nedläggningen av det senare. Men om man håller den större bilden med både instituten och svenskundervisningen med mera i huvudet och dyker ner i propositionens text, blir just det sambandet tämligen tydligt. (Alla sidhänvisningar i det följande är till pdf-filen för utgiftsområde 16, ”Utbildning och universitetsforskning”.)

Bortsett från att ESS under 2015 ska få ett bidrag för forskningsinfrastruktur om 50 miljoner kr (297) och ett ”kapitaltillskott” om 700 miljoner (23), vilket möjligen är en del av de sedan tidigare avsatta statliga miljarderna, framgår det nämligen under rubriken ”Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation” att ESS ska tillföras totalt 70 miljoner kr genom omfördelning från två andra områden. (297) Vilka är då dessa? Ja, 10 miljoner överförs från anslaget för ”Särskilda utgifter för forskningsändamål”, det område där Medelhavsinstitutens bidrag om 22 miljoner dras in (308). Resterande 60 miljoner kronor tillförs ESS från anslaget för ”Särskilda utgifter inom universitet och högskolor” (290), vilket händelsevis råkar vara det område som svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris tillhör. Genom att lägga ner dem frigörs 25,8 miljoner kronor per år.

Att det är en direkt koppling går givetvis inte att belägga, men det är svårt att se någon annan förklaring, särskilt som det i propositionen genomgående talas om att föreslagna neddragningar krävs för att finansiera ”prioriterade satsningar” (309). ESS är uppenbarligen en sådan, liksom MAX IV-laboratoriet för ”studier av materials struktur” (147) som också ligger i Lund; det kommer under 2013–2018 att kosta 1,2 miljarder i direkta statliga driftsanslag samtidigt som 250 miljoner kronor skjuts till 2015 som investeringsbidrag för nya strålrör. Staten kommer också via Lunds universitet att bidra med 250 miljoner kronor till MAX IV under perioden 2014–2018. (148)

Dessa siffror visar med stor tydlighet hur olika villkoren är för naturvetenskaplig–teknisk respektive humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning; infrastruktur för den förstnämnda får, ja den måste rentav, kosta miljarder, medan infrastruktur för den sistnämnda inte ens får kosta miljoner. Det ligger en bitter ironi i regeringens starka tro på att ESS och MAX IV ”kommer ge Sverige en stor internationell synlighet” (155), samtidigt som de lägger ner några av Sveriges främsta, mest respekterade och kontaktskapande verksamheter utomlands. Genom denna ödeläggelse av välfungerande institutioner för mänskligt erfarenhetsutbyte hoppas man spara ca 50 miljoner kronor om året, medan bara bygget av ESS (exklusive drift) kommer att kosta svenska skattebetalare minst hundra gånger så mycket fram till 2025.

Varför är denna obalans ett problem inte bara för humanister och samhällsvetare utan för hela samhället? Av det enkla men uppenbarligen svårbegripliga skälet att samtliga de stora utmaningar världen står inför idag har sin grund i sociala och kulturella förhållanden i minst lika hög grad som i olösta naturvetenskapliga/tekniska problem. I det ljuset blir budgetpropositionen bara det senaste och mest oroande uttrycket för en närmast tragisk oförmåga hos våra politiska beslutsfattare, oavsett partifärg, att se det stora värdet av gränsöverskridande humanvetenskaplig kunskapsbildning. Vi kan bara hoppas att den massiva kritiken mot förslagen blir en vändpunkt i det avseendet och att det fortfarande ”finns tid för en offensiv humaniorapolitik”. I annat fall är vi faktiskt mycket illa ute.

5 reaktion på “Om miljoner och miljarder

  1. Lennart Löfgren

    Svenska kyrkan har drygt 6,5 miljoner medlemmar, dessa betalar 12,4 miljarder/år i kyrkoavgift via skattsedeln (2011 års siffror). Detta gör i genomsnitt 1902Kr/år och medlem. Pengar som den enskilde får behålla om vederbörande väljer att gå ur Svenska Kyrkan. Det är sedan upp till den enskilde att bestämma om pengarna skall gå till något annat samfund, eller om man vill behålla dem själv. (Ett samfund kan få inkasseringsservice av skatteverket).
    Vi har systemet med SST som via stadsbudgeten delar ut runt för närvarande 50 Kr/medlem och år till (godkännda) samfund. Detta efter mycket byråkrati, nu har man ”fryst” 2012 års statistik att gälla för 2014, 2015 och 2016 års bidrag. 2016 skall ny statistik lämnas in. ”Kvalitetssäkrade” medlemsregister är därefter ett krav för att få pengar. En överarbetad byråkrati, frågan är om speciellt invandrarsamfunden kommer att klara a det.
    Svenska Kyrkans (och andra samfunds som får utnyttja denna service) medlemmar tvingas att betala en avgift via skattsedeln, går man ur får man en ”skatterabatt”.
    I vårt grannland Norge får man ingen ”skatterabatt” om man går Norska kyrkan, alla samfund får ett rejält bidrag per medlem och år, 800 NKr.
    I Norge skapas ”rättvisan” genom att alla samfund får ett rejält stadsbidrag. I Sverige skaps ”rättvisan” genom en ”skatterabatt”.
    SST är bara en myndighet för att ”kasta ut allmosor”, få tyst på debatten och en imaginär rättvisa.
    Det skulle vara mycket bättre om Skatteverket skötte kontroll och utbetalning till samfunden, inklusive Svenska Kyrkan, ingen ”medlemsavgift” på skattsedeln. Svenska Kyrkans medlemmar betalar cirka 1% av den kommunalt beskattningsbara inkomsten utan alltför stort ”gnäll” i skattedebatten, då skulle övriga tåla en skattehöjning med 1%.

  2. Pingback: Rädda Medelhavsinstituten! | Neapelbukten.se

  3. Pingback: Ett glädjande besked – och sedan? | Tidens skiften

Kommentarer inaktiverade.