Ett glädjande besked – och sedan?

Igår meddelade regeringen att nedläggningshotet mot de svenska Medelhavsinstituten dras tillbaka genom att den statliga finansieringen bibehålls. Det är mycket glädjande att ansvariga politiker faktiskt tagit intryck av den massiva opinionen mot denna nedrustning av en viktig infrastruktur för gränsöverskridande humanistisk forskning och internationella kulturutbyten. Denna opinion, dess styrka och bredd över hela den politiska skalan är också hoppingivande. Trots allt finns det väldigt många i det svenska samhället som värnar om denna typ av miljöer och ser deras värde, både i ett större samhällsperspektiv och i mer snäva ekonomiska termer såsom bärare av goodwill för det svenska näringslivet genom att fungera som ett skyltfönster för ”varumärket” Sverige.

(Man kan ju för övrigt fråga sig hur många miljarder den svenska exportindustrin förlorar varje år på att så många av dess företrädare saknar den bredare allmänbildning, inte minst humanistisk, som är självklar bland affärsmän och företagsledare från många andra länder både i Europa och annorstädes. Sådana former av kulturellt ”kapital” fungerar som ett socialt smörjmedel och underlättar därmed byggandet av det mellanmänskliga förtroende och den tillit som varje framgångsrik affärsrelation ytterst bygger på. Men det är en annan fråga.)

Inte desto mindre är det mycket oroväckande att ett så olycksaligt förslag ens kunde framföras i en budgetproposition, särskilt när man betänker att det var en del i ett större mönster av nedrustning på en rad punkter: svenskundervisning utomlands, internationella studentutbyten, vården av svenskt fackspråk och så vidare. Den gemensamma nämnaren för dessa förslag är att de alla sparar in vad som i budgetsammanhang är struntsummor, men samtidigt slår mycket hårt mot små verksamheter av stor betydelse för Sveriges kontakter med och i omvärlden. Detta i en tid då politiska beslutsfattare som ett mantra ständigt betonar vikten av att Sverige kan hävda sig i den globala kunskapsekonomins allt hårdare konkurrens. Oförmågan att se kopplingen mellan sådana analyser och värdet av den interkulturella kompetens som språklig, historisk och annan humanistisk kunskapsbildning ger, är närmast häpnadsväckande i vad den avslöjar om ledande politikers bristande förståelse för hur världen faktiskt fungerar.

När lättnaden över att Medelhavsinstituten blir kvar har lagt sig – inte minst eftersom det verkar oklart vad som händer med övriga nedskärningsförslag – är det denna större fråga vi som humanister behöver fundera på hur vi ska tackla framöver. Hur ska vi få politiker och tjänstemän (oavsett partifärg, bör kanske tilläggas) att begripa att humanistisk forskning inte är något valbart, ett slags grädde på moset vi kan unna oss när vi har råd? Hur ska vi få dessa beslutsfattare att förstå att humaniora bokstavligt talat ofta är livsviktigt i en värld där (som jag skrev i slutet av föregående inlägg) i princip alla stora utmaningar handlar om samhälle och kultur i minst lika hög grad som om natur och teknik? Hur viktiga Medelhavsinstituten än må vara i sig själva, är det i ett sådant större perspektiv vi finner den verkliga betydelsen av både nedläggningshotet och det faktum att det nu tycks vara avvärjt.

Om miljoner och miljarder

En vecka efter det att budgetpropositionen för 2015 lades fram vet vi att förslaget att i praktiken lägga ner de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul bara var en del av ett större mönster som blir alltmer obehagligt och obegripligt för varje dag som går. Det mönstret handlar om ”en hemmablind regering”, en budget som på punkt efter punkt monterar ner eller försvagar institutioner för humanistisk kunskapsbildning och verksamheter vilka utgör interkulturella kontaktytor för såväl Sverige i världen som världen i Sverige.

Utöver Medelhavsinstituten hotas också den svenskundervisning utomlands som till en mindre del betalas av svenska staten, och som ”bedrivs på 228 universitet i 39 länder”. Det svenska studenthemmet i Paris ska läggas ner, informationsinsatser i utlandet om studier i Sverige dras in, stödet för vården av svenskt fackspråk (Terminologicentrum TNC) försvinner nästan helt och stipendier ur biståndsanslaget för studenter från biståndsländer fryser inne eftersom pengarna ska användas till flyktingmottagning istället.

Sist, men sannerligen inte minst, kommer det statliga stödet till olika trossamfund att skäras ner radikalt, från 77 miljoner idag till 45 miljoner 2018. Det är pengar som används ”till stöd för flyktingfamiljer och ensamkommande barn, för projekt för religionsdialog” med mera. Den typen av verksamhet är oerhört viktig i ett mångkulturellt samhälle, särskilt när den bedrivs i sammanhang som skapar trygghet för marginaliserade och utsatta minoritetsgrupper. Hur kan tolerans, integration och interkulturell förståelse främjas av att sådant arbete omöjliggörs?

Det gör det givetvis inte, och detsamma gäller för de svenska instituten och språkundervisningen i utlandet, vilka för relativt blygsamma belopp gör Sverige – näringsliv och natur, kultur och vetenskap – synliga för omvärlden och bygger kontaktnät som bokstavligen inte går att värdera i pengar. En stor del av alla de verksamheter som nu drabbas av nedskärningar, i och utanför Sverige, är också sådana som byggts upp under lång tid och ackumulerat stort förtroendekapital hos olika intressenter. Faktum är att inte i något fall (som jag sett) har anslagsminskningarna motiverats med kritik mot institutionerna ifråga. Det är inte heller särskilt förvånande, eftersom förslagen inte är underbyggda av några utredningar eller andra form av underlag. Istället består de oftast bara av en mening eller två, begravda i ett stycke på någon av propositionens tusentals sidor, där det konstateras att ”finansieringen avslutas”.

Rädda Medelhavsinstituten!

Affisch till försvar för Medelhavsinstituten (via @IdaOstenberg).

Så i vems intresse förs denna politik? Som helhet sänder förslagen så otäcka signaler att om Sverigedemokraterna hade lagt fram dem hade jag inte blivit förvånad. Men en S- och Mp-regering? Det är faktiskt smått ofattbart, svårt att förklara. Det finns de som, mer eller mindre konspiratoriskt, menar att det finns en medveten avsikt bakom det mönster som nu blivit synligt. Kanske uppfattar ansvariga politiker Medelhavsinstituten som miljöer för otidsenlig, elitistisk forskning, vilket knappast stämmer, eller att svenskundervisningen utomlands inte har någon betydelse, vilket i högsta grad kan diskuteras. Andra kritiker försöker utnyttja den upprördhet förslagen väckt till att kamma hem partipolitiska poäng på den nya regeringens påstådda bildningsförakt.

Även om det ligger något i sådana anklagelser, tror jag Olle Wästberg har rätt i sin DN-artikel: ”Detta är inte partiskiljande frågor.” Kritiken har ju också varit minst lika hård från vänster– som högerhåll. Istället tror jag att förklaringen ligger i en kombination av faktorer: en budgetprocess under stark tidspress där olika prioriteringar ställs mot varandra, oerfarna – och delvis okunniga – ministrar och det svarta hål i forskningsbudgeten som kallas ESS, European Spallation Source. Det är en internationell, naturvetenskaplig/medicinsk forskningsanläggning i Lund som totalt kommer att kosta uppåt 18 miljarder kronor att bygga fram till 2025, varav Sverige åtagit sig att stå för 5,8 miljarder. Plus ”vissa kostnader för drift”, som det lite svävande står i budgetpropositionen (Utgiftsområde 16, s. 195), vilket lär betyda ytterligare ett stort antal miljoner om året för svensk del.

Från regeringen har det sagts att det inte finns någon direkt koppling mellan ESS och beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten. Det är alltså en ren tillfällighet att ökningen av medel till det förra råkar stå direkt före stycket om nedläggningen av det senare. Men om man håller den större bilden med både instituten och svenskundervisningen med mera i huvudet och dyker ner i propositionens text, blir just det sambandet tämligen tydligt. (Alla sidhänvisningar i det följande är till pdf-filen för utgiftsområde 16, ”Utbildning och universitetsforskning”.)

Bortsett från att ESS under 2015 ska få ett bidrag för forskningsinfrastruktur om 50 miljoner kr (297) och ett ”kapitaltillskott” om 700 miljoner (23), vilket möjligen är en del av de sedan tidigare avsatta statliga miljarderna, framgår det nämligen under rubriken ”Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation” att ESS ska tillföras totalt 70 miljoner kr genom omfördelning från två andra områden. (297) Vilka är då dessa? Ja, 10 miljoner överförs från anslaget för ”Särskilda utgifter för forskningsändamål”, det område där Medelhavsinstitutens bidrag om 22 miljoner dras in (308). Resterande 60 miljoner kronor tillförs ESS från anslaget för ”Särskilda utgifter inom universitet och högskolor” (290), vilket händelsevis råkar vara det område som svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris tillhör. Genom att lägga ner dem frigörs 25,8 miljoner kronor per år.

Att det är en direkt koppling går givetvis inte att belägga, men det är svårt att se någon annan förklaring, särskilt som det i propositionen genomgående talas om att föreslagna neddragningar krävs för att finansiera ”prioriterade satsningar” (309). ESS är uppenbarligen en sådan, liksom MAX IV-laboratoriet för ”studier av materials struktur” (147) som också ligger i Lund; det kommer under 2013–2018 att kosta 1,2 miljarder i direkta statliga driftsanslag samtidigt som 250 miljoner kronor skjuts till 2015 som investeringsbidrag för nya strålrör. Staten kommer också via Lunds universitet att bidra med 250 miljoner kronor till MAX IV under perioden 2014–2018. (148)

Dessa siffror visar med stor tydlighet hur olika villkoren är för naturvetenskaplig–teknisk respektive humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning; infrastruktur för den förstnämnda får, ja den måste rentav, kosta miljarder, medan infrastruktur för den sistnämnda inte ens får kosta miljoner. Det ligger en bitter ironi i regeringens starka tro på att ESS och MAX IV ”kommer ge Sverige en stor internationell synlighet” (155), samtidigt som de lägger ner några av Sveriges främsta, mest respekterade och kontaktskapande verksamheter utomlands. Genom denna ödeläggelse av välfungerande institutioner för mänskligt erfarenhetsutbyte hoppas man spara ca 50 miljoner kronor om året, medan bara bygget av ESS (exklusive drift) kommer att kosta svenska skattebetalare minst hundra gånger så mycket fram till 2025.

Varför är denna obalans ett problem inte bara för humanister och samhällsvetare utan för hela samhället? Av det enkla men uppenbarligen svårbegripliga skälet att samtliga de stora utmaningar världen står inför idag har sin grund i sociala och kulturella förhållanden i minst lika hög grad som i olösta naturvetenskapliga/tekniska problem. I det ljuset blir budgetpropositionen bara det senaste och mest oroande uttrycket för en närmast tragisk oförmåga hos våra politiska beslutsfattare, oavsett partifärg, att se det stora värdet av gränsöverskridande humanvetenskaplig kunskapsbildning. Vi kan bara hoppas att den massiva kritiken mot förslagen blir en vändpunkt i det avseendet och att det fortfarande ”finns tid för en offensiv humaniorapolitik”. I annat fall är vi faktiskt mycket illa ute.

Nyttan av humaniora och samhällsvetenskap

Det tycks som att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning alltid behöver motiveras och rättfärdigas medan områden som medicin och teknik uppfattas som mer självklara. I grunden beror denna utsatthet på den oklara, ofta mycket snäva och kortsiktiga, uppfattning om ”nytta” som många forskningsdebattörer har. (Inte minst bland ansvariga beslutsfattare, bör kanske tilläggas.) Det vi egentligen behöver är därför en allmän diskussion om vad ”nyttig” kunskap egentligen är, och för egen del hoppas jag kunna återkomma till den frågan vid ett senare tillfälle.

På en övergripande nivå finns det dock ett viktigt argument för humanvetenskapens ”nytta” eller betydelse för samhället som börjar formuleras allt tydligare på sina håll, nämligen att de stora utmaningar mänskligheten står inför framöver främst egentligen inte handlar om tekniska problem utan är rotade i människan och samhället. Häromdagen råkade jag stöta på en kort och slagkraftig formulering av Bo Rothstein som sammanfattar denna enkla men viktiga insikt:

Mänskligt lidande orsakas inte av att vi har för få prylar eller för lite teknik, det orsakas av dysfunktionella samhällsinstitutioner. (Universitetsläraren 3/2012, s. 5.)

Med andra ord: för att lösa många av de samhällsproblem vi står inför behöver vi inte (bara) forskning inom teknik och medicin, utan också inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Det är därför glädjande att Lunds universitet valt att prioritera just humaniora och samhällsvetenskap inför regeringens kommande forsknings- och innovationsproposition. Liknande resonemang, men kanske inte fullt ut samma tydliga betoning av humanvetenskapen, förs i de prioriteringar Göteborgs universitet lämnat till regeringen inför propositionen. Vi kan bara hoppas att detta räcker för att uppnå en kritisk massa, så att ansvariga politiker förstår både vikten och nyttan av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.