Resa i gränsland

A young black bear on a Yukon road

Tidigare i år fick jag möjlighet att förverkliga en gammal dröm: att resa till Alaska och Yukon. Det förra är en amerikansk delstat och det senare ett kanadensiskt territorium, men de gränsar till varandra och kallas ibland gemensamt för ”The North Country”. Hela området är känt för sin storslagna natur och Yukon, där Klondike ligger, är också bekant för sin roll i den stora guldruschen runt sekelskiftet 1900.

Med några andra tillbringade jag ett par veckor på och längs vägarna i denna del av världen, som levde upp till högt ställda förväntningar på både landskapet och djurlivet. För min del följde sedan en veckas vistelse i Vancouver och Victoria, British Columbia, för Digital Humanities Summer Institute, vilket jag skrivit om här tidigare (1, 2). I galleriet nedan har jag samlat ett antal bilder, framför allt av djur och natur, tagna under resan. Några av dem är lätt justerade genom beskärning eller användning av enkla färgfilter, men de har inte manipulerats på annat vis.

A digital humanities reality check

Last week I wrote a post in Swedish here about my initial impressions of the 2014 Digital Humanities Summer Institute at the University of Victoria. Now that it is over and a few days have passed, I thought I’d try to sum up my experience of the intense week at DHSI as well as some more general reflections. These notes are based on the course I took, ”Fundamentals of Programming” led by John Simpson; two ”Birds of a Feather sessions” I attended live and one I followed on Twitter; an ”unconference” session on open access publishing (chaired by my classmate Casey Brienza) and the keynote lectures by Aimée Morrison, Paul Arthur and Alex Gil. There were many, many more activities offered outside the regular courses, but this handful of events was all I managed to attend during the week in Victoria. (As an aside, to paraphrase a comment another attendee made on Twitter ”I can neither confirm nor deny that I just googled the phrase ’How do I move to Victoria, BC’.” The home of DHSI is clearly one of the loveliest cities I have ever had the privilege to visit.)

First of all, the programming class was tremendously good and I learned a lot in those five days. For a complete beginner the pace was quite fast, but our instructor did an outstanding job of keeping all of his 14 students on board and constantly moving forward. In just a few days we went from being introduced to some basic concepts in programming to working on different coding projects in small teams, ranging from text extraction and manipulation to geocoding analysis and writing a text adventure game. Some times it was hard to keep up and I’m still very much the beginner, but it was really valuable just to spend so much time in the command line interface day after day and to gain familiarity with it. Perhaps this familiarity and being comfortable with working in the Terminal was the most important outcome of the Institute for me personally, since it gives me the confidence to move forward and continue to learn on my own now that the DHSI is over.

Hello World

On a more general level, the out-of-class sessions I attended throughout the week were about a variety of topics but, to me, a common theme became apparent as the days went by: a sense of ”digital humanities reality check(s)”. The sessions may have been about trying to define who are digital humanists or not, about open access or graduate training, but to my mind they all seemed to return again and again to issues of finding a balance between idealism and pragmatism in promoting and implementing the digital humanities – whatever that is. And throughout all of these discussions, I couldn’t help but think that as the question of definitions is a case of ”you’re damned if you do and you’re damned if you don’t”. In other words, while many would argue that the endless debates about ”defining DH” are just a waste of time and energy it is hard to see how they can be avoided, since in order to know what we are doing we have to know what ”it” is and what it means.

It also seems clear to me that one of the main reasons for the great surge of digital humanities over the last few years has been exactly the fact that it is a very elastic, multifaceted term. It signifies many different things to different people, and when these come together it is inevitable that there will be intense and sometimes rather messy discussions about what it all means as these different groups try to figure out if and how they are a ”we” or not. So, for instance, while to some the digital humanities is rather simply just what the term implies, more or less traditional humanities scholarship that happens to be carried out with digital methods and resources, to others DH is something much more radical: a movement aiming for comprehensive and fundamental transformation of humanities research and the academic world that it is a part of. Between these extremes there is a variety of intermediate positions and priorities within the ”big tent” that the digital humanities, whether you like it or not, is today.

Reflecting on this situation and the discussions taking place within it, I cannot help but draw a comparison to a completely different, but in some ways also remarkably similar, historical context: the Reformation in sixteenth century Europe. This may seem far fetched, but there is the same widespread – albeit not universal – sense of crisis for the existing order within a well-established institution (the church/academia) on the one hand, and the same lack of consensus on how swift, deep and wide-ranging the reforms to counter it should be on the other. Some within the system don’t see the need for any internal change at all since the main problem, to them, is an unappreciative outside world who must be made to value appropriately the work we are already doing. Others feel that in essence, the basic principles of the current order are right but they are being misapplied or abused, so that what we need are some fresh ideas on how to practice what we preach. Yet others, finally, think that the whole system is corrupted beyond repair, in urgent need of being reimagined and rebuilt from the ground up. Everyone, of course, are deeply convinced that their view is the right one, and the outcome is a clash of competing visions that can be both invigorating and frustrating to witness up close.

My own position in all of this is firmly located somewhere in the middle, or perhaps even on the outskirts of the whole debate. To the question being raised in one of the DHSI sessions, ”Are we all digital humanists now?”, I would reply that on the one hand it is completely obvious that the answer is yes, in the sense that all humanists work with digital materials and methods and will increasingly come to rely on such in years to come. On the other it is equally apparent that the answer is no, for reasons already suggested above: many academics in the humanities do not subscribe at all to the agenda of those who most fervently self-identify as digital humanists and who see DH as something much more than merely a new methodology. One of the reasons why DHSI is such an interesting environment is, in fact, that it draws together people ranging from one extreme of this spectrum to the other, which makes for lively and diverse exchanges of ideas.

Ray Siemens

DHSI’s director, Ray Siemens, at one of the closing sessions of the 2014 Institute.

Having said that, I thought there were in some of the discussions a tendency to make unnecessarily sharp distinctions between ”us” (as in progressive, innovative digital humanists) and ”them” (as in conservative, traditional academics); to reproduce such polarizing dichotomies of ”we and they” is rarely a constructive way to move forward. It should also be remembered that the world of the digital humanities is not free from hierarchies or other forms of inequality; they just look different and are based on other criteria than in some other parts of academia. Perhaps this is, at least in some respects, more apparent to someone like me, in several ways something of an outsider looking in at the community of (self-identified) digital humanists. Generally speaking I see many intriguing opportunities and much potential worth exploring in digital sources and methods, but there are also many aspects of ”traditional” scholarship that I think are important to preserve and/or to build on for the future. That makes me approach the more ”radical” DH ideas and their proponents with an ambivalence that may best be characterized as a sceptical sense of sympathy. It also makes me think that we have many bridges to build in the years ahead, and that is ultimately what DHSI is all about.

Drottningar och andra stjärnor

Som man kunde förvänta sig har kronprinsessan Victorias nedkomst med en dotter helt dominerat nyhetsflödet sedan igår morse. Visserligen har flera redaktioner på förfrågan medgett att det egentligen inte är någon ”viktig” nyhet, men ändå ges den stort utrymme och olika vinklar utforskas in i minsta detalj. Skälet är enkelt: alldeles bortsett från vilket förtroende eller politiskt stöd monarkin har som institution, väcker de kungligas förehavanden enormt intresse bland människor inom och utom landet.

Även om födseln av en tronarvinge inte är en viktig nyhet, är den alltså en stor nyhet. Och då återkommer, som den så ofta gör, frågan om just monarkins vara eller inte vara, hur dess opinionssiffror har utvecklats på lång och kort sikt och så vidare. Här liksom i många andra diskussioner numera finns väldigt lite tålamod eller förståelse för andra åsikter än de egna, vilket blir särskilt tydligt på Twitter med dess omedelbarhet och begränsade utrymme för nyanser och genomtänkt argumentation. (Jag säger inte att det saknas, bara att förutsättningarna för sådana kvaliteter inte är de bästa just där.)

Ett exempel på motsatsen var en mycket intressant Twitter-konversation (Twittersation?) om den nyfödda prinsessan som jag (@ksnyberg) haft under kvällen med kollegerna Brita Planck (@planckskonstant) och Ida Östenberg (@idaostenberg). Den handlade inte primärt om ställningstaganden för eller emot monarkin, utan om vad valet av namn på tronarvingen egentligen signalerar och om hur hovet försöker navigera i ett ständigt föränderligt politiskt och medialt landskap. Det blev ett tankeväckande utbyte som fick mig att vilja utveckla några resonemang om det sistnämnda lite mer utförligt.

Själv tycker jag det är fascinerande att följa just det manövrerande för att bevara sin relevans som kungahuset tvingas praktisera dag ut och dag in. Utmaningen består främst i att, på en slak och ofta darrig lina, balansera mellan upprätthållandet av kunglig distans och upphöjdhet å ena sidan och ett lagom mått av folklighet och intimitet å den andra. Mer än något annat får kung, kronprinsessa och tronföljare inte komma att ses som ur takt med tiden och alltför bundna vid stela gamla traditioner. Samtidigt står själva grunden för monarkens särskilda ställning att finna i arv, tradition och kontinuitet. Det är en paradoxal position.

Här kan jag inte låta bli att tänka på den utsökta filmen The Queen med Helen Mirren och Michael Sheen, som handlar om just den svåra balansakt dagens konstitutionella monarker ställs inför. När prinsessan Diana dog i en bilolycka sommaren 1997 uppstod en djup förtroendekris för drottning Elizabeth på grund av att hon inledningsvis vägrade behandla den omkomna som en kunglighet, av det enkla skälet att Diana vid det laget inte längre var en del av den kungliga familjen. Media och allmänhet kunde inte acceptera sådant protokollärt ”finlir” och krävde högljutt att drottningen skulle ändra hållning. Efter starka påtryckningar från premiärminister Tony Blair gjorde hon också detta, och det är främst om spelet mellan dessa två som filmen handlar. Den är mycket sevärd.

Risken för det svenska kungahuset, särskilt den yngre generationen, ligger knappast i att det uppfattas som alltför stelbent och traditionellt – åtminstone inte att döma av vad vi sett de senaste dagarna. Som ett exempel kan man peka på prins Daniels uttalande strax efter dotterns födelse att hans ”känslor var all over the place”. Som jag skrev på Twitter skulle ”blotta försöket att tänka sig de orden i Gustav V:s mun ge svindel”; tanken känns helt absurd, vilket visar hur mycket även monarkin har förändrats på bara ett drygt halvsekel. (Gustav V var svensk kung 1907–1950 och nuvarande kungens farfars far.)

Ett annat exempel är den nyfödda hertiginnan av Östergötlands namn, Estelle (stjärna). Detta väckte mycket starka reaktioner, inte minst från författaren och journalisten Herman Lindkvist, som menade att namnet saknade all förankring i svensk tradition och över huvud taget var helt opassande. Det ska erkännas att jag själv först också tyckte det var ett märkligt val. Vid närmare eftertanke ser jag det dock som antingen ett modigt eller också mycket kalkylerat beslut att välja något som bryter mot alla konventioner för svenska kungliga namn. Samma signal ger prinsessans övriga namn, Silvia Ewa Mary. Vart och ett av dem har sin förklaring, men sammantaget bildar de en rent iögonenfallande helhet genom sin närmast fullständiga brist på traditionalism.

Man skulle givetvis kunna tolka den udda mixen av namn som utslag av dålig smak eller klumpiga försök till folklighet. Med tanke på att betydande möda troligen lagts ner på denna fråga inom hovet under ett antal månader är det dock knappast några snabbt hoprafsade namnval utan resultatet av mycket noggranna överväganden. Det kan inte råda något som helst tvivel om att namnen, i synnerhet Estelle, valdes i full medvetenhet om att de skulle väcka stor uppmärksamhet och delvis starka reaktioner. Kungen och andra måste också ha haft klart för sig vad utfallet av den därpå följande diskussionen skulle bli: att hovet framstår som mer modernt och mindre traditionellt än innan. Så som opinionen ser ut idag kan det intrycket bara stärka kungahusets och därmed monarkins ställning, åtminstone temporärt.

På längre sikt är det en mer öppen fråga, för det var ju det där med balansakten mellan distans och närhet – upphöjdhet och folklighet. Visst är det sympatiskt att prins Daniel är så spontan och använder så alldagligt språk, men vad är det då i längden som märker ut honom och andra medlemmar av familjen som just kungligheter? Helt ”vanliga” blir de visserligen aldrig, för som kungliga är de garanterade en status som kändisar av allra första rangen (om uttrycket tillåts). Men efterhand som tiden går, och särskilt ju mer framgångsrika hovet blir med att använda sociala medier och låta människor komma de kungliga nära, desto mer kommer de att framstå som ”vanliga kändisar” vilkas främsta egenskap alltmer blir att de är kända för att vara kända.

Med andra ord kommer strålglansen från den alldeles särskilda aura, på vilken hela idén om kunglighet och majestät ytterst vilar, obönhörligt att avta tills den inte längre räcker för att bära upp den konstitutionella monarkin. Frågan är inte om, utan när, detta kommer att hända och om Sveriges drottning då heter Victoria eller Estelle.