Historisk tidskrift är det ledande fackorganet för svenskspråkiga historiker och har så varit i mer än 130 år. Att läsa HT är därför något man förväntas göra, men jag måste erkänna att jag ofta bläddrar igenom den ganska pliktskyldigt numera. Det beror främst på att HT är en avspegling av svensk historisk forskning, och där dominerar andra frågor än de jag huvudsakligen arbetar med. Ju mer jag på senare år har kommit att ägna mig åt globala perspektiv på svensk historia, desto mer har jag glidit bort från den mittfåra där de flesta kollegor befinner sig.

Inte heller i senaste numret av HT (2012:2) fanns det någon artikel som knöt an till mitt eget forskningsområde, men däremot en som berörde mig på ett personligt sätt ändå. Idé- och lärdomshistorikern Torbjörn Gustafsson Chorells uppsats ”Natur och historia i historikers självbiografier” har en existentiell dimension som är sällsynt i dessa sammanhang. Författaren diskuterar, med utgångspunkt i ett antal självbiografier från 1800- och 1900-talet, vad som egentligen driver historiker att ägna sig åt det förgångna. Svaren på den frågan relateras också till en mycket större och mer allmänmänsklig tematik, den om hur vi hanterar det faktum att vi alla är ”ändliga existenser”.

Det är svårt, näst intill omöjligt, att mer än så försöka sammanfatta Gustafsson Chorells resonemang och det är därför särskilt synd att artikeln inte verkar finnas tillgänglig digitalt utan bara i pappersversion. Jag hoppas ändå att den hittar fram till många läsare, både för att det är en läsvärd text och för att den tar upp så angelägna frågor.

Uppdatering 140801: Chorells artikel finns numera tillgänglig i fulltext på HT:s webbplats.