Historia i en digital värld är en av de roligaste och, tror jag, viktigaste saker jag håller på med just nu. Det är svårt att med några få ord beskriva vad HDV är, men ibland kallar vi det ”ett skrivprojekt på webben” som är tänkt att så småningom bli en traditionell bok i både pappers- och digital form. ”Vi” är den finlandssvenska historikern Jessica Parland-von Essen och jag, som i drygt åtta månader lagt ut ett eller två textavsnitt per vecka om olika aspekter av ämnet digital historia. De flesta har vi skrivit själva, men ett tiotal är fördjupningsartiklar av utomstående specialister som mer ingående diskuterar teman de kan mycket om eller har särskild erfarenhet av. Den första fasen av löpande publicering närmar sig nu sitt slut och en ny tar snart vid, dominerad av revidering och redigering av alla texter.

Med ”digital historia” menar vi frågor om hur historisk kunskapsbildning, särskilt forskning, påverkas och förändras av digital teknik, webbens utveckling och sociala medier. Det är många och svåra frågor, men de utmaningar vi som arbetar med sådan kunskapsbildning ställs inför kan påfallande ofta sammanfattas med två ord: tillgänglighet och bevarande. I viss mening är det vad historikers och andra minnesarbetares uppdrag alltid har handlat om, men de antar både ny gestalt och helt nya proportioner i det digitala samhället. För att kunna slå vakt om den historiska kunskapen och de material den vilar på – för att både bevara dem och göra dem tillgängliga för kommande generationer – krävs det att vi i våra olika roller vågar tänka nytt och arbetar på nya sätt. Både individer och institutioner har, milt uttryckt, mycket skiftande förmåga till sådant nytänkande trots att vi alla vet att det är något nödvändigt och eftersträvansvärt.

Om politiker och myndigheter har någon som helst känsla för vikten av att slå vakt om vårt kulturarv och vår historia, borde de därför särskilt uppmuntra och stödja dem som förmår navigera i detta nya, okända landskap och visar vägen för andra att följa efter. På senare år har nog också medvetenheten om dessa utmaningar och betydelsen av dem ökat hos beslutsfattare, åtminstone på ett allmänt plan, och olika satsningar har inletts (om också i många fall för små och för långsamt). Men det finns också mycket nedslående exempel på motsatsen, där man väljer att inte bara bromsa en positiv utveckling utan vänder om och går åt helt fel håll. Ett sådant exempel är det besked som Brages Pressarkiv i Helsingfors nyligen fick att dess statsstöd för 2014 skulle nästan halveras, ett beslut som högst sannolikt innebär att arkivet läggs ner.

Chefen för Brages Pressarkiv heter Jessica Parland-von Essen, och med tanke på vårt nära samarbete kring Historia i en digital värld ser jag knappast på denna fråga med opartiska ögon. Just därför bör det kanske tilläggas att det inte är hon som bett mig skriva dessa rader, och vi har inte bytt många ord om det nedläggningshot som nu vilar över Brages. Men tidigare idag läste jag ett inlägg på Jessicas blogg där hon talar om om hur hon på egen hand, under ett års tid, försökt argumentera mot de planerade nedskärningarna utan att få gehör. Det enda hoppet står därför till att andra uppmärksammar det kortsiktiga, för att inte säga rent oförnuftiga, i detta beslut.

Brages är ett litet arkiv med klippsamlingar ur finlandssvensk press som spelar en viktig roll för svenskspråkig forskning, utbildning, litteratur och annan kulturell verksamhet i Finland. Men det är inte bara en finlandssvensk kulturinstitution – om det nu inte räcker – utan också ett arkiv som i nordiskt perspektiv ligger i absolut framkant när det gäller att konstruktivt och kreativt möta den digitala utvecklingens nya problem och möjligheter, vare sig det gäller öppenhet, tillgänglighet, länkade data, nya gränssnitt eller strategier för långsiktigt bevarande. I sådana avseenden är Brages en inspiration för hela sektorn i både Finland och Sverige, och därför en institution som förtjänar mer stöd och uppmuntran – inte nedskärningar och avveckling.

Utan tvivel är det så att ansvariga myndigheter måste göra nedskärningar någonstans, men för att välja var dessa ska ske måste man också ha klart för sig vad det är man väljer bort – vad man säger nej till. Och hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se annat än att det man säger nej till här, det som Finlands undervisnings- och kulturministerium väljer bort, är framtiden själv.