Säga vad man vill om Historiska museet, men det väcker i alla fall intresse och uppmärksamhet. På senare år har flera av deras utställningar kritiserats på ett sätt som inte är så vanligt i de annars stillsamma (?) historikerkretsarna och idag var det dags igen. I e-postlådan damp det ner ett pressmeddelande (pdf) från Historisk tidskrift, det främsta fackorganet för svenska historiker, där Svenska Historiska Föreningens ordförande Elisabeth Elgán menar att det behövs ”ett riktigt historiskt museum som täcker världshistorien och Sveriges plats i denna”.

Hennes kritik mot Historiska museet framfördes ursprungligen i en debattartikel i det nyligen publicerade nr 2010:3 av HT om utställningen Sveriges historia. I debattartikeln, som i sin helhet också finns tillgänglig på HT:s webbplats (pdf), skriver Elgán att utställningen är ”för lite och för sent” för ett historiskt museum som egentligen mest är arkeologiskt. I diskussionen om utställningen figurerar också mindre smickrande omdömen som ”nästan pinsamt”, ”spretar” och ”överlastat”, vilket enligt Elgán står i skarp kontrast till ”museets utomordentliga utställning Forntider”.

Jag har själv inte sett utställningen, men mycket av det Elgán skriver påminner om det intryck jag fick av den stora (och likaledes omdebatterade) Mariautställningen för något år sedan. Istället för att belysa och begripliggöra en del av vårt förflutna var den så ängsligt samtidsbespeglande att den blev direkt ahistorisk – ja, faktiskt ”nästan pinsam” (även om det är ett starkt uttryck).

Vare sig kritiken är rättvis eller inte, är Elgáns artikel läs- och tänkvärd för den som är det minsta intresserad av museerna och av deras roll för vårt förhållande till historien.