För ett par veckor sedan skrev Henrik Brändén på sin alltid läsvärda blogg om en ny humanistisk ”spetsutbildning” vid Göteborgs universitet med fokus på argumentationsträning och läsning av klassiska västerländska texter utifrån idéhistoriska, filosofiska, litteratur- och språkvetenskapliga (med flera) perspektiv. Häromdagen uppmärksammades också detta kandidatprogram i ”liberal arts” i Göteborgs-Posten av Elin Grelsson, som kallar det en ”otidsenlig och djärv satsning”. Det är det sannerligen, och jag håller med både Brändén och Grelsson om att det är beklagligt att vi lever i en tid när man inte ser det samhälleliga värdet av bildning och träning i ett fritänkande, kritiskt granskande förhållningssätt.

Något som då bör understrykas är att bildning och träning i argumentation och kritisk textanalys inte bara har ett egenvärde, utan att det är högst ”nyttiga” egenskaper på dagens arbetsmarknad oavsett om man siktar på privat eller offentlig sektor. När det talas om ”anställningsbarhet” eller ”nytta” idag har man dock ofta en så snäv förståelse av dessa begrepp att det närmast gränsar till ren enfald. Åtminstone är det så i Sverige, medan man i många andra länder förstår värdet av just dessa mer generiska (men högst användbara) kompetenser hos sina anställda i en föränderlig värld.

Till exempel är USA, det stora föredömet för många av dem som ivrigast förespråkar snävt näringslivsanpassade utbildningar, ett av de länder där idén om ”liberal arts” är som starkast inom högre utbildning. Man kan säga mycket annat kritiskt om det amerikanska utbildningsväsendet, men i detta med svenska mått mätt extremt nytto- och affärsinriktade samhälle är det samtidigt en självklarhet att den bästa grunden för ett långt och produktivt yrkesliv är en brett hållen utbildning med tyngdpunkt inom ett visst område (en ”major”) men utan en hårt driven specialisering. För om utbildningen blir för specialiserad, blir den också snabbt omodern – och då är den ju fullständigt onyttig.