För en stund sedan avslutades ett halvdagsseminarium om Sovjetunionens upplösning arrangerat av Göteborgs universitet och Göteborgs stad. Evenemanget var en del av den sedan 2010 årligen återkommande Global week, då universitetet på olika sätt uppmärksammar internationellt samarbete och globala frågor. Vid seminariet deltog flera prominenta personer som själva var aktörer i det bitvis dramatiska förloppet 1990-91 då Sovjetunionen – relativt fredligt – föll samman. Bland dem som medverkade var t.ex. dåvarande statscheferna i Vitryssland, Ukraina och Litauen samt en av den ryske presidenten Boris Jeltsins närmaste män, Gennadij Burbulis.
Som historiker kunde jag inte motstå frestelsen att direkt från källan höra några vittnesbörd om detta (utan överdrift) världshistoriska skeende. Samtidigt utgick jag, kanske lite cyniskt, från att detta var ett stopp på någon längre turné runt världen där dessa äldre herrar pliktskyldigt visar upp sig och läser upp ett förberett tal, mot lämplig betalning givetvis. Även om de säkert fått betalt var dock det vi fick oss till livs något helt annat och – så vitt jag kan bedöma – tämligen unikt.
Seminariet var särskilt arrangerat för Göteborg, och de fyra herrar som utgjorde ”huvudnumret” talade utförligt, frispråkigt och framför allt väldigt personligt om sina upplevelser av de där dramatiska månaderna. Vad som också var slående, även om det då och då brände till rörande jätten Ryssland kontra de mindre nationerna, var de uppenbarligen vänskapliga och rent gemytliga relationerna mellan de fyra när de mindes och återberättade det som hände för 20 år sedan. Publiken satt som trollbunden, det blev många skratt och applåder och det kändes som om vi verkligen fick en genuin inblick i hur det konkret gick till bakom kulisserna när Sovjetapparaten sakta vittrade sönder och de ingående delrepublikerna, en efter en, deklarerade sitt oberoende.
Några små axplock av det som avhandlades och sades under seminariet går att se på mitt twitterflöde där jag gjorde ett antal inlägg under resans gång.