Nyttan av humaniora och samhällsvetenskap

Det tycks som att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning alltid behöver motiveras och rättfärdigas medan områden som medicin och teknik uppfattas som mer självklara. I grunden beror denna utsatthet på den oklara, ofta mycket snäva och kortsiktiga, uppfattning om ”nytta” som många forskningsdebattörer har. (Inte minst bland ansvariga beslutsfattare, bör kanske tilläggas.) Det vi egentligen behöver är därför en allmän diskussion om vad ”nyttig” kunskap egentligen är, och för egen del hoppas jag kunna återkomma till den frågan vid ett senare tillfälle.

På en övergripande nivå finns det dock ett viktigt argument för humanvetenskapens ”nytta” eller betydelse för samhället som börjar formuleras allt tydligare på sina håll, nämligen att de stora utmaningar mänskligheten står inför framöver främst egentligen inte handlar om tekniska problem utan är rotade i människan och samhället. Häromdagen råkade jag stöta på en kort och slagkraftig formulering av Bo Rothstein som sammanfattar denna enkla men viktiga insikt:

Mänskligt lidande orsakas inte av att vi har för få prylar eller för lite teknik, det orsakas av dysfunktionella samhällsinstitutioner. (Universitetsläraren 3/2012, s. 5.)

Med andra ord: för att lösa många av de samhällsproblem vi står inför behöver vi inte (bara) forskning inom teknik och medicin, utan också inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Det är därför glädjande att Lunds universitet valt att prioritera just humaniora och samhällsvetenskap inför regeringens kommande forsknings- och innovationsproposition. Liknande resonemang, men kanske inte fullt ut samma tydliga betoning av humanvetenskapen, förs i de prioriteringar Göteborgs universitet lämnat till regeringen inför propositionen. Vi kan bara hoppas att detta räcker för att uppnå en kritisk massa, så att ansvariga politiker förstår både vikten och nyttan av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Om nyttan av högre utbildning

I dagens DN finns en mycket angelägen debattartikel av Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet och ordförande i SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) och Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid samma lärosäte. Det är ett kraftfullt ifrågasättande av den snävt nyttoinriktade syn på högre utbildning och forskning som på senare år blivit alltmer framträdande i Sverige, inte minst från regeringshåll. Läs den och sprid vidare!

Vad det handlar om är inte att ett gäng insnöade akademiker ska kunna fortsätta ägna sig åt improduktivt navelskåderi på skattebetalarnas bekostnad, utan (tror jag) något av en ödesfråga för hela vårt samhälle. Dels gäller det hur ”nyttig” kunskap kommer till och utvecklas, dels om vad ”nytta” är och slutligen om vilket samhälle vi egentligen vill ha och leva i.

Fredmans och Liedmans artikel koncentrerar sig på den första aspekten, nämligen det faktum att all erfarenhet visar att kommersiellt gångbara idéer ofta uppstår oväntat när kunskaper från helt olika (och inte sällan ”onyttiga”) områden möts och bryts mot varandra. Det gäller inte minst de verkligt stora kreativa genombrotten som ger upphov till radikalt nya teknologier och produktkategorier. Även om man, som allt fler verkar göra idag, har uppfattningen att forskning och utbildning enbart syftar till ökad ekonomisk produktivitet, är det alltså inte ändamålsenligt att enbart satsa på snävt yrkesinriktad utbildning och tillämpad forskning. Istället behöver vi en mycket bredare kunskapsbildning där även till synes ”onödiga” områden ges möjlighet att utvecklas eftersom de kan vara morgondagens tillväxtbranscher.

Förmodligen är det helt rätt av Fredman och Liedman att i första hand inrikta sig på denna punkt, då jag tror vi nått så långt i utvecklingen mot ett snävt och kortsiktigt ekonomistiskt synsätt att det inte finns någon annan väg att nå igenom till dagens tongivande opinionsbildare och politiker. Men diskussionen behöver också vidgas till att handla om vad ”nytta” är, där utgångspunkten rimligen måste vara vad som är användbart eller av godo för samhället i mycket vidare mening. Det leder i sin tur in på den fråga som nästan inte alls diskuteras idag men givetvis är den viktigaste av alla, nämligen hur det goda samhället ser ut. Svaret är långtifrån givet, även om vissa tycks tro det.

Spetsutbildning med bredd

För ett par veckor sedan skrev Henrik Brändén på sin alltid läsvärda blogg om en ny humanistisk ”spetsutbildning” vid Göteborgs universitet med fokus på argumentationsträning och läsning av klassiska västerländska texter utifrån idéhistoriska, filosofiska, litteratur- och språkvetenskapliga (med flera) perspektiv. Häromdagen uppmärksammades också detta kandidatprogram i ”liberal arts” i Göteborgs-Posten av Elin Grelsson, som kallar det en ”otidsenlig och djärv satsning”. Det är det sannerligen, och jag håller med både Brändén och Grelsson om att det är beklagligt att vi lever i en tid när man inte ser det samhälleliga värdet av bildning och träning i ett fritänkande, kritiskt granskande förhållningssätt.

Något som då bör understrykas är att bildning och träning i argumentation och kritisk textanalys inte bara har ett egenvärde, utan att det är högst ”nyttiga” egenskaper på dagens arbetsmarknad oavsett om man siktar på privat eller offentlig sektor. När det talas om ”anställningsbarhet” eller ”nytta” idag har man dock ofta en så snäv förståelse av dessa begrepp att det närmast gränsar till ren enfald. Åtminstone är det så i Sverige, medan man i många andra länder förstår värdet av just dessa mer generiska (men högst användbara) kompetenser hos sina anställda i en föränderlig värld.

Till exempel är USA, det stora föredömet för många av dem som ivrigast förespråkar snävt näringslivsanpassade utbildningar, ett av de länder där idén om ”liberal arts” är som starkast inom högre utbildning. Man kan säga mycket annat kritiskt om det amerikanska utbildningsväsendet, men i detta med svenska mått mätt extremt nytto- och affärsinriktade samhälle är det samtidigt en självklarhet att den bästa grunden för ett långt och produktivt yrkesliv är en brett hållen utbildning med tyngdpunkt inom ett visst område (en ”major”) men utan en hårt driven specialisering. För om utbildningen blir för specialiserad, blir den också snabbt omodern – och då är den ju fullständigt onyttig.