Etikett: nätbaserad utbildning

En intensiv MOOC-vecka

/ 1 kommentar

Den senaste dryga veckan har fenomenet MOOC (massive open online courses), massiva nätkurser, ägnats mer uppmärksamhet i svenska medier – såväl gamla som nya – än kanske någonsin förr. Mycket i denna plötsliga våg av debattartiklar och blogginlägg följde mönster som numera är väl kända och som jag skrivit om här flera gånger (1, 2, 3, 4, 5), men det förekom också en del nya och intressanta inslag som förtjänar vidare spridning.

Nedan har jag därför samlat ett antal länkar av ganska skiftande karaktär vilka som helhet ger en hyfsat perspektivrik bild av var MOOC-frågan står just nu, i första hand på svensk botten. Det bör sägas att jag upptäckt många av texterna via P-O Rehnquists Twitterflöde, som bevakar ämnet väl ur ett strategiskt bransch- och marknadsperspektiv.

• Gunnar Karlsson m.fl.: ”Universiteten som försvann” (debattartikel i Svenska Dagbladet 19 maj)

• Ebba Ossiannilsson: ”Sverige går närmast motvalls mot omvärlden när det gäller IT i utbildning” (debattartikel i Sydsvenskan 19 maj)

• P-O Rehnquist: ”Vad MOOC egentligen handlar om” (blogginlägg 20 maj)

• ”Vägskäl för högre utbildning” (osignerad krönika i Skånskan 20 maj)

• ”Överlever högskolan globala nätkurser?” (beskrivning av seminarium på KTH 22 maj)

• ”KI först i Sverige med Massive Open Online Courses (MOOC)” (pressmeddelande från Karolinska Institutet 22 maj)

• P. J. Anders Linder: ”Ska högskolan dela cd:ns öde?” (ledare i Svenska Dagbladet 26 maj)

• Lena Adamson och Anders Flodström: ”The Global Virtual University ­ a Way to a Less Elitist, Elite Education” (PDF, ett odaterat paper för ”Innovation for Jobs Summit 2013”)

För egen del har jag inte så mycket att tillägga till diskussionen utöver synpunkter som jag redan framfört i olika sammanhang. Ett par aspekter som dock tål att betonas skrev jag om på Twitter i går i en serie inlägg som återges nedan i oförändrad form. Jag skulle gärna utveckla resonemanget i en mer sammanhängande, löpande text, men det hinns inte med just nu och huvudpunkterna bör ändå vara begripliga. Jag tror också att de kan tjäna som en välbehövlig motvikt mot en del av de andra texter jag länkat till ovan.

Några av formuleringarna är lite skarpa och i en mer genomarbetad text hade jag kanske inte uttryckt mig just så, men i detta fall får lagt kort ligga. Den bitvis vassa tonen tycker jag också i princip är motiverad, då ett påfallande drag i mycket av det som skrivs om MOOCs är oförmågan eller oviljan att ens beröra de många och välbelagda problem, risker och nackdelar som finns med modellen. (Jfr punkt 10 nedan.) Att sådana finns betyder inte att massiva nätkurser inte har ett värde eller kan bli viktiga inslag i högre utbildning, men det betyder att vi här, som alltid, bör förhålla oss konstruktivt kritiska så att vi ser både möjligheter och begränsningar.

* * *

1) Gång på gång upprepas som ett mantra att MOOCs från Stanford, Harvard etc. är av ”hög kvalitet” – utan ett spår av belägg eller evidens.

2) De som är insatta i amerikansk högre utb. vet att toppuniversitetens grundutb. ofta är tämligen medioker medan forskarutb. håller hög klass.

3) Det som istället drar studenter dit är de nätverk de öppnar upp – och de får man inte del av i en MOOC… På många sätt ett cyniskt spel.

4) Detta spel lånar sig nu många svenska debattörer åt när de utan spår av kritisk hållning bidrar till marknadsföringen av amerikanska MOOCs.

5) Istället borde vi se på MOOCs som ett potentiellt högklassigt *innehåll* i campus- eller distanskurser med faktisk lärarkontakt.

6) Ska kanske tillägga än en gång: för motiverade och redan högutbildade personer är MOOCs ofta alldeles utmärkta som vidareutbildning.

7) För flertalet studenter, särskilt de utan studieovana etc. innebär MOOCs att de lämnas åt sitt öde – så mycket för ”breddad rekrytering”.

8) Bortsett från rent pedagogiska frågor är MOOCs i amerikanskt sammanhang del av en politisk & ekonomisk attack på offentlig högre utbildning.

9) Det finns en reell risk att allmännyttiga lärosäten knäcks av privata företag utan spår av långsiktighet eller samhällsintresse. Är det bra?

10) Nästan inget av detta framkommer i en svensk ”debatt” där alla de (många) skälen till skepsis mot MOOCs möts med en öronbedövande tystnad.

Mina sista tweets berör en aspekt som också tas upp i en debattartikel i University World News den 25 maj av Irene Ogrizek: ”MOOCs undermine the public higher education sector”. Den läste jag först sedan jag skrivit ovanstående, men resonemangen är delvis likartade och (givetvis) mer utvecklade. Inte minst är det denna större fråga om konsekvenserna på längre sikt som gör det svårt att förstå den till synes oreserverade entusiasm så många utbildningsdebattörer visar inför de massiva nätkurserna.

Uppdatering 130531: Läs gärna också Aaron Badys uppgörelse med retoriken bakom MOOCs, ”The MOOC bubble and the attack on public education”.

Mer om MOOC

/ 1 kommentar

Lite oplanerat skriver jag nu ännu ett inlägg om massiva nätkurser, eftersom detta fenomen under de senaste veckorna verkar ha fått sitt definitiva genombrott också i den svenska debatten. Häromdagen meddelade Lunds universitet att de ska satsa på denna typ av öppna kurser på nätet och den nyheten har fått stort genomslag i olika riksmedier (SvD, GP, Sydsvenskan) liksom i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren. Tidigare idag publicerade så P-O Rehnquist på sin alltid läsvärda blogg ett inlägg med rubriken ”Ska vi bry oss om MOOC?”. Jag hade tänkt skriva en kort kommentar till det direkt på bloggen, men föga förvånande svällde det ut och jag publicerar det därför här.

P-O är, liksom många andra av dem som deltar i svenska högskolepolitiska diskussioner, överlag positiv till de massiva nätkurserna (men utan att ta till de brösttoner som ibland förekommer, vilket jag är tacksam för). Själv är jag, som framgått både här och i tidigare kommentarer på P-O:s blogg, betydligt mer tveksam av olika skäl och skulle möjligen svara ”Ja, tyvärr” på frågan om vi ska bry oss om MOOC. Samtidigt är jag inte fullt så avvisande till dem som ett sådant svar skulle ge sken av, och som påpekas i en artikel P-O länkar till finns det – här som annars – en påtaglig risk att diskussionen blir alltför enkelspårigt svartvit. Själv har jag nog tenderat att betona det negativa alltför mycket i takt med att den (å andra sidan) fullständigt okritiska vågen av MOOC-entusiasm har letat sig över Atlanten och nått Sverige, och det är förmodligen inte heller helt lyckat.

Självfallet har alltså förespråkarna rätt i att det finns många möjligheter och mycket som är lockande i denna företeelse, framför allt då möjligheten att människor som idag inte har råd med någon utbildning alls får tillgång till kurser från erkänt framstående lärosäten. För dem som ”bara” vill bilda sig och kanske redan har en god utbildning i botten som gör att de är relativt självständiga är det också något positivt, även om de allra flesta kurserna hittills inte varit i humanistiska ämnen utan inriktade på (ofta tillämpad) datavetenskap och teknik. Min skepsis handlar väl därför framför allt om risken, som inte tycks helt avlägsen, att MOOC börjar uppfattas inte bara som ett komplement eller andrahandsalternativ utan som en ersättning för en konventionell universitetsutbildning – eller för den delen traditionella distanskurser, som trots bristen på fysisk kontakt faktiskt ofta innehåller betydande inslag av lärar-studentinteraktion av andra slag. Det jag är ute efter här och kritisk mot är alltså främst de massiva nätkursernas karaktär av envägskommunikation (generellt sett, det finns undantag).

Jag menar också att man, oavsett de möjligheter som öppnar sig, måste vara medveten om bakgrunden till åtminstone de stora amerikanska MOOC-initiativen, vilka drivs av rent affärsmässiga intressen från såväl lärosäten som investerare. Eftersom själva kurserna är gratis måste företagen som erbjuder dem få in intäkter på annat sätt, och det ligger mycket nära till hands (även om jag nu spekulerar) att företagen börjar sälja studenternas personliga data ungefär som sociala medier (med Facebook som främsta exempel) gör. Mer principiellt tycker jag också, alldeles bortsett från vilka nya grupper MOOC kan nå, att det är märkligt att betydelsen av lärarledd tid, av kontakt mellan lärare och student och mellan student och student, som är en så självklar fråga i alla andra högskolepolitiska diskussioner, här är som bortblåst. Återigen, det problemet blir framför allt aktuellt om man börjar se detta som ett seriöst alternativ till traditionell utbildning snarare än som ett komplement – och det är detta som redan börjat ske på vissa håll i USA.

Ytterligare en anledning till tveksamhet har att göra med några punkter kring genomförande som kanske är barnsjukdomar och kommer att rätta till sig, men som ändå bör nämnas. När det talas om de enorma deltagarsiffrorna för vissa massiva nätkurser ska man komma ihåg att de flesta har extremt låga genomströmningstal, från 2-3 procent upp till kanske 10-15 eller (i bästa fall och inte i de största kurserna) 20 procent. Visserligen kan det ändå betyda att flera tusen personer går en kurs, men den stora omsättningen av studenter gör det svårt att få inslag som kräver studentsamarbete att fungera samtidigt som det oftast inte finns någon lärarkontakt alls inbyggd i kursen. Det gör att studenten ofta helt enkelt blir sittande ensam med sina videoföreläsningar och inlämningsuppgifter.

Avslutningsvis, och kanske mest av allt, har jag svårt att se hur man kan betrakta MOOC som baserade på ett mer studentcentrerat lärande då det om något är precis tvärtom: allt bygger på en enkelriktad förmedling av ett innehåll från läraren till studenten, utan möjlighet till någon form av reell interaktion. För vissa typer av innehåll och vissa grupper av studerande är detta inte något problem, men för svaga studenter eller för kurser som handlar att utveckla kritiskt tänkande och analysförmåga duger det helt enkelt inte. Om någon då säger att ”det är det väl inte någon som tror” är jag rädd för att det är just dit vi är på väg – och kanske snabbare än vi tror.

Massiva nätkurser – vems framtid?

/ 5 kommentarer

Det senaste året har något som kallas MOOCs (Massive Open Online Courses) fått enorm uppmärksamhet i utbildningsdebatten, främst i USA och mer nyligen även i Europa. Det finns de som anser att dessa gratiskurser på nätet från ledande universitet, öppna för vem som helst, kommer att revolutionera allt vad högskoleutbildning heter. Nu senast har Anders Flodström, styrelseordförande i .SE och före detta universitetskansler, kommenterat fenomenet i ett blogginlägg där han uttrycker starka förhoppningar om att MOOCs kan vara ”en väg till ett mindre elitistiskt utbildningssystem”.

Jag har sedan i våras följt den amerikanska diskussionen om de massiva nätkurserna och bloggat om det på både engelska (1, 2, 3) och svenska, och jag är mer tveksam. Utan tvivel kommer högre (och annan) utbildning att förändras på många sätt av nätbaserade och andra digitala undervisningsformer, men vågen av entusiasm för just MOOCs är svårbegriplig. Flertalet av dem består i dagsläget av en serie videoföreläsningar utan någon som helst lärar-studentkontakt, vilken avslutas med automaträttade tester. Det är alltså en sämre version av den minst innovativa och interaktiva undervisningsformen i traditionell universitetsutbildning, baserad på tanken att lärande handlar om enkel informationsöverföring och inte om en social och kommunikativ process.

Liksom Flodström tror jag det finns mycket positiv kraft och demokratisk potential i digital teknik, sociala medier och vår växande kunskap om hur lärande kan främjas med sådana verktyg, men de idealen har inte mycket med MOOCs att göra (i alla fall inte det senaste årets våg av dem). Den rörelsen, och än mer den massmediala uppståndelsen runt den, kan snarare förklaras av välkända universitets varumärkesbyggande och amerikanska delstatspolitikers ovilja att betala de ökande kostnaderna för högre utbildning. I bakgrunden finns också ett antal riskkapitalister, ofta med kopplingar till Silicon Valley, som finansierar mycket av verksamheten och ser det som en lönsam framtida marknad.

Med allt detta sagt är MOOCs självfallet ett bättre alternativ än ingen utbildning alls, men det är nog ungefär allt man kan säga just nu. Hur, och för vem, de massiva nätkurserna egentligen ska revolutionera högskoleutbildningen diskuteras för övrigt i en intressant artikel i amerikanska Chronicle of Higher Education, en av många på senare tid. Den ger tänkvärda perspektiv, inte minst på förhoppningen om att MOOCs kan innebära en mer demokratisk utbildning och mindre elitism. Risken är nämligen att det blir tvärtom, och att de traditionella universitet som överlever revolutionen återgår till att vara elitinstitutioner för de som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas få slippa att uppleva.