Etikett: kristendom

Tro och tolerans

Med anledning av reaktionerna på utnämningen av Elisabeth Svantesson till arbetsmarknadsminister började jag tidigare idag skriva ”en tweet eller två”, vilka snart svällde ut till åtta stycken. Liksom vid ett tidigare tillfälle, då det handlade om iPads i skolan, tyckte jag det blev för mycket att lägga ut i ett svep på Twitter och därför återger jag sekvensen här istället. Det är frestande att försöka skriva om dem till en mer sammanhängande, genomarbetad text, men det hinns inte riktigt med och samtidigt finns det en poäng med en så koncentrerad, fokuserad form så det får vara. När jag nu ändå har utrymme för lite mer nyanser vill jag dock särskilt påpeka att mina funderingar egentligen inte handlar om Elisabeth Svantesson, som jag vet mycket lite om och som det kan finnas alla möjliga skäl att kritisera. Snarare är det funderingar som föranleddes av en del av skriverierna om henne och den mer allmänna attityd till troende i allmänhet och kristna i synnerhet som kom till synes där.

* * *

Har svårt att släppa hur @svtnyheter igår framställde nyutnämnd ministers abortkritik som om det var ett nedtystat, nu avslöjat brott.

Nej, Livets ord är inte min tekopp. Men rätt beklämmande att en personlig övertygelse om livets okränkbarhet kan ses som en grav belastning.

Det är andra gången på kort tid som jag sett kristnas lämplighet för offentliga uppdrag ifrågasättas på grund av deras tro.

Visar på den växande oförståelsen i Sverige för religion och troende, tendensen att se dem som främmande och hotfulla ”andra”. Oroväckande.

Många talar sig varma för pluralism men har i praktiken nolltolerans för mångfald. ”De andra” har inte bara fel; de måste tystas, rensas ut.

Det gäller nog tyvärr lite till mans och kvinns i dagens debattklimat. Att avfärda och misstänkliggöra är så mycket enklare än att samtala.

Men att ersätta en gammal intolerans – ofta kyrklig – med en ny där de kristna är de obekväma som ska bort vore knappast ett framsteg.

I ett öppet samhälle är varken religion eller någon annan tro problemet, utan fundamentalismen. Den kan vi aldrig tolerera. #slutpredikat

Björklund ångar vidare

I den nya regeringen har utbildningsministern Jan Björklund även fått ansvar för den högre utbildningen och forskningen. Trots att han länge varit ett kärt (?) samtalsämne vid kaffeborden på svenska universitet och högskolor har det, än så länge, inte synts så många kommentarer till Björklunds nya portföljd i bloggosfären – åtminstone inte bland de historiker och andra humanister som jag försöker följa. Men när han nu oförtrutet ångar vidare inom skolpolitiken kommer det säkert att bli livlig diskussion.

Denna morgon är det religionsämnet i de nya kursplanerna för grundskolan som skapar rubriker. I en artikel i Svenska Dagbladet som jag hittade via svt.se framgår det att Björklund kört över Skolverket angående kristendomens roll inom religionsundervisningen. Kristendomen ska, enligt regeringsbeslut häromdagen, lyftas fram på bekostnad av övriga stora världsreligioner, medan Skolverket i ett tidigare förslag fördelade utrymmet mellan de olika religionerna s.a.s. mer jämlikt.

Att utbildningsministern på detta vis överprövat Skolverket kommer säkert i sig att leda till reaktioner, men samtidigt är det en fråga av ganska uppenbart politisk karaktär och i den meningen är det knappast ett otillbörligt ”ministerstyre”. Givetvis kan man ha synpunkter på huruvida kristendom faktiskt ska ges en privilegierad ställning eller ej, men det är trots allt en fråga som ligger inom politikernas domän. Det blir mer problematiskt när Björklunds utbildningsdepartement exempelvis kör över Högskoleverket i frågan om ett nytt system för kvalitetssäkring och utvärdering inom högskolesektorn, när det finns ett förslag som sektorn i stort står bakom och som uppfattas vara sakligt välgrundat. Då handlar det nämligen om att politiker sätter sig över sakkunskapen av rent politiska skäl och sätter fackmyndigheternas oberoende ur spel, vilket är en påtaglig och alltmer oroande tendens inom svensk utbildnings- och forskningspolitik på senare år.

Jan Björklund talar sig regelbundet varm för betydelsen av kunskap och kvalitet, men samtidigt har han ofta visat ett uttalat ointresse för bådadera när de på något vis stått i vägen för hans personliga och politiska åsikter. Det är något för svenska universitet, högskolor och forskare att tänka på nu när Björklund blivit ansvarig även för de delarna av det svenska kunskapssamhället. Vi lär få anledning att återkomma till ämnet, är jag rädd.