Idag lämnade jag Sevilla efter nästan två veckors arbete med material i Archivo General de Indias. AGI är utan överdrift ett av världens absolut främsta arkiv, eftersom det innehåller en mycket stor del av de källor som finns kvar efter de spanska kolonialimperierna i Amerika och Asien från 1500-talet och framåt. Här finns en lång rad unika dokument kopplade till namn som Columbus och Magellan, och över huvud taget till några av de skeenden som varit allra viktigast för vår världs historia under de senaste femhundra åren. För en historiker intresserad av globala processer är både omfattningen, mångfalden och djupet i AGI:s samlingar närmast svindlande.

Att få skrapa lite på ytan av dessa oerhörda rikedomar – under mina nio arbetsdagar har jag kanske bläddrat igenom ett par–tre tusen av arkivets totalt ca 80 miljoner sidor – har varit en spännande och lärorik erfarenhet på många sätt. Genom åren har jag hört och läst mycket om AGI och det uppfyllde med råge de förväntningar jag hade, tyvärr (kanske man bör tillägga) både på gott och ont. Det material som finns där är fantastiskt, men arbetet med det är också kringskuret av mer restriktioner, säkerhetsprocedurer och tidsödande byråkrati än i något annat arkiv jag besökt (vilket visserligen inte är så många, men några stycken i olika länder har det hunnit bli). Delvis beror det säkert på en strävan efter att skydda och bevara de många dyrgriparna i samlingarna, men delvis är det också uppenbart att det handlar om en ganska föråldrad syn på både vad ett arkiv är och hur det bäst kan fullgöra sitt uppdrag. Till exempel visade det sig både kostsamt och oerhört tidskrävande att få tillstånd för att publicera bilder av det undersökta materialet, varför jag inte kan ge några smakprov ur källorna här som jag hade hoppats.

Inte desto mindre har det, som sagt, varit två ganska fantastiska veckor. Besöket vid AGI var ett led i min forskning om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling. Han gick i spansk tjänst och reste 1754 till Cumaná i dagens Venezuela som ansvarig för den naturalhistoriska delen av en stor expedition, ledd av José de Iturriaga, där huvudsyftet var att reglera gränsen mellan spanska och portugisiska kolonier i Sydamerika. Tidigare har jag gått igenom mycket av Löflings eget material, vilket främst finns i Madrid, Stockholm, Uppsala och London. I Sevilla förvaras dock huvuddelen av de samlingar som själva expeditionen lämnat efter sig, och det är dessa jag nu tittat igenom. Dels har jag sökt spår efter Löfling i materialet, dels har syftet varit att få en förståelse för expeditionen och dess förlopp för att kunna sätta in Löfling i det större sammanhang han ingick i.

Archivo General de Indias huvudbyggnad ”La Lonja”.

Vad gäller Löflings närvaro i dokumenten visade den sig vara ganska blygsam, och även om han förekommer här och var måste jag medge att det inte var så ofta och så påtagligt som jag hade hoppats. Av de forskare som tidigare använt expeditionsarkivet har jag fått intrycket att där skulle finnas en hel del intern korrespondens mellan de olika medlemmarna, och att jag därför skulle kunna få en bild av vilken roll eller position Löfling hade inom expeditionen. Efter att ha tröskat igenom det mesta av materialet står det dock klart att det allra mesta består av räkenskaper och ekonomisk redovisning av olika slag, liksom en del brevväxling mellan expeditionsledningen och uppdragsgivarna i Madrid. Även om Löfling nämns är det ganska sporadiskt och kortfattat, och det som finns bidrar kanske mer till att belysa frågor om under vilka materiella och ekonomiska villkor han arbetade i Sydamerika än om hans relation till andra expeditionsmedlemmar eller till lokalbefolkningen.

Men även om jag inte funnit så mycket material om Löfling själv, har arbetet vid AGi inte på något sätt varit bortkastat. Dels har de källor jag gått igenom gett mig en mycket större förståelse för expeditionen och dess verksamhet i Cumaná, Guayana och Orinoco än jag kunnat få enbart genom att ta del av tidigare forskning. Dels har jag skaffat mig ytterligare erfarenhet av hur den spanska kolonialadministrationens efterlämnade källmaterial av olika slag ser ut, något jag egentligen kom i ordentlig kontakt med för första gången så sent som i höstas när jag besökte Bogotá. I min tidigare forskning har jag oftast arbetat med tryckta eller otryckta reseskildringar och personlig (fast inte nödvändigtvis privat) brevväxling, medan expeditionsarkivet i Sevilla till stor del består av räkenskaper, officiell korrespondens och bilagor i form av kungliga direktiv och rapporter från kolonialtjänstemän. Slutligen, och inte minst viktigt, har detta material helt enkelt tvingat mig bli bättre på att läsa 1700-talsspanska, vilket blir mycket värdefullt när jag snart tar itu med andra spanska källor där Löfling själv figurerar mer utförligt och där det är viktigt att verkligen behärska språket.

Tvärs över gatan från AGI:s huvudbyggnad finns ”La Cilla”, ett mindre hus där forskarsalen och biblioteket är inrymda sedan några år.

Några mer allmänna funderingar har närkontakten med expeditionens efterlämnade material också gett upphov till, och de kommer jag att utveckla vidare framöver. För det första är det i sig intressant att Löfling och de andra vetenskapsmännen förekommer så sällan i expeditionsarkivet. Visst, det beror på handlingarnas karaktär av räkenskaper och korrespondens mellan i första hand politiska och militära ledare; kanske är det inte så konstigt att de inte skriver så mycket om botanisk forskning utan mest diskuterar ekonomiska, administrativa och militära frågor. Men när man som jag arbetat med så kallad ”global vetenskapshistoria” i några år, ett fält där man på senare tid stark betonat det nära sambandet mellan vetenskapen och kolonial maktutövning, är det ändå tankeväckande att den naturvetenskapliga verksamheten figurerar så lite i det källmaterial de politiskt-militärt ansvariga lämnat efter sig. Det ger perspektiv på, och delvis en motvikt mot, den centrala betydelse naturalhistorien av uppenbara skäl har i det material som vetenskapsmännen själva lämnat efter sig. Det finns, som bekant, en tendens i varje historisk källa och det kan vara nyttigt att påminna sig då och då.

För det andra visar det material jag gått igenom i Sevilla så tydligt på motsättningen mellan visionen om en stark, samlad spansk centralmakts kontroll över ett vidsträckt imperium och den betydligt mer komplicerade verklighet som rådde ”där ute”, i kolonierna. Rapporter och brev avspeglar en stark hierarki där Spaniens kung står överst och amerikansk ursprungsbefolkning och afrikanska slavar står lägst, och i materialet är den förres rätt att förfoga över de senare som han behagar något självklart. Men källorna visar också på de oerhörda, ibland närmast oöverstigliga, svårigheter expeditionens medlemmar och kolonialtjänstemän på platsen har med att fullgöra sina respektive uppdrag. Över huvud taget är ett av mina starkaste intryck efter två veckors umgänge med vicekungar, garnisonskommendanter och revisorer att de enorma resurser i form av pengar, proviant och materiel som expeditionen gjorde anspråk på ofta pressade kolonialförvaltningen i Guayana till det yttersta. Det gav i sin tur upphov till friktioner och konflikter mellan olika grupperingar vilka avspeglas i guvernörers och andras rapportering hem till Madrid, där förståelsen för svårigheterna ”på fältet” dock ofta var ganska begränsad.

Denna insikt, att europeiska kolonialmakters förmåga inte alltid motsvarade deras ambitioner och att graden av kontroll inte var så stark som man lätt kan tro, har varit ett genomgående tema i mycket av de senaste årens forskning om vetenskap och kolonialism under 1700- och 1800-talen. Samtidigt ska kanske inte heller denna nyansering drivas alltför långt, särskilt inte när man diskuterar relationerna mellan exempelvis den spanska kolonialmakten å ena sidan och den amerikanska ursprungsbefolkningen å den andra. Den stora gränsdragningskommission som Löfling var en del av må ha dragits med svårigheter och spänningar av olika slag, men hur beroende den än var i sitt arbete av de insatser som indianer gjorde (med varierande grad av frivillighet) är det uppenbart vem – eller snarare vilka – som hader överhanden i fråga om både makt och resurser. Hur den relationen såg ut mer i detalj och vilken roll Löfling hade i det sammanhanget är en av de stora frågorna i mitt fortsatta arbete, och jag lär därför återkomma till den i ett eller flera framtida inlägg här.