Mycken uppmärksamhet har de senaste veckorna ägnats den våldsamma händelseutvecklingen i Gaza och de lidanden den fört med sig för den palestinska civilbefolkningen. I skuggan av denna nygamla tragedi utspelas samtidigt en helt annan i Irak och Syrien, där kristna grupper och andra minoriteter fördrivs och dödas av den snabbt expanderande ”Islamiska staten”, IS. Martin Chulov skriver i The Guardian om det akuta hot ett stort antal människor i norra Irak står inför just nu:
Tens of thousands of members of one of Iraq’s oldest minorities have been stranded on a mountain in the country’s north-west, facing slaughter at the hands of jihadists surrounding them below if they flee or death by dehydration if they stay.
UN groups say at least 40,000 members of the Yazidi sect, many of them women and children, have taken refuge in nine locations on Mount Sinjar, a craggy mile-high ridge identified in local legend as the final resting place of Noah’s ark.
I en kommentar till en Facebook-tråd startad av E H Kern om situationen i Syrien fick jag anledning att göra följande reflektion, som – i brist på möjlighet att göra ett längre inlägg – får räcka för nu:
Det som pågår i Irak och Syrien trotsar all beskrivning, men eftersom ingen politisk kraft av betydelse är tillräckligt intresserad av frågan – till stor skillnad från Gazakonflikten som är så infekterad just för att det finns globalt engagemang för båda sidorna, även om det ofta inte är jämnt fördelat – är dessa grupper fullständigt utlämnade åt sitt öde. Medan de flyr, misshandlas och dödas verkar världen bara kunna se på.
Insikten om att olika människors liv – och död – värderas så olika, i nyhetsrapporteringen och i våra ställningstaganden, påminner mig om en artikel av Waleed Aly i Sydney Morning Herald för en tid sedan: ”MH17, Gaza and the value of human life”. Den visar med smärtsam tydlighet hur lätt vi har att glömma det som alltid borde vara självklart: att varje människoliv är lika ovärderligt.