Idag har komikern och skådespelaren Robin Williams bortgång ägnats mycket uppmärksamhet i nyhetsflödet och sociala medier. Man kan tycka att det finns viktigare saker att ägna sig åt med alla de kriser och katastrofer som just nu pågår runtom i världen, men samtidigt vore vi mycket illa ute om vi inte för ett ögonblick kunde stanna upp och hedra dem som med sina liv betytt något för andra människor. Williams tillhörde tveklöst den kategorin och hyllningarna och minnesrunorna har avlöst varandra under dagen. En av de mest träffande och välformulerade är Dave Itzkoffs artikel i New York Times:

The privileged son of a Detroit auto executive who grew up chubby and lonesome, playing by himself with 2,000 toy soldiers in an empty room of a suburban mansion, Mr. Williams, as a boy, hardly fit the stereotype of someone who would grow to become a brainy comedian, or a goofy one, but he was both. Onstage he was known for ricochet riffs on politics, social issues and cultural matters both high and low; tales of drug and alcohol abuse; lewd commentaries on relations between the sexes; and lightning-like improvisations on anything an audience member might toss at him. His gigs were always rife with frenetic, spot-on impersonations that included Hollywood stars, presidents, princes, prime ministers, popes and anonymous citizens of the world. His irreverence was legendary and uncurtailable.

Hur märkligt det än känns att medge det, är jag en av de många människor vilkas liv Robin Williams kom att beröra på ett mycket påtagligt sätt. Hela mitt vuxna liv har jag tillbringat i universitetsvärlden – som student, forskare, lärare och administratör – och resan in i den världen började jag med studier inom lärarutbildningen. Valet att bli lärare, långt ifrån självklart för någon från en familj utan akademiska traditioner, var delvis en direkt följd av det djupa intryck filmen Döda poeters sällskap (1989) gjorde på mig. Och jag var inte ensam; oräkneliga var de i min generation som inspirerades av den oortodoxe läraren John Keating i Robin Williams gestalt, med hans uppmaning att ”fånga dagen”.

Idag, tjugofem år senare, är jag kanske aningen mindre stjärnögd och uppfattar filmen på ett något annorlunda sätt, men Williams enastående rollprestation imponerar fortfarande. Att kalla honom ett geni, som många nu gör, är ingen överdrift – allt han gjorde vittnade om en extraordinär och sällsamt mångsidig begåvning. För hans humor, allvar, värme och intensitet kommer jag alltid att minnas honom som en av de verkligt stora.

Robin Williams vid ett framträdande i Washington, D.C., i oktober 2008. (Foto: Chad J. McNeeley, U.S. Navy/DefenseImagery.mil)