Debatten om surfplattornas vara eller inte vara i skolan har nu blivit hett politiskt stoff. Sedan Jan Björklund förra veckan ifrågasatte ett projekt med plattor i Sollentuna ansåg ett par moderata ungdomspolitiker ”att han gjort sitt” som utbildningsminister, medan (s)tatsvetaren Ulf Bjereld skrev att han riskerade börja uppfattas som ”skolpolitikens Kapten Stofil”. Ett par dagar senare gick ett antal kommunala (fp)-politiker i svaromål (om de försvarade Björklund är mer oklart), genom att deklarera att de fullt ut är med på framtidståget och satsar på datorer likaväl som pennor i skolan.
Som jag skrev på Twitter delar jag oron för att Björklund inte förstått vidden och djupet av de tekniska och sociala förändringar som just nu pågår och hur det kommer att påverka hela utbildningsväsendet framöver. Likväl ser jag en uppenbar risk för att hans kritiker hamnar i det andra diket, åtminstone de som inte andas en stavelse om hur mycket arbete som krävs för att tillvarata den nya tekniken i skolan. Självfallet ska varje barn och ungdom ha tillgång till en dator, läs- eller surfplatta, men därmed är ”problemet” inte löst – inte på långa vägar. Tekniken ger oerhörda möjligheter, men för att dessa ska kunna realiseras krävs ett massivt stöd till alla lärare och förskollärare som ska förändra hela sitt sätt att arbeta. Detsamma gäller skolledare, lärarutbildare och andra inom utbildningsväsendet i en jättelik omställning som är svår men nödvändig.
En viktig aspekt i sammanhanget är att tekniken förändras så oerhört snabbt, samtidigt som ”en-till-en-projekt” – satsningar på en egen dator eller surfplatta till varje elev – är omfattande företag vilka kräver tid för planering och genomförande i stor skala. När de väl är igång kommer nästa teknikvåg och så börjar den mödosamma processen om. Det betyder att nästan ofattbart mycket tid går åt till ren logistik och samordning, att utbilda både lärare och elever på själva hårdvaran och så vidare. Eftersom vi behöver minska friktionen och allt kringarbete så mycket det bara går inför en uppgift som är svår nog ändå, är det tveksamt om denna typ av satsningar är bästa vägen att gå – hur tacksamma de än kan vara i ett politiskt debattklimat där det är viktigare att framstå som handlingskraftig och ”uppdaterad” än att finna långsiktiga lösningar.
Därför vill jag varmt rekommendera ett blogginlägg av läraren Marie Linder (tipstack till Pernilla Tejera) som är något av det klokaste jag läst om ny teknik i skolan. Hennes ”anspråksfulla förslag” är att vi satsar på BYOD (Bring your own device), alltså att elever tar med sig de datorer, surfplattor eller smartphones som de redan har in i undervisningen. De som inte har någon användbar ”pryl” får låna en av skolan, men enligt Linder är det inte så många som man skulle kunna tro. Genom att det (oftast) är de egna prylarna som används blir tröskeln minimal för eleverna att ta sig över, och därmed även behovet av support från (och teknisk kompetens hos) lärarna. Linder diskuterar också konkret och nyanserat ett antal andra aspekter, både möjligheter och risker, med detta arbetssätt.
BYOD-modellen gör att lärare och elever i högre grad kan fokusera på lärandet med hjälp av ny teknik snarare än tekniken i sig. Det massiva stödet till alla lärare (och lärarutbildare) behövs fortfarande, men det är det som är själva poängen: den verkliga utmaningen är pedagogisk, inte teknisk, och det är därför den vi borde diskutera. Frågan är varken ”om” eller ”vad”, utan ”hur”.