Tillbaka till Tidens skiften

Häromdagen ägnade jag några timmar åt diverse administrativa uppgifter som på olika sätt handlade om att dokumentera och synliggöra mina publikationer och andra meriterande aktiviteter på sistone. I en tid då forskare och forskning ständigt ska mätas och (ut)värderas är det ingen märklig sysselsättning, men jag är minst sagt kluven till det framhävande av jaget och de egna prestationerna som den är förknippad med. Funderingar i de banorna påminde mig om en närbesläktad fråga som jag diskuterat här tidigare, nämligen forskares närvaro, synlighet och identitet på webben och i olika sociala medier. När jag själv samlade ihop det mesta av mitt webbskrivande på denna (då nya) adress för drygt ett halvår sedan motiverade jag det bland annat så här:

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

I princip fångar denna beskrivning fortfarande min syn på värdet för forskare av att ha en personlig webbplats, och av det som ibland kallas ”akademiskt bloggande”. För egen del tycker jag också att denna sajt har utvecklats på det sätt jag hade hoppats när jag gjorde min ”omstart” i höstas, och det känns bra att ha just ett tydligt, synligt hem på nätet. Till den tydligheten bidrar att webbplatsens adress, domännamnet, består av mitt eget namn, en praxis som är vanlig bland många digitala humanister i USA, Storbritannien och på andra håll.

En sak som varit svårare att vänja sig vid är att mitt namn också fungerat som titel på sajten, till skillnad från mina tidigare bloggar som alltid haft sina egna namn: Tidens skiften, Pehr Löfling, Digihist… Dels kan mer informativa benämningar av den typen rent praktiskt och språkligt många gånger vara att föredra, dels känner jag mig (som sagt) inte helt bekväm med att framhäva den egna personen alltför starkt. Slutligen har jag helt enkelt saknat namnet på en av mina tidigare bloggar och den närmaste föregångaren till denna webbplats, Tidens skiften, som fångar mycket av den ton och den inriktning jag eftersträvar här. (Med vilken framgång är en annan fråga.)

Från och med idag återuppstår alltså Tidens skiften som namn på bloggen och sajten, medan adressen fortsätter vara https://kennethnyberg.org. Den typen av uppdelning mellan namn och adress är relativt vanlig bland de digitala humanister jag nämnde ovan, och det är ett arrangemang som är mer i linje med hur jag ser på syftet med min webbplats. Och att jag ägnat ett helt blogginlägg åt vad som kan tyckas vara en obetydlig detalj, beror på att jag tror konkreta exempel som detta kan vara av intresse och ha betydelse för andra som funderat över hur de ska hantera sin närvaro och identitet på nätet. Det är frågor som bara blir allt viktigare att tänka igenom och förhålla sig till, både för forskare och andra.

Att namnge en blogg

Idag är det exakt sex månader sedan jag publicerade det första inlägget på ”Tidens skiften”. Från början har detta varit ett personligt projekt i försiktigt prövande anda, och jag är väl medveten om mina förbrytelser mot en av bloggosfärens viktigaste regler: skriv hellre ofta och kort än sällan och långt. Det har av olika skäl blivit mycket glesare mellan inläggen än jag hade föreställt mig och ofta har de blivit en smula för långa. Inte desto mindre tänker jag fortsätta utforska bloggandet som kommunikationsform och skriva så ofta (eller sällan) som jag hinner och så långt som jag tycker behövs.

Så här ett halvår senare kan det vara hög tid att infria löftet (eller möjligen hotet) från premiärinlägget att skriva lite mer om själva uttrycket ”tidens skiften” och dess betydelse(r). Varför blev det just det namnet och spelar det egentligen någon roll vad man döper en blogg till?

Den sistnämnda frågan kan kanske vara av lite mer allmänt intresse och låt mig därför börja med den. Kort och gott tror jag att namnet är viktigt som ett sätt att försöka fånga, åtminstone hyfsat väl, bloggens innehåll och tonfall. Visst kan man helt enkelt döpa bloggen efter sig själv, särskilt om det är en personlig blogg om allt som intresserar en utan urskillning, men såvida man inte är en känd person eller angelägen att (som det heter på gräslig nysvenska) ”bygga sitt varumärke” säger det inte så mycket om innehållet. Åtminstone var det så jag tänkte när jag försökte bestämma mig för vad bloggen skulle kallas.

Efter en del funderande fastnade jag för ”Tidens skiften”, som i mina öron var ett vackert och lite eftertänksamt uttryck samtidigt som det fångade väldigt mycket av det jag trodde att bloggen skulle handla om. Just tidens, samhällets eller tillvarons ”skiften”, hur de förändras på vissa sätt samtidigt som de präglas av kontinuitet på andra sätt, är det som historiker ytterst alltid sysslar med och därför tycktes det lämpligt som namn på en historikerblogg. Men inte bara det förflutna och dess skiften intresserar mig utan också, och i minst lika hög grad, förhållandet mellan förändring och kontinuitet i vår egen tid – och det på alla tänkbara nivåer. Uttrycket ”tidens skiften” leder visserligen gärna tanken till stora samhällsprocesser på global skala, men för mig kan det också stå för helt vardagliga och personliga upplevelser av hur livet och tiden oavbrutet omgestaltas i både stort och smått.

Till sist, då det numera kanske inte är allom bekant: ”Tidens skiften” är ett sedan länge väl etablerat namn på en del av den svenska Psalmboken som innefattar hymner för olika årstider och tider under dygnet. Det lyfter fram en mer eller mindre cyklisk rytm i tillvaron där vissa företeelser återkommer gång på gång men aldrig på exakt samma sätt, och det är ett perspektiv som jag på något vis känner mig befryndad med. Ett mer sympatiskt och associationsrikt namn på min ”personliga historikerblogg” kunde jag med andra ord inte tänka mig.